Jag tar tillbaka mitt liv.

Profile picture for user Dee

3 månader nykter. 88 dagar.
Helt sjukt när jag ser det såhär på pappret.
Vad hände liksom?
Hur har jag lyckats kapsejsa, hur har jag hunnit med att totalt och fullständigt kapitulera och sedan vända tillbaka på rätt köl igen?
Vart fick jag kraften ifrån att ha orkat göra den här helomvändningen?

För dryga 3 månader sedan var jag beredd att dö. Jag visste helt ärligt inte om jag ville eller inte ville leva längre. Jag visste inte vem jag var längre, eller hur jag skulle klara av det här.
Jag hade nått botten. Botten ser verkligen helt olika ut beroende på vem du är som person, hur dina tidigare erfarenheter har format dig och helt individuell. Vissa människor har (o)turen att aldrig hamna där, det viktigaste är att vi alla bör vara ödmjuka kring varje individs upplevelse av sin egen botten.
Min botten var fruktansvärt mörk. Solens ljus orkade inte träna sig genom vattnet utan jag kunde skymta det ovanför, där jag satt fast med fötterna i någon form av vad som kändes som blålera du vet, man liksom sugs ner i den där geggan och det blir nästan som ett vakuum i det med fötterna. Ju mer man sprattlar, desto hårdare håller den där blåleran fast fötterna.
Det var tyst. Mörkt. Kallt. Överjävligt. Syret började ta slut.

Min seglats började för några år sedan och fick ett ganska abrupt slut efter att min båt kapsejsat under kulmen av en storm som jag egentligen inte kan sätta ett exakt finger på när jag råkade navigera fel och köra rätt in i, och efter en tids trampande i vattnet sjönk jag.
Hur jag tog mig upp till ytan igen och lyckades hitta en livbåt att häva mig upp i, hade jag tänkt försöka förmedla här i min första egna tråd här. Det och mycket mer.

/Dee.

Profile picture for user Dee

Väckarklockan ringer. Jag kom i säng för dryga 3 timmar sedan, alldeles för packad.
Munnen är torr, det smakar gammal alkohol, hela kroppen värker och min hjärna känns 4 storlekar för stor i jämförelse med kraniet.
Jag orkar inte gå upp. Hela kroppen liksom stretar emot. Kliver ur sängen och sekunden efter är den där ångesten där som en blixt från klar himmel. Så välbekant men absolut inte inbjuden.
Tar upp mobilen, jag känner hur svetten tränger genom mina porer. Alltid samma fråga:
Va skrev jag igår egentligen? Vem ringde jag? Vem messade jag med? Vill jag ens veta hur mycket jag gjort bort mig?
Handen darrar när jag öppnar upp telefonen. Jag vill inte titta men går ändå igenom min kväll eftersom jag har luckor jag behöver fylla.
Okej, jag ringde min alkade väninna som också va pruttfull. Ett vagt minne blixtrar till om att vi blev osams igen, som vanligt. Vi pratade 3 timmar igår, samtalet börjar alltid glatt men slutar i att vår ton mot varandra blir mer och mer aggressiv.
”Så jävla tragisk människa” mumlar jag för mig själv och går in i chatten på telefonen där jag hittar två meddelanden från henne efter att samtalet avslutats i natt.
01.50 ”Sluta va så jävla dum i huvudet, du fattar ju ingenting!”
02.05 ”Jag är ledsen för att du inte mår bra, jag älskar ju dig lilla vän, förlåt förlåt”
”Ojdå, tvära kast i känslorna. Snacka om multipel personlighet.” tänker jag. ”Nu måste jag göra något åt det här. Idag ska jag inte dricka!”
Går ut i köket för att koka kaffe, påvägen till kaffebryggaren passerar jag kylskåpet där bag in boxen med vitt vin står. Jag häller upp ett stort dricksglas med vitt vin som jag tar med mig ut på toaletten och börjar sminka mig.
Klockan är 05.30.
Big fail idag igen.

Profile picture for user Dee

Det är en otrolig känsla att att vara skuld och skamfri. En ynnest att få uppleva total känsla av frihet och bekymmerslöshet.
Och kanske jag inte kommer att uppleva pikar av dessa känslor allt för ofta i livet eftersom det är så himla många pusselbitar som ska passa in i varandra och jag är sjukt dålig på att lägga pussel.
Jag är väldigt sällan bekymmerslös, och jag tror inte någon annan människa egentligen är det heller.
Innan jag vart nykter hade jag otroligt svårt att gilla läget. Att bara låta saker och ting vara som de var, utan att hålla på och rota runt och försöka ändra om. Jag var aldrig nöjd.
Jag kunde alltid:

