Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Stingo

Nästbäst, efter chili :) Kanske inte så gott att knapra på så där bara, men t.ex. i te! Eller i en fruktkompott.

Sök efter kanderad ingefära. Sådana där mjuka sockerkokta och sedan torkade så de får en litet vingummiliknande konsistens. Man måste söka sig fram, en del är mest bara socker, men åtminstone här har jag hittat sorter, som är riktigt starka och smaskiga. Kan också göras själv, recept finns på nätet.

Lottan

Ny i forumet o scrollar o scrollar o läser om glädje o sorg... A som gemensamt problem och vi är på olika grader i helvetet, men mött vår överman vad gäller listighet. Har du bestämt mej för att igår var sista dagen!!

LenaNyman

Ja, att alkoholen skulle bli en källa till sånt bekymmer tänkte och trodde nog ingen av oss när vi tog vår första fylla. Fint att du också hittat detta forum, varmt välkommen hit!

LenaNyman

Jag kommer inte att fixa alkoholen bättre oavsett om jag håller upp aldrig så länge. Det här med uppehåll har jag testat med ett antal gånger nu, och dom har utan undantag avlösts av ett likadant drickande som innan. Metoden fungerar inte.

Gick tillbaka i min tråd och såg att jag höll ut nio veckor i höstas. Det var precis så det kändes; jag höll ut. Och sen gick det åt helvete igen. Av nån anledning kändes det inte helt bra efter jag kollat upp hur många veckors uppehåll det rörde sig om. Kanske för att jag såg att jag misslyckades efter den tiden. Kanske för att jag är rädd för att misslyckas igen. Nåt är det i allafall som skaver.

Just nu är jag uppe i dryga sex veckor. Och denna gång har det sjunkit in på riktigt, insikten om att det inte funkar med bara uppehåll. Vetskapen har måhända alltid funnits där men den har transformerats till insikt. Jag VET nu att det är så här det ligger till.

är det smått fascinerande att se hur och när ni väljer att dricka igen.
Ingen hjärna i världen som inte är beroende kan ta in denna tankevurpa som ni ägnar er åt.
Vad i alkoholen gör att du Lena och alla andra gör så uppenbara felval och tror er om att kunna fixa det bättre nästa gång.
Är det därför såna som Stingo som faktiskt kanske klarar det blir som ett hån.Jag vill också vara en sån.
Jag har läst om dopaminduschar och frånvaron av dessa och viss tids avhållsamhet ska trigga av hjärnan att söka alkoholdopaminduscharna osv.
Men kan det vara så enkelt att för de allra flesta som en gång börjat dricka för mycket så finns det ingen återvändo.
0 alkohol är vad som gäller om det ska bli någon sorts kvalitet och ro i livet.

Och vad är det då som gör att en viss tid utan alkohol sätter detta begär i rörelse igen?
Det fascinerar mig lite också.då ju krafterna måste vara oerhört starka och trotsar allt sunt förnuft.
Det är ju inte jag som anhörig som spyr,har ångest gör bort mig osv.Det är ju faktiskt ni.Och ändå väljer ni detta?

Och vi som anhöriga väljer att se på,lida med er skälla på er och stå ut i väntan på bot och bättring.
Ni som är artisten och vi är publiken på något sätt.
Lycka till Lena och nu när du har 6 veckor kanske samtalshjälp kan vara något?
Säger hon som jobbade själv i 2.5 år med medberoende och insikt men utan någon vidare framgång.
Tills jag fick tips om just medberoendeterapeut.

Men någonstans verkar det finnas en spärr till just att släppa den sista biten av kontroll och säga,jag fixar inte detta själv.
Trots att ni bevisar för er själva gång på gång att det gör ni faktiskt inte så fortsätter ni just på den inslagna vägen att klara det själv.
Det är också en paradox,andra sjukdomar söker man vård för,men inte just denna.
Alkoholen ska skyddas in i det allra sista och just en alkoholterapeut eller någon annan form av hjälp utifrån verkar trigga denna beskyddarinstinkt mot vännen alkohol.

Nu har jag lånat din tråd färdigt Lena :) Jag tror på dig, du verkar vara en riktigt fin människa med stort känsloregister.
Dessutom begåvad med en fin man som verkar älska dig mycket.

LenaNyman

Glad att du lånade min tråd. :)

Blev mycket att fundera över, känner jag. Och mitt i allt blev jag så glad över att jag inte känner att du hoppar på mig och att jag inte känner nåt behov av att inta försvarsställning. Man ska vara glad för det lilla här i livet. ;)

Jag gör nog mina felval på grund av att det är känslorna som styr. Inte förnuft eller logik. Alkohol innebär en flyktväg, en tröst, en tillfällig vila och ett sätt att reducera rastlöshet. Allt känslomässigt jag vill undertrycka eller förstärka hjälper alkoholen till att göra så med. Kanske är det därför det tar sån tid att fatta. Jag har inget förstånd starkt eller stort nog att sätta emot dom här heta primalkänslorna. Och så går det som det går. För en utomstående måste det vara, som du är inne på, fullständigt obegripligt. Eftersom en utomstående tänker på det hela logiskt.

För mig är det lätt att hålla mig nykter den första tiden. Skammen och självföraktet är utmärkta källor att ösa ur för att klara av det. Efter ett tag glömmer jag bort hur dåligt jag mått - och så är jag där igen. Det SKA ju bara gå att kunna dricka som folk. Men nej, inte den här gången heller... Och så där har jag hållit på i flera år. Nu vet jag inte om jag råkar vara ovanligt trögtänkt och att det är därför det tar sån tid, men däremot så vet jag att det här är en process - som med mycket annat här i livet. Det är lätt att veta hur man ska göra men att inse och begripa på djupet, ja, för min del har det tagit år att verkligen förstå inombords att det här med uppehåll faktiskt inte fungerar. Sen har väl allt med motivation att göra också, är det värt att avstå? Är jag värd att avstå? Vad vill jag ha ut av mitt liv? Hade jag inte haft Lucas vet jag ärligt talat inte om jag ens haft kraft att vilja förändra min situation.

Alkoholterapeut. Ja, du, Ullabulla, jag tror ju att jag kan fixa det här själv. Kanske feltänk, kanske inte. Men det slog mig för några dagar sen att "Nyman, det här med AA kanske inte är sån dålig idé?". Nånstans är det nu det "riktiga" jobbet börjar. Att gå från tillfälligt avbrott, så att säga, till att införliva nykterhet som livsstil. Och det är dithän jag vill komma.

Tack för att du fick mig att tänka till lite extra, Ullabulla. Har säkert glömt hälften av vad som dök upp i huvudet efter att ha läst det du skrivit. Och som jag sagt tidigare; jag tycker du är en bra person. Önskar dig det allra bästa. Stor kram!

Gillar båda era inlägg UB och LN. De ger mycket att tänka på. Det som slår mig är att "båda lägren" nog har lika svårt att förstå varandra. Alltså både den beroende och den medberoende har lika svårt att förstå varför den andre tänker och handlar som den gör. Det som ser så kristallklart och enkelt ut utifrån, blir lika omöjligt att räta ut inifrån.

Som del av beroende sidan, så tycker jag att berikande att höra anhörigsidan här. Det ställer ens eget beteende i annan dager. ;-)

Kram till er båda

LenaNyman

se levern som avgiftad nu efter sju veckor. Rent fysiskt känner jag mig inte speciellt annorlunda. Tror jag har en rätt "trög" kropp som inte så lätt låter sig påverkas av vare sig det ena eller det andra. Men är kroppen okänslig är mitt psyke definitivt inte det. Det känns fortfarande så enormt bra att inte utsätta sig för att bli för full, skämma ut sig, ha ångest över minnesluckor och ha ångest över det jag kommer ihåg, vara förjäkla bakis... Fortfarande är det en lättnad för mig att slippa jakten på alkohol, slippa ängslas över att det inte räcker, besväret med att fixa mer, skammen över min egen futtighet, känslan av att gå krokig med sluttande axlar och inte vilja se andra människor i ögonen. Det är skönt att inte behöva betrakta vardag som bara en transportsträcka, skönt att möta min spegelbild om morgnarna (även om jag inte så mycket uppskattar synen så beror det i allafall inte på att jag söp till kvällen innan).

För egen del känns det också som ett friskhetstecken att jag inte så fanatiskt räknar dagar. Förra gången var det som att för varje avverkad nykter dag spändes gummibandet åt ytterligare ett snäpp. Till slut brast det och jag tog mig äntligen den där efterlängtade fyllan - som inte var magisk på minsta sätt utan bara precis som vanligt.

Tänker en hel del på dom här tre, fyra månaderna av avhållsamhet som gärna får passera.
Tänker att jag gärna vill det.

mod60

Jag delar verkligen dina härliga känslor över allt som blir så lmyckey lättare när man är nykter!! Grattis till dej!
Jag glider också mer med nu, räknade varje dag i början men inte nu längre. Det går många dagar utan en tanke på alkohol nu.

LenaNyman

Grattis, tråden.

Jag skakade hand med mig själv på att jag inte skulle tafsa på spriten fram till ettårsdagen. Nu har jag uppfyllt det löftet till mig själv.

Grattis, Nyman.

LenaNyman

När jag loggade in här nu är "12 användare aktiva". Tror aldrig jag sett så många vara inloggade samtidigt på forumet.

LenaNyman

Med början i kväll. Jag tackar alla stående högre makter till buds för att jag inte dricker nu. Gästerna är nämligen synnerligen sparsmakade, nån nyttjar inte alls.

Åh, så skönt att få känna sig som en människa bland människor!

LenaNyman

Helgen kom och gick, gästerna likaså. Tycker egentligen att två nätter är den ultimata tiden att såväl gästa som att gästas så ... ja, som sagt, äntligen vardag igen. Och ingen alkohol blev det heller för min del. Ett jädrans sug kom i går när främmandet dragit iväg. Blev en kopp te och en djup lättad suck istället.

Nu till helgen kommer jag att tangera mitt senaste "rekord" i nykterhet. Nio veckor blev det i höstas innan jag drog igång typ som vanligt igen. Det är bara att fortsätta lunka på, men visst känns det lite som en extra puckel jag ska över, nu när jag tänker på det. Eller så tillbringar jag helgen fullständigt influensainvaderad att döma av hur huvudet och resten av kroppen känns för tillfället.

Ser att det pågår intressanta diskussioner på forumet; kul! Må gott denna måndag och i morgon med. Nu väntar tevesoffan på en knäckt individ.

FataMorgana

Du ligger ca en vecka före mig tror jag. Jag vet inte exakt när jag drack senast. Nån gång i mars. Beslutet smög liksom på.. Less på att varje helg såg likadan ut och jag oförmögen att köra en förmiddag. Har gått hyfsat med nån rejäl svacka. Fortsätter med yoga, mindfulness och meditation som jag tror är det nästa sättet för mig att få balans i tillvaron. För jag längtar inte efter fest så jag får dricka. Nej, det är när känslorna svallar och rastlösheten rafsar runt i mig som jag vill hälla i mig.
Hoppas du slipper bli däckad i influensa nu. Kryp ner och sov. Bästa medicinen:). Kram / FM