av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
lör, 2015-09-26 - 00:09

...på begravningen, det var nog första gången i mitt vuxna liv, någonsin....
Mina barn såg på mig med förvånade och rödgråtna ögon, va? Pappa gråter...
Det fick gråtas och det var besvärligt i ett söndervridet ansiktet, ingen sköngråt där inte...
När familjen till den mördade dottern stod vid den skira vita kistan och kysste sina röda rosor innan de lade de försiktigt på kistlocket rann tårarna tyst och försiktigt längs med mina kinder ner till hakan, för att sakta droppa ner på min kostym.
Jag tog inte bort dem, rännilarna fick sitta kvar som en monument över den otroliga sorg jag bar i mitt inre, det gjorde ont.
När det sedan var vår tur vid kistan förvreds mitt ansikte till något som inte var vackert längre, det kunde ha varit min dotter.
Ändå var det som om någon slitit ur något från mitt bröst och sedan stampat på det, och skändat det.
Det fanns ingen manlig heder kvar, inget ståndaktigt kvar att värna om, bara en fullständig underkastelse för det vi inte rår på eller förstår, det vi kallar ödet...
Det gjorde ont och gör det fortfarande, en mörk demon som ibland växer sig större och tar över hela mitt medvetande.
En sådan otroligt stark händelse som påverkat oss ända sedan det skedde, hela familjen.
Det är över nu, men egentligen aldrig, en påminnelse som kommer att förfölja oss genom livet och tas fram när vi behöver vara ledsna för en stund, vi kommer aldrig bli fria från den tanken.

Det borde ha varit en anledning till att börja dricka igen, en mörk fläck som inte kan tvättas bort, inte ens en kort stund med ren sprit.
Föga hjälper det att falla tillbaka i dryckenskap, jag har förstått det och anammar det, men tankarna finns ändå där.
Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga.
Ofta tittar jag upp mot natthimlen precis som jag gjorde för en halvtimme sedan, letar efter en ny stjärna som borde ha tänts nyligen.
Är själv vid stugan, står på klipporna i mörkret och ser hur fullmånens reflexer speglar sig i havet.
Har en sådan fruktansvärd sorg i mitt bröst, men naturens sätt att överväldiga mig med all sin prakt hjälper för stunden.
Man förstår hur liten man är på jorden när man ser ut över hela universum, en oändlighet.
Men vår stund här på jorden är tidsbegränsad, och man borde inte fylla den med att enbart tänka på allt det onda.
Jag borde vara glad, men finner för tillfället ingen orsak till att vara det.

Jag är en sorgsen man med lite för mycket elände i min inbox, kanske var det en anledning till att jag ville fly verkligheten för en liten stund med alkoholen...

...men jag grät i vilket fall, det var ju en lättnad att jag inte sitter fast i något där jag inte vill vara.
Så helt okänslig är jag ju inte.

Natti!

Berra

Maggis
lör, 2015-09-26 - 00:31

Vad fint skrivet! Rakt från hjärtat. Sitter här och får själv tårar i ögonen. Något sådant borde ingen få gå igenom. Ofattbart, orättvist och fullständigt meningslöst. Starkt gjort av dig att låta känslorna få komma ut och våga visa dem. Din text är så ärlig och samtidigt målande. Från raden: Är ensam vid stugan.....känns det som om jag läser inledningen till en gripande roman. Fortsätt skriv! Det är balsam för själen. Kram

LenaNyman
lör, 2015-09-26 - 02:50

... att hitta ord som räcker till här, känner jag. Vad gör man när livet skakar i fundamenten? Vem väljer man att vara efter en händelse som kastar allt om ända? Och när det gäller alkoholen beskriver du det så väl i "Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga".

