Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Håller med dig, Mary! Vi kan importera goda alternativ och vanor! Utbudet är så stort idag och jag har hittat goda alternativ!
Jag började skriva i någon annans tråd men insåg att det nog passade bättre i min egen, klipper in det här:
Vad skönt att din man stöttar dig ovh försöker hjälpa till! Håller med om att de där tankarna om att man ska avgifta sig och sedan testa är lockande och förrädiska... jag tror vi alla har eller har haft dem. I början var de nödvändiga för mig för att orka hålla kvar vid nykterheten. När man läser här slås man av att de flesta så målande beskriver hur mycket bättre de mår av att avstå a och alla fördelar... och ändå vill vi tillbaka. Det om något är väl ett bevis på hur förrädisk a-djävulen är... ett tag kallade vi honom:henne för Sir Väs här inne, tycker det är en bra beskrivning.
Jag har läst och skrivit på forumet i 2,5 år och följt många fantastiska människor. Vi behöver alla hitta vår egen väg men ibland vill man bara ropa till och försöka få någon att inte göra om misstaget som jag eller många andra gjort. Tyvärr är inte ett missbruk något man vilar sig frisk från. Tyvärr. Vi är så många som vill det, som testar. De som har valt att försöka fortsätta får lägga enorm energi på att hålla intaget på rimlig nivå, mycket energi som lägga på a, samt dikeskörningar.
Jag har följt personer här inne som varit så stabila i sin nykterhet men som efter flera år fått för sig att testa igen... det går kanske bra ett litet tag och sedan är de tillbaka där de var innan eller ännu värre. Själv har jag även varit där. I och för sig kunde jag inte dricka öppet (min man skulle aldrig godkänna det), men trott att jag kunde fixa det själv... detta ledde till så mycket elände och så svårt att hitta tillbaka till platsen där jag själv ”ägde” min nykterhet. Tiden från att jag försökte sluta dricka i smyg tills att jag själv verkligen ville det längst in var fruktansvärd. Jag trodde aldrig jag skulle komma hit igen och nu är jag så rädd att förlora den... jag drack inte ens glögg med a i (tror inte det hade varit någon fara och vinglögg i liten mängd älskar jag), var rädd att a skulle kidnappa min hjärna igen. Detta trots att jag aldrig drack varje dag, bara då och då... jag visste vid det här laget att a hade full kontroll av min hjärna även när jag inte drack. Tiden emellan blev så lätt en transportsträcka till nästa gång jag kunde dricka.

Jag vet att vi alla måste hitta vår väg... jag önskar bara att min text kan få någon som står där och väger att stanna upp och tänka ett varv till. Läs andras berättelser. Ta ett eget beslut (inte styrt av Sir Väs) om det är värt att riskera allt för att ta de där två glasen. Varför vill du ha de där glasen? Mitt svar var att jag inte alls ville ha två glas, jag ville ha berusningen, få känna mig care free och bara vara. Tyvärr innebar detta att gränsen var hårfin och lätt överskreds. Jag var tillbaka och det var INTE lätt att spola tillbaka bandet igen. Nu har jag lyckats. Jag tar en dag i taget och är tacksam för varje dag som jag känner så här. Jag har inte räknat dagar, men gjorde det för skojs skull nu och ser att jag i slutet på nästa vecka är uppe i 100 dagar. Då har jag ändå varit på fest, ost/vinkväll där jag drack fem glas (a-fritt bubbel) utan att någon tänkte på att jag inte drack och framför allt hittade jag äntligen till en plats där jag kunde känna mig bekväm. Jag lade inte en massa tid på att komma på ursäkter till varför jag inte drack, jag kände mig inte utanför. DEN känslan vågar jag inte äventyra för något... och det gäller att komma ihåg det!

Nyckelpigan

Jag har börjat läsa här flera gånger per dag, detta efter en period av att inte ha läst allt. Det förbryllar mig lite då jag ivf medvetet inte har något sug eller tankar på att dricka a...
Det är lätt att börja överanalysera (ivf för mig) - är det så att jag undermedvetet planerar för ett återfall, är det så att jag lutar mig själv, invaggas i falsk säkerhet för att plötsligt få ett infall att dricka? Jag drömmer om att jag har druckit a, men framför allt handlar drömmarna om att jag blir lämnad.
Jag tror att jag överanalyserar. Jag har varit inne i en djup depression och då dricker jag inte. Min energi gick åt till att överleva och a fanns inte på kartan (sedan senaste urspårningen i oktober som var den värsta hitintills). Nu mår jag så bra av att vara nykter... och kanske är det därför jag börjat läsa igen. Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför galenskapen. Jag har lärt mig att när jag sänker garden för mycket är det lätt att bli omkullslagen. Jag tror faktiskt jag läser för att bli påmind, inte ta något för givet utan att fortsätta göra ett aktivt val varje dag - att vara nykter.
Jag vill behålla den sinnesfrid jag känner nu och vet inte om det går, jag gör allt jag kan komma på i nuläget för att behålla den och påminna mig själv om hur otroligt mycket den betyder för mig. Jag tvingar mig kanske att tänka på baksidorna av a så jag inte åter börjar glorifiera och sukta. Jag tar inget för givet längre. Jag slappnar av samtidigt som en del av mig nog alltid måste vara på sin vakt. Jag räknar inte dagar, a styr inte mina dagar och min intention är att det ska förbli så. Efter alla fall hoppas jag att denna gång blir gången det går vägen!
Kram till alla där ute

