Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

etanoldrift

I vissa "krig" är alla repliker tillåtna ;-) Så använd den du..
Du får gärna använda mig som "mental boxboll" om du vill.. Jag tar sällan något personligt.. Jag tror att det här med "medberoendepersonlighet" som ofta grundläggs i barndomen (oavsett om det rör alkohol eller ej..) gör att man lagrar väldigt mycket ilska och oförrätter.. Sådant som pyser ut, när man själv minst anar.. eller vid "fel tillfälle"
Jag anser att man visst får vara både bitter och förbannad för att kunna släppa ut vissa saker.. Men sedan får man också lov att titta på (som du skriver vrida och vända på saker) för att se vad som ligger bakom.. För det är sällan det vi vid första anblicken tror..
Först då kan man göra något åt det! Det är som med skräp.. Man "vet om" att det är dammtussar under sängen.. och man kan vara trött och sur för att de ligger där.. Japp! men det är ju först när vi blir tillräckligt förbannade för att plocka fram kvasten som skiten åker ut.. (annars kan man ju sitta och tycka synd om sig själv i evigheter eller stänga dörren och skämmas, även om ingen av gästerna skulle komma på tanken att lyfta på överkastet och kika ;-) )

Nyckelpigan

Det var länge sedan jag skrev och jag vet att jag borde ha skrivit eftersom det hände en hel del inom mig... fanns mycket jag drog mig för att skriva eftersom jag var rädd att andra skulle ta illa upp och jag orkade inte med det. När jag läste andras trådar, personer som hade större problem än jag med missbruk som skrev om att de valt att bara dra ner på a och inte utesluta det helt kände jag mig avundsjuk i det att de hade ett val när jag inte hade det (min man hade inte accepterat det)... samtidigt som jag tror att långt fler av oss som är här inne inte har något riktigt val (att dricka måttligt) längre, att vi passerat den punkten. Det är dock fascinerande hur mycket vi vill lära oss det. För mig handlar det nog mycket om det att jag inte vill sticka ut på en fest, att det känns jobbigt att det måste handla om att jag inte dricker när jag bara vill ha roligt... i varje fall intalade jag mig själv det... det finns ju en liten idiotisk kärna längst in (stavas ALKOHOL) som tror att om andra kan hitta en balans så kan jag också... Jag mår så dåligt just nu eftersom jag drack på en fest och det urartade jättefort... att vakna upp med den där ångesten är det värsta jag vet... att veta att man gjort folk besvikna, svikit sig själv... och inte kan fatta hur man kan göra så?!
Vi var på en stor tillställning för någon vecka sedan där jag inte kände någon, på något sätt kändes det lättare där att vara nykter, ingen som trugar. När vi fick välkomstdrink gav de mig av misstag vanligt bubbel och inte a-fritt... jag tänkte att det kan ju inte skada att dricka det glaset... jag drack ett till och det kändes bra. Vi fick vin sen men jag bytte det mot a-fritt, körde hem och allt var bra. Helgen efter var det AW för första gången och eftersom rött vin ju är så gott gav jag mig själv tillåtelse att för första gången (sedan detta började) dricka ett till maten, njöt verkligen av det. Jag kunde dock likabra varit utan, när jag bara drack ett glas frågade en del och jag sa att jag fick migrän så lätt nu, något jag kunde ha sagt redan innan det första. Jag drack dock inget mer, hade jättekul och skrattade massor, körde bil hem. Ett observandum (nu när jag ska vara ärlig) var att jag inte sa något till min man, dock. Jag inser nu i efterhand att jag glidit tillbaka till det som jag kände i början då jag projicerade mycket av mitt nykterhetsbeslut på honom, jag drack en gång efter en månad och därefter ägde jag beslutet på ett helt annat sätt. Nu började jag glida av olika orsaker. En var att jag försökte prata med min svärmor (jag har skrivit massor om detta innan) men det gick inte alls bra... mina egna föräldrar lever inte och hon har blivit som en stand-in mamma för mig, jag var svag och behövde så innerligt att hon såg mig och att någon såg allt jag gjort och fixat under de här månaderna. Istället hade hon pratat med en annan nykter alkoholist som hon tyckte jag skulle prata med, jag förklarade att jag var på en helt annan plats, att jag hade sagt till henne vad jag behvöde och inte behövde men att jag blev väldigt ledsen om hon inte lyssnade på mig, omyndigförklarade mig och drog in andra personer i en fas när det inte alls var det jag behövde.
