Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

mod60

Ja som vi nykterister säger. "En timme i taget tills suget går över"!!! För det går över! Det gäller bara att härda ut.....
Hoppas du får en bra vecka. :)

Ja,blev ändå "tvungen" att åka ned då han inte svarade på sms eller telefon från dotter och mig.Hon har inte haft kontakt med honom på 14 dagar.Han satt där i köket,dimmig i blicken.Sur,så troligen hade de ringt från soc i alla fall.Jag konstaterade bara läget och vände i stort sett på klacken och for hem igen och kunde meddela dottern att läget var under kontroll.Barriärerna på vad som är ok sänks hela tiden.Hon hade även ringt igår och pratat med honom utan skäll.Han var förstås onykter.Hon frågade om det skulle komma ett val till att stå mellan henne och alkohol,ja han skulle ju välja henne,men inte nu.Alltså samma budskap som till mig.Det är ju också ett sätt att hålla människor i ett mentalt järngrepp.Sen,när jag har druckit klart.Och när månde detta bli? Om en vecka en månad ett år?

Jag och dottern var helt överens med det kloka i att åka ned,hämta hem honom till mig och kedja fast honom i källaren.
Fortsättning följer förmodligen på denna tragedi i sju akter.

Dock så hämtar jag mig snabbare efter varje rusch ned i avgrunden i mitt medberoende.Det går inte lika djupt och biter sig inte lika hårt fast.

Då han inte var kapabel till just någonting.Jag tog hans flaska och han var för svag att stoppa mig.Jag sa att ska du följa flaskan så får du följa mig.Så jag packade ihop honom och hundar i bilen och lite nödtorftiga ombyten och förnödenheter.Sen var han onykter och på rätt gott humör hela kvällen,men drack uppemot 3 liter vätska och svettades som en gris.Dagen efter,läs igår så spydde han och magen kajkade ihop och han fortsatte svettas.men jag var en snäll medmänniska och skällde inte så värst.Han var och är liksom under det strecket nu.Efter två sömnlösa nätter skulle han idag hem igen till sin stuga men han tackade ändå för vistelsen och sa att han mått bra efter omständigheterna att ha sällskap under tillnyktringen.Fortsatt fina möten och samtal då den omtalade muren mellan oss var borta.Det var ju så uppenbart vad som var problemet så det behövdes inga skyddsbarriärer.Nu ska han efter möte med döttrarna försöka att ge dom(sig själv) ett halvårs nykterhet.Jag har också sagt att om han vill landa hos mig istället för att åka vändan förbi systemet så var han välkommen.Det är ju ett löfte jag kan dra tillbaka om jag märker att han sätter sig inom snar framtid.Trots allt,känns det ok och jag mår förhållandevis bra om än lite sliten.

ancha66

Hej alla kloka! Jag har nyligen lyckats lämna min partner som har ett (enligt mig) svårt alkoholmissbruk. Han har under vår 5 år tillsammans hart en handfull nyktra kvällar men det normala är en vinkonsumtion på 1-2 flaskor/kväll. Han anser inte att han missbrukar då han "sköter" sitt liv. Jag blev oerhört ledsen och trött på att leva med honom då han är så känslomässigt avtrubbad. Han ville inget ihop med mig, prioriterade aldrig vår relation och ville aldrig planera något. Dessutom är hans ekonomi urusel. Jag har försökt lämna honom förut men det har fungerat dåligt. Den här gången såg jag omedvetet till att såra honom så illa att han gjorde slut med mig istället, min enda chans att lyckas få slut på relationen tror jag. Det är drygt 2 månader sedan vi gjorde slut och vi har inte haft någon kontakt alls efteråt. Jag är ledsen och deprimerad nu efter vårt uppbrott och behöver stöd från erfarna människor som kan bekräfta att det här är rätt. Jag har påtalat hans drickande otaliga gånger men han vill inte lyssna. Jag pendlar mellan att ringa honom och försöka göra allt "bra" igen och att känna mig arg på honom. Just nu är jag vilse och känner mig så ensam utan honom. Har ni tips och råd hur man går vidare ur en långvarig relation med alkoholmissbruk? Jag har en medberoende problematik som jag nyligen börjat reda ut och utforska. Tack på förhand!

ancha66

Hej Igen! Jag är helt ny här och fattade inte hur det funkar. Förlåt för att jag kapade tråden, försökte radera mitt inlägg men det gick inte.

