Förändra sitt drickande

Efter att ha läst en del inlägg här på forumet är jag långt ifrån ensam med detta problemet. Det som gör mig mest ledsen är att många skriver att barnen far mer illa än man tror. Jag är själv 30+ och har en son på 7 år . Under de senaste åren har jag druckit i princip varje dag. Har väl länge vetat om mitt problem, och ska nu göra allt för att kunna bli fri från detta. Att inte vara hon som "fått för mycket"! Häromkvällen när jag verkligen blev rädd för mig själv, hade jag på 6 timmar druckit ett bag in Box själv, och kunde fortfarande gå och prata relativt bra.

Jag VET.... men jag vill inte erkänna...

Jag dricker på tok för mycket... 1-1 1/2 flaska vin varje dag... minst... i snart 5 år...

Jag har ett liv ingen kan klaga på, barn och make jag älskar mer än livet, bra jobb, fint hus... men jag dövar mig själv, stänger av det jobbiga med alkoholen. Jag hatar det och jag älskar det. Jag dricker av rastlöshet, eller om inte så skyller jag på det inför mig själv.

Min 12-åriga son ruskar om mig när jag ligger I soffan I vardagsrummet och sover. Klockan har passerat midnatt, för ett bra tag sedan, och han skulle bara gå upp och kissa när han såg mig ligga där. Jag skrattar till åt honom och skämtar lite om hur trött jag är efter allt jobb och han smiter in på sitt rum och fortsätter sova. Jag blir sittande och tittar på den orangea konen mitt I VLC playerns fönster på tv:n och inser att jag missat ännu en nedtankad film.

Hejsan, ny här.. Sitter med en enorm ångest över att jag har gjort bort mig för min dotter igen, fy faaan va jag äcklas av mig själv! Hon är femton och har sett mig full alldeles för många gånger och hon är jättearg med all rätt! Jag är ju faktiskt en väldigt vettig kvinna, förstår inte varför jag är så dum! Men jag ser detta som ett första steg mot ett bättre liv, helt underbart att det finns såna här hemsidor och till er andra här: TACK FÖR ATT NI FINNS!

Hej.
Jag är ny här.

Jag har äntligen bestämt mig för att förändra mina alkoholvanor. Jag vill helt enkelt inte ha det som jag har haft det.

Jag är 32 år gammal, har en fru och två barn. Jag bor i en villa och har ett bra jobb.

Och jag dricker för mycket.

Sedan jag var tonåring så har mycket kretsat runt alkohol, kompisar, fester, konserter, alkoholen gick som en röd tråd genom allt.
Nuförtiden så är det parmiddagar, renovera huset och titta på tv -allt med ett glas vin eller tre, fyra.

Nu känner jag att det är nog.

Jag har under, ja jag vet inte hur länge. Några års tid kanske, druckit allt för mycket alkohol. När jag jobbat klart för dagen och kommit hem har jag tagit den alkoholen jag behöver för att kunna slappna av men sen gått och lagt mig i tid för att kunna hinna bli nykter och klara av jobbet dagen efter.

Hej!

Jag antar att det är lite utav en kliché att så här på nyårsdagen vilja förändras.
Jag har aldrig tidigare försökt att förändra mitt drickande och är väldigt rädd för att misslyckas. Så rädd att ett litet spöke sitter på min axel och säger "misslyckas du nu så har du ju ett problem!"

Tanken är att ta en vit period, en månad eller två och anledningen är att det har blivit lite väl mycket fest på sista tiden.

lite om min situation;
Jag är 25 år. Jobbar mycket i en branch där det ofta finns orsaker att festa.

Hej,

Första gången jag skriver men besökt sidan i flera år och beundrar Er alla som är aktiva.

Jag har letat, sökt och googlat ihjäl mig i 1,5 år om praktiska tips, alternativ konkret erfarenhet om första tiden utan alkohol.

Finns mycket psykologisk information om detta vilket bara innefattar AA, NA, KBT, olika mediciner i alla former, psykakuten, ersätta med annat missbruk som äta, spel, sex ect ect
MEN ingenstans hittar jag hur man fixar att sluta dricka alkohol och kommer ur den situationen som i alla fall jag försätts i när slutar dricka:

Hej!

Nu har jag hittat hit. Inte lärt mig hur forumet fungerar riktigt än men jag gör ett försök att posta här. Idag är jag nykter och jag hoppas att jag så ska förbli.

Jag har fått lära mig att jag är en av de som aldrig kommer kunna dricka måttligt. Det är konstaterat och jag är nu tömd på bortförklaringar, ursäkter och hopp. Så ser verkligheten ut. Så håll i hatten, det här är mitt första stapplande steg mot ett nyktert liv!