Det är så mycket som jag kan säga om mig och mitt drickande...

Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle skriva här. Jag som alltid varit emot alkohol och fylla. Det dracks lite för mycket hemma under min uppväxt. Groggande på helgerna. Inget superallvarligt, men jag minns att jag upplevde det som väldigt obehagligt och jobbigt. Mina första "fyllor" var inte speciellt roliga heller och de kom ganska sent i livet. Efter att jag fyllt 18 faktiskt. Såg aldrig tjusningen. Snus däremot! Det var min lilla last. Det var min drog det.

Jag lärde mig så småningom att uppskatta alkoholen allt mer. Började festa lite då och då när man pluggade efter gymnasiet. Jag minns en kväll i min första egna lägenhet. Jag var 25 och hade fått mitt första riktiga jobb. Jag vantrivdes som fasen på jobbet och var väldigt nedstämd när jag kom hem den kvällen. Jag hade några öl i kylen, som mina föräldrar tagit hem från Tyskland till mig, och jag fick för mig att jag skulle trösta mig med en. Det var där det började. Alkoholen gick från att vara något jag festade på till att bli en avkoppling och belöning, hemma i min ensamhet. Jag älskade det! Att dricka blev något viktigt för mig helt plötsligt. Dricka öl eller vin hemma framför datorn, till maten, till TV-spelet tillsammans med nån kompis osv.

Öl och vin blev något jag såg fram emot.

Jag har sedan dess druckit ganska ofta. Två dagar i veckan, minst. Jag ser nu att jag är och har varit beroende i många år. Jag har dock alltid skött mig och ingen kan nog säga att jag haft alkoholproblem. Flickvänner har dock påpekat att jag druckit för mycket då och då.

Nu är jag några år över 30. Har hus och sambo. Efter årsskiftet får vi barn för första gången. Jag inser att jag måste bryta denna dåliga vana. De senaste åren inser jag att detta är ett problem i mitt liv. När man bodde själv kunde man dricka hur och när som helst men sedan jag blivit sambo har det ju inte gått. Nu dricker jag när hon är borta nån kväll. Jag köper hem öl och sitter framför datorn eller TV´n och "myser". En ensamkväll hemma utan bärs skulle vara otänkbart. Hon är borta 1-2 ggr i veckan och då passar jag på. Fredagen blir det såklart hemhandlat. Jag köper extra öl och gömmer undan så att jag kan dricka i smyg. Min tjej tror att jag är inne på min första öl och smuttar på fredagkvällen vid spisen när jag i själva verket varit nere i källaren och hällt i mig 2 st till i smyg.

Jag svänger förbi Konsum på vägen hem efter jobbet, om jag vet att hon ska jobba över nån timme, och köper ett 6-pack 3.5:or. Dessa dricker jag skitsnabbt upp när jag kommmer hem. Hon har säkert anat nått då och då. Ibland har jag erkännt att jag tagit en öl men ljuger om att jag druckit ett helt 6-pack.

Om jag planerar en ensamkväll hemma då jag ska dricka öl eller vin och pyssla med mina hobbies och detta blir inställt, tex av att min sambo ska vara hemma, så blir jag på skitdåligt humör. Får jag inte dricka en fredagkväll blir jag depprimerad. Faktum är att deppression är något jag lidit av sedan jag la av nikotinet och blev sambo för några år sedan. Jag tvivlar på mina känslor för min sambo. Har humörssvängningar hit och dit. Blir glad som en lärka på fredagkvällen efter några glas vin och vaknar fullständigt depprimerad och urlakad på serotonin på lördagmorgon.

