Förändra sitt drickande

Hej!

Sitter och sippar på den sista ölen jag har på balkongen med en halvtrasig fot som blev till när jag var full som en gnu i natt och ramlade i en rulltrappa. Kom hemrullandes 09 i morse till en lägenhet där en napalmbomb har släppt och ångesten trappades upp. Sket i allt och rotade igenom kylen och se om jag hade någon kall.
Det hade jag och inser att jag verkligen har sjunkit längst ner på botten nu. Trots baksmälla så tar jag mig en återställare för att ens orka ta tag i allt här hemma.

Jag orkar inte längre fly.

Jag vet att jag måste sluta dricka.

Hej,

Jag bestämde mig för att sluta dricka för snart 1 månad sen. Har haft problem med alkoholen under många års tid.
Men senaste halvåret innan jag bestämde mig för att sluta så fick jag såna fruktansvärda problem när jag druckit mycket.

Sömnproblem och ångest som ledde till panikattacker.
Panikattacker som ledde till depression.
Depression som ledde till tankar på självmord.

Det var efter en hård helg bröt ihop och åkte in till psyk-akuten.
Nu äter jag anti-depp medicin och atarax vid behov. Har gjort i 4 veckor.

Ny här och egentligen inte! Har varit inne på detta forum i åratal, registrerat mig i omgångar men aldrig kommenterat eller förrns nu skapat en tråd. Vet egentligen inte varför jag just denna natt valt att skriva. Har levt med missbruk sedan jag föddes, min far var periodare...senare i livet har jag levt med en man som missbrukat alkohol. Har alltid själv haft en knepig inställning och också försiktig inställning till alkohol. Lämnade för 5 år sedan min pga av att han drack. Började själv självmedicinera mig med alkohol och slutligen även att spela.

Nu har jag bestämt mig för att bli nykterist. Ska på samtal på soc igen. Livrädd att det ska hända mig eller min familj något. Jag går på öppenvårdsbehandling via min arbetsgivare. Jag var ärlig när det hände första gången och bad om hjälp. Var helnykter i 7 månader kändes jättebra. Nu har jag raderat hela skiten. Äter antabus så jag kan inte dricka. Nu ryker väl mitt körkort också? Blir iaf utredning. Jag har bestämt mig att aldrig mer röra alkoholen. Ska aldrig mer försätta mig eller min fru och barn för detta.

Hej!

Hej. Första gången jag skriver här. Idag har jag sådan ångest som kommer efter en hård helg i alkoholens tecken. En sådan dag då jag undrar hur jag kan utsätta mig själv för det här. Är det värt att tappa sitt flow, inspiration, känna som att man vill isolera sig och inte vilja svara i telefon!? Eller att man vill be alla om ursäkt och ringa och bikta sig till hela familjen. En sån dag då jag känner att det måste bli ett slut på det här, jag klarar inte av ångesten. Men likförbannat så festar man till igen då man känner sig stark och blivit människa igen. Känner någon igen sig?

Jag, en vuxen karl med en underbar fru och tre fantastiska barn. Med en släkt full av alkoholister och alkoholberoende människor. Alla mer eller mindre duktiga på att upprätthålla fasaden mot omvärlden att allt minsann är ok! Jag, som var så övertygad om att inte trilla dit. Jag, till och med rädd för att trilla dit och bli beroende. Här sitter jag nu med min insikt som sakta smugit sig på att jag blivit beroende av alkoholen. Inte smaken utan av effekten...! Va f_n, hur kunde det bli så här?

Som sagt, nu får det vara nog! Jag orkar inte mer, att vakna på morgonen med sån jävla ångest och bakrus för att man ännu en gång tappade kontrollen och var så rädd för att det underbara ruset skulle försvinna att man hinkade i sig alldeles för mycket.
Har alltid haft en osund relation till alkohol och jag vill inte fortsätta åt fel håll. Nu är jag 26 år, mamma till en 3,5 åring och fru till världens finaste man som orkar med all min skit.

Som de flesta av er så har jag oxå ett låångt förflutet med A inblandat i mitt liv, olika mycket under olika perioder. För exakt ett år sedan klarade jag av att hålla upp i 3 veckor, sen smöög det sig på igen. Jag har familj med två barn samt en son sedan tidigare förhållande, nu när jag reflekterat extremt mycket sedan i tisdags då jag bestämde mig till 100% att göra en riktig förändring, så tror jag att A var en stor bov i detta. Vilket jag inte alls såg då.. Jag har druckit nästan varje dag sedan jag var 19 år , är nu 34....

Jag är så trött på vad alkohol gör med mitt liv. Orkar inte ens sammanfatta min historia, men den liknar många andras.
Jag måste inse att jag inte kan vara bakfull EN GÅNG TILL i mitt liv. Mitt lilla problem är att jag "kan" dricka socialt, tex 3 glas vin på middag. Men var 15de gång blir det tokfylla, förnedring och spya. Besvikna barn och familj. Ångest.

Jag orkar inte med bakfylla och självförakt längre.
Finns nån därute som kan stötta mig?