Min man och jag har två små barn. Han har alltid tyckt om att dricka, men jag trodde väl på honom när han sa att han skulle dra ner om och när han blev pappa. Men istället gjorde stressen av småbarnslivet att han snarare tappat kontrollen ytterligare...
Eftersom han smusslar och tjuvdricker en del så vet jag inte hur mycket han dricker. Men han kan klara veckorna utan alkohol, och vissa helger klarar han (tror jag) på 2,8-or (dock med en del pikar mot mig om hur synd det är om honom då). Så han tycker själv att han inte dricker så fasligt mycket. Men när han väl unnar sig att dricka, kanske en-två gånger i månaden om det inte är semester, så klarar han inte alltid styra hur mycket det blir, utan det slutar med att han däckar. Ofta ganska tidigt så barnen hinner se honom packad. Inte heller klarar han att nyktra till, utan behöver alltid ett antal starköl dagen efter också. Det tycker jag är jobbigt både för barnens skull och när grannar och vänner ser honom full mitt på blanka söndagen. Han har också mer än en gång druckit sig full när han haft ensamt ansvar för barnen.
Standard efter en helg med mycket alkohol är att jag är sur och han till slut lovar nån slags bättring... Men nu idag erkände han till och med att det är så här han vill leva.
Mina försök att begränsa hans drickande och hans lögner och smusslande tar på krafterna och tär på förhållandet.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, men kanske lite bekräftelse om att det där suget efter alkohol inte är sunt...