Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Utnyttjar det urdåliga wi-fi:t igen.. Antar att det är en av mina starkaste triggers, detta att sitta vid poolen med solen som värmer med en kall öl, låta den avslappnande känslan skölja över en... Jag vet att jag hade kunnat dricka ett glas vin till maten, ha som regel att dricka en öl vid lunch.., men kag vet även att gränserna långsamt hade börjat glida för att spåra ur igen. Även om det inte är varje gång, även om jag inte dricker så ofta får jag inte lura mig själv. Om kag släpper in a i mitt liv igen vet jag att det bara är en tidsfråga... Och även om det inte skulle vara det vet jag hur de runt omkring mig skulle må. Jag vet hur den där oron känns... Vi har det egentligen lättare, vi som slutar dricka, de anhöriga står kvar med sin oro och måste lära sig leva på ett annat sätt också. Jag har inte pratat ut med min mans släktingar än. Det har varit konflikter på jobbet, och jag är som du, vilja, jag är rak och förväntar mig samma sak tillbaka. Just nu har det blivit lite för mycket, jag känner att kag kämpar och kämpar... Jag förstår om min mans släkt misstror mig men jag behöver verkligen stöd. Jag kan inte göra mer än jag gör. Kag befinner mig utomlands med gratis dricka... Och jag dricker vatten. Jag orkar inte med att ingen (förutom min man och syster) lyssnar på mig, även om jag förstår dem. Jag kan inte bära dem nu, jag kan inte bli pådyvlad något som de läst i En artikel el sett på TV. När det har gått tre månader behöver jag att någon lyssnar på mig. Att någon tror på att jag verkligen kämpar.

Bra jobbat, nyckelpigan. Förstår din frustration över din mans släktingar. Kanske kan du anvönda dem? "Nu jäklar ska de få se att jag kan lyckats". Har eg inget vettigt alls att komma med förutom att jag förstår din ilska och att det är svårt att hamna i det läge du är i nu. Tycker du verkar hantera det alldeles utmärkt. Kämpa på med grstisdricksn. Jag tror på dig i alla fall. I

harrim

Det är bra att ni är bortresta. Och att du även kan kryssa mellan de fria drinkarna. Vänta med att träffa dina släktingar tills du känner dig redo för det. Förklara för din familj att det är jobbigt för dig så täcker de upp för dig. Ha det skönt och vila upp dig.

Nyckelpigan

Tack för era svar! Jag har inte skrivit på ett tag men varit inne och läst i stort sett dagligen. När jag var på semester och sällan hade tillgång till wi-fi kände jag mig lite vilsen. Tankarna på att "i framtiden kan jag nog gå på vinprovningar, åka på tjejresa ich dricka vin" kom tillbaka. Jag inser att kag behöver forumet och alla kloka människor hör för att behålla mig förankrad i verkligheten. Jag har sprungit så många varv med att på olika sätt försöka kontrollera hur jag dricker, jag vet att det funkar ibland men jag vet även att det inte gör det vid andra tillfällen... Och framför allt har jag inte kontroll, hade jag haft det hade tillfällena när allt spårar ur inte skett. Jag får inte heller lura mig själv när jag läser andras historier och ser att deras a-missbruk var längre gånget än mitt... Jag får inte tillåta mig själv att negligera mina problem bara för att andra har det värre. DET måste väl vara den absolut sämsta orsaken till att fortsätta dricka.
Vi har a i huset, dock inga BiB, där går min gräns. Jag har varit på all inclusive med a överallt utan att dricka. Det betyder INTE att jag är "bättre" än de som inte kan det eller att det är något kag rekommenderar. Det kag menar är att vi alla har triggers och olika problemområden som ställer till det för oss. Jag har (och fortsätter) identifiera mina, hitta min väg och om jag märker att jag inte kan ha a hemma får vi hälla ut/ge bort finwhiskeyn. Det har dock gått 3 mån och tanken har inte ens funnits hos mig att jag ska dricka av det vi har (BiB hade dock varit en för stor frestelse så den vill jag skippa). Det har hänt massor i mitt liv och det är väldigt tufft. Jag mår inte alls bra, men en del tror jag beror på att jag inte längre har den där skammen ich skulden längst in, den som sade till mig att jag inte var värd bättre, som bara körde på. Nu stannar jag upp och känner efter och inser att jag har gått på mina reserver alldeles för länge. Jag har dragit i nödbromsen eftersom jag nu kan sträcka på ryggen ich säga att jag är värd att må bra. Nu ska jag bara hitta vägen dit...