Jag ser så tydligt att detta gått för långt. Jag gömmer folköl i garaget. Köper hem en ny baginbox och byter ut den gamla bara för att min tjej inte ska se hur mycket jag tagit ur den gamla boxen. Detta gjorde jag även när jag bodde själv. Fyllde på i vinstället hela tiden så att tjejen eller föräldrar skulle se att jag tömt det. Jag gömmer tomflaskor

Saken är den att jag kan inte bara sitta och dricka utan att göra något. Jag ägnar mig helst åt mina intressen när jag dricker. Spelar musik, ser film, TV-spel, datorn osv. Allt blir ju så mycket roligare om jag får dricka samtidigt. Det har gått så långt att jag inte har så stor lust till nånting om jag inte dricker. Känner mig bara nere och orolig. Lättirriterad och stressad.

Var på middag hos vänner förra helgen och drack för mycket. Däckade när vi kom hem och kunde inte väckas på hela natten. Dagen efter var min tjej jätteledsen och sa att hon var orolig nu när vi skulle ha barn och jag blir så full. Vi har diskuterat mina alkoholvanor förut och jag har testat att lägga av eller dra ner tidigare utan att lyckas så bra. Det går ett tag men sen är jag tillbaka igen.

Nu tänkte jag dock göra ett försök igen. Jag både vill och inte vill. Jag vet att jag mår bra utan drickat men känner ångest inför att sluta helt. Jag vet inte vad jag vill. Nu har jag varit utan i 5 dagar och det känns jättebra! Jag är glad och motiverad. Jag känner mig stabilare i humöret.

Undrar om det någonsin går att ta några öl igen eller om jag bara ger mig in i den onda spiralen igen. Jag vill ha kvar alkoholen som ett njutningsmedel i mitt liv, då och då men jag vill inte känna tvånget och suget hela tiden.

Ja, det var väl det hela. Så här är jag. Mellan 30-35. Snart farsa! :-) Hus, villa och jobb..... och alkis? :(

och gott...Välkommen i klubben :-))
Efter din beskrivning ser det inte ut att råda nån tvivel du tillhör oss :-)
Häng kvar, läs och skriv och ta en dag i taget så kommer du långt i din förändring av livet.

Steven

Tack ska ni ha!

Ja, idag har det gått bra. Har varit glad och nöjd med att göra ett uppehåll. Jag gör nämligen ett uppehåll. Jag ska göra allt för att inte dricka ensam i framtiden. Det är den ovanan jag vill bryta först och främst.

Jag var sugen som fan när jag åkte hem idag. Jag kände verkligen att det hade suttit fint med en kasse öl. Jag hämtade ut ett paket på posten med en massa kul grejer som jag beställt och det hade varit gött att "fira" detta med några kalla. Men... jag bet ihop. Handlade på ICA, var sur och åkte hem. Lagade mat till oss och käkade ihop. Suget var borta! Jag känner mig jättenöjd! Det bästa är att vakna på morgonen och inte vara bakis och djävlig.

Steven

Det kanske inte går att göra ett uppehåll? Det kanske är allt eller inget? Det kanske är så att jag inte kan dricka i något sammanhang, någonsin mer? Om jag dricker något på en middag så kanske det bara triggar igång suget och behovet av att dricka oftare? Jag är faktiskt inte den typen som dricker till jag däckar. Om vi har fest med jobbet eller så, så är jag inte den som är fullast av alla. Jag har ett tak. Tyvärr så är taket ganska högt. Jag klarar lätt 2 flaskor vin eller 6-7 starköl. Problemet är att jag gärna når det taket så fort. Jag har dock den spärren att sluta innan jag mår dåligt och blir redlös. Om jag inte dricker fööör fort, dvs. Då kan det ibland gå lite snett. Redan efter första ölen börjar jag fundera på hur mycket mer jag har att tillgå. Har jag köpt hem tillräckligt mycket? Om jag tex. köpt 4 starköl så känner jag redan efter första en liten panik över att det bara finns 3 st kvar. Om jag inte når taket kommer jag att kraschlanda, mentalt. Jag blir bara nedstämd, trött och får halsbränna. Att gå bort på middag och bara bli bjuden på 2 glas vin på hela kvällen känns totalt meningslöst. Det räcker inte för att släcka min törst. Då kan jag lika gärna dricka vatten. Om tjejens far vill bjuda på en whiskey så känner jag ett visst obehag då jag vet att jag kommer bara att få max en till efter den första. En liten skvätt i botten på glaset. Ställ fram flaskan gubbe!

