Ny på forumet och söker nån form av hjälp, en spark i baken... att få komma till insikt. Antingen på ena eller andra sättet.
Jag känner mig helt avtrubbad. Det är finväder ute. Äntligen. Ser det men kan inte ta in det.

Sambo sedan 2 år tillbaka med Han som jag trodde var mitt livs kärlek.
Efter ett fantastiskt första halvår har jag haft en känsla av att något inte stått riktigt rätt till, men inte kunnat sätta fingret på vad.
I julas hämtade jag honom efter jobbet och kände verkligen att något var fel. Han var Han, men ändå inte.
Hittade senare 9 tomma whiskeyflaskor i hans garderob...
Allt vad trygghet heter flög sin kos.
Sedan dess har det varit otaliga konfrontationer och löften om bot och bättring.
Min sambo är oftast mycket sympatisk, snäll och charmig och omtyckt av alla.
Han blir inte redlös när han dricker men personlighetsförändrad och jag avskyr det.
Hittar whiskey och rödvin i hans väska som han tar med till jobbet. Han gömmer flaskor i garderoberna och i förrådet.
Efter en stor konfrontation för två månader sedan har det blivit bättre... dvs han är inte berusad när han kommer hem från jobbet.......

Litar inte på lugnet... tycker man lever i ständig otrygghet och kaos och med en urjobbig förväntansångest.
Jag har själv en utmattningsdiagnos p g a stressigt arbete jag kämpar med (eget företag och vill ej sjukskrivas) och detta underlättar inte...
Tycker inte om den jag blivit. Misstänksam, nerstämd och orolig. Agent 070 (cl) med rätt att snoka.... Kan hans garderober innan- och utantill. Inget jag är stolt över, men där är jag nu. Både besviken och triumferande när jag hittar nått. Jag har förklarat hur dåligt jag mår av att se honom förändras och av hans oärlighet. Han kan t ex se mig i ögonen och påtala hur duktig han varit som bara druckit en snaps under hela påskaftonkvällen, när jag veeet att han dessutom klämt en halv flaska 70 cl whiskey.
Vi är inne i en ond sprial. Han tycker att eftersom jag är så negativ hela tiden så har han större behov av att dricka. Jag tycker att om han inte drack, ljög och smusslade så blir jag gladare. Läget är ohållbart.

Det är inte vackert det vi håller på med. Det söndrar och förgör. Jag ställer ultimatum som jag aldrig håller (tappar mer och mer i självrespekt för varje gång). Han lovar bot och bättring. Ärlighet. Och sviker gång på gång.

Känner att vår tid håller på att rinna ut. Förutom diverse fynd (petflaskor med whiskey i, whiskeyflaskor uppfyllda med vatten etc) så har senaste veckorna sett ut såhär:

Förförra fredagen:
Ledig fredag och då är han ute och kör bil tidig em med ett glas vin och en halv öl i kroppen.
När jag förstod det bad jag honom dra till nått varmare ställe. Ännu en försoning...och för att visa vilken fin kille han är så hällde han ett av mina veckofynd (en slatt whiskey i garderoben) över i en annan whiskeyflaska och så skulle den få stå framme öppet. Inget mer smusslande. En ädel och fin gest kan man tycka. Bot och bättring igen. Bygga tillit.

Förra fredagen:
Hittade ännu en whiskey i ena garderoben. Denna gång oöppnad. På kvällen hade vi gäster hemma och det dracks öl, vin och snaps. Ändå har han haft behov att under kvällen öppna whiskeyflaskan och ta sig några klunkar i smyg vid garderoben? Ny konfrontation. Resultat = den fina killen hällde ut två flaskor whiskey i vasken för att visa att han tar detta seriöst och förstår vad det gör med vår relation.

Idag fredag:
Hittar en liten whiskey i hans väska på väg till jobbet..............................
När jag på papegojevis säger att "nu får det väl ändå vara nog" (utan påföljder) så får jag till svar att det är ju ändå fredag och han vill ha nått gott på vägen hem från jobbet (kan man i så fall inte ta den whiskeyn när man kommit hem....?).
Han påtalar dessutom att han faktiskt inte druckit något sedan i söndags. Om han förväntade sig en eloge för det så uteblev den.
Pratat med honom i telefon nu... och han undrar om det är helkört för oss nu. Vet ej vad jag ska svara. Känner mig bara stum, och oändligt trött...

