Hej.

Har varit tillsammans med min man i ca 5 års tid. Han har under hela den här tiden haft en förkärlek till alkohol. Aldrig blivit, otrevlig, våldsam eller så. Bara det att han druckit för mycket, på för kort tid.
Innan vi fick vårat första barn, nu ca 3 år, så drack vi tillsammans - utan problem.
Han drack sig alltid plakat. Vi kunde även dricka helt normalt, till middag eller på fest.

När jag senare blev gravid, det var då jag fick upp ögonen för hans missbruksbeteende. Han smyger med alkohol. Han har berättat att varje gång han hämtade mer vin till oss svepte han ett glas innan han kom ut ur köket.
Han har en neurologisk sjukdom som gör att hans kropp inte alltid fungerar, han fick diagnosen innan jag träffade honom. Trodde att det var pga medicinerna som han inte tålde så mycket. Trodde även att han kunde ha missat en dos eller råkat få i sig fel mängd när han betedde sig konstigt. Fast jag visste nog ändå. Innerst inne. Att han har problem.

Han var aldrig otrevlig, bara dum, dum som i korkad, försökte vara provocerande. Och visst, självklart bet jag ifrån några gånger även fast jag visste/vet att det inte blir bättre för mig själv.
Han har druckit så mycket att han däckar, för att sedan kissa på sig. och jag har städat, smygit undan, skämts, försökt skrattat bort. Försökt leva med det.

Det är inte alltid så. Utan bara ibland. Bara när han får för sig att smyga, dricka sig redlös utan min vetskap.
Har försökt förklara, att jag inte har några problem med att han dricker - bara hur han gör det och hur mycket.
Han har även kunnat dricka 2-3 öl utan att jag druckit, framför mig och allt varit frid och fröjd. Men han förstår inte.

Det sker i perioder, och har aldrig skett mer än en kväll (och ev dagen efter) per gång. Dvs en helg. kanske, max 1ggn på 1½ månad. om man slår ut det.

Nu, ca 3 år senare. Är jag gravid igen. Väntar smått nu i sommar.
Hans beteende har eskalerat, jag har sen nyår försökt vara hårdare, försökt med att ställa ultimatum, men jag vågar inte.
Han blir nu otrevlig mot alla, helt oprovocerat.

Han har druckit nu igen, snott sprit ifrån M, (vi lånar stugan av M) är inne på sin 4de dag. Han har tydligen druckit av matlagningsvinet imorse. Han tyckte det var bra att han till slut erkände det iaf. Jag satt bara tyst, vet inte vad jag ska göra längre.
Vi är på landet. Jag har inget körkort. Bett han åka härifrån. Men han kan inte, han dricker ju. Vet inte vad jag ska göra längre.
Funderar på om det kanske vore värt att ge han tillgång till mer utav M's sprit och låta han åka på en rejäl alkoholförgiftning så jag får ringa ambulans. Då kanske jag blir av med han, för tillfället, det onyktra. Jag vill ju ha min man, nykter. Jag vill ju att vi ska ha det bra, och jobba på det. Vad som än krävs. Men han slutar ju inte? Han söker inte hjälp..
AA är ju tydligen inte för honom, Han vill inte prata med sin läkare. När han säger sånt, säger han ju egentligen till mig att han väljer alkoholen istället för oss, istället för sin familj.
Jag har tagit kontakt med hans pappa och berättat, även fast jag blivit tillsagd utav min man att om jag gör det (eller kontaktar hans läkare) så blir det skilsmässa på en gång.

Igår, sa min 3åring gråtandes att det är han som varit dum. att det är han som drack upp min påskmust i smyg. att det är han jag ska vara arg på.
Och det gör ont, så fruktansvärt ont. Han älskar ju sin fina pappa..

Jag vet att jag egentligen inte kan göra så mycket mer. Det är bara vänta ut det antar jag, tror jag. Men det är så otroligt jobbig.
Skönt att skriva av sig, behöver få ut det ur systemet..

göra en himla massa.
Om du orkar och vågar.
Du har börjat med att kika in här och skriva en grund till vad som kan bli fler tankar och reflexioner.
Allt som påverkar dig och ditt liv kan du göra.Även ditt födda och ditt ofödda barn har du all makt att påverka så långt det är möjligt.Hur du sen ska göra kring din kärlek mr drinking man,det kan få vara en senare fråga,då den kanske är alltför stor att greppa just nu.
Börja där du står,bokstavligen och kliv försiktigt vidare i den takt du kan vill och orkar.Läs andras berättelser och ta till dig det som du tycker stämmer överens med ditt liv.