Hej och välkommen till forumet! Du har inte kapat en tråd, man får skriva var man vill men om man vill kan man göra en helt egen tråd men även läsa och kommentera i andras.
Du har nyligen kommit ur en relation med en partner som har alkoholproblem och önskar stöd i din situation. Läs gärna runt på forumet och skriv här, hoppas det blir hjälpsamt för dig.
Säg till om du vill vi raderar något.
Rosette alkoholhjälpen

och tycker inte att jag kommer nån riktig vart.Kanske för att jag inte förmår bryta helt med exet.Kanske för att jag ändå hoppas efter förra veckan och nu då inte får fortsatt näring i att vi träffas.Svårt svårt och framför allt,hur ska jag gå vidare.Det känns som att jag sitter fast i någon sorts vaakum och att jag liksom sugproppar mig fast i känslor och tankar som jag trodde jag lämnat bakom mig.

Framför allt så fortsätter jag att förvänta mig det omöjliga.Att han plötsligt ska vara frisk och förståndig och säga allt det där som jag vill att han ska säga.Nu är det vår tur,nu ska vi planera framåt och jag ser dig gärna vid min sida.Så som det var i början då vi (jag) smidde planer och han hakade på.Nu har jag ingen bundsförvant att släpa runt på som de sista åren egentligen varken ville eller orkade.

Sann egoism sägs vara när man tvingar sin partner att leva efter de val man själv gör och dessutom förvänta sig att de ska gilla det.Det kan man ju vända åt båda hållen förstås.En som dricker är ju också egoist då valet förstör på så många sätt.Men de har ju åtminstone en sjukdom att luta sig mot.Det har inte jag,annat än en livslust.Det känns som att hela livet befinner sig i paus och jag förmår inte trycka på play igen.

Gått 4 eller kanske tom 5 dagar sen senaste kontakten och kommer nu denna gång att verkligen försöka hålla ut.Han visar ju varje gång vid varje uppehållsförsök från min sida att så värst viktig är jag inte.Och det ska jag ju inte vara heller då vi brutit vår relation.Den enda som är kvar i vår tvåsamhet är ju jag.Han är ju redan med sin bästa vän och jag får finnas med på ett litet hörn ibland så länge jag inte hotar hans bästis.Hoppas hoppas att jag nu klarar 10-15 dagar eller kanske ännu mer och att han förstår och respekterar att min kamp också är svår, att bryta detta dödläge som jag befinner mig i.
Just nu har jag stort hopp!

och friden lägger sig sakta.Fick rapport av dottern idag iaf att han tydligen är nykter.Kanske vill säga,jag tyckte ju han lät lite grötig förra veckan då jag sist pratade med honom.Men just nu så känns avståndstagandet från min sida (och hans) så tydligt så jag klarar att hålla det ifrån mig vilket fallet än är.Skönt.Glad påsk på er alla därute.

att få rutin även på mitt sorgearbete och mina upp o ned dippar.De kommer som ett litet lämmeltåg.Befrielse lättnad framtidstro.Tomhet sorg,lätt ångest.Oro vilsenhet.Åsså börjar det om igen..Ju mindre input jag får från han sida ju tydligare blir dessa sorgcirklar eller vad jag ska kalla dom.Loopar kanske är ett bättre ord.För de återkommer ju med systematik.Men de inbegriper mig och inte så mycket han.Han blir mer i fjärran och jag mer här och nu.Om jag då skulle vara så osmart och träffa honom nu så tror jag att jag backar en del i min utvecklingskurva.Jag längtar inte så värst heller längre.Ibland kan det sticka till,att bara få en skymt,att bara få några ord.
Men det är lättare och lättare att avstå.
Halleluja!

Borde jag kolla läget? Borde jag göra mig en förevändning att fråga om det eller det?
Ska jag skicka länken hit och ett inlägg som jag tyckte stämde så bra med hans situation osv osv.
Jag vet ju att allt det är mitt medberoende som försöker trixa med mig.
Här ska det inte trixas,åtminstone inte idag..
Idag ska jag ha en bra dag med fokus på mig själv och vad jag kan göra av denna vårdag då jag har massor av saker jag kan välja istället för ovanstående.
Basta!

Uppe i 17 dagar nu-personligt rekord!
Jag låtsas helt enkelt att han inte finns så går det lättare.
Men inatt drömde jag att vi gick igenom min hemstad bredvid varandra.Jag grät och grät och sa ska det verkligen vara nödvändigt?Ja det ska det svarade han.
Så medvetandet tar sig andra vägar när det inte får luftas under dagen.

