av oroligstyvis

Hej! Har hållit inne en sak rätt länge nu men måste få de ur mig och hoppas på hjälp. Min mamma träffade en man för fem år sedan och han flyttade in hos oss bara efter några månader. Efter 1 1/2 år tillsammans gifte de sig. Då var det ingen fara vad jag kan komma ihåg gällande drickandet, de kunde väl ta ett glas vin på en helgkväll eller på sommarkvällarna. För ca två år sedan blev det värre med hans drickande. Han var då arbetslös och hade varit det en längre period, redan innan han träffade mamma. Han dricker numera varje dag och det som är det jobbiga är att när han väl dricker så blir han inte lite "småtrevlig" och så som man brukar bli när man fått i sig lite. Tvärtom blir han så himla aggressiv och surar för småsaker helt enkelt. Som en 13 åring. Exempel kan vara att mamma köpt hem fel tandkräm, att det är tänt i hallen när ingen är där eller att det är lite vatten på diskbänken. Alltså saker som en "normal" människa bara skulle sucka åt och sen glömma. För ca tre år sedan fick han ett handskrivet brev av sin dotter där hon skrev att "jag vet att både du och mamma har problem" och nämnde att hennes kunder (hon äger en skönhetssalong där hennes kunder är min styvpappas nuvarande arbetskollegor) har sagt att han luktat sprit på morgonen. Han läste brevet men liksom.. skrattade bort det lite. Men jag tror ändå han brydde sig även om han inte ville visa de. I augusti förrförra året åkte min styvpappa fast i en nykterhetskontroll på väg till jobbet klockan nio på morgonen med 0.6 promille i blodet. Han hade visserligen druckit kvällen innan men för att få ett så högt promilletal undrar jag inte på om han inte druckit på morgonen. Och då ska det understrykas att han flertalet gånger berättat för mig hur viktigt det är att inte köra om man tänkt dricka, även om det "bara" är en cider. Endast jag och mamma vet om detta, klart inget man vill skryta med, men jag hoppas att han fick sig en tankeställare.

Det är så jobbigt att han blir arg, inte på mig, (mig är han trevlig mot) men på min mamma. Kallar henne jävla idiot och "hon vet var hon kan dra" och står och skriker på öppen gata. Det är pinsamt. Grannarna åkte på semester med dom en gång och när de kom hem sa kvinnan till mig "aldrig mer". Tydligen hade han då druckit för mycket och när mamma och grannen satt sig nere i baren själva en eftermiddag när han skulle sova hade han kommit ner och räckt fuck you. Tydligen "går man med sin man". Han har ett enormt kontrollbehov, ska veta var man ska, vad man tvättar, vem man smsar. Han är stensäker på att min mamma är otrogen för hon har Facebook och tar varje chans att håna och idiotförklara henne. Han säger att hennes Ipad förstört deras äktenskap. I våras ville jag så gärna åka till Auschwitz men han hade då fortfarande obetald semester och ville då inte åka med. Då föreslog jag att jag och mamma åkte ensamma, kanske tre-fyra dagar varpå han svarade att "om du åker så är du skild när du kommer hem". Vi åkte aldrig. Inte ens min pojkvän vill komma hem till oss längre sen min styvfar kastade gaffeln i väggen för några månader sen. Orsaken? Det fanns broccoli i köttgrytan, han gillar inte broccoli.

