av Carry

Min son är i övre tonåren och bor växelvis hos mig och min exman. Det har han gjort sedan vi skildes för mer än 10 år sedan.
Häromdagen var sonen ledsen över en sak som hade hänt och när vi pratade om det sa han plötsligt "Pappa är alkoholist och det är mitt fel".
Jag försökte naturligtvis säga att det så klart inte är hans fel, men han grät och skrek att " jo det är det visst för jag har vetat det länge utan att slå larm, därför har det blivit värre och värre".
I takt med att sonen blivit äldre har exmannen och jag haft allt mindre med varandra att göra, men relationen mellan oss har varit ok hela tiden och jag har inte haft direkt anledning att tro att sonen skulle fara illa där. Han drack inte onormalt innan vi skildes även om det, när jag tänker tillbaka, fanns vissa varningsklockor redan då.

Sonen själv har egentligen aldrig sagt ett knyst om hur han har det hos pappa och jag har inte velat snoka. Men jag inser nu att den där totala tystnaden om livet hos pappa kanske borde ha fått mig att undra? Inser också att jag nog varit blind för olika tecken på att allt kanske inte stått rätt till. Kanske för att det varit för jobbigt att se?

När jag läst på al-anons sida om hur barn till alkoholister påverkas känner jag igen många saker från sonen, han har bliivit allt mer tystlåten och tillbakadragen, har höga krav på sig själv och är mycket självkritisk. Jag har grubblat mycket på hur han egentligen mår, men när jag frågar får jag inga svar.

Nu efter utbrottet vill sonen inte alls prata om det, han säger att han överreagerade och att han ångrar att han sa något, men för mig blev det en ögonöppnare som fått många pusselbitar att falla på plats.
Jag är nu mycket orolig för sonen och vet inte vad jag ska göra. Vill stötta och hjälpa, men vet inte hur. Hoppas ni kan hjälpa mig!

Li-Lo
mån, 2015-05-18 - 10:28

Välkommen till forumet. Vad fint att du söker olika vägar för att kunna vara ett stöd för din son. Du känner oro för honom,
hur han har det hos sin pappa och för att han tar på sig ett stort ansvar för sin pappas eventuella val. Det låter som att du bjuder in till samtal och försöker förstå hur det är för honom just nu. Din son valde att dela det ansvar han känner för sin pappa med dig genom att berätta. Hur samtalar du och hans pappa om det som sonen upplever?

Det är många som redan läst ditt inlägg och sannolikt många som kan känna igen sig. Såväl utifrån ditt, din sons eller utifrån pappans perspektiv. Ibland tar det tid innan en tråd tar fart. Fortsätt gärna skriv och hoppas att andras inlägg kan vara ett stöd för dig.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Carry
mån, 2015-05-18 - 19:40

Tack för ditt svar Li-Lo. Jag har inte pratat med hans pappa om detta, eftersom jag lovade sonen att inte göra det. Men nu känns det som att det var ett förhastat löfte. Jag skulle vilja berätta för pappan om sonens tankar, men det känns svårt att bryta löftet. Pappan och jag har alltid tidigare kunnat prata om sonens bekymmer och jag har upplevt att vi gemensamt försökt hjälpa honom, men det här vet jag inte hur han kommer att reagera på. Vill inte att han ska bli arg på sonen för att han "angett" honom, men inser samtidigt att han behöver veta att hans drickande får konsekvenser. Åh vad det känns svårt. Ge mig gärna råd om hur jag ska agera.

Ebba
ons, 2015-05-20 - 13:51

Åh, din son visar så klassiska symptom på hur det kan kännas att ha en förälder som dricker.
Han tar på sig skulden och får ångest när han angett (lättat sitt hjärta) sin pappa.

Du skriver att du inte vill bryta löftet du gav din son genom att prata med hans pappa.
Att inte prata med din sons pappa om det här, lägga locket på och tänka att du inget ska säga för att det är din sons önskan vore att svika honom på riktigt anser jag.
Uppenbart är att din son har det väldigt jobbigt med det här och att du har kunnat prata med pappan om annat men inte om det här är så typiskt när det kommer till alkoholproblem.
Det är så tabu och känsligt.

Jag råder dig att inte börja tänka i banor som att "det är nog inte så allvarligt" , utan gå till botten med det här och nog reda ut hur det förhåller sig.
Din son har slagit larm nu och drabbats av ångest och skuld, när han gjort det enda rätta.
Så typiskt när det kommer till barn som är så lojala mot sina föräldrar och där missbruk finns med i bilden.
Även om han inget mer säger om det så tar det av hans energi och tankar i det tysta.

Du SKA prata om det här.
Både med din son, med hans pappa och andra du litar på.
Det ÄR jobbigt, det är inte kul eller bekvämt men det är ett måste för att en förändring ska kunna ske.
Blir din sons pappa arg är det ännu ett tecken på att det är något han döljer.
Den som har rent mjöl i sin påse och mår bra borde kunna konfronteras med detta på ett vuxet sätt utan att det blir kalabalik.

Kämpa för din sons bästa och gör det som är obekvämt, är mitt råd.

Kram!

Carry
ons, 2015-05-20 - 17:59

Jag har pratat med pappan, kände starkt i går att jag helt enkelt var tvungen att göra det.
Han blev ledsen, hade inte förstått att sonen märkt hur mycket han drack, och absolut inte tänkt på att det kunde skada sonen på något sätt. Men han erkände direkt att han har problem och att han också funderat på att söka hjälp.
Det kändes i alla fall som en bra början för att stötta sonen framöver.

Kram tillbaka!

Ebba
ons, 2015-05-20 - 18:31

Vad glad jag blir, tack för att du berättar att du har pratat med honom och att du gjorde det.
Bra gjort!
När jag själv blev konfronterad gällande mitt drickande blev jag faktiskt inte arg utan mer lättad, i stil med "äntligen händer det, äntligen säger någon något."
Det var som att jag hade väntat på att någon skulle säga ifrån.
Så kanske din fd man också känner.
Han vet med sig att han dricker för mycket men så länge ingen säger något lurar man sig själv att "då kanske det ändå inte är så farligt."

Trots att jag inte känner dig känner jag mig stolt över dig som gjort det rätta!
Önskar att fler vågade konfrontera människor i sin närhet som dricker för mycket.

Jag hoppas att allt kommer att ordna sig till det bästa för er alla tre.