Kanske är det så att man måste gråta i sin vanmäktighet, finna sig slagen till marken, kanske måste man blöda och förtvivla för att med tiden våga tro på det goda och våga älska igen. Kanske är det bara en utopisk tanke. Men den där nya stjärnan på natthimlen; jag är övertygad om att den redan börjat tindra.

mulletant
lör, 2015-09-26 - 05:45

Berra! Tack för att du lämnar ett avtryck och berättar att du finns kvar 'hos oss' .... innerligt tack djupast från hjärtat för att du så generöst och ärligt delar din förtvivlan. Antagligen kan ingen, som inte själv kämpat mot alkoholens demoner, föreställa sig den kamp du på ett stillsamt sätt visar att du och andra utkämpar.... Jag blev så medveten om det nu när jag verkligen kan känna instinkten att bara fly... Bort, bort.... Att höra och läsa om vidrigheter, ond bråd död, sätter skräck i mig (och 'vem som helst' som man säger) och att drabbas av den verkligheten .... Att den tränger sin genom den egna dörren .... det kan, förmår och orkar väl ingen föreställa sig utan att man tvingas till det.
Så vackert du berättar om förtvivlans gråt... det är bara stundtals tårar faller stilla.
Det ska bli något märkligt himlaspel med månen.... kallas blodmåne tror jag. Ska vaka med den och kommer att vara nära all den förtvivlan i världen som omger oss på så många sätt och vis. Nånstans har vi mänskor möjligheten att välja .... att vara nära varandra och dela - inte bara lust och glädje utan också förtvivlan och vanmakt .... Välja att inte vika undan utan finnas kvar även när alla ord tar slut. Bortom orden. Det är väl det som gör oss till människor.
Bästa forumbrorsan Berra - alla ord är fattiga just nu .... men de står här nu i alla fall, i all sin enkelhet ... som enkla uttryck
för den kram jag inte kan ge dig. Varmaste ordkramen. Från mitt hjärta till ditt ❤️ / mt

Fenix
lör, 2015-09-26 - 09:13

är det man känner när man läser och hör om framför allt barn som mördats. Det måste vara bland det värst som kan hända föräldrar och sorgen desto värre eftersom det är en sak som inte ska behöva hända i ett liv. Dödliga sjukdomar är något annat, här handlar det om den obegripliga ondska som man inte ska behövs uppleva annat än på bio. Stor kram Berra och stjärnan ska jag titta på ikväll.

Rallan
lör, 2015-09-26 - 10:14

Och så så vackert skrivet. Jag ska titta efter den nya stjärnan ikväll.
Kramar till dej Berra och din familj.

Adde
lör, 2015-09-26 - 12:08

jag kan inte uttrycka i ord hur sorgen känns men jag känner igen den.
Själv är jag i den tiden nu när jag åker omkring på begravningar av mina äldre släktingar och känner att kön blir kortare och kortare...En vän till mig begravde sin far i går.
Jag är glad för att du nu kan släppa ut tårarna och gråta hämningslöst och lättande, det är en bra kanal för att lätta på det inre trycket och ett fint kvitto på att du är i tillfrisknade.
Inte ens som nykter är livet en dans på rosor men det underlättar betydligt när jag inte är bedövad och skjuter upp sorgen.

Ta hand om dig och gör bra saker bara för din egen skull, det är du värd.

Berra
fre, 2015-10-02 - 22:39

Ännu en gång visar forumet många av sina bästa sidor, att vi bryr oss om varandra, lyssnar, finns där och visar empati.
Tack för det...

Jo det är en hemsk situation och vi ältar det fram och tillbaka i familjen, det tär och bryter ned oss, men är också en form av sorgearbetet på det sätt vi pratar oss igenom det, det kanske stärker oss på lång sikt, vrider och vänder på alla möjligheter.
Lite häftigt hur Svärsonen reflekterade vid middagsbordet för ett par veckor sedan....
-Kan ni sluta prata ond bråd död för en gångs vid middagsbordet, finns det ingenting annat vi kan prata om?
Det blev "dödstyst" en lång stund och vi satt alla och glodde förebrående på varandra, kom på att vi var väldigt enkelspåriga.