Jag menar inte att det var hennes fel att jag drack, det är ju typiskt missbrukarbeteende att skylla på andra, jag försöker för mig själv fatta hur jag kände när det hände för att undvika att det händer igen. Jag vill inte hamna där igen... och då måste jag analysera vad som hänt. Jag kände mig missförstådd, ensam och tyckte själv att jag gjort en enorm förändring och så fick jag bara sitta och försvara mig, bli baktalad osv... Detta i kombination med att jag allt mer projicerade mitt nykterhetsbeslut på min man igen och såg andra som drack ibland här på forumet fick den där idiotiska rösten att säga till mig att det kan du nog också nu... Jag hade en fest med många inom min yrkeskår där det skulle bli väldigt konstigt att inte dricka, jag tror att jag gjorde dessa två "provkörningar" innan för att se om det funkade. Det var det här som jag inser att jag måste jobba mycket mer med, att kunna stå för att jag inte dricker och slippa känna att det är så jobbigt, att komma över känslan att jag inte vill att det ska handla om det när jag går någonstans, jag vill bara vara jag. Jag var rastlös och hade ångest, pratade med min man om det skulle gå bra att jag tog en fördrink, smuttade på den, drack ett halvt glas vin till maten bara för att inte känna mig dum, sedan köra hem. Vi hade en plan.
...som jag inte höll... jag hamnade bredvid människor jag inte kände, det hade inte alls varit konstigt att dricka a-fritt, jag blev t o m erbjuden a-fritt vin och tackade nej... jag hade ju "förhandlat" mig till det där glaset vin... det var där jag blev vår hund som jag beskrivit innan... han som vek öronen bakåt när tikarna löpte och sedan bara stack om man inte stängde grinden fort som f*n... jag stängde inte grinden. Till råga på allt ställde de fram vinkaraffer på borden som fylldes på... till förrätten var det öl och snaps, jag drack bara vatten... med siktet på det där glaset vin... vid det laget hade jag redan slutat tänka, det inser jag nu. Det var inget beslut som gick igenom någon prövningsprocess i min hjärna som sa att nu ska jag släppa loss, jag skyndade mig bara att hoppa över detta. När min man inte såg fyllde jag på mitt glas... tills jag blev så full att han fick ta hem mig i en taxi och jag kräktes i handfatet. Dels känner jag mig dum eftersom jag inte minns vad som hände på festen, men framför allt känner jag mig så dum inför min man och mig själv. Jag hatar mig själv, blir så arg, fattar inget... varför måste jag känna att detta var min chans?! Jag ville från början bara komma till en fas där jag kunde vara "som alla andra", slippa göra en så stor grej av att tacka nej, ta emot och sen kanske inte dricka det eller bara smutta... vi är mästare på att lura oss själva och andra... mitt i allt detta sjuka finns det fortfarande en skärva i mig som tänker att det kommer nog att gå att göra så som min dröm är i framtiden.... HALLÅ!!!??? Varför?! Det är så sjukt, som min tidigare liknelse, inte finns det väl en massa skaldjursallergiker som gång på gång försöker äta lite kräftor på en kräftskiva för att inte sticka ut, trots att de förr eller senare får en allergisk chock?! Jag inser ju hur sjukt mitt resonemang är. Jag försöker att inte sparka på mig själv, men dagen efter ville jag inte leva längre, jag ville bara dö. Jag var så trött på att kämpa i alla aspekter av mitt liv... jag kände mig så extremt värdelös... men insåg att det allra värsta man kan göra mot sina barn är att ta livet av sig, om jag i den sekunden inte orkar kämpa för att jag inte tycker jag är värd det måste jag kämpa för deras skull. Jag försöker att inte sparka för mycket på mig själv, men det är svårt. Jag försöker hitta tillbaka, tänker att detta inte är att börja om från början utan att fortsätta på det jag jobbat så hårt för... det jag gjort nu i 4,5 mån inte är förgäves. Försöker intala mig att det inte är att vi faller som är det viktiga utan vad vi gör med fallen. Jag har inte druckit en droppe och jag tänker inte göra det heller. Jag har dock så svårt att leva i att ha svikit igen, jag vill att min man ska se på mig med stolthet, jag vill ha stöd av hans familj... jag vill vara värd något... det är så svårt att leva ensam under den tid det tar att bygga upp den tillit som de runt omkring en måste få tid på sig att göra... nu har jag halkat tillbaka... men jag tror inte att min man heller tänker att det är till noll, men det är tufft. Jag tänker skriva mer här från och med nu, sluta fälla tillbaka öronen och sticka, jag ska ventilera alla tankar även om andra tycker annorlunda, jag inser att jag behöver det för att ta mig igenom den där sista biten där jag kan stå upp för mig själv utan att det känns så jobbigt. Jag dricker inte. Punkt. Det kommer att ta ett tag, men ett första steg är att skriva här, det var jobbigt innan men väldigt skönt nu. Styrkekramar till er alla