Har aldrig förbjudit honom att dricka på hemmaplan, är inte själv nykterist (nåväl, har nästan blivit det nu) och rent socialt och för att varva ner har jag inga problem med att man tar sig nått gott att dricka i sociala sammanhang eller när man behöver varva ner. Men att ha med sig alkohol till och från jobbet och stå och småsupa i gareroben är väl att ha passerat nån magisk gräns...

Ni som läser detta:
ÄR han alkoholist?
Finns det nån chans i världen att man ska kunna få tilliten tillbaka? Den befinner sig just nu under skosulorna nånstans.
Eller är det dags att gå....

Hoppas på några kloka synpunkter/feedback.
Har tappat bort mig själv och vad jag står för och tycker....
Ena sekunden vill jag avsluta vår relation bums... för att i nästa tänka på hans fina sidor och den man jag blev förälskad i.

Kram på er

melina

Jag har tyvärr inga vidare svar på dina frågor.
Rätt ny här, 3 dagar och är ganska samma sitta som du.
Var gröna gränsen funderar man.
Om han bara slutar, hur jävla svårt kan de va??

Jag har varit inne å läst här nu i dagarna även på "andra sidan". På mått sätt fått mer....insikt på nått sätt. Hur de slåss mot suget och viljan.
Inte att det gör nått lättare men lite mer hur jag ska konfrontera sen.

Men även fundera hur jag själv vill leva. Har även 2 barn tillsammans.

Som jag läser å förstår....det jobbigaste å svåraste av allt att man oftast inget kan göra.

Förmodligen inte gjort nått lättare för dig men kan bara säga att jag förstår dig....frustationen, ilskan, besvikelsen.....

margaretavilhelmina

Ja han är alkoholist. Och det är bara han som kan sluta. Vill han inte så kan du inte göra det åt honom, tyvärr.
Jag vet för jag har oxå hotat, gråtit och flyttat mina gränser. Och han skärper sig en liten stund men faller sedan tillbaka i gamla spår.
Det är så fruktansvärt svårt att bara kunna titta på och inte kunna ingripa. Inte kunna få honom att förstå.
Jag står vid ett vägskäl måste bara välja vart jag ska gå men jag kan inte bestämma mig. Det är svårt när barn och känslor är inblandat. Kan inte hjälpa dig. Läs vidare här på forumet och försök satsa på dig skälv ! Skickar dig styrke kramar

etanoldrift

Den hjälpte mig att förstå, hur man som anhörig blir medberoende och lurar sig själv. Detta ständiga kontrollerande och räknande av flaskor och burkar.. När det räcker med att konstatera att han druckit! (och att man inte kan förhindra det..)
Detta ständiga kompromissande när alkoholisten anser att, nu minsann har han varit duktig och som belöning ska få ta sig en *** (öl, vin, whisky eller vad det nu är de föredrar..)
DET bevisar ingenting. Inte för mig i alla fall.. Jag har insett, att även om det står två burkar öl i kylen så står det förmodligen några stycken till i källaren på olika ställen..
Och nej, min man inser inte eller vill i vart fall inte erkänna att han är alkoholist (möjligen "storkonsument") Och så länge han inte sitter på en parkbänk, utan betalar skatt på sina surt förvärvade slantar, så ska folk skita i vad han gör av dom..
Jag planerar faktiskt att flytta till något eget, för MIN skull.. Hur och vad han gör få bli hans sak.. Jag bävar för "övertalningsförsöken", bönerna, tårarna och ilskan som kommer när det går upp för honom att jag faktiskt menar allvar.. Nej, blotta tanken är olustig, men jag måste, om jag ska kunna rädda mig själv..
Jag har hört alldeles för många lögner och bortförklaringar. Fått alldeles för mycket skit slängt på mig i form av projektioner att det skulle vara "mitt fel" att han ibland dricker, eftersom jag "bråkar" om hans alkoholvanor och inte har tålamod att vänta på att han drar ner (i sin takt, hmmm) och slutar.. Det är ju detta som brukar kallas projektioner.
Så fundera över hur DU mår, och hur du vill att DITT liv ska se ut! (även om det inbegriper ett liv utan honom)
Vi som är medberoende, brukar ofta tassa på tå runt vår alkoholist för att "han" ska må bra.. Så till den milda grad att vi till slut inte vet hur vi mår själva..
Fortsätt gärna att läsa och skriva här.. Själv skriver jag av mig för att lätta lite på mitt eget "tryck" och för att det då är lättare att få ordning på tankarna
Önskar dig allt gott kära medmänniska!

malo71

... för era kloka ord.
Känns skönt att ha "medsystrar" därute som förstår. Vi är några stycken som sitter i samma båt. Stort tack för att ni tagit er tid att skriva och dela med er.
Tar i synnerhet till mig det där med att klura ut hur JAG vill ha mitt liv, just nu ser jag inget nöje i något och vet inte vad jag vill. Behöver kanske inte vara svart eller vitt precis nu (dvs stanna eller gå) utan ta mer hänsyn till mig själv och hitta tillbaka till mig själv längs vägen...

Vad det gäller mitt snokande i garderober etc så har du så rätt Margareta. Förstår att det inte håller. Han lär bara hitta nya gömställen och andra sätt att få i sig sin alkohol. Så förutom att det tar tid och energi är det ganska meningslöst... Men har blivit som ett gift. Dags att lägga ner agentverksamheten. Har ju lärt mig se " tecknen" ändå.

Tack även för tipset om Anhörig! Kände väldigt mycket igen mig och vår situation i dina ord Etanoldrift.
Och betr litteratur så kan jag tipsa om Djävulsdansen (vill man lyssna så finns den som ljudbok på Storytel). Finns en hel del att ta till sig av i den också.

Stor lördagskram

billabong

Det tog mig 7 år att jag levde med en alkoholist och att jag är medberoende. Jag köpte till och med spriten ett tag för att veta hur mycket som skulle konsumeras. Sjukt? Ja helt klart men det i såg jag inte då. För varje gömd flaska försvinner lite förtroende och till slut även kärleken. I alls fall till den personen som dricker, för min del kommer jag nog alltid älska och sakna den nyktra sambon men någonstans ör han borta och mitt förtroende bränt. Fundera på hur du vill leva ditt liv och prata med andra ju mer man döljer desto värre blir det. Jag försökte hota men det hjälpte bara en tid sedan var det som vanligt igen. Nu bor jag själv med våra två barn och även om jag saknar honom känner jag mig fri. Lycka till och glöm inte bort dig själv i detta.

malo71

Så dubbelt allt är. Precis som du skriver Billabong, man älskar den nykta sambon men förtroendet är bränt.
Mår så förbannat dåligt. Vaknar med en ångest som river och sliter i mig, får verkligen kämpa för att fungera i vardagen nu.
Är alkoholister dubbelnaturer? Bryr de sig om vad deras nära och kära tycker?
Hur hanterar man det? Ena sekunden bedyras det att han älskar mig och har stor respekt för mig och mina känslor. Och att jag absolut kan lita på honom. För att i nästa sekund stoppa ner den där jäkla vinflaskan i väskan till jobbet och blanda ut den öppna whiskeyn med vatten! Precis just det som han veeeeeet riskerar att rasera vår relation totalt och som senast dagen innan var på tapeten?
Fattar inte...

etanoldrift

En alkoholist skiter fullkomligt i omgivningen. Jag vet alkisar som när de fått välja mellan sin partner/familjen och flaskan, valt flaskan.
Jag har en bekant som är nykter alkoholist, och hen säger att när hen var som värst däran, och fick ultimatum så valde hen att fortsätta dricka..
Visserligen mådde hen tjyvtjockt och blev deprimerad.. men flaskan var ju kvar som "tröst" och en fortsatt anledning att dricka.
Det enda som hjälper, är om alkisen fattat att hen är sjuk/har problem med alkoholen och själv VILL bli frisk..
Inte drömma om att kunna "dricka normalt" utan sluta dricka för resten av livet.
Själv tar jag idag inte ens lättöl, möjligen 0,5%igt. Inte för att jag är rädd att fortsätta dricka (det räcker att titta på gubben för att jag ska avstå) Utan jag är rädd att det ska locka till mer.. Och så rätt vad det är så sitter man där igen.. och den resan vill jag inte göra om..