Trots att det är 11 månader sen separation så hänger jag fortfarande här.Jag diagnostiserar mig själv som medberoende även om den termen inte används så mycket längre.
Men det är det närmaste en diagnos jag kunnat ställa på mig själv så därför håller jag fast vid den så länge den stämmer.
Att vara fast i relationen till en person som dricker vare sig man vill eller inte.
Att inte kunna göra sig fri trots att både förnuft och känsla säger en att det kanske är det rätta att göra.
Att tro sig vara maktlös och inte kunna gå eller förändra sitt liv till det bättre.
Att tycka att man inte har rätten att förvänta sig mer av sitt liv än att leva i en relation med en människa som uppenbarligen föredrar flaskan.

jojjo08

Tack för dina fina och kloka ord ullabulla!

Allting känns bara så tråkigt, så ledsamt just nu. Vet ju att jag säkert skulle klara mig själv, som ensamstående om det skulle gå så långt. Men.. hoppet är det sista som överger en va?
Tänker mycket på hur vår son tar det här, egentligen. Visst, han är bara 3, men ändå. Och snart har vi en till. Även, om han skulle klara av att bli helnykter, skulle jag + barnen klara av när/om han får återfall?

Fick han att åka hem idag vid lunch iaf. Känns jobbigt nu när han är nykter, då vill jag gärna bara krama om honom och säga att vi klarar allt och sen dra ett streck över det hela. Jag vet ju att det inte funkar innerst inne.. Märkte att han skämdes. Han ville inte kolla på mig - inte jag på honom heller.

Jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag inte vill ha det som vi haft nu den senaste tiden. När vet man vad man vill med livet?
Och när vet man, ifall man ska stanna eller gå?

Om någon annan kunde bestäma åt en,gör si gör så.
Man vacklar fram och tillbaka och förlåter och drar streck så det nästan blir löjligt.
Ju mer man förstår av sjukdomen alkoholism,ju mer förstår och förlåter man tyvärr.
Jag tycker det var lättare i början då jag var arg och skällde och skrek.Då blev det någon sorts mänsklig reaktion på den situation vi båda befann oss i.
Han rådde ju inte för det och sakta men säkert insåg jag det.
Och i takt med det ökade förståelsen och utrymmet för vad man hade rätt att kräva minskade.
Han var ju trots allt sjuk,jag valde ju trots allt att stanna,det kan jag ju inte lasta honom för.
Därför blir det liksom en dubbel skuldbörda man bär på.
Sin egen,varför man inte har vett att gå och sen då skulden att man faktiskt funderar på att lämna en uppenbarligt sjuk människa.
Inte enkelt och om du inte redan listat ut det så är det du som måste avgöra,ingen annan kommer att göra jobbet åt dig.

jojjo08

Jo, jag vet att det vore bäst att följa det rådet jag själv skulle ge till min bästa vän. Alltså, att om han inte söker professionell hjälp så måste jag lämna honom.
Har sagt till honom, att jag snart inte orkar mer. Men ändå fortsätter han. Känns värdelöst. Kränkande, och blir så otroligt sårad att han ändå väljer flaskan framför sin familj.

Sa faktiskt det till honom idag, att han ska tänka på det jag sagt.
Att han behöver hjälp, att han inte kommer att klara det här själv, att han måste prata med sin läkare om det, hans mediciner har en del biverkningar däribland maniska symptom. Maniska symptom + alkohol som känslodämpare, bra blandning..

Ska jag själv vara den som ringer till sjukhuset och skvallra? Jag vill ju inte det. Jag vill ju att han gör det själv, för sin skull. För att han inser att det inte fungerar att leva så som han gör längre. Att det inte är bra, för någon.
Sa, att jag måste göra val som är rätt för mig i fortsättningen, att jag inte kan vara den som hjälper honom smyga längre. Att jag måste hitta tillbaka till mitt jag och må bra.
Och jag kommer inte välja honom, om han väljer flaskan.
Men hur många gånger, och chanser ska en människa få? Jag älskar honom fortfarande, konstigt nog. Samtidigt, som jag har börjat få svårt att se honom i ögonen längre. Jag litar inte på honom. Hur länge orkar man kämpa?