Som består av alla oss andra som inte klarar detta perfekt. Vi behöver varandra för att bli bättre och jag tror att det är viktigt att skriva även när det inte går så bra. Problemen med din man och hans familj är ju väl bekanta för oss som följt dig och jag känner en frustration över att du tillåter dem att trampa på din självkänsla. Du är en mycket bra och viktig person här på forumet och jag är glad att du är tillbaka. Sluta bete dig som hunden (underbar jämförelse!) och fortsätt att dela med dig av både glädje och sorg här. Vi kämpar tillsammans ! Kram

harrim

Fester triggar mitt drickande enormt. Jag försöker att dricka lite lagom men jag vågar absolut inte dricka på en fest. Under flera år har jag druckit ett glas vin och kört hem när det har varit fest. Jag är inte mycket att lita på i några alkoholsammanhang med fester är värst av allt. Allra säkrast är förstås att aldrig dricka.

Leverjag

Fullaste respekt för ditt värdefulla inlägg. Tack för att du delar. Jag föll också efter ungefär samma tid av nykterhet. Massor av middagar och konferenser som jag klarade men började glida i inställningen och det gick ju bra men jag väckte begäret och snart var det dricka hemma i större mängder och på fel dagar, ensam. Tycker du beskriver processen så bra.

Styrka till dig och din resa fortsatt framåt mot nykterheten

Nyckelpigan

Jag känner en sådan enorm ångest. Egentligen har det inte med a att göra mer än indirekt. Jag har inget sug efter a, jag har inga förhandlingar om att jag ska dricka igen. Jag vet hur skönt det är att slippa, kag vet hur bra man mår utan, jag tänker fortsätta där jag var för några veckor sedan med skillnaden att jag nu tänker jobba aktivt med att acceptera att jag inför andra kan stå för mitt val. Jag vet att det är svårt men inser att det är ett måste för att komma vidare i processen. Att man "väljer" att hälla i sig skiten när man vet hur mycket elände det för med sig samt hur bra man mår utan visar ju hur sjukt det är. Jag har ångest över en grej på jobbet där ett mail skickades till fel person och det har lett till rätt jobbiga situationer... Hände idag så därför extra jobbigt, känns kanske bättre imorgon.
Det som känns så jobbigt är min mans anhöriga... När vi försökte prata med min svärmor fick jag inte alls den respons som jag hoppats på... Jag kände mig bara mer ensam och översköljd av skuld. Min man blev hembjuden på lunch till min svärmor idag (det har ju inte hänt tidigare), jag vill att de ska prata själva men han sa ingenting till mig förrän igår kväll precis när vi skulle gå och lägga oss... Det drog igång en massa, jag bad honom att inte säga sådant precis innan vi ska försöka sova... Vi satt och pratade, jag erkände hur jobbigt jag tyckte det var med hans familj. Min mans syster är väldigt speciell och hennes humör styr allt och alla. I början stod jag på mig (är van vid det från min egen familj) men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Jag begränsade kontakterna till kalas mm och lärde mig hantera henne på ett sätt där jag inte fick ont i magen. Min svärmor ställer upp extremtcmycket för den här systern, på något sätt är det alltid synd om henne ich Jon behöver hjälp fastän hon inte kommit ut i arbetslivet förrän nu som 35-åring. Hon har idéer och regler för hur allt ska vara men själv kan hon bete sig hur dom helst. Vi skulle behöva mer hjälp med vora barn men vi frågar inte så ofta eftersom min svärmor alltid ställer upp och håller på att slita ut sig själv med min svägerskas barn och vi ser hur trött hon är. Jag tror att hon i detta lyssnar väldigt mycket på min svägerska som är skitsur och allt blir tokigt. Jag tänkte att jag måste ge det tid