Förändra sitt drickande

Ny i forumet. Mamma till 4 och gift med en som inte dricker och som ser ner på mig när jag druckit men samtidigt tycker det är pinsamt att leva med någon "nykter alkoholist". Kan du inte bara dricka som alla andra?! Näee, har det nånsin funkat? Jag dricker för att dämpa ångest, tristess, stress och total hopplöshet inför livet. Har letat förbrilt efter en hobby eller liknande men hopplöst. Ett AA möte kommer jag aldrig iväg på fast jag vill. Jag vet inte varför?! Har inga anhöriga eller "bästa vänner" att få stöd av. Det är vinet som är min livlina.

Har varit inne och läst till och från i ett år, och idag känner jag att det är dags för mig att ta tag i mitt problem med alkohol. Är otroligt skönt att läsa att man inte är ensam om att inte fixa det här med att dricka lagom, och inte känna av när det är dags att sluta.
Jag nöjer mej med att skriva detta så länge. Nu har jag iaf tagit ett steg...

Ånej... Efter flera månader helnykter så började det kännas som att jag nog kunde dricka lite ibland ändå, varför skulle inte jag kunna när alla andra kan liksom? Smart. Det har funkat några ggr att ta ett - tre glas och stoppa sen. Men igår var det lite grillfest och grannfest och vinet flödade. Men det flödade nog mer hos mig. I såna lägen känner jag att 'vi alla dricker' men det är ofta jag som dricker mest. Och så slutade det med att jag blev redlös, ramlade, och bråkade utan anledning med sambon. Helt fel tillfälle också såklart.

h

Jag var ute och svirade i onsdags. Jag drack för mycket med tanke på att jag just nu är med i viktväktarna jag sparade sp till alkohol (så här i efterhand inser jag hur korkat det var.) Läget var ok till precis i slutet av kvällen då blev jag kalasfull. Min kompis ville gå hem så vi skildes åt och jag cyklade hem (också korkat.) jag fick värsta känsloutbrottet och började störtböla när jag cyklade. Tror det handlade om att jag kände mig ensam och för att jag just nu känner mig väldigt oattraktiv behöver gå ner runt 10 kg.

Just så ja, nu äntligen vågar jag ta steget. Vågar kliva fram - om än anonymt - och erkänna att jag har problem med alkoholen. Jag har alltid tyckt om det rus som alkoholen ger. I ungdomen provade jag att röka hasch några gånger men jag gillade det inte. Man blev ju bara seg och satt som förstenad och tittade på en fläck på väggen, jag ville ju ha kul och ha party och det kunde alkoholen erbjuda. Nu, lite drygt 40 år senare har den fått mig i sitt grepp. Beroendet har kommit smygande genom åren eftersom jag druckit i min ensamhet för att stressa av och för att trösta mig själv.

Hej,

Skulle umgås med min son ikväll, men han drog till sin tjej ist... nu sitter jag här, själv, och känner hur suget börjar ta fart... fan.

Hej!

Efter år av misslyckade försök att "lära mig dricka normalt" börjar jag inse att jag nog inte kan det och att det bästa är om jag inte dricker alls. Till min stora sorg :( Jag har dessutom börjat misstänka att jag har borderline då jag känner igen mig på i princip alla de kriterier som kännetecknar en person med borderline. Missbruk av alkohol eller annat är tydligen vanligt bland annat...

Är det någon annan som har borderline? Och hur fick ni diagnosen?