Nåja. Idag är det fredag och i morgon ska vi på en liten resa. Jag ska vara nykter hela tiden. Tjejen kan ju ändå inte dricka nått. Ska bli skönt. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Den personen som inte gillade att bli full och som tyckte det var mysigast att vara klar och nykter. Jag känner att han finns där inne nånstans.

är att det inte går att göra uppehåll när man väl druckit sej till ett missbruk. När man tänker och dricker på missbrukarvis och det är vad du beskriver. När suget väcks dricker man för mycket. Jag säger att det bästa om du lär dej acceptera och leva med den tanken, då har du bäst chanser att lyckas utan återfall. När man bestämt det så blir livet så mycket lättare. Man kan sluta helt fundera på alkoholen, vad som är för mycket och att skaffa hem. Man blir fri på ett annat sätt. AlkoholFRI som någon sa. Det är min bästa rekommendation men visst finns det folk som klarar andra sätt också. Var och en blir salig så sin tro. Men jag kan lova dej att när man vant sej så kan man leva ett helt fantastiskt liv utan alkohol. Lycka till!

NyMan

om AlkoholFrihet, men Santo hann före och jag rekommenderar dig att lyssna på henne, för hon är klok och rak. Jag säger så här: Om du vill, det är ju du som bestämmer, leva ett liv där du kan rikta din samlade energi på allt som det livet innehåller, istället för beräkningar, analyser och filosofiska resonemang kopplat till det som föder alkisen i dig, ja då finns det bara en väg: Sluta ge A-monstret vad det vill ha! No more! Nada! Rien! Niente! Nichts!
Då kommer frihetskänslan att gro och växa så småningom om du har tålamod, Steven, men du är ju en vuxen människa och du bestämmer själv över ditt liv och ditt beslut. Jag redovisar bara egna erfarenheter och iakttagelser.
Jag tycker det verkar som om du är redo för att fatta ett beslut? Hur känner du själv?
Jag finns här inne om du vill bolla tankar. Ta hand om dig! /NM

Mammy Blue

samma som Santorini och NyMan. Jag kan bara jämföra det du skriver med mej själv och visst - det kunde varit mej du skrivit om. Det kan står en eller två öl i kylen, men de intresserar mej inte, jag blir ju inte TILLRÄCKLIGT full på dem, så då kan jag lika gärna låta bli, det blir bara jobbigt när det inte finns mer.

Jag valde att lägga av helt för att slippa förhandla med mej själv hela tiden. Enklast så. Dessutom läste jag mej till här att det är oändligt svårt att "dra ner" på konsumtionen om man väl kommit så långt att man gömmer och ljuger, det kanske kan gå men kräver mycket jobb och den fajten orkar jag inte ta. Jag valde "The Easy Way".

Happy friday!
/MB

Steven

Fan så trist. Jag lider inte så jättehårt men jag känner verkligen att det hade suttit fint med några kalla India Pale Ale ikväll.
Jag är sån junkie på "kickar". Jag kan verkligen få en kick och lyckorus av kaffet på morgonen men det avtar rätt snabbt. Ikväll hjälper det inte heller så mycket men det är i alla fall "nånting". Tjejen kommer snart hem och då ska jag fixa lite middag.

Steven

Var iväg på en minisemester i helgen som gick. Hade inte tänkt dricka men tjejen tyckte att jag kunde ta lite vin till maten. Jag var ju inte svårövertalad men lite tveksam ändå. Ville testa att vara måttfull. Det var fin trerätters så jag drack ett glas vitt till förrätten och ett glas rött till varmrätten. Efteråt satte vi oss i loungen på hotellet och jag tog en whiskey och en öl. Detta kunde jag ha skippat dock. Det var bara onödigt. Det blev inte mer än så.