så de kan tro på mig (jag har druckit en gång i juli och en gång nu förutom de två tillfällena när jag mest smakade, i övrigt klarat konferens, all inclusive, fester mm), men det går inte. Jag tror min svärmor eg är orolig ich rädd för sin dotter och nu har allt detta blossat upp... Men istället för att ta tag i det ät allt projicerat på mig. Hon mår dåligt men kan inte precisera vad hon tänker eller känner. Skulden tynger ner mig och detta är dessutom efter så lång tid. Hon säger saker son att nu kommer allt att vara jöttejobbigt under lång tid, alla familjehögtider, jul osv vara "förstörda" (det är vad jag hör). Att ta en dag i taget rämnar, allt drunknar i ett stort svart hål där det inte hjälper vad kag gör. Sanningen är den att familjesammankomsterna blir konstiga för att min svägerska sitter och surar... Om jag inte dricker, varför måste allt vara förstört? Om jag låter tiden gå och det om något blir värre, vad ska jag göra då? Jag kan inte bära ångesten över dysfunktionella relationer mellan andra personer... Men det är projicerat på mig och det går inte att nå dem i att det eg handlar om något annat. Jag orkar inte med dem... Om de ny mår så dåligt fastän jag (fram till den här helgen) gjorde allt kag kunde, kan de inte släppa mig då ich låta mig vara ifred? Jag kan inte komma på fötter när jag tyngs ner av något som är utanför min kontroll... Något dom handlar om något helt annat. Det är inte så att jag druckit varje dag, det har spårat ur när jag druckit och jag får lägga av helt men det räcker inte. Jag försökte förklara hur jag kände när min svärmor vid olika tillfällen kommer med nyktra alkoholister som jag ska prata med eller fixar en a-frifest där det står ALKOHOLFRITT på alla flaskor trots att jag sagt att det blir ännu jobbigare för mig (det var tidigare i förloppet), att jag känner mig väldigt utpekad (speciellt som hon sagt till mig att det berodde på att hon ville hålla igen ekonomiskt och jag såg att allt hon köpt var mycket dyrare än BiB). Jag förstår om hon inte litar på mig när där är a men i så fall ville jag hellre komma och fira henne vid ett annat tillfälle och så fick de andra gå. Detta går inte att förklara, att hon hade a-fritt för första gången hade inget med mig att göra och så radar hon upp en massa skäl. Oavsett OM detta skulle vara sant så borde hon ju kunna sätta sig in i hur det kändes för mig. Jag säger att jag tar ansvar för mig själv, jag tar ansvar för att skaffa den hjälp jag behöver - det enda jag vill ha av henne är stöd, att hon finns där. Om hon vill hjälp, fråga on det finns mågot att göra. Jag har sagt att jag tar ansvar för att säga till om saker blir jobbiga eller om jag vill ha mer hjälp... Jag vill således INTE att hon ska hitta på egna saker, jag vill INTE att hon ska prata om mig inför okända människor för att skaffa hjälp som jag varken vill ha eller behöver. Jag har sagt att om hon för egen del behöver prata med någon om det är det en sak men inte omyndigförklara mig och göra det hon gjort hittills. Jag känner mig helt maktlös. Jag pratade lite med min man precis efter att han hade ätit lunch med sin mamma, han var jättestressad av jobbet och kunde ibte prata. Känns jättejobbigt, verkar vara status qoe där hon mår dåligt men ibte kan förklara något, så som kag upplever det har jag blivit syndabocken för alla problem inom familjen utan att någon mer än vi fattar det. Jag växte upp så ich därför är det så känsligt för mig. Jag har ångest så det är svårt att andas. Jag har svårt att be om hjälp men när jag gjorde det blev det bara ännu värre, ännu mer skuldbeläggande ich ännu tyngre. Jag känner mig så enormt ensam fastän jag inte är det. Kram

