Förändra sitt drickande

Hej!

Jag har sån otrolig ångest så jag vet inte vart jag ska ta vägen, kryper ur mitt eget skinn snart.

I lördags var jag ute på krogen, med några vänner och pojkvän och det blev helt enkelt några shottar för mycket och jag blev helt dyngrak och minns iprincip ingenting.

Det sista jag minns är att jag och min pojkvän och nån annan tar en shot, sen är resten av kvällen helt svart. Minns inte hur vi kom hem eller någonting, har ett litet svagt minne att jag storlipade för trodde jag hade tappat mina nycklar, men de låg i fickan där de alltid ligger så aa..

Har de senaste månaderna fört dagbok och ser att jag av 46 dagar har jag druckit 16 dagar, detta trots att jag verkligen vill sluta!! Jag dricker för mycket, mår dåligt av det och tappar helt tron på mig själv. Nu sitter jag här med ångesten från gårdagens misslyckande och vill helst bara ha en fastforvardknapp så jag kan snabbspolad tiden fram tills jag mår bra igen. Jag ska inte dricka på 30 dagar nu, efter det ska jag ta trettio till och så vidare för jag tror jag måste ha delmål så här i början.

Jaha då har man alltså tagit tag i det idoga supandet & vibrerar omkring i huset igen.
Lyckades hålla mig nykter i 6-mån förra gången men har nu haft en väldigt blöt period i ett par månader.
Vände mig till samma rehabcenter som förra gången. Att det skall va så svårt att hålla sig nykter.
Alltid samma visa. "Några öl fixar jag väl". Sen är snöbollen i rullning och man tvingas kröka för
att inte må dåligt. Funderar på antabus men många säger att det är rena rävgiftet? Rehab vill ge mig

Hej allesammans på forumet jag är ny här och det här är min första post här.

Förstås inte men jag med många verkar tro det. Till god mat bara måste man ha vin.

Känner att jag måste få skriva av mig här. Och kanske få en del tips och råd av er...

Är som rubriken säger, 25 år. Har bra arbete, fina vänner och livet ligger vid mina fötter.
Började dricka när jag var 13. Vid 18 så dog min morfar (som var hela min värld) och jag flyttade hemifrån och började arbeta som bartender. Fest 7 dagar i veckan. Har haft många karatefyllor och ångestfyllda dagar sedan dess. Senaste året så har jag inte druckit lika ofta men fortfarande lika mycket. Och ännu fler minnesluckor på det.

Jaha.

Så hamnade man här till sist. Eller kanske inte till sist, utan det är väl snarare en början, inte ett slut.

Kort sammanfattning:
Har bott utomlands i två års tid med ett helt fantastiskt stimulerande och roligt jobb. Men redan innan jag åkte ut visste jag att kostymen jag tog på mig var stor och att det skulle krävas en stor insats för att klara av det. Kan även tilläggas att jag hade med mig man och en 13 månader gammalt barn i bagaget.

Jag tycker det är svårt att förklara för anhöriga att man vill sluta dricka. Jag upplever att många förminskar mina problem, att "du måste bara lära dig att dricka lagom", men det är ju just det jag inte kan. Jag känner i dagsläget att det är enklast att vara ärlig med att att jag anser att jag har ett problem för att folk skall lämna mig ifred och inte försöka dra med mig ut eller truga med alkohol. Jag berättade för min mamma att jag kommit till ett vägskäl, att jag tycker det räcker nu. Hon undrade vad jag hade gjort, som var så hemskt.

Sanningen är väl....jävligt svårt! Tydligen...

Tänkte på något sätt skapa en ny tråd...en sista livlina...ha någonstans där jag får skrika rätt ut....gråta..sörja...och förhoppningsvis till slut också skratta och va glad...

Just nu känns det som en utopi..kan inte ens se hur jag ska ta mig upp igen...känns som jag brände mitt sista skepp i natt....så just nu skriver jag för att på något sätt orka leva..vill skrika högt!