Det vidare livet

Hej! Min man är vit sedan tre månader. Vi har en tvåårig son. Jag har varit i stånd att separera från mannen, men är kvar och han tar ansvaret för sin nykterhet och blir mer harmonisk, mindre lynnig! Har lite dåligt samvete för att mitt hjärta varit ganska slutet och jag fortfarande i tvivel om oss.

Jag vet att det inte finns några universallösningar, men har någon tips om hur man kan få lyckan och kärleken att komma upp blommande och vacker igen?

Hej! Jag träffade min nuvarande sambo för snart 2 år sedan och för lite mer än 7 månader sedan så insåg jag med hjälp av andra att jag är alkoholist. Har nu varit nykter i lite mer än 7 månader och det är upp och ner hela tiden. Min sambo vet inte om han orkar mer nu eller om han vill stanna med mig. Jag vet inte heller. Han har två barn, alltså jag är bonusmamma. Vi har barnen varannan vecka.

Någon som har erfarenhet av den behandlingen?

Jag är 29 år och jag trodde ärligt att jag skulle lära mig hantera alkohol så som alla andra gör.

Dricker inte ofta och så länge jag är hemma går det bra! Men så fort det blir krogen kommer min elaka tvillingsyster fram. Gör och säger saker jag aldrig i mitt liv skulle säga och göra annars. Lördags...krogen. söndags vaknade upp och grät för jag mindes inte hur jag kom hem eller vad jah kan ha gjort på efterfesten. Varför kan jah inte vara som alla andra och dricka normalt?

Hej,
Vad erbjuds egentligen för hjälp till svenskar som har ett alkoholproblem? Det här forumet är ju en sak, men uppriktigt sagt så är det pinsamt skralt. Man kan logga in här och kasta ur sig sin ångest. Sen då?!

När jag gick med här så signade jag upp för att delta i en studie. Jag fattar inte vad de vill heller, egentligen. Kolla med mig med jämna mellanrum ifall jag söp ihjäl mig eller ej?

Har nu varit nykter i 4 månader och mått riktigt bra. Trots detta ropar något inom mig på alkohol.Jag vill ju inte ha dessa tankar.

Jag växte upp med grönavågenföräldrar. Vegetariskt och hälsosamt. Nykter miljö. Är själv en äventyrare som måste gå ett steg längre än alla jämt... när föräldrarna genomgick en brutal separation, stack jag hemifrån. 15 år.. bodde runt i olika städer. Mkt festande, men drack aldrig ensam. Min far började strax efter 40 att dricka och är idag 25 år senare kraftigt alkoholiserad och förlorat 3 familjer.

Hej, varit med här ett tag, men det är första inlägget här. Har fått hjälp i öppenvård en gång och även varit på aamöten några ggr. Har alkolism som ett rakt nedstigande led från båda mina föräldrar och hur långt som helst i släktleden. Känns som jag i hela mitt vuxna liv försökt undvika alkohol, vilket har resulterat i att motsatsen har uppstått, alltså undvikit, hetsdruckit, unvikit, hetsdruckit osv. Egentligen vet jag att jag absolut inte kan ta en droppe , men självklart är jag ju där och tror och intalar mig själv.

Jag har nog druckit sen jag var runt 15 år. Nu är jag 36 det har inte varit problem tills för ca 3 år sedan då började det spåra ur. Jag började dricka mitt i veckorna på kvällar efter jobbet sen blev det mer och mer. Kunde lätt hälla i mig runt 10 starköl en vanlig veckodag, på helgerna blev det nån flaska vin också. Sen började jag även dricka det första jag gjorde på morgonen för att klara dagen allt spårade ur! För ca 6 månader sen blev jag körd till psyk och har varit istort sett nykter sen dess. Vill egentligen inte sluta dricka men inser att jag och A inte går ihop.

Och här sitter jag. Hela huset är rökskadat. Var så stark första två dagarna, så stark. Gubben söp till det om han nu inte redan var full när det brann (jag jobbade 9 mil bort). Men jag fixade och grejade, plockade av honom alla öl bland annat. Fan, han körde dessutom på fyllan till hotellet. Fixade vikarie på jobbet, akuthandlade sånt som behövs på hotellet. Grejade med djuren så allt är lugnt. Osv. Jobbade igår för allt måste ju faktiskt flyta på. Var så stark, fram tills nu.