Förändra sitt drickande

Hej! Ny här och i desperat behov av stöd och hjälp. Har så länge jag kan minnas haft svårt att sluta dricka när jag väl börjar. I helgen nåddes rock bottom för min del. För att göra en lång historia kort så ramlade jag dyngrak ner från en brygga kl 1 på natten - mitt emellan två båtar. Det var kolmörkt, kallt och djupt. Som tur var lyckades en bekant, som också var full efter många om och men att få upp mig men det var inte lätt. Min väska med mobil och annat försvann ner på botten. Det skiter jag i för det enda jag kan tänka på är att jag hade sån änglavakt.

Trillar tillbaks om och om igen
Jag känner mig så pinsam och misslyckad.

Hur jag än gör faller jag om och om igen tillbaks, jag VET hur mycket bättre jag mår av nykterheten rent fysiskt, men mentalt gör jag det ej. Sjukt men sant. Rastlös, uttråkad, deprimerad you namn it utan mitt vin, att känna mig fri.

Dock är jag trött på den påfallande tröttheten, svullna buken, aldrig orka sitta uppe på kvällarna, skjuta göromål till morgondagen, seg i kolan... Frihetsbegränsningen.

Jag startar en ny tråd för att slippa klampa in på andras domäner.
Har försökt så länge att sluta berusa mig. Haft långa uppehåll, ibland flera år. Har mått så bra, men ramlar obevekligen ner igen. Jag önskar så att forskningen kunde komma någonvart med sjukdomen alkoholism. Är det kanske inte tillräckligt ärofyllt att göra något åt oss stackars satar som lider ?

"Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn 
oupphinneligt snabbt som ödet 

utan vett och vilja 

längtande efter mer?

Varför gavs mig livet, 

att med ringprydda händer 
fatta den skimrande skålen, 

den frambesvurna, 

törstande efter mer?

Varför gavs mig livet, 

att gå som en magisk bok från hand till hand 
brännande genom alla själar, 

drivande som en eld över askan, 

törstande efter mer?"

Edith Södergran

Så känns det. Ganska brutalt faktiskt.
De senaste fyra dagarna har jag haft duell i hjärnan. Å ena sidan är det sol och sommar. Uteserveringarna hägrar. Ett glas vin på balkongen.
Som aldrig blir ett glas. Det mynnar i en flaska och ett par 3:5or eller 2 flaskor.
Å så händer dumma saker. Fast det händer inte. Jag gör.
Igår kväll fick jag den eminenta tanken att para mina hundar...

Å ena sidan kan jag tycka att mina dumheter minskat sista tiden.
Å andra sidan beror det på att jag håller mig undan telefonen, och dricker i min ensamhet. Tragiskt.

Hej igen. Har loggat in och läst min originalpost säkert 20ggr och skäms lika mycket varje gång. Har läst svaren minst lika många gånger och dom betyder oerhört mycket, tack för dom. Väljer att redigera mitt inlägg just för att jag faktiskt skäms över att se det och läsa det. Ett ord som jag tagit till mig är vi. Det ska jag ta med mig och självklart stanna på forumet.

Jag är 42, och de sista två-tre (kanske fem?) åren har mitt drickande blivit mer av ett sug, t ex kan jag oroa mig för att det inte ska bli tillräckligt med dricka på en fest, och allt oftare händer det att jag tappar kontrollen och blir fullare än jag tänkt mig. Det händer också mycket oftare att jag tar en öl ensam på stan. Nuförtiden kan jag längta efter alkohol på ett sätt som jag inte gjorde förr.

Jag undrar hur lång tid det tog för er andra att gå från helt okej drickande tills det blev ett problem? I mitt fall har jag märkt en smygande förändring över ett par års tid.

Så var man där igen. Förnekade igen att jag hade problem och trodde att jag skulle kunna ta den där enda ölen men som vanligt gick det inte. Jag gömde öl i väskan för att se till å få i mig tillräckligt utan att min sambo såg. Jag fick minnesluckor å var elak mot min sambo. Han är naturligtvis jätte arg på mig nu och jag känner att jag håller på att förstöra min relation på allvar. Och stöta bort den enda mannen jag verkligen älskat. Det känns som jag nått botten nu.

Här och nu, idag en måndag har jag snart druckit 2 flaskor rödvin.
Imorgon ska jag jobba .. borde jag jobba. Kanske skyller jag på något som kan få mig att slippa.. men bortförklaringarna börjar sina..

Idag hade jag,igen en orsak till att berusa mig, ännu en gång fly från allt som känns obekvämt att känna.

Det är läskigt, detta med känslor.
Jag dricker för att jag inte kan hantera dem, känslorna. Samtidigt som att jag inte kan förmedla dem när jag är nykter.
Känner någon igen sig i det ..?

Det hela blir en omöjlig ond cirkel.

Hur göra när min närstående inte erkänner han är alkoholist men har druckit alkohol nu i 40 år det är så tärande ännu en dag med skit helvetet.