Nu håller suget i sig några timmar åt gången och det kan gå en eller två dagar utan sug och jag känner att jag kan häva tänket lättare och lättare.Må jag nu inte trilla dit..

Vilsen76

Starkt att du klarat 17 dagar!
Känner igen mig i ditt sätt att tänka, jag längrar inte efter dagen mitt X kommer ut från behandling....e så rädd för när hon får sin mobil o kan antingen ringa el messa!
Man är så svag för någon där medberoendet är så starkt kvar i sitt grepp.
Säger som dig - må jag inte trilla dit!

LenaNyman

Stort grattis till 17 dagar! Jag kan inte formulera det på annat sätt än att jag är stolt över din bedrift; jag har ju följt din kamp "på håll".

kort samtal med nykter ex.Men han var så härligt distanstagande så jag kände så tydligt för första gången sen vi bröt att detta är över.
Så jag är ju fortfarande spelbar,om han bjöd till och friade ordentligt så kanske jag skulle falla.Men just distansen gjorde det så lätt att lägga på luren och tänka att Jipii,äntligen över.
Han svarade dessutom att det går bra,men inte riktigt bra med alkoholen.Så förmodligen så håller han ett hyfsat intag just nu med hans mått mätt.

Usch att jag är så ärlig,jag har väninnor som pratar om sina ex som de fortfarande håller av,men de är liksom mer att nå,passar inte galoscherna så får det vara.Sen kanske det inte är så innerst inne.Men jag har så dålig kontroll över mitt känsloliv att jag oftast inte ens lyckas putsa fasaden.

Tack Lena Nyman och kul att se dig härinne igen :)

och var ledsen och ville komma till mig och ha sällskap och nyktra till.Självklart säger jag som en reflex fast jag såklart inte har några skyldigheter kvar.
Återigen spyande och tillnyktrande fast inte fullt lika gräslig resa som förra gången.Var nu helt öppen med sitt missbruk och sina insikter.
Jättefina samtal och en uppriktig önskan att förändra sin situation.Jag förhöll mig neutral och pratade mest om den resa jag gjort och vad som hjälpt mig att bli friskare i mitt medberoende.
Först insikt,vilket var tre år sedan och sen en långsam bearbetning from då till i höstas då jag fullständigt gav upp och sökte hjälp hos medberoendeterapeut.Hon har varit guld och hållit mig i handen genom de sista tunga bitarna som har varit nödvändiga för att jag ska ha en chans till att bli frisk.

Jag somnade efter långa samtal om ditt och datt och alkohol förstås.I morse vaknade jag av en mycket beslutsam man som hade fått nog av sina egna dumheter.Nu djävlar! ska det bli förändringar.Han skulle återigen ta antabus tre gånger i veckan och sen när det var dax för två tabletter så skulle hans två döttrar få dela tabletterna till honom.Det skulle ge dom lite inblick och insyn och chans till att må lite bättre.Jaha,sa jag så bra och grattis.Sen ville han få komma i morgon och hälsa på.

Nej sa jag,jag är tvungen att hålla dig ifrån mig nu då jag såklart får hopp om en nykter exsambo och ett litet hopp om att vi ska hitta varann igen,varje gång han säger såhär.Jag måste för att freda mig själv fortsätta hålla avstånd.Jag sa,du har ju uppenbarligen inte saknat mig så värst det här året.Njaoe kom det ju då,jag har ju mått för dåligt.Jo sa jag,jag har också mått dåligt men ändå har du fattats mig på så många sätt.Vi kanske ändå är klar med varann.

Sen sa jag när jag skjutsade hem honom att jag ville inte stänga dörren alldeles,men det hopp som nu sitter och kraxar på min axel måste jag putta ned och det måste få flaxa över till honom.Jag orkar inte ha det på mina axel längre.Jag måste få förhålla mig neutral till hans resa och hans mående,annars fortsätter det vara mitt problem och mitt mående som det alltid har varit.När jag då lämnade honom i stugan så såg jag att abstinensen hade börjat sätta in på allvar.Jag hoppas verkligen att han har styrkan att hålla fast vid detta.

Vilsen76

Önskar jag kunde vara lika stark!
Jag har iaf beslutat mig själv för att fokusera enbart på mig själv och barnen, orkar inte ödsla tid på någon som bara letar fel på mig!

Vill bara säga vad stark du blivit med åren via egna beslut och med hjälp av din terapeut....stort grattis :))