Nyckelpigan

Förresten, det framgick kanske inte att min svärmors reaktion INTE beror på att jag drack vid ett tillfälle nu (det vet hon inte), hennes reaktion är kvar i allt det gamla... Jag var på väg utför och när jag möttes av hennes reaktion blev jag självdestruktiv och återföll i mitt gamla beteende - försöka glömma för ett par timmar eftersom allt gjorde så ont. Det betyder inte att det var hennes fel att jag fattade ett idiotiskt beslut, bara att jag måste hitta ett annat sätt att hantera detta på... Frågan är bara hur... Vi får se.

harrim

Släktrelationer är speciella. Man kan bara inte kapa dem utan vidare, som man trots allt kan göra med vänner som man inte känner samhörighet med längre. Min pappa försvann ur våra liv när vi var små. Han fick en hjärnblödning och blev nog personlighetsförändrad (det förstod jag inte då). En dag var han bara borta. Det visade sig att han hade åkt till sina släktingar. Mamma blev lämnad med oss, tre barn, men hans släkt tog på något konstigt sätt hans parti. Vi, speciellt mamma, blev syndabockar, för jag vet inte vad. Den släkten undvek jag ända tills pappa dog och skulle begravas. Begravningen började bra, vi samtalade och pratade med varandra men framåt natten slutade allt i tumult och jag har inte haft med dem att göra sedan dess. Jag kunde bryta med dem eftersom jag inte har någon som knyter oss samman. Du har en mycket besvärligare sits. Det har precis som du skriver egentligen inget med alkohol att göra men det är klart att det får dig ur balans. Jag hoppas att du kan finna något sätt att hålla dem och vad de säger och tycker ifrån dig.

Leverjag

Gå till en terapeut och prata av dig och få perspektiv. Du behöver få känna att dina tankar är sunda och hitta sätt att hantera dessa labila/knepiga människor. Gud vad jobbigt att ha det så. Jag vet hur det känns att vara ensam i en familj och det är väldigt nerbrytande.

Sök styrka utanför familjen och bygg upp dig själv är mitt råd.

Kram

Du skriver så bra om dina tankar kring drickandet, Nyckelpigan. Ditt drickande på festen liknar så mycket mitt drickande i somras. Att man på sätt och vis redan har bestämt sig för att "tappa kontrollen" över drickandet. Det är svårt att förstå sig på sitt eget beteende i de sammanhangen. För just då inser man ju inte riktigt att man redan har planerat en fylla. Men när man tittar på det i efterhand så kan man ju se att det var det man gjorde. Det är ju inte så slumpartat alls. Hur som helst, det är bara att lära sig sin läxa. Nästa gång är du en erfarenhet rikare.
Jag lider med dig när jag läser om din familj. Jag skulle bli galen av att bli omyndigförklarad. Tycker att det är respektlöst av de att inte ge dig lite utrymme, trots att du öppet berättar vad du behöver och önskar. Hon gör det säkert av ren välvilja och det är nästan ännu jobbigare. Jag förstår inte varför de gör så stor grej av det. Skulle önska att du fick vara lite mer ifred i din kamp. Det är så mycket att lära så man har nog med sig själv. Kan du prova att skriva till henne. Det du skriver här inne om hur utpekad o omyndigförklarad du känner dig. Du skriver så klokt o nyanserat så om du kan få iväg nåt som handlar om dig o inte skuldbelägger dem kanske det skulle kunna vara till nytta? Det eller samtal röstar jag för :-). Du är värd att må bra och kanna dig stolt över dina framsteg. Kramar!

