Ny på forumet och söker nån form av hjälp, en spark i baken... att få komma till insikt. Antingen på ena eller andra sättet.
Jag känner mig helt avtrubbad. Det är finväder ute. Äntligen. Ser det men kan inte ta in det.
Sambo sedan 2 år tillbaka med Han som jag trodde var mitt livs kärlek.
Efter ett fantastiskt första halvår har jag haft en känsla av att något inte stått riktigt rätt till, men inte kunnat sätta fingret på vad.
I julas hämtade jag honom efter jobbet och kände verkligen att något var fel. Han var Han, men ändå inte.
Hittade senare 9 tomma whiskeyflaskor i hans garderob...
Allt vad trygghet heter flög sin kos.
Sedan dess har det varit otaliga konfrontationer och löften om bot och bättring.
Min sambo är oftast mycket sympatisk, snäll och charmig och omtyckt av alla.
Han blir inte redlös när han dricker men personlighetsförändrad och jag avskyr det.
Hittar whiskey och rödvin i hans väska som han tar med till jobbet. Han gömmer flaskor i garderoberna och i förrådet.
Efter en stor konfrontation för två månader sedan har det blivit bättre... dvs han är inte berusad när han kommer hem från jobbet.......
Litar inte på lugnet... tycker man lever i ständig otrygghet och kaos och med en urjobbig förväntansångest.
Jag har själv en utmattningsdiagnos p g a stressigt arbete jag kämpar med (eget företag och vill ej sjukskrivas) och detta underlättar inte...
Tycker inte om den jag blivit. Misstänksam, nerstämd och orolig. Agent 070 (cl) med rätt att snoka.... Kan hans garderober innan- och utantill. Inget jag är stolt över, men där är jag nu. Både besviken och triumferande när jag hittar nått. Jag har förklarat hur dåligt jag mår av att se honom förändras och av hans oärlighet. Han kan t ex se mig i ögonen och påtala hur duktig han varit som bara druckit en snaps under hela påskaftonkvällen, när jag veeet att han dessutom klämt en halv flaska 70 cl whiskey.
Vi är inne i en ond sprial. Han tycker att eftersom jag är så negativ hela tiden så har han större behov av att dricka. Jag tycker att om han inte drack, ljög och smusslade så blir jag gladare. Läget är ohållbart.
Det är inte vackert det vi håller på med. Det söndrar och förgör. Jag ställer ultimatum som jag aldrig håller (tappar mer och mer i självrespekt för varje gång). Han lovar bot och bättring. Ärlighet. Och sviker gång på gång.
Känner att vår tid håller på att rinna ut. Förutom diverse fynd (petflaskor med whiskey i, whiskeyflaskor uppfyllda med vatten etc) så har senaste veckorna sett ut såhär:
Förförra fredagen:
Ledig fredag och då är han ute och kör bil tidig em med ett glas vin och en halv öl i kroppen.
När jag förstod det bad jag honom dra till nått varmare ställe. Ännu en försoning...och för att visa vilken fin kille han är så hällde han ett av mina veckofynd (en slatt whiskey i garderoben) över i en annan whiskeyflaska och så skulle den få stå framme öppet. Inget mer smusslande. En ädel och fin gest kan man tycka. Bot och bättring igen. Bygga tillit.
Förra fredagen:
Hittade ännu en whiskey i ena garderoben. Denna gång oöppnad. På kvällen hade vi gäster hemma och det dracks öl, vin och snaps. Ändå har han haft behov att under kvällen öppna whiskeyflaskan och ta sig några klunkar i smyg vid garderoben? Ny konfrontation. Resultat = den fina killen hällde ut två flaskor whiskey i vasken för att visa att han tar detta seriöst och förstår vad det gör med vår relation.
Idag fredag:
Hittar en liten whiskey i hans väska på väg till jobbet..............................
När jag på papegojevis säger att "nu får det väl ändå vara nog" (utan påföljder) så får jag till svar att det är ju ändå fredag och han vill ha nått gott på vägen hem från jobbet (kan man i så fall inte ta den whiskeyn när man kommit hem....?).
Han påtalar dessutom att han faktiskt inte druckit något sedan i söndags. Om han förväntade sig en eloge för det så uteblev den.
Pratat med honom i telefon nu... och han undrar om det är helkört för oss nu. Vet ej vad jag ska svara. Känner mig bara stum, och oändligt trött...
Har aldrig förbjudit honom att dricka på hemmaplan, är inte själv nykterist (nåväl, har nästan blivit det nu) och rent socialt och för att varva ner har jag inga problem med att man tar sig nått gott att dricka i sociala sammanhang eller när man behöver varva ner. Men att ha med sig alkohol till och från jobbet och stå och småsupa i gareroben är väl att ha passerat nån magisk gräns...
Ni som läser detta:
ÄR han alkoholist?
Finns det nån chans i världen att man ska kunna få tilliten tillbaka? Den befinner sig just nu under skosulorna nånstans.
Eller är det dags att gå....
Hoppas på några kloka synpunkter/feedback.
Har tappat bort mig själv och vad jag står för och tycker....
Ena sekunden vill jag avsluta vår relation bums... för att i nästa tänka på hans fina sidor och den man jag blev förälskad i.
Kram på er