När han är sådär full som bara han kan bli. Kommer det ofta skilsmässa på tal, ifrån hans sida. Och han säger av sig allt ansvar gentemot barnen. Han vill inte ha dom. Inte ens varannan helg. Det gör så ont. Så ont. Hur förklarar jag det, om det nu går så långt? Hur säger man det till sina barn?

Det värsta jag vet är att vänta.
Vet att vi kommer prata om det på onsdag. Då kommer jag och sonen tagit tåget hem. Inte för än då, kommer jag veta vad han väljer.
Ovissheten är jobbigast just nu, oron för att bli bortvald. Att inte bli älskad. Att inte vara första valet.

till dig och familjen och nej till alkoholen
Och han kanske klarar att avstå.
Det svåra är ju att ha en strategi om han inte klarar att avstå.
Dvs inte pinna iväg som straff utan helt enkelt konstatera att nähä,det funkade inte och då gör jag såhär.
Eftersom han är sjuk så är ju risken stor att han trillar dit eller börjar smyga med alkoholen för att inte såra dig,eller för att han troligen inte vill att ni ska splittras.
Det svåra är ju då att stålsätta sig.Du gav honom trots allt en chans,flera chanser till men han väljer att fortsätta dricka.
Eller klarar inte att avstå,hur man nu än väljer att se på det.
Handlingsplanen måste nog ligga hos dig.Du kan ju också gå nu och säga att han är välkommen om och när han varit nykter si eller så länge.
Men återigen det är ju bara du som kan avgöra hur framtiden ser ut,Han har troligen svårt att klara sin vardag som det är nu och därför bör beslutet komma från dig om du har styrkan till det.
Kanske du ger honom ett halvår att kämpa på med återfall/nykterhet och försöker att inte lägga dig i hans process utan jobbar på att bygga upp dig själv och ditt liv tillsammans med barnen?
Sluta kontrollera oroa dig och lägga energi på hans kamp,som ju faktiskt i slutändan endast är hans kamp.
Kanske går du och välkomnar honom åter när han är nykter?
Jag vet hur segt klistret emellan en som dricker och en anhörig är.
Jag vet hur hjärtat blöder för en som har det tungt.Men din verklighet och dina barn som får leva i detta har också ett värde.

Klura vidare och börja bygg på ditt eget jag så gott det går.

jojjo08

Jag hoppas det. Att han säger ja till oss, och inte till alkoholen. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer behöva uppleva det jag upplevt nu på sistone. Men, jag vill inte hoppas för mycket. Vill inte bli besviken. Jag vill inte bli sårad. Vill inte bli bortvald återigen pga alkoholen.. Hopp, hopp, hopp.

Pratat med hans pappa idag. Kändes väl sådär, helt okej ändå. Han är förnuftig. Men har ju såklart inte anat någonting om vad som pågått. Vi har ju valt vad det är vi vill visa. Hans Pappa kommer vara ett bra stöd för honom. Om han bara tillåter det. Det vet jag.

Grejen är ju den att han kan dricka socialt utan några utsvängningar, när vi är hos hans föräldrar eller hos min pappa eller ja, i vissa sociala sammanhang. Det är det jag inte förstår. Han kan ibland bara dricka 1 glas vin till maten, ev 1 efteråt för att sen tacka nej. Medan han nästa helg, går och köper sprit och gömmer sig i garaget, eller gömmer flaskan i sovrummet och går och "vilar". Senast var ju en vinflaska i badrummet.. Han gick på toa ganska ofta den kvällen. Kom på i efterhand, att han låste dörren ganska ofta, vilket han aldrig brukar gör annars när det bara är familjen hemma.

Håller på nu att försöka fokusera på mig själv. Men tankarna förs ändå dit, till honom.
Förra gången jag åkte hemifrån så var det mycket svårare. Då ville jag bara hem hela tiden och saknade honom otroligt mycket. Kollade även hans bank med jämna mellanrum..
Den här gången är det lite enklare.
Jag har tagit hand om min son, umgåtts med M, bokat körkortslektioner, gjort några viktiga samtal..

Men mellan alla gånger, så, dras ändå tanken dit. till honom.

Det är svårt att inte lägga sig i, även fast jag vet att allt egentligen ligger på hans egna axlar och att han måste ta sitt egna ansvar över sitt eget liv och mående.
Jag vill ju att han ska göra dom sakerna jag tycker han ska göra NU. inte sen, inte sen om 6 månader. Utan NU.

jojjo08

Nu har vi varit hemma i ca 1 v. Har väl gått sådär.
Idag är första dagen jag fick, jaa, lite panik. Eller igår natt rättare sagt. Blev inte många timmars sömn.
Han har fått förfrågan om att åka med utomlands och spela en landskamp, (via den sjukdomen han har) som han tackat ja till utan att höra med mig.

