av panda123

Jag vet inte vad jag befinner mig i längre. Varför är jag kvar i detta förhållande som ingen av oss egentligen mår bra i. Inte jag iallafall. Vi har förstört varandra så många gånger nu, och mer och mer tankar går till mig att hur skall jag lämna han, vad skall jag göra?! Känner mig så hopplös och jag blir svagare och mer likgiltig till mig själv. Jag vet att jag någonstans tycker om han, men alla löften från hans sida att ta det lugnare med sitt drickande hålls typ en till två veckor och så är det samma igen.
Det väntas student nu nästa vecka för hans dotter och jag och mina barn är bjudna. Tycker om hans barn jättemycket så klart jag vill fira hans dotter. Men samtidigt har jag ont i magen hur den dagen kommer bli och sluta. Jag vet att inget drickande blir för mig eftersom jag har barnen och åker till mig på kvällen.
Men han och sitt ex med sin nya man, och hans bror och pappa kommer ner och stannar några dagar på besök. De bor en bit ifrån han. Hans bror har jag träffat två gånger och bägge gångerna har han varit mycket berusad, så varit svårt att lära känna honom om jag får säga så.
Skall bli visst trevligt att träffa hans far, eftersom jag har inte gjort det än på detta 1 1/2 år förhållande.
Men jag känner fasa inför den dagen hur de skall nu fira sin kära dotter och barnbarn som det blir. Han kommer säkert vilja att jag och barnen stannar över eftersom det låter väl rätt normalt att jag skulle göra. Men nej tack jag kommer nog inte göra det, för det kan bli en kväll som jag inte själv vill vara i och mina barn med.
Känner att han kommer säkert bli sur över att jag åker hem till mitt, och tycka jag är konstig. Okej, skall få dåligt samvete över det.
Ialla fall så önskar jag att det blir en kväll som firas från hans sida med ett trevligt avslut, och att stämningen är harmonisk. Det lär få ses....men jag har mina tveksamheter till det.
Kanske är så att den dagen blir ett avgörande om jag väljer att stanna eller gå för gott....jag vet inte!! Har inga svar på nått längre känns det som....
Att det skall vara så svårt att göra ibland kanske ett livsviktigt och avgörande beslut i ens liv, och att jag gör det för att jag måste och vill känna lycka. Helt sjukt egentligen.....!!

Var bara lite som jag behövde skriva av mig.

Ullabulla
sön, 2015-05-31 - 09:07

av medberoende, förtvivlan och förvirring så nöts det egna jaget till slut ner.
Sunt förnuft och klokskap sätts hela tiden ur spel eftersom man väljer att strunta i den sanning som ligger rakt framför ögonen att beskåda.
I det så har man då känslan och kärleken till den som missbrukar som slåss mot förnuftet.
I detta bildas det ju då en krock som blir oerhört svår för hjärnan och hjärtat att smälta ihop till en helhetsbild.
Du sätter ju ord på det här och nu, kanske du är framme vid ett beslut,ett vägskäl.
Endast du kan ju avgöra detta,eller låta han och hans agerande bli vikten som beslutar i vilken del av vågen vikten läggs om du förstår min liknelse.

I vilket fall,välkommen till forumet och läs runt här.
Finns mycket att läsa och ta till sig om man vill.
Både på beroende och anhörigsidan.