* Lite bättre
* Lite till
* Lite snabbare
* Lite starkare

Det är dessa saker som tillslut gjorde mig framgångsrik i det jag har ägnat mig åt, men också fick mig att navigerade fel till viss del tror jag. För någonstans behövde jag bara få tyst på henne. Hon som typ kunde stå och lipa till mig från andra sidan rummet och som en snorunge göra fula grimaser åt mig och hånskratta åt mina prestationer.
Det hjälpte ju till en början. Tog jag nått eller några glas innan jag hade nått viktigt för mig, slappnade jag av och gick in med en skön inställning till det som förväntades av mig att jag skulle leverera, samtidigt som att jag satte en silvertejpsbit över munnen på henne inuti mitt huvud som jämt bara snackade om att jag kunde bättre.
Det hjälpte faktiskt ett ganska bra tag. Jag vart kreativare konstigt nog, jag vart mer öppen och social, mer tillmötesgående och såg lite ljusare på den situation jag för stunden handskades med. Jag toppade mig själv till en ny dimension.
Jag blev bara Dee extra delux extra allt.

Såhär 3 månader på ”andra sidan” jobbar jag varje dag på att gilla läget, att låta saker och ting vara som de är och att vara nöjd.
Det går väl både upp och ner får jag säga och det har gått förvånansvärt mycket lättare än vad jag trodde fram tills nu vid 3 månader. Det känns som att 3 månader är en ganska statisk period i resan påväg mot resten av livet, för närvarande måste jag påminna mig själv lite om att finna glädjen i vardagen och vara nöjd.
Tacksamhet för nykterheten är där, ingen snack om saken.
Problemet för mig just nu är att inte tänka tanken ”Va det här allt som hände?”

/Dee.

Profile picture for user Dee

Tack för komplimangerna och tack för välkomnandet även om jag hängt här sen ibörjan av december ??‍♀️

Härlig fredag önskar jag dig!
/Dee

Profile picture for user Dee

Jag firar i det tysta hela dagen. Grattis till mig själv.
100 dagar nykter. Helt otroligt.
Och vilken förändring som skett! Bara till det positiva. Det finns inte en enda negativ grej med att vara nykter, faktiskt.
Jag har hittat tillbaka till mig själv, hon som jag tycker om, fast i en ny toppad version. Det här modet, kraften och styrkan att vilja förändra situationen och verkligen ta tag i problemet gör mig faktiskt imponerad.
Va det verkligen jag som klarade av det här?

Under de här 100 dagarna har egentligen ingenting varit särskilt svårt fast ändå ett eldprov.
Jag trodde de fysiska symptomen och det mentala suget skulle vara det allra värsta, men för mig har det svåraste varit att lappa ihop mina relationer med min familj och mina nära vänner samt ifrågasätta och också finna svar på de övriga relationerna som nu inte längre tillhör mitt liv. De var ändå inte bra för mig, eftersom vi bara umgicks kring alkohol.
Som tur är har min familj och två av mina nära vänner tagit emot mig och mitt beslut med öppna armar och omslutit mig med kärlek, givit mig kraften att klara av detta och modet i form av stolthet över mig och mitt beslut.
Med detta förtroende de givit mig, följer ansvar, och det skulle vara hemskt att inte fullfölja mitt uppdrag. Att svika, både mig själv och andra.
Jag har fått omvärdera en hel del, och ibland har det känts som att jag stått utanför och tittat in i en värld som varit mig så bekant tidigare men som nu känns så främmande och ogästvänlig.

Egentligen vill jag bara skrika ut till omvärlden att jag är så stolt och glad över mig själv som firar 100 dagar idag, men jag låter det passera i det tysta, för huvudsaken är att jag vet vad jag är kapabel till att klara av och att jag kan vila i den känslan.
Och viktigast av allt är för min egen del att inte få hybris nu och tänka I did it - jag har lärt mig av min 3 månaderspassage in i nykterheten att det slår helt fel inom mig eftersom jag lätt kan bli nedstämd av tanken på detta livslånga beslut. Hela livet känns så himla övermäktigt och det är där jag behöver bromsa mig själv och bara bryta ner det till "en dag i taget"-tanken för att inte deppa ihop.
Det gäller för min egen del att hitta ett skönt flow i att blicka framåt i livet och vara här och nu.

Svincoolt. 100 dagar. Det trodde jag aldrig när jag klev in här på forumet.
Fan va bra jag är!

Profile picture for user Dee

Åh vad din kommentar värmer - nu känner jag verkligen att jag kan bidra med något här i världen med dina ord!
Att jag kan göra skillnad!
Det va typ den bästa presenten till mig själv idag!!

Tack ☀️❤️????