Nyckelpigan

Vad gäller anhöriga känner jag att jag ivf måste prata med min svärmor snart, att det är en belastning istället för ett skydd att skjuta upp det som det var innan. Svägerskan får vänta. Min svärmor är eg världens snällaste, det är bara det att hon tror att Jon vet vad andra behöver och då kör över en. Det svåra (och extremt skamfulla) är att jag har varit i deras skor. Jag vet hur det känns att vara på andra sidan och det går inte att förstå att jag är här nu, att jag utsatt andra för det som jag själv har genomlevt och som har skadat mig så. Visst, mina föräldrar var på en helt annan nivå men det kan jag inte ha som ursäkt. Att jag är här säger mig att det är en sjukdom, jag är normalt väldigt omtänksam och inkännande, JAG hade aldrig skadat mina anhöriga på detta sätt. Missbruket har dock gjort det och är en del av mig, men det finns så mycket annat. Det enda sättet som jag kan titta mina nära i ögonen och säga "jag ska göra mitt allra bästa för att ibte skada dig mer" är om jag har som avsikt att inte dricka alls. Om kag skulle ge mig ut på ännu en av mina måttfullhets rundor hade jag bara kunnat säga "varken du eller jag vet när det kommer att gå åt helvete, men det är så viktigt för mig att ha kvar a i mitt liv att ni och jag måste leva med den ovissheten". Jag skriver inte detta till någon annan än mig själv, jag säger inte att andra inte kan dricka måttfullt, jag sätter detta på pränt så JAG kan gå tillbaka och läsa detta om jag får för mig att ge mig på en runda igen (förhandlingarna finns där). Jag måste minnas barnet jag var, sträcka ut armarna och krama henne så hårt jag kan, stryka bort en hårslinga och viska: "jag är här, jag har dig, jag bär DIG för DU är ett barn och DU ska inte bära allt det du bär. Inget av allt de vuxna ställer till med är ditt fel, du ska inte lösa problemen som du tvingades göra under alla år. Du är inte ensam, du är inte belagd med munkavel. Du ska inte oroa dig för detta en enda dag till. JAG är vuxen och JAG ska ta ansvar för mitt liv och se till att skaffa den hjälp jag behöver för att lyfta detta ansvar och denna börda frpn dina axlar. Jag ska se DIG, se dina behov, vara här och vara närvarande. Jag ska göra allt jag kan för att hålla dessa löften och jag börjar här och nu. Inte imorgon, inte efter semestern, inte efter den där bjudningen, inte när det passar i mitt liv. Inga fler ursäkter. Jag börjar nu och kag finns här för dig, så som det skulle ha varit från början". Jag tänker ibland vd det hade betytt för mig om mina föräldrar gjort eller sagt så... Hur mycket jag hade sluppit, hur ensamheten hade krossats. Ibland tänker jag att den vuxna jag kramar om barnet jag var, ger mig själv det jag inte fick. Idag gör jag det för mina barn. Att ta det steget och erkänna för mig själv att jag var på andra sidan, att det var jag som satte mina barn i min sits, det var det som jag inte klarade av under så lång tid. Det spelar ingen roll att jag inte har sjunkit till mina föräldrars nivå, det spelar ingen roll att kag alltid pratat med mina barn... Om jag medvetet utsätter dem för risken att sättat i sitsen jag sattes i... Då måste jag göra allt jag kan för att kunna titta dem i ögonen och vara ärlig. Ekvationen jag + a är något som inte går att lösa utan risken att jag skadar någon runt mig. Min sjuka hjärna som ändå har en liten dörr på glänt måste ha ovanstående klart för sig. Jag tänker inte spela rysk roulette mer. Även om den sjuka delen vill det.
Dessutom, alla som tror att de närmsta inte vet... Jag kunde efter ett par ord och en blick säga exakt var mina föräldrar befann sig i intagsväg (en a, den andra morfin på recept...). Jag kunde alla knep om att ställa en öppnad öl (det är ju bara folköl) i kylen, jag har spelat med i charaden av att inte "fatta" att det inte är samma öl som står där under dagen... Jag vet hur klumpen i magen känns när man ser på blicken eller kroppsspråket att nu är det dags... Jag vill inte att mina barn ska ha det så. Min uppväxt var inte bara elände, utåt sett var fasaden perfekt och mina föräldrar hade många bra sidor. Jag önskar bara att de hade tagit tag i det som förstörde allt, att de inte hade skyllt på mig utan valt livet. Valt att se sanningen hur ont det än gör. Jag skriver inte denna text för att säga till någon annan hur de ska leva sina liv eller Vilks val som är rätt för dem. Jag skriver detta till mig själv om jag någon gång får för mig att den där ekvationen kanske inte är så olöslig ändå... Då ska jag först läsa detta och vara medveten om vem som betalar priset när jag faller.