panda123
sön, 2015-05-31 - 15:58

De är dom rätta orden Ulla Bulla du skriver i början, och det är så jag befinner mig i. Och förstår precis hur du menar med vågen. Kanske är nog så att varje dag växer mitt beslut innerst inne hos mig, men rädslan till vad? ligger ändå trots allt hos mig. Vad är jag rädd för? Är det ensamheten? Att veta att vi aldrig mer kommer ses och ha kontakt? Att jag kommer sakna den nyktra fina mannen? Ena stunden känner jag mig som världens ensammaste medberoende och ingen förstår. Sen nästa stund tänker jag nä, jag är faktiskt inte ensam. Detta forum och några andra bekanta jag vet om är ungefär i samma situation.
Jag har besökt Al-anon två gånger nu och det känns skönt att vara på de möten. Det är kanske de möten och forumet här och min terapeut som jag börjat gå till som gör att jag kanske kommer mer till insikt och finner mitt mod tillräckligt för att kunna släppa och gå vidare.
Kanske behöver jag den hjälpen för att sakta lämna han. Istället för att dra näven i bordet och sen gå.... Har testat det några gånger och det har gått sådär.
Tack för de ord du skriver Ulla Bulla. Det är så känslan är hos mig. Styrkekram

Och jag skapade ny tråd bara.

panda123
ons, 2015-06-03 - 18:14

Sitter och försöker finna ord men jag är tom på ord. Vet inte hur jag skall formulera mig, men är det sanning eller lögn som kommer från hans mun nu.
Hans pappa och bror kommit fram efter kört lång sträcka. De har kommit för att fira hans dotter som tar studenten på fredag.
Igår pratade vi och han ville att jag och barnen skulle komma och hälsa på hans pappa som jag inte träffat än. Ja vi kan komma och säga hej sa jag. Så det bestämde vi.
Idag lät det något annat. Jag ringer och säger att vi är på väg snart om det är ok?
Nä, säger han det är så himla mycket jag måste fixa innan studenten och jag måste fixa klart bilen, typ lacka den så den inte rostar nu när den skall stå ute. Den har stått i garaget och gästerna skall sitta i hans stora garage så då måste han köra ut bilen. Så visst den hinner säkert rosta på några dagar..... (det är en gammal Amazon han grejar med)
Så det är hans orsak att vi inte kunde komma helt plötsligt för han måste lacka och köra ut Amazonen från garaget och då behöver han hjälp från sin bror och far. Men att vi skulle säga hej en liten stund var plötsligt inte så viktigt.
Eller är det så att det är drickandet som blev viktigare. Hans bror vet jag redan vilken mängd han dricker och den är inte nådig. Ja vad skall jag tro. Bilen som måste fixas här och nu.... eller var det "firandet" att bror och pappa som kommit som han inte sett på ett år??!
Sanning......eller lögn....jag vet inte??!! :-(

Ullabulla
ons, 2015-06-03 - 19:22

Men som så många av oss så griper vi den där lilla luckan av lögn för att bygga upp vår sanning som känns bättre att luta sig mot.Varför vi gör så vet jag inte.
Men kanske alla dammluckor öppnas då och det vill vi för all världen inte.
Hålla emot lite till med allt vad vi har tills den alldeles av sig själv ramlar.

Kan du avstå att åka dit?
Du vet troligen innerst inne att han kommer att vara onykter och att mötet inte blir som du vill att det ska vara.
Kan du med detta avståndstagande visa just baksidan av din rygg för en gångs skull.
Och om du måste åka, kan du göra det på något villkor som känns bättre för dig än att låta hans drickande eller inte drickande vara det som bestämmer hur du ska agera?
Dvs kan du i förväg bestämma dig för ett scenario där du spelar huvudrollen istället för han?

panda123
tors, 2015-06-04 - 12:07

Så sant som det var sagt. Det var så som jag trodde.....varför bli förvånad ens :-(
Hörde i luren att det "firades" från han och sin bror och far. Samtalet blev ord som sas som jag nu varken vill se eller höra ifrån han. Jag skulle dels dra åt helvete och jag sa det räcker nu. Och vill du att jag gör det så gör jag det sa jag.....sa hej då och la på luren.
Det var en studenten det. Nu skall jag behöva förklara för barnen och sen vet jag inte om jag skall träffa hans dotter som tar studenten, och överlämna hennes present. Det är så sorgligt detta och vet inte hur jag skall orka mera..... :-( Hatar alkohol för vad den gör med en människa som är så go annars.