Jag vill verkligen unna honom det. Men. jag tycker inte han förtjänar det. Tycker det är för tidigt. Tycker att han inte visat så mycket som jag hoppats att han skulle göra.
Han har haft kontakt 1 ggn (vad jag vet) med AA, där de kom fram till att han ska köpa alkoholmätare (gjorde vi så fort jag kom hem) och blåsa i dagligen framför mig så att han bevisar att han inte druckit..
Det känns.. väl skönt att få kontrollbehovet mitt stillat.. men fortfarande som att det ligger på mig.. och att jaa, han tror att det räcker. inte varit något prat om att göra något mer iaf.

Så igår kväll brast det. Han har inte ens ringt och bett om ursäkt till dom som han betedde sig som ett svin emot i påsk. Han vill inte följa med när min mamma fyller 50. Det är han inte redo för. Men en helg, med en för mig okänd människa, åka utomlands med. Det klarar han av. För det ser han som roligt.
Han hyllar en här okända människan när han själv är på fyllan. Då lyfter han upp sånna saker som att den okända människan ställde ett ultimatum mot sitt ex. Att det var som en cool grej, att han blev lämnad för att hon inte orkade mer. Vad hon inte orkade, vet jag inte.

Idag vet jag inte vad jag vill.
Pratade lite snabb om det imorse, då bad han mig följa med. Jag vet inte. Han messade mig när han varit på jobbet en stund. Och jag vetinte. Skrev väl en massa till han som jag kanske inte borde gjort. Jag vet att hans beteende är upp till honom. Jag gillar inte att stå vid sidan av. Jag gillar inte att inget veta. Idag är en skit dag. Idag vill jag glömma.
Jag vill vara lycklig, lycklig över min familj, lycklig över vårat kommande barn, men idag är det svårt.

Mittendaliv

Bra att du har hittat hit och får skriva av dig. Forumet var det bästa stödet gör mig och många andra.
Hans beteende känner alla vi som levt med en alkoholist igen. Min sambo blev helt personlighetsförändrad av alkohol. Han brydde sig inte om något/någon. Jag tycker därför inte att du ska ta åt dig av hans prat på fyllan om skilsmässa och att inte vilja ha barnen osv. Jag tror det handlar om ett stort självförakt som den som dricker för mycket ofta har.

Jag tycker inte att du ska ringa och skvallra för sjukhus eller liknande. All hjälp som finns att få bygger på att den som dricker själv vill sluta. Även om de väljer att sluta så är det en lång resa..

Som du själv insett så är det bästa att flytta fokus till sig själv, det som går att påverka. Lättare sagt än gjort. Det gav mig en viss ro när jag slutade kontrollera, leta flaskor och tjata.
Sen frågan som vi alla har- när är det dags att gå? Om du läser runt i forumet så är det tydligt att det inte finns något enkelt svar.
Det kan man bara känna själv när om det är dags för dig. Ditt liv är viktigast.
Kraft till dig!

jojjo08

Det handlar om att en utav hans mediciner som han tar kan göra så att hans impulskontroll blir lägre. vilket kan leda till olika missbruksbeteenden, tex spelmissbruk, shopaholics osv.. det ska tydligen inte alls vara ovanligt enligt de som har sjukdomen, speciellt i yngre ålder. Det är därför jag tycker att hans läkare ska veta hur det ligger till med alkoholen.. Jag vet inte. Kan ju vara en utav orsakerna, troligtvis inte allt, men skulle vara skönt att ha något att skylla på.. ändå.

Ibland förstår jag inte ens vad han får ut av att dricka på det sättet han gjort/gör. Alltså visst, att kroppen till slut iaf däckar och säger ifrån på sitt sätt när man druckit för mycket. Men att HÄVA i sig, att hälla i sig ren sprit, bara för att? En sak att man gillar berusning. Det kan jag förstå. Men han hinner inte ens bli berusad innan det går för långt.. Och det gäller så fort det är något med alkohol i, oavsett vad för typ av dryck.

Det som är jobbigast, det är nog att jag aldrig kommer förstå.

När han inte dricker, mår vi bra, allihopa. Nu är jag mer fundersam än tidigare dock. Jag vet ju att vi har en del att jobba på, att allt inte kommer bli bra bara för att han slutar dricka. Jag vet också att det kommer komma dåliga dagar, både för han, för mig och för oss. Jag vet att det kommer ta lång tid.
Men samtidigt, vill jag bara dra ett streck över det hela, låtsas som ingenting har hänt. Och fortsätta som förut, det, även fast jag vet att jag inte mådde bra, att det inte var bra, så var det enklare på något konstigt sätt.
Finns det några som klarat av att gå vidare nyktert tillsammans? och klarat av att lita på människan fullt ut igen? och, ska man räkna med att det blir återfall?
Och hur ställer man sig till det?

Jessie

Hejsan!

Jag är ny här men kollat runt lite om andra i samma sits som mig sj. Jag vet att det finns andra men det blir mer påtagligt när man läser om era berättelser.

Jag har levt med min sambo i 24 år och vi har barn tillsammans . Han har alltid tyckt om alkoholen men med åren har han blivit knäpp ibland när han dricker,tjafsigt och vill såra en.
Det är inte alltid så men.....

Varför skriver jag just nu???
Har jag "äntligen" tröttnat???
Jag har ingen aning om vad jag känner el hur jag känner. Visst jag älskar honom men till vilket pris???

Det som fått mig att börja tänka i andra tankar är eftersom han har fått ett annat beteende ibland när han dricker. Det hat kanske hänt ca 5 ggr på två år men det är tillräckligt.

Han har då "supit" i ca 2-4 dagar konstant. Dricker och sover i dagarna. När jag är på jobbet ligger han och får för sig saker som att jag skulle varit otrogen ett ex antal år sen.
Det hemska i allt detta är att han blir verkligen som en annan person .
Han anklagar mig hela tiden,han ligger och fantisera ihop saker som han sen sj tror på och det spelar verkligen ingen roll vad jag säger.
Han gör mig inget men hotar att döda mig ifall det är sant.
Sista gången tog priset när vi fick åka hemifrån eftersom han började slå på saker och sa att vi skulle dra.
Detta är ca 1 1/2 månad sen. Han ville att det skulle vata slut efter det men sen rann det ut i sanden och här är vi igen. Lever i en låtsat värld där vi tro att allt är bra .
Det känns ibland som vi båda känner att det vore kanske det bästa att låta varandra gå men vi har svårt båda att släppa taget om varandra . Han är verkligen den fina mannen jag älskar men när alkoholen kommer så är han verkligen den jag avskyr mest och som äcklar mig.
Jag vill känna mig älskad !!
Jag har inte skrivit så mycket om hur barnen känner sig men det vet ni ju....
Vårt ena barn är vuxen och se hur jävla snett det blir . Den andra som är yngre ser mer en pappa som somnat tidigare än oss på helgerna.
Detta är ju som sagt ej hela tiden.
Men för det mesta dricker han men blir inte alltid full .
Hjälp mig se saker utifrån detta...

Meredith12

Jag känner inte igen mig, min anledning att hänga här är mitt eget trassel med vin.
Men jag blir berörd av din berättelse. Om du läser andras berättelser från din sida så får du fler exempel på partners som älskar men fått nog.
Jag noterar att du skriver att "han gör mig inget" , du verkar mena att han inte slagit dig fysiskt. Men att hota någon, komma med anklagelser, att supa dar i sträck när man har hemmavarande barn, det är ganska stora saker att bli utsatt för.
Du har all anledning till att inte vilja ha det så här. Även om det är bra mellan varven, hur tryggt är det att undra över nästa gång?
Jag tycker du ska söka stöd för egen del, antingen en egen samtalskontakt eller gå till Alanon så att du kan få hjälp med att sortera stort o litet .
Du och dina barn är värda trygghet och kärlek. Din partner också, men det låter som han är lite kidnappad av alkoholen (läste nyss boken kidnappad hjärna därav referensen). Alkoholberoende är en stark kraft som kan sätta vett, intelligens och omtanke om älskade ur spel. Låt dig inte behandlas hur som helst.
Var rädd om dig! Kram!
M

Jessie

Hoppsan det var inte meningen att det skulle hamna här .
Det är så sant det du skriver och du ska veta att dina ord värmde, att nån tog sig tid till mig.
Lycka till nu!
Kram

jojjo08

Nu är det andra veckan vi varit tillsammans sen i påskas.
Ska strax åka iväg, för en intensivkurs, körkort. Det känns bra. Att göra något för mig själv, och för mina barn, för att säkra min framtid på något sätt..