Nyckelpigan

Förresten, jag var iväg på konferens i två dagar, det har alltid inneburit a för mig, dels på middagar men dessutom har jag alltid köpt något och druckit på rummet. De senaste gångerna har det eskalerat eftersom det var nästan de enda gångerna jag kunde dricka utan att någon blev besviken på mig. Nu var jag ju iväg igen ich ingen skulle få veta... Jag har dock alltid glömt en person - mig själv. JAG skulle ju veta. Jag köpte godis, sushi och Ramlösa (festade till med en hel 1,5 L), myste på hotellrummet (iofs huvudvärk) och såg serier. Tog t o m ett dopp i bubbelpoolen, alldeles själv. Istället för att få den där fruktansvärda rastlösheten jag annars får (måste ju få tag i a) kunde jag bara koppla av. Vilken skillnad... Kände mig stolt över mig själv att jag klarade av det!

answe77

Jättebra Nyckelpigan. Jag är mäkta imponerad på sättet du tacklar fienden (A). Du har verkligen kommit en bra bit på vägen. Grattis.

Oj, vad många kloka tankar och vad starkt att du hoppade över a på konferensen. Sen är det ju lite intressant att läsa att det medförde att du faktiskt kopplade av på annat sätt. Det är nog en av de fördelar jag också har märkt av med nykterheten. Förmågan att koppla av på annat sätt kommer tillbaka och stressen som tankarna på a för med sig försvinner. Bra jobbat Nyckelpiga!

Nyckelpigan

Läser fortfarande mycket men ofta korta stunder och känner inte att jag har tid att sitta ner och skriva, känner att jag vill ändra på det. Det får bli lite kortare inlägg istället. Jag har inte druckit, men är inne i en fas där lite romantiserade tankar återvänder. Det känns fortfarande avlägset, som om jag tittar på dem genom ett skyltfönster, men jag måste ändå dra upp dem och påminna mig själv att det inte är för mig. Ibland när jag läser om andra som försöker dricka måttfullt tänker jag att då borde väl jag också klara det. Nej, det gör jag inte. Ett tag, ibland men inte jämt. Jag kan och vill inte utsätta de runt mig för det, dessutom märker jag hur mycket a styrde mitt liv även när jag inte drack, hur rastlösheten kickade in och jag ringde runt för att bjuda någon på middag så det blev legitimt att dricka.... Den känslan hade kag inte riktigt fattat eller erkänt för mig själv, vad den hängde ihop med och vad den stod för. Jag läste att Vilka var lite i samma fas, det betyder inte att vi ska dricka men det känns viktigt att skriva det.

