Hej! Har hållit inne en sak rätt länge nu men måste få de ur mig och hoppas på hjälp. Min mamma träffade en man för fem år sedan och han flyttade in hos oss bara efter några månader. Efter 1 1/2 år tillsammans gifte de sig. Då var det ingen fara vad jag kan komma ihåg gällande drickandet, de kunde väl ta ett glas vin på en helgkväll eller på sommarkvällarna. För ca två år sedan blev det värre med hans drickande. Han var då arbetslös och hade varit det en längre period, redan innan han träffade mamma. Han dricker numera varje dag och det som är det jobbiga är att när han väl dricker så blir han inte lite "småtrevlig" och så som man brukar bli när man fått i sig lite. Tvärtom blir han så himla aggressiv och surar för småsaker helt enkelt. Som en 13 åring. Exempel kan vara att mamma köpt hem fel tandkräm, att det är tänt i hallen när ingen är där eller att det är lite vatten på diskbänken. Alltså saker som en "normal" människa bara skulle sucka åt och sen glömma. För ca tre år sedan fick han ett handskrivet brev av sin dotter där hon skrev att "jag vet att både du och mamma har problem" och nämnde att hennes kunder (hon äger en skönhetssalong där hennes kunder är min styvpappas nuvarande arbetskollegor) har sagt att han luktat sprit på morgonen. Han läste brevet men liksom.. skrattade bort det lite. Men jag tror ändå han brydde sig även om han inte ville visa de. I augusti förrförra året åkte min styvpappa fast i en nykterhetskontroll på väg till jobbet klockan nio på morgonen med 0.6 promille i blodet. Han hade visserligen druckit kvällen innan men för att få ett så högt promilletal undrar jag inte på om han inte druckit på morgonen. Och då ska det understrykas att han flertalet gånger berättat för mig hur viktigt det är att inte köra om man tänkt dricka, även om det "bara" är en cider. Endast jag och mamma vet om detta, klart inget man vill skryta med, men jag hoppas att han fick sig en tankeställare.
Det är så jobbigt att han blir arg, inte på mig, (mig är han trevlig mot) men på min mamma. Kallar henne jävla idiot och "hon vet var hon kan dra" och står och skriker på öppen gata. Det är pinsamt. Grannarna åkte på semester med dom en gång och när de kom hem sa kvinnan till mig "aldrig mer". Tydligen hade han då druckit för mycket och när mamma och grannen satt sig nere i baren själva en eftermiddag när han skulle sova hade han kommit ner och räckt fuck you. Tydligen "går man med sin man". Han har ett enormt kontrollbehov, ska veta var man ska, vad man tvättar, vem man smsar. Han är stensäker på att min mamma är otrogen för hon har Facebook och tar varje chans att håna och idiotförklara henne. Han säger att hennes Ipad förstört deras äktenskap. I våras ville jag så gärna åka till Auschwitz men han hade då fortfarande obetald semester och ville då inte åka med. Då föreslog jag att jag och mamma åkte ensamma, kanske tre-fyra dagar varpå han svarade att "om du åker så är du skild när du kommer hem". Vi åkte aldrig. Inte ens min pojkvän vill komma hem till oss längre sen min styvfar kastade gaffeln i väggen för några månader sen. Orsaken? Det fanns broccoli i köttgrytan, han gillar inte broccoli.
De dagarna han jobbar så är allt bra, han är trevlig mot oss. Han har aldrig slagit oss, han är inte en sådan människa men det är så jobbigt med hans humör. Men som idag när han vart ledig och jag och mamma kom hem från jobbet så ligger han på soffan och det första han gör är att klaga på att hallampan är tänd. Hör direkt att han sluddrar och att ögonen går i kors. Vi föreslår att vi ska cykla ut på en krog för att lyssna på en trubadur. DÅ bestämmer han sig för att sova och blir skitförbannad när vi väcker honom. "Han får aldrig sova", vi erbjöd oss cykla ensamma om han var trött vilket vi också gjorde (efter att han skrikit framför grannbarnen vilken idiot min mamma är). Han kommer strax efter oss till baren, där vi pga platsbrist får sitta med några andra. Han är social och börjar prata med dem, men de märkte säkert av sluddret. Han började redan nio imorse med rött vin, jag såg glaset. Jag sa inget till min mamma för jag är trött på bråken. Hon vet innerst inne. Det värsta som hänt var för nån månad sen. Jag hade varit hos en kompis och kom hem på kvällen och min mamma och styvpappa var borta hos min moster. Vid halv tio tiden ringer min mamma mig och frågar om X är hemma, varpå jag svarar nej och undrar varför hon ringer. "Han gick härifrån för en timme sen" (det tar MAX 10 minuter att gå hem från min moster). Samtidigt hör jag nån som försöker få in nyckeln i hålet och inser att det är han. Jag öppnar inifrån då han inte kan själv. Går sen in på mitt rum igen och hör en jävla duns. Då har han däckat rätt på hallgolvet och ligger där, jag får inte hjälpa honom upp, han är bara så trött. Jag säger att det då är bättre att lägga sig i sängen, slutligen går han upp och jag ser att byxorna är helt jordiga och undrar vad han gjort. (Troligen trillat i skogen och legat där ett tag). Då får han för sig att tvätta sina kläder och ligger spritt språngande naken på golvet, jag ringer i panik till min mamma och säger att hon får ta sig hem men hon "skulle inte låta honom förstöra kvällen". I efterhand erkände hon att hon inte insåg att det var så pass illa. Samma kväll spräcker han överläppen när han snubblar över golvet och tar sönder både glas och vasar, samt trillar ut genom uterummet när han ska röka. Jag hade 112 inslaget och sa flera gånger att "nu ringer jag för du har fått en alkoholförgiftning" men det skulle jag inte alls. Han står fast vid att det var pga att han tagit en alvedon innan. Har aldrig sett honom så innan och var innerligt rädd. Den natten bråkade dem, mamma låg i mitt rum och sa att hon skulle skriva ut skilsmässopapperna dagen efter. Det var tomma ord. Jag gillar honom som fan, han har gjort mycket för mig som min egen pappa inte gjort och jag är tacksam för det, av den anledningen så känner jag mig lite dum som baktalar honom här MEN jag är så trött på att inte veta hur han är så fort man vänder ryggen till. Jag kan inte ta hit vänner för att han beter sig så, deras egna vänner tar avstånd. Min mamma har sagt att han får kolla upp sina problem och att hon är trött på att han är ständigt full så fort han är ledig men som alla alkoholister så erkänner han inte att han har problem utan det är hon som är en jävla idiot. Vet inte hur jag ska göra, mamma säger att hon inte bryr sig men hon förtjänar en bättre. Jag vill bara flytta men måste få ett jobb först och vill bli klar med skolan. Känns onödigt med studentlån om man har möjlighet att bo hemma.
Egentligen tror jag inte att han är lycklig med sitt liv och det är märkligt. Han har det bättre nu än som singel, han har jobb och familj, har tom fått ett barnbarn till skillnad från innan när han var arbetslös och fortfarande levde på hoppet om att ex-frun skulle ta tillbaka honom. Det var, vad jag förstått, hennes val att lämna honom efter 25 år ihop 2005. Mellan -05 och 10 träffade han fortfarande sin fru mycket, hjälpte henne med hundarna och de firade i princip alla högtider ihop. Många visste inte ens att de skilt sig så det kom som en chock när han gifte sig med min mamma. Egentligen undrar jag om det inte är henne han egentligen vill leva med, han saknar nog deras tid ihop med hus och grannarna där uppe. Min mamma och hans exfru är som dag och natt.