Dottern tittade ut genom fönstret och sade....vilket väder vi har?
Grabben kontrade med....å bilen går bra?

Vi tittade på varandra igen, var tysta en lång stund, upptäckte att vi hade ingenting annat i röret att surra vidare om...
Vi återgick till att prata om mordet, för det var vad vi ville ventilera klart, alla högg tag i spörsmål och fortsatte där vi slutade.
Svärsonen blev synbart irriterad med sin uppsyn, tog sin tallrik och glas och gick till vardagsrummet.
Vi gav helt enkelt f-n i vad han tyckte, fyra mot en, majoriteten fick övertaget.
Nej men vi försöker gå vidare i livet men det påverkar oss mycket mer än vad vi vill, oundvikligt på något sätt.
Dottern fick ett högst personligt tackkort från flickans föräldrar efter begravningen, frugan var tvungen att dra igång en snörvelkavalkad vid grytorna i köket... igen, och hon sade ....Jag är så innerligt trött på att behöva böla stup i kvarten, kan det aldrig ta slut någon gång?
Vad ska man svara?, nej det måste få ta sin tid, minnena måste få blekna bort i sin egna takt, hur ont och jobbigt det än är...
Att ignorera bort det går inte, det får ta plats.
...Men nog om det nu....

Läste i någons tråd ...går det att genomlida en helg utan öl?
Min första tanke var, varför skulle man göra det?
Att falla tillbaka i sitt gamla tänk, vore det inte mycket mer uppriktigt att säga, hur ska jag klara mig igenom en helg utan min alkohol?
Jag kan dricka min öl varje helg, om jag vill, varje dag till och med...
Men frågan jag skulle ställa mig, varför skulle jag göra det, ett par öl räcker, sen är jag inte sugen längre.
Jo hemligheten heter ju....nollöl, noll procent alkohol, noll procent påverkan, noll procent beroende, noll noll noll...
...och när den inte påverkar mig så finns det inget sug efter att dricka mer än jag hade tänkt mig.
Jag har ju avslöjat bakgrunden till att dricka öl, vin och sprit, det handlar om att bli påverkad, ingenting annat.
Allt annat är ju ett ljug, jag försöker lura mig själv och försöker övertyga alla andra också för den delen.
Idag var jag på bolaget, skulle köpa ett par pavvor rött till gumman som hon ska ha imorgon kväll då vi är bortbjudna.
Jag kom ut med två fulla kassar, resten var mitt, det fanns ju massor av nyheter på de alkoholfria hyllorna.
Har fått smak för de små röda och gula flaskorna med vresig bitter, köps i sexpack och hälls över några stadiga isbitar, river gott.
Hinner knappt svepa upp första glaset innan jag rotar fram nästa i kylen, och nästa...
Den bittra smaken dövar smaklökarna och suget efter annat effektivt, och jag sitter nöjd resten av kvällen.
Kan rekommenderas hårt, de funkar för mig....

Annars? Jo en helg utan en massa måsten, riskerar att bli inkallad i helgen till jobbet när de jobbar extra.
Jag är ju andras lilla bitch när det gäller troubleshooting, men när det kommer till mina egna, så finns det inte alltid en lösning.

Livet är inte rättvist, det är väl en acceptans som tar tid att smälta.
Jag blev en alkis, varför blir inte andra det samma som dricker mer och oftare än jag.
Därför att du Berra inte är som alla andra, men du fick ju en lösning på det problemet, och löste det alldeles själv.

Nöjd och stolt?, jajemensan....

Berra

Stingo
sön, 2015-10-04 - 21:28

Har inte läst mycket på forumet nu och helt missat vad du gått igenom med din familj. Vad tungt det måste vara. Jag fastnade för det där med gråt och tycker att du föll på helt rätt sida där. Det är inte manligt att aldrig gråta, bara sorgligt.