Krickelina

Jag hittade din tråd först i förrgår och läste och läste.....
Vilken fantastisk resa du gjort!
När man sträcker sådär, blir det så tydligt hur du med tiden blev starkare och starkare och jag gladdes med dig.
Ända tills du berättade om din svärmor och din mans familj. Då fick jag ont i magen och led med dig. Jag gifte mig ganska ung första gången och min svärmor var också en riktig energitjuv. På den tiden var inte problemet att jag drack utan att jag INTE drack. Jag kom från en bondby i södra delen av landet och fest var lika med kalas. Då drack barnen läsk, oftast tanterna också, medan gubbarna drack öl och snaps. Kanske blev någon lite glad i hatten, men jag minns aldrig direkt fylla. I min ungdom var jag nykterist. Inte organiserad på något sätt, men jag behövde helt enkelt inte dricka för att må bra och ha kul.
I min mans familj togs alla tillfällen i akt att ha fest och vin till maten var ett måste. Jag var så kär och ville så gärna passa in i den där "fina" familjen, så jag kom mig aldrig för att tacka nej. Däremot fick jag hela tiden ta emot tillrättavisningar, när jag fick dricka, när man skulle skåla och hur man skulle sänka vinglaset till mittersta blusknappen och se alla djupt i ögonen efter skålen.
Det var en himla massa regler jag inte kunde och hon såg mig som helt värdelös. I andra sammanhang (inom familjen) festade det Hej vilt och fullast var roligast. Då satt jag ensam i en vrå och tittade förfärat på. Ingen "fin" människa i min hemtrakt skulle bete sig så.
Efter tre års äktenskap visade det sig att min man ända sedan före bröllopet haft ett förhållande med en av mina väninnor och skilsmässan var ett faktum.
Jag blev av med min elaka svärmor
Men där någonstans började min vänskap med a.
Nu blev det plötsligt mycket av mig och mitt. Vad jag ville stärka dig i, var självförtroendet gentemot din svärmor. Du ska inte känna dig som syndabock! Du har gjort och gör ett kanonjobb! Det måste vara hon som har problem om nu detta med din sjukdom blivit en så himla stor grej.
Stå på dig! Du har en hel fanklubb här i forumet!
Kram och trevlig helg!
Krickelina

etanoldrift

vad det är för missbruk.. Så fort vi har börjat förhandla oss till första "glaset", kakan, godisbiten, bingospelet, eller den där supersnygga billiga tröjan på "rea".. fastän vi bestämt oss för nolltolerans, så har vi "trillat dit"..
Så fort vi gömmer kakburken, godispåsen, kvittot från spelbutiken eller plastpåsen från H&M, så är vi på glid..
Tycker det är superbra, att du kan följa din egen tankekedja.. Nästa gång så hinner du kanske bromsa?
För det är inte så himla lätt har jag förstått, efter att ha tröstat en sockerberoende kompis med ångest.. (hon hade satt i sig två burkar med kakor, sånär som 2 drömmar som hon slängde i ren panikångest..)
Du har glidit ner i diket nyckelpigan, men upp igen så tar vi en ny träningsrunda.. För jag tror du kan!
Styrkekram!

Nyckelpigan

Tack för alla kommentarer, tänkte svara imorgon, ville bara titta in och berätta att jag (trots en mardröms dag på jobbet) tog första steget mot att bara säga nej till a. Utan någon ursäkt, utan att lägga ner en massa ångestfylld tid på att fundera ut vad jag skulle säga... Jag tänkte att jag skulle sluta lägga tid på detta och låta det ta så stor plats. Jag inser att detta är min nästa utmaning för att komma vidare. Ikväll var vi inbjudna till grannarna, där skulle det aldrig spåra ur, där dricker alla bara två glas var, innan var det ångestfyllt för mig eftersom jag ju skulle kunna dricka utan att det blev fel. När de erbjöd vin var jag noga med att inte ge någon anledning (för min skull), jag sa bara "nej tack, jag tar gärna vatten". Då visade det sig att de hade a-fri Carlsberg som jag gillar och som de tyckte var gott som törstsläckare... Allt löste sig så smidigt utan några konstigheter. Tänk så mycket som suttit i mitt huvud. Gläds åt denna lilla framgång som för mig är stor. Bamsekram till alla fantastiska människor som stöttar

Hej Nyckelpigan,

Jag skrev nog aldrig i din tråd, tror jag. Men jag läste den och kände väldigt starkt för dig och din kamp. Hur går det för dig nu och hur mår du?

