Min son är i övre tonåren och bor växelvis hos mig och min exman. Det har han gjort sedan vi skildes för mer än 10 år sedan.
Häromdagen var sonen ledsen över en sak som hade hänt och när vi pratade om det sa han plötsligt "Pappa är alkoholist och det är mitt fel".
Jag försökte naturligtvis säga att det så klart inte är hans fel, men han grät och skrek att " jo det är det visst för jag har vetat det länge utan att slå larm, därför har det blivit värre och värre".
I takt med att sonen blivit äldre har exmannen och jag haft allt mindre med varandra att göra, men relationen mellan oss har varit ok hela tiden och jag har inte haft direkt anledning att tro att sonen skulle fara illa där. Han drack inte onormalt innan vi skildes även om det, när jag tänker tillbaka, fanns vissa varningsklockor redan då.
Sonen själv har egentligen aldrig sagt ett knyst om hur han har det hos pappa och jag har inte velat snoka. Men jag inser nu att den där totala tystnaden om livet hos pappa kanske borde ha fått mig att undra? Inser också att jag nog varit blind för olika tecken på att allt kanske inte stått rätt till. Kanske för att det varit för jobbigt att se?
När jag läst på al-anons sida om hur barn till alkoholister påverkas känner jag igen många saker från sonen, han har bliivit allt mer tystlåten och tillbakadragen, har höga krav på sig själv och är mycket självkritisk. Jag har grubblat mycket på hur han egentligen mår, men när jag frågar får jag inga svar.
Nu efter utbrottet vill sonen inte alls prata om det, han säger att han överreagerade och att han ångrar att han sa något, men för mig blev det en ögonöppnare som fått många pusselbitar att falla på plats.
Jag är nu mycket orolig för sonen och vet inte vad jag ska göra. Vill stötta och hjälpa, men vet inte hur. Hoppas ni kan hjälpa mig!