Sköt om dig och de dina.

Stingo
sön, 2015-10-04 - 21:30

... skulle rubriken vara, vet inte varifrån "Hit" dök upp

Berra
mån, 2015-10-05 - 00:43

...drar ner brallorna som en polare en gång sade....
Vadå, ska man moona åt det?
Nej men skärp dig nu Berra, du drar nytta av det.
Hur ska man kunna dra nytta ur något som går dig dåligt?

Man lääär sig något, ....eller så vänder man på det.....och visar det röven, som du behagar...
Små motgångar som vi hade som äldre tonåringar, man trodde inte det kunde bli värre.
Nyss blivit nekad som femtonåring när man försökte köpa en platta folköl....men misslyckats övertyga kassörskan på OK-livs att man visst var 18 år.

Nu är det precis tvärtom, nu är det jag som sitter i positionen att försöka övertyga tonåringarna att inte ha så bråttom med att testa vuxensakerna, ni hinner tids nog att få er första fylla, och upptäcka nackdelarna med detta...
...för mig tog det .....eh, trettio år till.

Problemen har blivit det motsatta, nu tvingas jag till att antingen ljuga, eller berätta den härskna sanningen om vad som händer mig när JAG blir påbjuden att vara social och dricka tillsammans med alla andra.
Skulle jag inte kunna vara social om jag INTE drack alkoholen?, mer sanning skulle väl vara att de andra inte kan det.
Livet är bra konstigt, precis som om man inte skulle kunna ha roligt utan alkohol, det går väl aldrig?
Nu kommer det, vad är det som händer med människan när hon dricker alkoholen egentligen?
Vad händer i hjärnan som vi inte skulle kunna framkalla när vi är nyktra?
Sinnesintrycken förändras, lättare till skratt, pladdrar på i tvåhundraåttio.....listan kan nog göras lång.
Hur pass svårt skulle det vara att släppa på tyglarna nykter, låtsas vara lite påverkad?
Att inte bjuda till när det bjuds på fest, släppa loss den där efterhängsna nedtryckande känslan av att inte räcka till.
Det fungerar, men det är svårt och tar tid att hitta sin festskådespelare, inte alltid rollen passar en, eller ens festen.
Och att ha modet att tacka nej, eller ta konsekvenserna av att lämna en fest som inte duger.
Det är svårt att vara för ärlig, och rakt fram, men känns bättre för en själv.

Senaste åren har jag försökt vara mer ärlig mot mig själv och min omgivning, det blir enklare så.
Varför krökar inte du?, nej jag tycker det känns överreklamerat, inte så kul som alla tror, det kan man säga faktiskt.
Ibland får man medhåll, och lika ofta för man slåss för sin övertygelse, oftast i kvadrat mot promillehalten.

Igår hade vi en sammankomst för den flickan som miste livet, många deltagare var hennes fotbollstjejer.
Dottern berättade efteråt en kul sak, vet du?, sade hon, Frida sa att jag hade en ball farsa, och om hon inte hade sin egna hade hon önskat att min pappa skulle varit hennes också, så sträck på dig pappa lilla!, du är omtyckt av småtjejerna.
Blev du inte lite stolt då?, frågade jag henne.
Jo svarade hon, men det är ju en sak som jag egentligen inte borde ha berättat, du blir ju så jävla dryg då.
Ja men tack för den passningen svarade jag, så du skulle inte vilja ha Frida som en styvsyster då, eller styvmamma?
Äh men lägg av för fan, du är ju gubbsjuk...
Njaeh...men lite söt är hon nog i alla fall, säg mig ...har hon någon pojkvän?
-Sluta!.....
Så kan konversationen låta i våran familj, man levererar en öppning och då gäller det att hugga.
Hon vet att jag skämtar med henne, och att alla hennes kompisar som vi känner är lite som våra egna döttrar vi bryr oss mycket om dem hur det går för dem i början av det inte allt för lätta vuxenlivet.
Jag och min fru har varit lite som oberoende föräldrar med stöttning och en trygghet att kunna prata med.
Det är mycket som ska falla på plats, fortsatta studier, flytta hemifrån, ordna ett hållbart arbete, skaffa pojkvänner och för några enstaka av dem skaffa familj.
Så blev det inte för en av dem, någon valde att spela gud och kunna härska över liv eller död, och det blev det sistnämnda.
Han/hon/det valde att ta en av mina "döttrar", och det blev ett rov jag har svårt att kunna acceptera.
Hon var ingen som utsatte sig för risker, men blev ändå ett offer, det känns så himla orättvist.
Ibland så knyter det sig runt mitt hjärta i ett krampaktigt grepp i en hastigt påkommen sorg, allting står stilla och allt som finns i mitt sinne är enbart tankarna på henne, och vad ska inte hennes familj orka gå igenom när det känns så hemsk för oss?
Vad är då problemen med att inte kunna dricka i jämförelse mot dessa?

Ibland så känns mina alkoholproblem så små, så små...
När de nyligen kändes så stora, det är märkligt hur omständigheterna vänder på problematiken.
Det betyder heller inte att jag kan förringa dem, tvärsom så stärker de mig,
hur mycket dumheter hade jag då inte gjort OM jag hade valt att dricka.

Så mitt i allt elände så är jag faktiskt väldigt lyckligt lottad som inte längre dricker, det hade bara blivit betydligt mycket värre.

Man står stadigt på jorden när den har börjat skälva, tro mig!

Berra

Berra
mån, 2015-10-12 - 00:23

Säger de på alkoholreklamen på teven.
Hur då tänker jag?
Den som dricker ansvarsfullt dricker troligen inte alls, eller...?

De som tillverkar alkoholen tänker nog aldrig på de som inte kan dricka alkoholen, eller det kanske inte händer med just deras alkohol, för den dricker man bara "fint", eller?
Ingen som tänker på hur man dricker alkoholen oansvarigt, de som dricker sig fulla...

Eller så vänder man på det, varför dricker man då alkoholen, och inte....saft?
Anledningen till att man dricker alkoholen är ju just för att bli påverkad, inget annat som jag kan se.
Gränslandet mellan att bli påverkad och bli full är hårfin, och ligger i betraktarens ögon, inte i drinkarens.
Vi blir alla dömda i betraktarens ögon, inte i ens egna självrannsakan, förrän kanske dagen efter när vi mår dåligt.
Varför drack jag igår, borde ha vetat bättre, vad var min trigger.
Det som började så bra och sedan spårade ur...
Ett tåg som spårar ur tas ur trafik, det är opålitlig.
Hur är människan, hur många chanser får den att påvisa att han eller hon är pålitlig?
Det ligger i betraktarens ögon, när vi bränner skepp efter skepp så blir vi dömda som en alkoholist, inte som den nyktra personen vi är till vardags, alkoholistmänniskan tar över.
När vi inte bjuds till fester längre för att vi överkonsumerar så har vi blivit dömda, som en alkoholist.
En Dr Jekyl och Mr Hyde, två motpolers personligheter i samma kropp,
När vi döms så fördömer vi den som dömer, inte självaste orsaken till domen, den som för glaset till munnen, den som tar valet under övervägning och väljer fel.
Vi kastar iväg anklagorna som en bumerang, den går runt ett varv och kommer sedan och slår oss i bakhuvudet på oss själva, vem tog beslutet just denna gång det serverades alkohol, vem drack mängden som fick oss att bete'sig illa?
Det slår tillbaka mot oss själva, och vi försöker förtvivlat slå det ifrån oss som ansvarslösa.
Är vi det?, eller bara försvarslösa.
Likt en idiot har jag försvarat mitt drickande utan att se vem det var som bar ansvaret, tills det brast.
Ensam och liten stod jag på jorden och tyckte att hela livet hade svikit mig, allt var förljuget.
Andra männiksor har mött motgångar och besvikelser utan att ta till alkohol, men inte jag, varför?
Jag dämpade och dövade allt med alkoholen, men det fanns ju kvar, kanske till och med förvärrades av att ingenting hände.

Jag hade satt krokben på mig själv under en väldigt lång tid, och skyllt det på andra.
"Någon" hade gett mig ett par skor i storlek 58, när det i själva verket var jag som inte kunde gå i dem, eller fått mod till att kliva ur dem.
Så det lutade mer åt att anpassa sig, eller avbryta.
Dricka lagomt eller att avsluta drickandet, jag klev ur skorna.
Det gör lite ont att till en början att gå barfota, men med tiden blir man mer hårdhudad.
Idag är skorna anpassade, varken för stora eller för små.

Så vad betyder nykterheten för mig idag?
Frihet att själv få bestämma, jag väljer nykterheten så har jag fortfarande ett val.
När jag drack hade jag inga val, jag drack varje gång även om jag egentligen inte ville alla gånger, för jag var fast i något där jag inte villa vara, det är att vara alkoholist och att vara beroende.

Drick ansvarsfullt!, ett hån mot en som inte kan välja.
Skulle jag dricka ansvarsfullt så skulle jag inte dricka deras produkter, utan precis allt annat som inte innehåller alkohol.
Det är min lott, egentligen inte speciellt synd om mig, jag är ju allergisk mot alkoholen, så varför ompröva ett beslut hela tiden?

Min ranson är uppdrucken och min period är för tillfället vit, precis som mitt samvete.
Det som är gjort, är gjort och kan inte göras ogjort.
Det enda jag kan göra för att lindra det dåliga i min historia är att föregå med ett gott exempel.
Jag är den jag är, men är inte sämre än att jag kan ändra på mig.
Och vill andra döma mig nu, så får de helt enkelt leva med det, eller sluta umgås med mig.
Jag har gjort vad jag kan, och känner mig rätt nöjd med det.
Är i alla fall inte full och dum längre, utan kanske bara dum...

En alkoholist bekännelse, en söndagstanke så god som någon, utan bakfylleångest.
Det är jag väl värd, idag med...

Berra

PS Tack för kramen mt, vågar inte tala om vart jag satt just vid det tillfället, men det var nära Gustavsberg...

Nyckelpigan
mån, 2015-10-19 - 08:02

Läste din "söndagskrönika" nu, det fanns många tänkvärda ord... Just det här att man väljer nykterheten eftersom då HAR man ett val, om man dricker (och har problem) har man inte längre något val även om man tror det. Själv känner jag även en lättnad när kag väl erkände för mig själv, innan hänförde jag allt till dålig karaktär när det spårade ur, kände mig som världens sämsta människa och ändå höll jag krampaktigt fast vid a. Jag kunde ju inte erkänna att det inte var VILJAN det var fel på.. Då måste jag ju sluta.. När kag väl gjorde det försvann mycket av ångesten. Jag tål inte a, punkt slut. Jag har en bra karaktär, det handlar ju inte alls om det. Jag kan inte hantera a, hur gärna jag än skulle vilja. Just nu finns det andra saker som känns viktigare. Kram

Berra
ons, 2015-10-21 - 01:07

Det värmer att få en rad eller två, jag är ju egentligen inte en ensam person utan har rätt många omkring mig, men...
på forumet är jag ensam i mitt verkliga jag, ingen som vet om mitt skrivande här, jo frugan förstås.
Och det är nog bra tror jag, anonymiteten gör mig frispråkig och ärlig faktiskt, vilket är en förutsättning att kunna vara mot sig själv i första hand, annars har man nog svårt att erkänna sitt alkoholberoende.