Nyckelpigan

Jag pendlar mellan olika faser, just nu är jag i en fas där jag inte fattar hur a har kunnat ta över i samhället på det här sätter... När vi reste på semester från en liten flygplats här i Sverige (där det är väldigt omysigt, bara stolar till hälften) för ett tag sedan satt de flesta och hällde i sig vin/öl/Jägermeister. Hur många av dem har inte vissa problem med a? Det var ju inte så att det var en mysig semesterstämning utan mer förvaring av boskap... Jag menar inte att fördöma, bara ifrågasätta hur vi blandat in a överallt. Det är därför det blir så svårt när man väljer att avstå. Jag har ju grävt ett hål åt mig själv - jag var ju en av dem som var glad för att festa vid varje tillfälle, som ville få med alla andra... Nu förstår jag ju varför, men då inbillade jag mig bara att jag ville att alla skulle ha kul... Men om alla drack syntes ju inte mitt drickande. Det är därför det blir så markant när jag avstår. Jag är så mycket mer än en person som har problem med a... Jag är utåtriktad och social, jag bryr mig om andra... Det är det som kag vill att det ska vara fokus på, INTE min oförmåga att hantera a. Jag vill bara vara mig själv, fast nykter. Vi ska på en fest om några veckor, det är folk som är mer bekanta där men som jobbar inom samma yrke. Vi här varit närmre tidigare, festat ihop och de känner den sidan av mig. Det är en barnfri fest så för en gångs skull är man ledig. Det är inte så långt att man behöver köra bil. Jag vill inte outa mig på denna fest, dels vill jag bara ha kul, inte känna att alla undrar (då har jag inte kul), dels vill jag inte att alla dessa människor som jobbar med mig ska veta detta. Jag vill berätta för dem som står mig nära, för dem jag känner mig trygg med, inte i dessa sammanhang. Jag vill vara jag, inte "hon med a-problem". Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det så det känns bra, det enda jag vet är att lösningen INTE är att dricka a! Hoppas ni har en härlig och nykter söndag! Kram

answe77

Det där med festen. Är ju aldrig riktigt lika enkelt att erkänna sina "brister" bland folk som man inte känner sig riktigt trygg med. Man tror nog alltid att de dömer en då. Du verkar verkligen vara en klok och insiktsfull människa Nyckelpigan så du kommer säkert på ett vettigt sätt att klara denna situationen. Tänk ut något listigt vet jag. :)

Nyckelpigan

Jag satte mig för första gången och läste igenom min egen tråd från början... vilken resa man har gjort under de här månaderna... när jag läser kommer jag ihåg hur det kändes, hur jag tänkte... och jag inser hur långt jag har kommit. Jag menar inte på något sätt att min resa är klar, den har ju bara börjat, men jag har aldrig någonsin varit där jag är idag förr och jag är övertygad om att jag inte hade varit det om det inte hade varit för det här forumet. Allt stöd man har fått, allt det ger att läsa om andras resor... det förankrar mig och hjälper mig mot den där förrädiska rösten som försöker övertyga mig om att "det var väl inte så farligt, ett glas kan du väl ta". Just idag känns det så avlägset. Jag laddar batterierna inför dagar när det kanske inte är lika självklart, tar inte ut allt i förskott, sörjer inte romantiserade bilder av rose-vin i solen... inte idag i alla fall. Jag kommer ihåg att någon i början av min tråd skrev att man kommer att kunna sitta där i solen med a-fritt och känna känslan av att vara i nuet, den som jag trodde bara fanns i a-rusets början... jag ville så gärna tro på det, men gjorde inte det längst in. Idag vet jag att det är sant. Jag slipper även rastlösheten och oron som driver en att leta efter nästa glas... jag menar inte att allt är guld och gröna skogar, vissa dagar är tuffa, men det jag upplever idag trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Det har krävts många rätt tuffa insikter om en själv, insikter som har gjort så ont och som har krävt en sorgeperiod... men de har lett till något nytt och mycket bättre. Jag ser att det är rätt många nya som registrerat sig den senaste tiden, jag hoppas jag kan ge er lite hopp och ork att kämpa vidare. Det FINNS ett liv utan a, även om det inte känns så. För fyra månader sedan kände jag att ett liv utan a inte var värt att leva... tänk så fel jag hade. Detta kan jag säga fastän det händer en massa andra jobbiga saker i mitt liv just nu, som gör att det är tufft, men tänk så mycket tuffare om jag samtidigt hade a i mitt liv... Nu kan jag rakryggad stå på mig när det blåser.
Det som fortfarande känns jobbigt är dock situationer där man "måste" stå för att man inte dricker. Jag önskar att det inte hade varit så. Tänk om alla som hade varit deprimerade, brutit ett ben, hade massor av hål pga att de inte borstade tänderna mm måste börja varje middag eller social tillställning med att lägga korten på bordet. Om de med ätstörningar måste göra detta klart för alla, säga att de tänkte äta exakt så här mycket eftersom de slogs mot sin sjukdom. Det jag menar är att jag bara vill vara jag. Jag vill inte att det ska bli konstigt och obekvämt, även om det mesta kanske är i mitt huvud (men inte allt). Jag vill inte att allt ska handla om att jag inte dricker a, jag vill bara vara en i gänget, en som pratar, skrattar och har roligt... men som är nykter. Jag vill inte lägga korten på bordet i alla sammanhang (bara ett fåtal), jag vill inte känna mig obekväm i vad jag ska svara, jag vill bara vara med. Inte få andra att bli oroliga, försöka bjuda in till tillställningar där all a är borttagen... det blir så fel, i varje fall för mig. Jag har inga problem att sitta med på en middag där alla andra dricker (som vanligt, inte som jag drack) och jag har mitt a-fria alternativ. Det jag INTE vill är att fokus ska läggas på att jag inte kan dricka a, att andra blir obekväma och tror att de hjälper när de istället stjälper. Jag vill inte vara den som man måste oroa sig för, försöka ta hand om och skydda från a... jag är för första gången kapabel att fatta mina egna beslut i denna fråga och det är att inte dricka någonting. Jag vill dock i övrigt leva som tidigare och jag har ännu inte hittat rätt balans där... Jag fortsätter leta. Kram

