Hej..Jag är ny härpå forumet.
Läser inlägg och tänker...va, har jag skrivit det här!! Visste inte att livet med en alkoholist ter sig likvärdigt hos så många.
Mannens drickande har pågått säkert hela hans liv...självklart vet jag inte hela hans historia men genom åren har det berättats en hel del.
Fler tillfällen än jag kan räkna har han supit sig full. Jag är i högsta grad medberoende. Jag är den enda som fortfarande inbillar mig att han kan sluta dricka för mycket.
Hans gräns för "normalt" trevligt beteende går vid 3-4 starköl. Efter det börjar föreställningen med Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Nu kommer alla pikar, elakheter. Finns inga gränser för vad han kan vräka ur sig. Om jag väljer att vara tyst..ja, då kanske det passerar någorlunda smärtfritt men mitt magont av hur äcklad jag är kommer tyvärr ut i en munsvada jag inte ens vill kännas vid.
Vi har varit ett par i 20 år. Han har druckit alla 20 men starkt ökat intag de senaste 10.
Jag får frågan ..varför stannar du med honom?. Genast kommer jag i försvarsställning.
Helt ärligt är att jag inte har något svar.
Jag vet inte längre vad jag vill.
Jag vet inte hur man lever i en "harmonisk" familj..
En av mina väninnor valde bort mig i februari, Svarade inte när jag ringde,svarade inte på chatt osv. För några veckor sedan bjöd hon mig och ena sonen på middag. Hennes son o min är bästa vänner.
Efter nån timme frågade jag varför hon inte besvarat mina samtal osv. Hennes svar kom som en käftsmäll..Jag orkar inte se och höra hur din man gör dig så liten och hur illa han behandlar dig.
Ja, nu den här helgen tycks gå i fyllans tecken..igen. Jag reagerar med ont i magen och blir så f-bannad.
Nu är jag tyst.