Men detta forum är ju också ett livsforum, ett ställe, en dagbok som kanske förklarar lite anledningarna bakom sitt missbruk.
Det är ju oftast inte bara EN orsak till att man dricker för mycket, utan en salig röra som ställer till det för oss.
Ibland så komplext att vi inte själva klarar av att bena ut dem, utan får lite nya inputs ifrån varandra, och det hjälper!
Har försökt i hur många år som helst nu att försöka reda ut mina problem, men....har fått en bra kläm på dem.
Allt som berör och är känsligt triggar mig, en sorts mänsklig osäkerhet där alkoholen hjälpte mig att känna sig starkare eller att helt enkelt att man gav problemen ett flippat finger för en stund och lyckades skjuta fram dem.
Man de finns kvar...och så länge man inte tar dem under behandling så kommer de att finnas kvar, tyvärr.
Så vad gör man?, benar ut dem såklart, man behöver inte lösa dem men reflektera på hur jag reagerar på dem.
Gör dem mig ledsen eller oerhört glad, nedstämt eller gravallvarlig.
Klarar jag av alla känslosvallningar på en sådan kort tid, "passar" dem just nu eller kommer jag att undertrycka dem, och vad händer när jag har dolt dem för länge.
Det brukar bli värre, tro mig.
En skyddsmekanism har jag lärt mig att lägga mig till med, nonchalera dem ett tag, låt dem inte påverka mig.
Ja det finns människor som är helt genomäkta elaka, medvetet eller omedvetna.
Har upptäckt dem mycket genom mitt arbete, allra helst de jag trodde jag kunde lita på, bästa vännen som ständigt sviker.
Jag tror mig vara godhjärtad och förlåter för det mesta hela tiden, men har upptäckt att det finns folk runtomkring mig som utnyttjar det om och om igen.
Ett brustet hjärta som är fullt av ärr blir hårt och svårflörtad, någonting som jag egentligen inte vill bli förknippad med.
Fick skäll av chefen fd bästa vännen på jobbet i veckan, tog upp gammal skit som han inte förmått sig uppdatera ens,
om man nu ska komma med kritik så se för fasiken till att den är uppdaterad, jag blir så trött!
Någonting brast inom mig, först ledsen och sedan förbannad, undrade om han njöt av det.
Nu har jag tappat det allra sista förtroendet för firman, trodde på framtidsprodukten och alla lovord.
Skulle det gå bra så skulle de inte pina oss så förbannat, tots alla konvertibler och kassakon som aldrig kom.
Någonting är i görningen och jag kan inte peka på vad, men det känns inte bra inför framtiden.
Orkar inte längre strida för det jag tror på, de har vunnit över mig, jag lägger ner.
Jo jag är en person som lägger stor vikt vid yrkesrollen, en sorts identifikation.
Har lite väl mycket grejor i röret privat som jag inte riktigt hinner med, men i och med att vi stängde stugan inför vintersäsongen förra helgen så kommer jag att få lite mera helgtid till övers.
Men sen....blir det till att ragga nytt jobb, tätt på given det kommer att bli 20 år sedan senast, haha!
Måste försöka få upp livsgnistan igen, de har verkligen lyckats trycka ner mig under alla dessa år.
Det får bära eller brista, och brister det så kommer ett par månaders arbetslöshet göra mig gott, då ska jag börja kroppsbygga med själen.
De kommer att förlora en trogen och mycket skicklig medarbetare, en ganska så unik yrkesroll vilket också gör det svårt att finna ett liknande jobb med rätt lön.
Men pengar är inte allt, en stroke eller infarkt är inte värt det, om 10-15 år som nyexaminerad pensionär och ett dreglande kolli?, nej tack!

Återigen, vad får det kosta?
Lycka finns inte i det materiella eller i en lömsk verklighetsfrämmande dryck, utan finns någonstans i det där som pågår medans man letar efter den, det vi kallar livet.
Om vi kunde springa lika fort baklänges så skulle vi hinna se vad vi missar i vår jakt efter det vi aldrig hinner upptäcka springandes framåt.

Berra