Nu rullar det på. Inget ensamdrickande. Ganska likgilltig i humöret. Ingen abstinens eller så. Bara lite uttråkad. Jag kör väl på så här. Bryter den dåliga vanan att smygdricka på vardagarna och inte dricka på helger om det inte är nått speciellt tillfälle såsom middag med vänner eller kalas. Inget sånt i sikte än i alla fall. Skulle träffat en polare ikväll och pyssla lite. Vi brukar ta några öl då. Han kunde inte ses denna vecka. Ingen öl där med andra ord. Lika bra det.

Well, well... :-/

Steven

Jag hade min ensamkväll igår. Planerade hela dagen att jag skulle köpa några öl och titta på film. Jag vet inte varför jag gav mig tillåtelse till detta. Köpte 6 st 33 cl finöl och lagade min middag. Drack dem och njöt i soffan. Jag blev berusad och glad såklart. Min sambo kom hem. Hon märkte inte att jag var speciellt berusad. Det var jag nog inte heller. Allt var lugnt. Jag sa att jag druckit 2 folköl.
Idag är jag lite småbakis. Lätt huvudvärk. Ångrar mig ganska mycket. Nu blir det inte en droppe i helgen. Hatar att vakna och må dåligt.

Hur kan det vara så svårt att hitta motivationen till att låta bli när suget kommer? Jag läste boken "Ta kontrollen äver ditt drickande" (tror den heter så), för nått år sedan, och den kändes vettig. Var motiverad då men en tid senare tillät jag mig att dricka då och då igen.

Steven

Fan så skönt! Jag var så nära att handla öl ikväll också. Jag kände att den här fredagskvällen skulle vara urtrist och meningslös om jag inte fick dricka. Men, jag bet ihop, skippade ölen. Mitt mantra var att "man ångrar aldrig en nykter kväll." Jag tog en kopp kaffe när jag kom hem i stället. Det kändes jättebra! Kvällen var naturligtvis inte så euforisk som den brukar vara när jag dricker. Då spelar jag musik till långt in på nätterna och ältar patetiskt en massa anekdoter om mina favoritartister för min sambo. Kvällen var mysig ändå. Lugn och skön. Ligger i sängen nu och känner mig så nöjd med att vara fräsch i sinnet och att få vakna utvilad och fri från baksmälla i morgon bitti.

Man ångrar aldrig en nykter kväll!

Steven

Jag lider av något som kallas relationstvångstankar. Jag har inte fått diagnosen ställd av en psykolog eller terapeut utan jag har kommit fram till det på egen hand efter att ha läst om det. I grunden går det ut på att man ifrågasätter sin partner och relation titt som tätt. Vissa dagar älskar jag min sambo och tycker att hon är underbar men många gånger stör jag mig på allt hon säger, gör och hur hon ser ut. Jag förstorar upp alla små negativa sidor så till den milda grad att jag nästan drabbas av panikångest. Detta är så smärtsamt för mig. Varje lördagmorgon är det lika dant. Vi sitter vid frukostbordet och jag ser henne sitta där, osminkad, dålig hy och sängflottigt hår. Varför ska jag behöva känna så här? Varför kan jag inte bara acceptera saker som dom är? Jag är ju inte heller perfekt. Långt ifrån! Jag får en klump i bröstet. Jag tänker på andra tjejer. Tjejer som jag bara ser dagtid och som jag bara känner ytligt. Gräset verkar alltid så mycket grönare på andra sidan även om jag vet att min tjej är den bästa för mig. Varför låter jag allt negativt och helt oviktigt ta överhand hela tiden? Varför är jag så ytlig och dömer utsidan när insidan är så bra?