Nyckelpigan

Läser och skriver, lite tomt när man inte har kontakt med så många... det är ju en av styrkan i forumet och det som har hjälpt mig innan. Det är så skönt när man har någon där ute i cyberrymden som förstår en. Kram

Jag skulle vilja skriva något på varje inlägg men det är många som skriver så mycket intressant och tiden finns inte att svara alla. Tror jag förstår vad du menar med tomheten, man vill ju gärna ha svar själv också ? Jätteskönt att kunna läsa och ha vänner här. Inga elakheter eller pekpinnar! Kram

RaniLee

Jag undrar hur du har det nu? Vilken resa du har gjort och som du har kämpat genom dessa år. Jag hoppas att allt är bra med dig och att det är därför du inte syns här...
Kram

Nyckelpigan

Tack för din omtanke RaniLee! Det har faktiskt gått fantastiskt bra för mig vad gäller a!!!
Jag ser att jag snart har varit medlem hör i tre år, men min kamp började ju långt innan dess.
Det har INTE varit någon lätt resa och jag förblir ödmjuk. Jag har inte druckit en droppe sedan 13/10!!! Det är över 6 mån!

Det mest galna av allt är att jag INTE VILL dricka... jag har nyligen gjort det otänkbara - åkt iväg på en resa med all inclusive utan min man (som från början tvingade mig att vara nykter). Fri tillgång till a - det var bara att fylla på - en kran för öl, en för vitt och en för rött vin... och jag rörde inte en droppe.
Det var inte konstigt, jag sörjde inte (vilket jag gjort massor innan). Jag blev aldrig ifrågasatt, men om jag hade blivit det hade jag sagt sim det är.
Jag tål inte alkohol, jag mår inte bra av det.
Innan var detta omöjligt för mig att säga, jag kände mig dum och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det kommer säkert tillfällen när det blir så igen, men just nu njuter jag av detta.

Kanske är det för att jag har fått ADHD-medicin - jag har fått tyst och lugn i huvudet... det jag alltid sökte med a.

Jag ville titta in och skriva, ge lite hopp. Jag har gjort så många dikeskörningar och mitt liv är kämpigt på många andra sätt... men att ha kommit till en punkt där jag inte längre sörjer a, där jag inte förhandlar, där jag kan stå med båda fötterna på jorden... det trodde jag aldrig, inte ens i mina vildaste fantasier, skulle gå.
Det finns hopp! Ge inte upp! Släng ut skiten! Det kan bli bra, men fortsätt hålla garden uppe. Jag vågar inte smaka. Jag vet att jag mycket väl skulle kunna falla igen. Jag tar inte första klunken.

Tack för allt stöd härinne, det är det och en massa envishet som fått mig så här långt! Nästa milstolpe är ett år... men fortsätter ta en dag i taget. Inte bli övermodig... jag vet hur det kan gå.
Stor kram ❤️

John-Erik

Oj.. Det du skriver är så viktigt..Tack..
Själv ska jag snart påbörja 6 mån. Ska bara snacka klart med killen på axeln först..:-)

John

Nyckelpigan

Admin: kan ni flytta tråden till ”Det vidare livet?” Tack!

Det har gått över ett år... ofattbart. När jag har mer tid vill jag skriva mer om hur det kan bli, hur det kan kännas. Alla gånger jag misströstat... sett livet som en trist, grå väg... det finns ett annat liv, ett liv utan a. Ett mycket böttre liv, även om jag inte trodde på det innan.

Nyckelpigan

Hej! Skulle ni kunna flytta tråden till ”det vidare livet”?
Tack!

Li-Lo

Flytt!

Välkommen till det nya kvarteret. Du kan flytta din tråd genom att gå in på ditt konto, klicka på redigera och byta där. Hör av dig igen om det inte fungerar.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen