Strategier, tips, metoder och inte minst upplevelser. Här hittar ni diskussioner och beskrivningar som handlar om att dricka mindre.
Jag vet att jag har en lång resa framför mig men det är faktiskt bara jag som bestämmer åt vilket håll jag ska. det är en rätt jobbig insikt då mitt drickande ofta har skyllts på andra. Kollegorna var jobbiga, mannen var irriterad, barnen var bråkiga, eller tvärtom: det var en sån himla bra dag på jobbet det måste firas...
Jag tänkte delge en sak som en medlem i AA delade med oss andra på ett möte:
Han har varit med i AA i sju år. Under den tiden har han tagit flera återfall. Han har druckit bort två fruar, två hus och flera jobb. Inte förrän han ändrade på tanken att han aldrig mer ska dricka till att ta en dag i taget började det funka på riktigt. Nu har han inte tagit ett återfall på två år. Efter att ha fått ta del av det han berättade funkar det bättre för mig också. En dag i taget, eller en timme i taget om man så vill.
Tja.
Tänkte först lägga upp en blogg angående detta, men vem fan läser bloggar nu för tiden. Så jag lägger upp detta här och ser om det fungerar bättre. Kanske kan jag hjälpa en eller två.
Hej allesammans!
Ny medlem här på forumet och vet inte riktigt vart jag ska börja.
Alltid själv tänkt på att jag druckit för mycket, efter en öl så har jag i yngre dar bara fortsatt tills man blivit för onykter. Under de senaste åren har detta eskalerat och jag har druckit i smyg, haft vodka i garderoben, garaget med mera. För 2-3 månader sedan kom min sambo på mig och jag blev livrädd, rädd för att hon sa att jag kommer förlora både henne och våran lilla dotter.
Det tog några månader men nu har jag i allafall lagt av.
Tredje dagen nykter idag.
Dock har jag otroliga kramper, hjärtklappning, svettas, kan inte sova.
Panikångest... Ofrivilliga kroppsrörelser.
Hade supit i en vecka innan jag fick nog.
Är detta DT?
Kommer jag att dö om jag inte söker hjälp?
Jag är jätterädd!
Ska tilläggas att jag inte sovit mer än ca 4 timmar på dom här dygnen.
Vad ska jag göra?
God kväll, Fredrik heter jag och är 26 år gammal, För hundrade gången så har jag bestämt mig för att aldrig mer dricka för det håller på att förrastöra mitt liv. Egentligen så ska jag i huvudtaget inte dricka någon form av alkohol på grund av att jag smällde med min brors bil ass packad in i ett träd på min 18 års dag och vaknade upp på karolinska en vecka senare förlamad av att jag hade fått en del hjärnblödningar. Jag kan idag gå och fungera som en normal person men när jag dricker alkohol så går allt åt helvete.
Jag är ny här, och för mej var det ett stort beslut att registrera mej, och liksom erkänna att jag har problem med alkoholen, för det har jag förnekat länge. "Det är liksom inte så farligt" och "Jag kan sköta mitt jobb och dricker inte jämnt" har alltid varit mina argument. Och jo, visst stämmer det på sätt och vis, jag har inte något fysiskt beroende av alkohol, och jag har kunnat sköta mitt jobb, aldrig druckit så att jag inte kunnat gå till jobbet nästa dag osv. men ett PROBLEM har jag ändå. Det har klarnat för mej de sista två veckorna på grund av två händelser som "väckt" mej.
Detta var ett skräp postinlägg som nu är borttaget.
Söndag morgon. Igår lyckades jag hålla mig från att dricka för första lördagen på väldigt länge och jag är så stolt! Jag var till och med på väg att skaffa alkohol igår kväll, men jag vände på vägen dit, åkte och köpte coca cola istället. Det gör mig lycklig.
Jag tillhör en av dom där i gråskalan. En av dom där som dricker alldeles för mycket, men som har kunnat dölja det. Ett glas vin om kvällen för några år sedan har sakta sakta ökat till två flaskor nu. Samtidigt sköter jag jobbet, kontakten med mina vänner och familj. Träningen har väl också flutit på.
Det är så mycket som jag kan säga om mig och mitt drickande...
Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle skriva här. Jag som alltid varit emot alkohol och fylla. Det dracks lite för mycket hemma under min uppväxt. Groggande på helgerna. Inget superallvarligt, men jag minns att jag upplevde det som väldigt obehagligt och jobbigt. Mina första "fyllor" var inte speciellt roliga heller och de kom ganska sent i livet. Efter att jag fyllt 18 faktiskt. Såg aldrig tjusningen. Snus däremot! Det var min lilla last. Det var min drog det.