Hälsningar

Nyckelpigan

Tack Valeria, Muränan och Sisyfos för att ni tänkt på mig! Jag har inte skrivit på väldigt länge, har den senaste tiden börjat läsa allt mer igen men först nu som jag kommer mig för att själv skriva. Jag har mått väldigt dåligt, är på bättringsvägen men inte bra än. Det har hänt väldigt mycket, facket är inblandat och jag har varit nära att gå till tidningarna eftersom det hänt så många saker där högt uppsatta personer utövar maktmissbruk... just nu håller de på att försöka trötta ut mig men jag har inte gett upp. Jag kan inte skriva mer än så, men det har varit en av de tyngsta tiderna i mitt liv (och då har det funnits rätt tuffa perioder tidigare också). Det bästa är dock att jag inte druckit a. Jag är sjukskriven, vi har vin/sprit/öl hemma och jag har inte en enda gång tänkt tanken att dricka. I och för sig har det inte varit i sådana situationer som jag druckit tidigare så det är kanske inte så konstigt. Jag har haft ordentliga utmattningssyndrom och knappt orkat någonting. Livet blir väldigt inskränkt och tråkigt. När man ser andra som är ute och festar, hittar på tokiga saker mm kan man tänka; ska jag aldrig få göra det igen? Jag har då valt att ta en dag i taget. Det är ingen idé att tänka på den där tjejresan, festen osv, sörja och oroa mig för att jag inte kan dricka där i förväg. Det är ett av felen jag gjort innan och då har allt känts övermäktigt. Idag vill jag inte dricka. Just nu får det räcka. Jag har tänkt på den där festen i november då jag föll... den där känslan som ingen som inte har problem kan förstå... eftersom det är galet. Hur kan man sätta igång och hälla i sig a okontrollerat? "Normala" människor känner aldrig det behovet, de slutar dricka i tid. Jag är rädd för den där känslan, det där suget.. jag kan inte ens förklara det för mig själv... det är ju inte så att jag vill uppnå något med mina handlingar, vet inte själv varför jag gör det.
Jag har märkt att det är i början av fester/middagar som det är värst - då känner jag mig obekväm och utanför (även om jag inte är det). Efter ett tag spelar det ingen roll att jag inte dricker, men början kan fortfarande vara tufft. Likaså nyår, att inte få dricka rödvin till oxfilén.
Jag räknar inte dagar eller veckor, jag gick med här i slutet av juni 2015 och sedan dess har jag fallit vid två tillfällen, senast i början av november. Jag har även druckit ett glas champagen vid två tillfällen och ett glas rödvin vid ett annat men jag försöker inte längre tänka efter vad som räknas eller inte. Min resa började i juni 2015 och den går upp och ner. Jag har lärt mig något vid de tillfällen jag fallit, men det rättfärdigar inte att jag tar mig återfall för att "lära mig mer". Jag är mer vaksam nu och kommer alltid att få vara det. Har svårt för att tänka "för alltid" så jag låter bli. Jag tänker idag och efter ett tag blir det rätt många dagar. Jag har en fantastisk man och barn som är värda mer än vad jag kan ge dem om de inte vet om jag är nykter eller inte. Det enda sättet för mig att garantera att det inte ska bli fler härdsmältor är att inte dricka alls. Det kan gå bra ibland, men inte alltid. Det är inte bara jag som betalar priset utan framför allt de om jag väljer att leka med elden.
Jag får se hur det blir när jag mår bra igen och socialiserar mer, då kanske det blir tuffare igen, vem vet. Det finns kanske en anledning till att jag började läsa här igen när jag mådde lite bättre, innan var jag långt under isen och a fanns inte med i min värld, bara att överleva. Nu när det åter börjar handla om att leva inser en del av mig att jag måste hålla kvar vid forumet för att inte trilla dit igen... annars lurar jag kanske mig själv igen att det inte är någon fara.
Jag har följt vissa trådar där skribenterna försökt sig på måttlighetsdrickande men märkt hur svårt det är att hålla sig på rätt sida. Jag är glad att ni skriver och vågar berätta, det hjälper mig att tysta den där rösten som säger till mig att det nog kommer att gå bra att ta något glas vin... Hoppas ni har en bra måndag därute! Kram

Nyckelpigan

Har sovit dåligt och vaknar med ångest som kramar runt bröstet och gör det svårt att andas... Jag vet vad det hänger ihop med - jobbet där vissa högt uppsatta använder sig av maktmissbruk och försöker få mig att ge upp... Är så himla tufft... Fick reda på fler saker igår och det var det som triggade ångesten och gjorde det svårt att sova. Innan hade jag nog tryckt undan allt tills jag kunde hitta på en festlig anledning till att dricka för att lätta på trycket och fly undan... Ni sitter man här och försöker hitta en annan strategi.... Inte alltid lätt, men jag har i alla fall lärt mig att a inte löser några problem, det får en bara att stanna länge i en situation som inte är bra för dig. Nu när jag är nykter har jag sagt till eftersom jag insåg det absurda i allt... Tyvärr har det kostat en hel del, men jag försöker hitta sätt att leva mitt liv på utan att bli destruktiv igen. Kram