Profile picture for user Vitutanvin

100 dagar - respekt!!
Jag känner igen mig i allt du skriver. Ja faktiskt - Allt!! Från hur det känns att vara övermänniska med alkohol och märkligt nog ännu bättre utan.
Du har ett fantastiskt språk och din gestaltning är klockren. Hoppas du använder bokstäver i ditt dagliga jobb ?
Om inte så finns en ny karriär att utforska.
Du har redan inspirerat mig väldigt mycket. Så skönt också med igenkänning. Jag är inte längre ensam. Och (kanske) inte heller tokig.

Fortsätt skriv! Jag vill läsa ?

Profile picture for user Dee

Men hjälp, vilka komplimanger - jag blir helt rörd! ???❤️??
Tyvärr har jag inte ett yrke där jag skriver, men jag skrev mycket innan alkoholen tog det ifrån mig, det tog ett tag efter att jag slutade dricka att hitta tillbaka till glädjen i att skriva.

Vilken dag! 100 dagar, stolt, och så ni där ute som skrivit så fina saker till mig - bästa 100 dagarsdagen ever!
☀️

Profile picture for user Dee

När jag satt fast där nere på botten i blåleran, där, långt där nere där ensamheten och det stora svarta mörkret bredde ut sig med sin avgrundsdjupa sorg och sin fruktansvärda tystnad tänkte jag att det kommer inte vara någon som vill veta av mig om jag berättar det här. När jag kom upp till ytan. Om jag kom upp.
Det var som en melodi som hade hakat upp sig i mitt huvud, tänkte stundom att jag troligtvis blivit galen när jag liksom nynnade tyst för mig själv i mitt huvud.
"Aldrig någon som hjälper dig upp, aldrig någon som vill att du ska komma upp, för du har svikit alla. Fel fel fel."

Sen helt plötsligt släppte fötterna taget om botten och blåleran, och tur var väl det, för det enda jag tänkte var "Upp NU för fan Dee, upp upp upp, luft! Måste ha luft!" och simmade som en galning upp mot ytan. Jag tog chansen, kanske den enda jag skulle få.
Där låg jag och guppade på en av mina vrakdelar ett par dagar och bara hämtade andan innan jag började tänka att jag måste ta mig i land.
Paddlade på ett tag tills jag nådde land och väl på stranden tänkte jag att varenda jävel jag möter ska få reda på att jag överlevt! Överlevt!!
Jag ville ta tag i första bästa mänsklig varelse jag mötte där på min ö och bara ruska om personen och lite i extas, med ögon som tindrade av hopp om livet som en nyfrälst, och ropa "Jag klarade det! Jag, Dee, är den enda överlevaren från skeppsbrottet efter stormen! Hallå, fatta, jag lever! Och jag är nykter! Har inte druckit en droppe på 10 dagar!"
Jag mötte ingen på stranden.

Det gick en period till efter detta, där jag började bli tacksam över att jag inte basunerat ut något för bekanta. Inte ens för vissa närmre vänner. Jag började istället tänka på vilka det var smart att berätta för.
Vilka behöver veta?
Hur gör jag om jag behöver tacka nej till alkohol med en följdfråga från någon jag inte haft med i kalkylen över "de förtrognas lista"?
Jag har gått och grubblat på detta ett bra tag och har ibland svårt att finna en handlingsplan för framtida "outanden". Det är då jag frågar mamma. En av mina jobbigaste frågor till henne faktiskt, men en dag tog jag mod till mig med gråten i halsen.
- Mamma, tycker du att det är pinsamt att jag är alkoholist? Är du besviken på mig?
Svaret kom snabbt med en förvånad min från mamma och ett leende.
- Nej absolut inte! Varför tänker du så?! Jag tycker du är så himla stark i ditt beslut, det är superbra och pappa och jag är stolta!
Jag tog en hel del med mig i det där svaret, som jag hoppas att jag resten av livet kommer att bära med mig som en fin liten skatt att plocka fram när jag behöver.
Det kanske är så jag måste börja tänka, att det inte är så farligt och att utomstående kanske inte alls tänker det jag skrivit ett manus om att de ska tänka?
Det kanske är coolt?
Jag kanske ses som stark och modig. Inte så jävla dekis trots allt. En modig problemlösare.

Jag tycker det här är en intressant punkt i nykterheten, därför väljer jag att namnge detta inlägg som "När ska man berätta? DEL 1", med tanke om att återkomma till detta ämne när jag känner för det.