Dagarna har gått bra, nätterna har varit jobbigare.. Nästan ingen närhet. Vi sover i skilda rum, för tillfället.
Gjorde det stundtals innan också, han har börjat "leva ut" sina drömmar, prata, mumla, snarkar högre (?) rör sig, sparkas (i luften). Så haha, jag fick nog en natt när jag inte kunde sova pga hans skrattande i sömnen som varvades med gnälliggråt och en hel del sparkandes ifrån magen..
Det känns mer påtagligt nu, än innan. Ensamheten. Visst, det är skönt att få sova, att inte behöva vakna utav hans väckarklocka osv. Men den här, tomheten, ensamheten. Jag blir inte av med den.

Han säger ofta att han vill att vi ska vara lyckliga, leva i glädje. Men det är svårt, den sista veckan har han dragit sig undan. Säger att han också behöver fundera. Inte har lust att umgås. Att han inte vill ha ett psykologförhållande där vi bara pratar om negativa saker hela tiden.

Jag vet att det tar tid, men just nu. ibland iaf, är jag negativt. Och jag tycker att jag borde få vara det.
I det senaste samtalet vi haft, så framgick han att han inte tycker om att andra (mina släktningar antar jag) klassar honom som en "alkoholist".
Då blir jag orolig, och tankarna började snurra. Snurrar fortfarande. Just det dära, att han kanske inte inser det.
Att han har problem med det, och även om den nu så mot förmoda inte skulle vara tvättäkta alkoholism, så är det ju ändå ett beteende, ett problem han kommer behöva ta tag i.

Ibland, vet jag inte vad jag vill. Ibland, blir jag så osäker på om jag har känslor kvar för honom.
Men när vi väl är, när vi umgås, med andra eller vandra, då är ju allting så bra, jag vill ju krama och hålla om honom. Och gör det, eller, börjar bli bättre på det iaf. Försöker.
Men det känns som jag inte får någonting utav det tillbaka.. Får inte riktigt, känslan av att han vill. På riktigt.

Jag menar, då hade han väl handlat annorlunda? Då hade han väl, förstått, att jag behöver prata om det?

Han blir förbannad så fort jag nämner personer som var med i påskas, då folk för första gången riktigt såg hur det egentligen är/var. Och hur han egentligen kan bli när han dricker. Dom som var där, var min närmaste släkt. Jag kan ju inte tvinga han att ringa, eller ta kontakt för att be om ursäkt, eller för att prata om det överhuvudtaget. Det ligger ju liksom på honom, om dom ska ha någon kontakt eller inte.

Han är mer upprörd över att mina släktingar inte ringt honom, för att höra hur han mår.. Säger att dom har hans nummer om dom vill han något. Att han inte har något att säga dom.

Är det konstigt av mig att ta illa upp när han pratar så? Att det känns som han indirekt ber mig att välja mellan dom och han?
Förstår inte.. Varför inte bara svälja sin stolthet. Varför blir HAN arg på DOM för att dom inte ringt honom? Jag fattar verkligen inte..

jojjo08

Ja vet inte riktigt vad jag ska säga dig. Kan inte riktigt komma med några goda råd.
För jag försöker fortfarande klura ut allt själv. Lever själv mitt i det.

Men jag vet, att det känns bättre att skriva här. Att läsa det andra skrivit, deras sanningar.
Din sanning är du den enda som vet svaret på, någonstans. Du kanske inte vill se det ännu. Inte jag heller kanske. Jag vet inte.
Det är jobbigt när det som verkar som att livet förvandlats till ett stort frågetecken.
Det är jobbigt att inse att det var "enklare" att leva innan man själv förstod hur skit man egentligen mådde/mår av att leva så. Ibland, tänker jag, att det vore så skönt, att bara återigen dra ett streck över det hela. Låtsas som ingenting har hänt.

Jag har iaf lovat mig själv, att ingenting ska bli som "vanligt", inget mer mörkande. Det klarar jag inte av.
Jag börjar där. Sen, om ett tag, när jag känner mig redo, och när jag känner att forumet, kanske inte riktigt räcker till. Ska jag söka mig vidare, få hitta någon/några att prata med på riktigt.
Har du någon du kan prata med? Någon i din närhet?