Hej.
Har varit tillsammans med min man i ca 5 års tid. Han har under hela den här tiden haft en förkärlek till alkohol. Aldrig blivit, otrevlig, våldsam eller så. Bara det att han druckit för mycket, på för kort tid.
Innan vi fick vårat första barn, nu ca 3 år, så drack vi tillsammans - utan problem.
Han drack sig alltid plakat. Vi kunde även dricka helt normalt, till middag eller på fest.
När jag senare blev gravid, det var då jag fick upp ögonen för hans missbruksbeteende. Han smyger med alkohol. Han har berättat att varje gång han hämtade mer vin till oss svepte han ett glas innan han kom ut ur köket.
Han har en neurologisk sjukdom som gör att hans kropp inte alltid fungerar, han fick diagnosen innan jag träffade honom. Trodde att det var pga medicinerna som han inte tålde så mycket. Trodde även att han kunde ha missat en dos eller råkat få i sig fel mängd när han betedde sig konstigt. Fast jag visste nog ändå. Innerst inne. Att han har problem.
Han var aldrig otrevlig, bara dum, dum som i korkad, försökte vara provocerande. Och visst, självklart bet jag ifrån några gånger även fast jag visste/vet att det inte blir bättre för mig själv.
Han har druckit så mycket att han däckar, för att sedan kissa på sig. och jag har städat, smygit undan, skämts, försökt skrattat bort. Försökt leva med det.
Det är inte alltid så. Utan bara ibland. Bara när han får för sig att smyga, dricka sig redlös utan min vetskap.
Har försökt förklara, att jag inte har några problem med att han dricker - bara hur han gör det och hur mycket.
Han har även kunnat dricka 2-3 öl utan att jag druckit, framför mig och allt varit frid och fröjd. Men han förstår inte.
Det sker i perioder, och har aldrig skett mer än en kväll (och ev dagen efter) per gång. Dvs en helg. kanske, max 1ggn på 1½ månad. om man slår ut det.
Nu, ca 3 år senare. Är jag gravid igen. Väntar smått nu i sommar.
Hans beteende har eskalerat, jag har sen nyår försökt vara hårdare, försökt med att ställa ultimatum, men jag vågar inte.
Han blir nu otrevlig mot alla, helt oprovocerat.
Han har druckit nu igen, snott sprit ifrån M, (vi lånar stugan av M) är inne på sin 4de dag. Han har tydligen druckit av matlagningsvinet imorse. Han tyckte det var bra att han till slut erkände det iaf. Jag satt bara tyst, vet inte vad jag ska göra längre.
Vi är på landet. Jag har inget körkort. Bett han åka härifrån. Men han kan inte, han dricker ju. Vet inte vad jag ska göra längre.
Funderar på om det kanske vore värt att ge han tillgång till mer utav M's sprit och låta han åka på en rejäl alkoholförgiftning så jag får ringa ambulans. Då kanske jag blir av med han, för tillfället, det onyktra. Jag vill ju ha min man, nykter. Jag vill ju att vi ska ha det bra, och jobba på det. Vad som än krävs. Men han slutar ju inte? Han söker inte hjälp..
AA är ju tydligen inte för honom, Han vill inte prata med sin läkare. När han säger sånt, säger han ju egentligen till mig att han väljer alkoholen istället för oss, istället för sin familj.
Jag har tagit kontakt med hans pappa och berättat, även fast jag blivit tillsagd utav min man att om jag gör det (eller kontaktar hans läkare) så blir det skilsmässa på en gång.
Igår, sa min 3åring gråtandes att det är han som varit dum. att det är han som drack upp min påskmust i smyg. att det är han jag ska vara arg på.
Och det gör ont, så fruktansvärt ont. Han älskar ju sin fina pappa..
Jag vet att jag egentligen inte kan göra så mycket mer. Det är bara vänta ut det antar jag, tror jag. Men det är så otroligt jobbig.
Skönt att skriva av sig, behöver få ut det ur systemet..