Jag vet inte vad som kom först. Hönan eller ägget. Alkoholen eller ångesten. När jag dricker så känner jag inte så här. Då är allt bra. Ibland kan det dock snedtända och om jag börjar störa mig på henne när jag är onykter så blir det fruktansvärt jobbigt. Då blir ångesten enorm. Jag blir aldrig elak. Säger aldrig vad jag känner. Det är tur det. Annars hade det gått illa.
Jag är så trött på att känna avsky för att se min sambo "ful och osminkad". Jag vill inte haka upp mig på det.
Jag var rätt glad i att dricka innan vi träffades också. Jag dricker inte för att döva min ångest jag känner med henne. Kan skillnaden var att vi nu bor ihop? Att vi väntar barn? Tidigare förhållanden har jag bara varit särbo i. Där har jag aldrig behövt konfronteras med den osminkade vardagen till 100%.

Jag känner mig så hemskt. Jag är känner mig så genomrutten. Jag är ju egentligen en glad, omtänksam människa med mycket medkänsla och empati. Jag älskar min tjej. Men ibland slår det bara helt om och jag känner mig så avtänd på allt som är hon. Några timmar senare är allt ok igen.

Ber om ursäkt för att jag svävar ut med all denna skit men jag var tvungen att skriva av mig. Jag träffade en terapeut förra våren men jag vågade aldrig ta upp detta fullt ut. Var rädd för att höra att jag inte var tillräckligt kär eller att hon var fel för mig. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill leva med henne och jag vill sluta ifrågasätta och känna ångest.

Nykter i dag

Jag är ingen terapeut, men det som slår mig är att du får dessa tankar nu när ni bor i hop och ska ha barn, att det är nån sorts "way out" om du förstår vad jag menar. Du kanske känner dig snärjd, fångad.

Jag vet inte hur du ska få bukt med tankarna, tror nog att du faktiskt behöver proffessionell hjälp. Och då måste du nog ta upp det med en terapeut. Din rädsla att få höra att du inte är tillräckligt kär eller att hon är fel för dig behöver du inte känna. För DU vet ju att det inte är så, eller hur ? Du vågar "outa" dig här, det är ett steg. Försök nu ta ett till, och gör det innan du gräver för djupt ner i tvångstanketräsket. Jag tror inte är svårt att komma ur det.

Kram

Hulda

Steven

Ja, jag kanske borde prata med nån. Får fundera. Ikväll känner jag mig så fruktansvärt uttråkad och rastlös. Ingenting känns kul. Allt är bara så grått och trist som novembervädret. Inget dopamin alls kvar i huvet. Jag var ju så nöjd med att vara nykter igår.

FylleFia

Hej Steven! Jag tror att Hulda har rätt om dina relationstvångstankar. Att du måste ta tag i dem. Kanske med en terapeut. För din skull och för hennes skull. Innan ni gör något så tokigt som att gifta er, eller börja ta en massa lån tillsammans - bara för att det är "så man gör". För då är ni verkligen intrasslade i varandras liv på gott-och-ont.

Så försök reda ut om det är så att du känner dig snärjd. Eller kanske så enkelt som att du inte längre känner dig fysiskt attraherad av sambon. Jag tror att det inte är för ovanligt att man ändrar synsätt på sin livskamrat. Har också förstått att en del män faktiskt blir avtända av en gravid kvinna.

Så för relationens och framtidens skull. Ge dig själv lite mer kredit. Mindre kvällsnöjen framför dator och musik och mera tankeprocess. Jag säger inte att det kommer att bli bra, men det kan vara värt ett försök då det faktiskt handlar om en eventuellt lång framtid. När det gäller sambons utseende så kommer det mig att tänka på något som en klok person (minns ej vem) myntat. "Att det är skönhet som fångar ens uppmärksamhet, men personlighet som fångar ens hjärta". Vad har sambon fångat hos dig?

Fia