etanoldrift

Idag har jag inga problem med att säga att jag inte vill ha alkohol.. Jag säger bara att jag upptäckt att jag inte mår bra av det.. En sorts allergi helt enkelt. Har man bara ett glas framför sig, så slutar de flesta att fråga vad det är man har i, när man har trevligt..
Nuförtiden umgås jag iofs sällan i kretsar där det dricks alkohol.. Men visst, jag har varit på "tjejträffar" där en del suttit med sina vinglas och ibland har jag inte brytt mig och ibland har det stört lite.. Inte för att jag själv vill ha, utan när jag märkt att det blivit både 3 och fyra glas.. (Folk är ofta mer "salongsberusade" än de tror efter 2 glas, speciellt om det druckits snabbt..)
För dom som "tjatat" om anledningen till att jag dricker alkoholfritt, har svaren varierat, beroende på person och mitt humör.. På rent djäkelskap, svarade jag en gång på frågan: - Men vill du inte ha ETT glas vin i alla fall..? - Nej, jag vill inte ha ETT glas.. jag vill i så fall ha hela flaskan.. ;-)
Det blev lite tyst... Men minen var obetalbar hihi.. Jag förklarade, att jag inte saknade vinet (även om jag ibland säkert skulle tycka att det var gott) men att min "allergi" i en del fall yttrade sig som så, att efter första glaset, så räckte det inte utan jag ville ha 3 - 4 glas till (och då kanske jag inte hade så trevligt längre..)
Annars har jag sagt ett enkelt.. Nej, jag är inte sugen på alkohol.. Eller tyvärr, jag kör/ ska upp tidigt imorgon och jag får alltid så ont i huvudet, oavsett mängd..
Jag hoppas att du hittar din egen strategi Nyckelpigan!
Önskar dig allt gott och skickar en stor styrkekram <3

linn

Hej nyckelpigan, har läst stora delar av din tråd och sett din resa med motgångar och medgångar. Jag har precis börjat min, men du ger hopp om att om man vill så kan man förändra sitt beteende, det är inte lätt men det går! Tack!

Nyckelpigan

Tack, Linn! Vad skönt att du finner hopp i min och andras trådar, det gör jag med. Jag hoppas du hittar din väg!
Det pågår en massa i mitt liv just nu men a finns inte med i ekvationen. Just nu har jag en sådan fantastisk koppling till a som bara får mig att minnas rastlösheten/ångesten som a satte igång, jakten på fler situationer och mer att dricka. Som en inbyggd Antabus... Det lär ju inte vara men just nu är det skönt.
I övrigt känner jag mig frustrerad, arg och jagad. Vet inte om jag för första gången ger mig själv full tillåtelse att stå upp för mig själv. Innan hade jag en skuld och skam att bära som gjorde att jag inte kände att jag förtjänade vissa saker... Nu bubblar de väl upp... Försöker stanna i känslan och inte agera, låta allt landa innan kag sorterar ut vad som är värt att ta strid för. Jag önskar att jag hade en sandsäck att boxa på... Tänkte att skriva får bli en mental sådan. Kram till alla där ute

Nyckelpigan

Etanoldrift... Fick mig ett gott skratt, kan mycket väl se mig själv använda din replik i rätt sällskap (den om att dricka hela flaskan), precis min humor!