De dagarna han jobbar så är allt bra, han är trevlig mot oss. Han har aldrig slagit oss, han är inte en sådan människa men det är så jobbigt med hans humör. Men som idag när han vart ledig och jag och mamma kom hem från jobbet så ligger han på soffan och det första han gör är att klaga på att hallampan är tänd. Hör direkt att han sluddrar och att ögonen går i kors. Vi föreslår att vi ska cykla ut på en krog för att lyssna på en trubadur. DÅ bestämmer han sig för att sova och blir skitförbannad när vi väcker honom. "Han får aldrig sova", vi erbjöd oss cykla ensamma om han var trött vilket vi också gjorde (efter att han skrikit framför grannbarnen vilken idiot min mamma är). Han kommer strax efter oss till baren, där vi pga platsbrist får sitta med några andra. Han är social och börjar prata med dem, men de märkte säkert av sluddret. Han började redan nio imorse med rött vin, jag såg glaset. Jag sa inget till min mamma för jag är trött på bråken. Hon vet innerst inne. Det värsta som hänt var för nån månad sen. Jag hade varit hos en kompis och kom hem på kvällen och min mamma och styvpappa var borta hos min moster. Vid halv tio tiden ringer min mamma mig och frågar om X är hemma, varpå jag svarar nej och undrar varför hon ringer. "Han gick härifrån för en timme sen" (det tar MAX 10 minuter att gå hem från min moster). Samtidigt hör jag nån som försöker få in nyckeln i hålet och inser att det är han. Jag öppnar inifrån då han inte kan själv. Går sen in på mitt rum igen och hör en jävla duns. Då har han däckat rätt på hallgolvet och ligger där, jag får inte hjälpa honom upp, han är bara så trött. Jag säger att det då är bättre att lägga sig i sängen, slutligen går han upp och jag ser att byxorna är helt jordiga och undrar vad han gjort. (Troligen trillat i skogen och legat där ett tag). Då får han för sig att tvätta sina kläder och ligger spritt språngande naken på golvet, jag ringer i panik till min mamma och säger att hon får ta sig hem men hon "skulle inte låta honom förstöra kvällen". I efterhand erkände hon att hon inte insåg att det var så pass illa. Samma kväll spräcker han överläppen när han snubblar över golvet och tar sönder både glas och vasar, samt trillar ut genom uterummet när han ska röka. Jag hade 112 inslaget och sa flera gånger att "nu ringer jag för du har fått en alkoholförgiftning" men det skulle jag inte alls. Han står fast vid att det var pga att han tagit en alvedon innan. Har aldrig sett honom så innan och var innerligt rädd. Den natten bråkade dem, mamma låg i mitt rum och sa att hon skulle skriva ut skilsmässopapperna dagen efter. Det var tomma ord. Jag gillar honom som fan, han har gjort mycket för mig som min egen pappa inte gjort och jag är tacksam för det, av den anledningen så känner jag mig lite dum som baktalar honom här MEN jag är så trött på att inte veta hur han är så fort man vänder ryggen till. Jag kan inte ta hit vänner för att han beter sig så, deras egna vänner tar avstånd. Min mamma har sagt att han får kolla upp sina problem och att hon är trött på att han är ständigt full så fort han är ledig men som alla alkoholister så erkänner han inte att han har problem utan det är hon som är en jävla idiot. Vet inte hur jag ska göra, mamma säger att hon inte bryr sig men hon förtjänar en bättre. Jag vill bara flytta men måste få ett jobb först och vill bli klar med skolan. Känns onödigt med studentlån om man har möjlighet att bo hemma.

Egentligen tror jag inte att han är lycklig med sitt liv och det är märkligt. Han har det bättre nu än som singel, han har jobb och familj, har tom fått ett barnbarn till skillnad från innan när han var arbetslös och fortfarande levde på hoppet om att ex-frun skulle ta tillbaka honom. Det var, vad jag förstått, hennes val att lämna honom efter 25 år ihop 2005. Mellan -05 och 10 träffade han fortfarande sin fru mycket, hjälpte henne med hundarna och de firade i princip alla högtider ihop. Många visste inte ens att de skilt sig så det kom som en chock när han gifte sig med min mamma. Egentligen undrar jag om det inte är henne han egentligen vill leva med, han saknar nog deras tid ihop med hus och grannarna där uppe. Min mamma och hans exfru är som dag och natt.

SomeonesFool
fre, 2015-07-03 - 12:04

Hej,
uhh, vilken historia. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men tycker du förtjänar ett svar. Jag är själv ny i det här gemet och vilsen. Tänker på mina egna döttrar och hur de nog fortfarande tror att jag är en sån där stark supermamma (de har aldrig sett sin pappa full. De vet inte.) Och jag tänker att du fått bli stor och livserfaren så tidigt. Du låter så vuxen och förståndig, stark. Kompetent nog att ta hand om dig själv och tyvärr tar du hand om din mamma och din styvfar också. Jag förstår om du inte känner dig stark. Men människor som är starkakänner sig sällan starka. När styrka testas så spränger det i musklerna, om du förstår.
Jag hör hur du tar ett ansvar för din mamma och din styvfar, som du inte skulle behöva ta. Att försöka få honom i säng etc. Behöva stå ut med att han är stygg mot din mamma, som du älskar och vill skydda. Det är ju inte ditt jobb. Det är han som väljer att dricka. Det är din mamma som fortsätter välja honom precis som han är. Ändå bor du ju där. lever i det. Oroar dig. Försöker vaddera och plåstra om. Du borde inte behöva oroa dig för sådan här. Du borde få lov att oroa dig för killar, skolan och framtiden. Det skulle räckt full gott i din ålder.

På den goda sidan: Du har sett vad alkohol kan göra med en människa, och med en kärlekshistoria. Det kanske kan ge dig visst skydd när du blir vuxen och själv ska bilda familj. Eller så inte. Shit. Jag trodde jag valt en man med sund relation till alkohol, and look where it got me! Jag har varit med om ett och annat tidigare, men jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig med en alkoholiserad man.

Nå. Du kommer inte kunna ändra något för din styvfar och din medberoende mamma. Hon kommer inte att åka till Auswitz för din skull. tyvärr är hon inte starkare än så. Just nu. Jag förstår om du uppfattar det som ett svek mot dig, i sig. Men tyvärr är inte vuxna människor heller bättre än så. Ibland är vi starka och ibland svaga.Och du kommer inte att kunna göra henne starkare heller. Inte förrän hon själv pallar bli starkare. då kanske plötsligt hon skulle åka med dig. Allt du kan göra är att vara där då. Tills dess, försök, snälla du, lilla tjej, att inte bära för mycket.
Jag tycker du tänker helt rätt i att du kan flytta därifrån när du blir äldre. Det kan hända att ditt ansvarskännande kommer emellan, att du nästan inte vågar när det är dags, för att du inte vill lämna dem i sin misär. Men det måste du ändå. Se till att få ett liv där du kan lägga din energi på mer konstruktiva saker än att oroa dig för vilket humör din styvfar kommer att vara på idag. Du kan fortfarande träffa din mamma, och din styvfar om du vill, när du flyttat. Men på lagom avstånd. Men livet kommer att vara ljusare. Och kanske kommer din mamma till dig och andas ut mellan varven. (Eller ser hur bra du klarar dig, och klarar då att uppbåda styrkan att själv stå på egna ben. ...Se där, plötsligt blir du den goda förebilden för din mamma, trots att det borde varit tvärt om.)

oroligstyvis
lör, 2015-07-04 - 19:53

Tack för ditt svar! Det var inte bara för att han hotade med skilsmässa som vi inte åkte, jag hade problem med ledighet från skolan och så med. Det framgick inte så bra i min text möjligen men min mamma är rätt stark emot honom, säger till när det blir för mycket, gör saker ändå även om han vägrar osv. Det har blivit bättre. Men ibland så kan jag tycka att hon nog tycker det är lite roligt att irritera honom. Om han exempelvis ligger och sover på soffan (vilket är mer regel än undantag) så ska hon tvunget dammsuga eller om han påstår att han inte är full så ska hon käbbla emot, fast att hon bara kan säga "nejnej" fast ändå veta sanningen. Men så har hon nog alltid varit, tycker det är lite småkul att retas. Kanske är det just det att han inte kan bestämma allt som gör honom irriterad? Han är väldigt inbiten i könsroller, han som ensam man i hushållet ska bestämma, vi kvinnor ska rätta oss efter det. Fast att det var han som flyttade in i vår lägenhet, inte tvärt om. Det är just den här aggressiviteten som är jobbig. Att han förlorar körkortet eller jobbet skiter jag i, skadar inte mig, men att inte kunna veta hans humör när man tar hem pojkvän eller kompisar är jobbigt. Och även om jag egentligen inte ska bry mig, bara kan stänga dörren eller så, så vill jag klart inte att pojkvän och vänner ska höra hur han klagar och vad han kallar min mamma. Hade jag hört en kompis pappa säga till sin fru att "du är en jävla idiot, huuur faaann ser här ut? heeeeeeeeeeerregud" så hade jag undrat. Min pojkväns första fråga numera när vi ska ses är "Är X ledig idag?" Är svaret ja, så ses vi hos pojkvännen för han vet hur min styvfar är annars. Är svaret däremot nej, så vet han att min styvfar är trevlig efter en arbetsdag och att man kan visa sig utan att riskera idiotförklaring när han kommer hem. Men så ska det inte behöva vara.

Jag känner mig så dum som aldrig kan ha vänner här, går titt som tätt på födelsedagsfester hos vänner och har hört bakvägen att jag "aldrig själv anordnar något". Det går inte. Skulle det ske en dag han är ledig så kommer han hem klockan nio när han druckit för mycket (om han överhuvudtaget går) och har han jobbat kommer han hem samma tid för att han har jobbat sååå hårt. Han arbetar i en livsmedelsbutik, där han säkert jobbar hårt, men tror själv att han räddat världen varje dag han kommer hem och kräver 3 dagars återhämtning för några timmars arbete. Numera är han fast anställd, men på den tiden han var provanställd var han sjuk för jämnan. Och inte en dag eller så, utan skulle han jobba måndag-onsdag så var det lika bra att sjukanmäla sig alla dagarna direkt. Det vore ju dumt att prova jobba i alla fall, hmm.. Och detta skedde 2-3 gånger i månaden, hade jag varit arbetsgivare hade jag krävt sjukintyg för en människa som är sjuk så ofta. Förmodligen ville han bara vara hemma och dricka i sin ensamhet. När han sover så kan han komma med en massa frågor helt utan samband. En dag stormade han in på mitt rum klockan halv fyra på eftermiddagen och fråga var mamma var. På jobbet såklart svarade jag. "jaha, är det inte morgon?" Ingen tidsuppfattning alls, bara sover.. Och då måste ju alla andra va tysta eftersom man tvunget ska sova på soffan istället för i sovrummet.

Vändningen
lör, 2015-07-04 - 22:49

Lider med dig, men det där låter inte bra alls någonstans. Hör du hur mycket du själv får "offra" eller undvara? Som du säger osäkerhet över att ta hem en pojkvän, inte vilja ta hem vänner osv. Det verkar som om du är vuxen nog att kunna stå på egna ben och utan att veta hur mycket du har kvar i plugget o så, så vettifaen om jag inte hade övervägt att ställa mig på egna ben ändå och flytta. Jag hade dock försökt ta ett allvarligt snack först, en kväll där alla är nyktra och berättat precis vad jag kände och hur jag upplevde det med att inte kunna ta hem vänner, partner osv som folk. Sett om det kan ge någon slags effekt. Ibland kan det faktiskt vara så att lägger man bara korten på bordet och får den som har problem att inse allvaret, så kan det bli det som faktiskt får personen att ta sig mod/ork/vilja att söka hjälp. Det kan också bli så att du bara pratar för döva öron och någonstans där som vuxen så får du se till att göra ditt eget liv så drägligt som möjligt först och främst.

Att man kan vara annorlunda som alkoholist eller missbrukare i beteende är en sak, men jag gillar inte det du beskriver om aggressiviteten mm. När du bor själv kommer du få din frihet att umgås hur du vill och med vem du vill, och du kan också välja hur du vill lägga dina besök hemma hos din mamma och honom. Förhoppningsvis kan det i sin tur kanske också bli ett andrum för din mamma om hon vill komma bort hemifrån en sväng ifall du bor i närheten.

Håller tummar och tår för att det går bra för dig iaf!

oroligstyvis
sön, 2015-07-05 - 18:57

Hej! Jag studerar på eftergymnasial nivå nu, så jag är i ålder att flytta. Kollar lägenheter varje dag men för att få någon så måste man ju stått i kö i typ 10 år :/ Studentlägenheter kvalificeras jag inte till pga jag inte läser program och dessutom har pendlingsavstånd till skola. När han är trevlig är det inget fel att bo hemma, han är jättebra då. I början av deras förhållande hittade han alltid på en massa saker att göra, åka ut någonstans, göra en utflykt, träffa släkt och en massa annat. Man såg fram emot de dagarna alla var lediga. Det gör man inte nu, när det enda han gör på sina lediga dagar är att sova. Han påstår att det är för att han jobbar så hårt när han väl jobbar. Och det är mycket folk, långa dagar, slit. Men min morbror som är snickare, jobbar 14 timmar om dagen och som dessutom närmar sig 60 jobbar bra mycket hårdare utan att klaga. Men när man påstår det så avfärdar han bara det med att det inte går att jämföra. Helt ärligt tror jag att han är lite för gammal för ett så "hektiskt" jobb, han har nog vant sig lite i arbetslöshetslivet, att strö runt på dagarna. En annan hade gjort allt för att få ett jobb.. hehe.

Igår mådde han dåligt, sjukanmälde sig både igår och idag, men ändå går han på stranden. Han kom senare än oss, snubblade i havet och som vanligt, idiotförklarade mamma för att hon inte tagit med hans handduk (kan inte tänka på något själv, han skulle ju inte ens på stranden. Är man sjuk är man hemma). Fattade direkt att han druckit hemma när han var ensam. Sen började han gorma om att mamma minsann slängt sand på honom för det var sand på handduken. Förstår inte hur man kan ha det behovet. Kan det vara att han tycker synd om sig själv eller något?
Ang. ditt tips om att lägga alla korten på bordet, är gjort. Av såväl mig som mamma men har läst att alkoholister inte kan inse sina problem så när vi klagat så ska vi "växa upp" bara. Vi "söker bråk" när vi säger att vi tycker det är för mycket. "Det är ingen som är full". Min pojkvän och hans familj är "mesar" och passar det inte att han beter sig som han vill i sitt hus så är de inte välkomna. Mina svärföräldrar har bjudit mamma och X någon gång och vi någon gång och det var trevligt men det var på tiden han kunde bete sig. Så fort vi tar upp ämnet att det är vår tur att bjuda dem vägrar han med hänvisning till att de är "familjen mes". Min pojkväns familj är dessutom lite "finare" så hade de blivit bjudna dit kan jag bara tänka mig att han hade vägrat äta maten, vilket är ofint om du är bortbjuden.

Vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest se om andra som lever med alkoholister (eller som kanske själv är eller har varit det) känner igen sig i denna aggresivitet, om det beror på spriten eller om det kan vara något annat med? Han skapar dålig stämning i hela huset. Mamma har sagt nu att vi har bokat en resa i september, efter den är det skilsmässa. Tyvärr är det tomma ord. Jag är ingen styvdotter som inte kan unna min mamma lycka, eller som vill ha henne för mig själv. Jag tror inte jag skulle varit glad om hon skilt sig på ett sätt, att ännu en gång separeras från en man jag gillar. Men å andra sidan förtjänar hon en man som uppskattar henne.