Profile picture for user Dee

Jag ville så gärna berätta för dig, berätta varför jag mått som jag gjort. Hur det var. Varför jag betett mig som jag gjort.
Min finaste.
Jag har varit påväg så länge, velat ge dig mitt förtroende och berätta. För jag tycker om dig. Du betyder något för mig, och jag är helt betagen av ditt väsen.
Jag önskar så att jag kunde få det tillfället, den där öppningen, för det skulle nog ge dig en hel del svar.
Kanske du skulle förstå varför jag mått som jag gjort?
Kanske du skulle våga lita på att den tillit du givit mig är väl förvaltad och omhändertagen och vilar hos mig ännu?
Kanske du skulle kunna se mig? På riktigt? Hela mig?
-
Han kom gåendes i entrén i förmiddags, helt oförhappandes såg jag honom på långt håll. Hans charmiga, lite märkliga gångstil jag så många gånger lagt märket till.
Det var verkligen något mellan oss, nått speciellt. Utan att vi ens satt bredvid varandra i fikarummet utan bara sneglade på varandra, var det alltid oberoende kollegor som frågade mig om det va nått mellan oss. Det liksom låg i luften. Glimmandes.
Magiskt.
Våra blickar möttes i entrén idag, han stannade till, jag fångade hans blick. Varje gång han sett på mig känns det som att han nått mig, jag som knappt trott det var möjligt att nå mig själv i det kaos som varit inombords, men han antände en gnista och jag fick chansen att se en bit av mig själv som jag trodde drunknat i ett hav av tomflaskor på köksgolvet i en annan del av livet, ett liv jag till varje pris har försökt att dölja för honom.
Vi växlade några ord. Desperationen växte inombords, den rev och slet i mig idag, över att finna det den där luckan till att få berätta. Att få chansen att prata med honom, lägga korten på bordet och berätta att jag blivit nykter och tillryggalagt en tid som jag tror anses bli stabilare för varje dag som går.
-
Det var i början av min nykterhet, en iskall tystnad en längre period var bruten. Jag hade varit nere på botten och lyckats simma i land igen. Vi satt i mitt kök och drack kaffe. Jag frågade honom hur det var och varför han inte pratat med mig sen senaste tillfället vi setts, helt övertygad om att han fattat allt. Han hade såklart fattat vilken vidrig människa jag var, hur dålig jag var som druckit, vilket monster som härjade runt i min kropp. Jag var helt beredd på att han skulle uttrycka att han förstått att jag var alkoholist. Jag hade övat i spegeln flera timmar innan han kom hem till mig över hur jag skulle svara ärligt, lugnt och sakligt. "Ja, jag är alkoholist."
Jag hade till och med skrivit en lapp med vad jag ville säga om jag skulle börja grina, för grinar jag så kan jag sällan föra ett samtal på en vettig nivå. Då hade jag planerat att räcka fram den lappen till honom över köksbordet och på den stod det "jag har varit nykter sen den 8/12"
- Vart tog du vägen?
Hans svar lät inte dröja, jag såg hur han tog ett djupt andetag, slöt ögonen, höll kaffekoppen mellan sina händer och började berätta. En historia som han aldrig berättat förut för någon, hans innersta hemlighet, hans största fiende i hans tankar.
Efter drygt en timme tystnade han. Jag vart helt tagen på sängen och två sekunder tänkte jag "men hallå vänta , stopp och belägg nu ett tag och backa lite här va - det va ju JAG som skulle outa mig för dig, vart tog min tid att få ge dig ett förtroende vägen?!" innan jag insåg vad som sagts.
Vi skiljdes åt lite senare, min lapp låg kvar i byxfickan och inget blev sagt av det jag ville att han skulle veta.
Jag vart däremot den första människan han berättade sin historia han burit på under större delen av sitt liv.
Veckorna gick och jag kände mig mer energifylld och hade ork att vilja stötta honom och finnas där för honom, men han fortsatte trycka undan mig. Jag försökte på alla sätt och vis.
1. Jag prövade att ligga på, höra av mig, fråga hur han mådde, berätta att jag fanns här.
2. Berätta hur bra jag mådde, så att han kanske skulle våga lätta sitt hjärta mer och inte tro att jag skulle haverera om han mådde dåligt.
3. Spelade svår en period, bara för att pröva om det funkade (har hört att det manliga släktet blir mer intresserade av att samtala och hänga då)
4. Spela död (nä, det va ett skämt)
Inget har funkat mer eller mindre. Han bor i sitt lilla skal men ibland kommer han ut och då verkar han vilja ha mig där, om än för en kaffe, men ändå.
-
Mötte hans blick, letade under hela samtalet idag efter det där jävla fönstret som Gud måste glömt öppna åt mig, tillsist stod jag inte ut längre.
- Jag måste gå tillbaka till jobbet, men kan du inte höra av dig om du vill hänga någon dag framöver?
Han svarade inte utan vände sig om samtidigt som han sa hej då och gick sin väg.

Profile picture for user Vitutanvin

.. när jag läser om din upplevelse.
Jag vill vråla till dig: "skit i honom - bry dig om dig själv!" "Du får tydligen inte plats i hans omkrets. Så varför ska du prompt försöka ta dig in där?"

Hoppas du har fler personer att öppna dig för, berätta om din kamp och dina stordåd. Person(er) som har vett att uppskatta dig oavsett vad du gör/gjort. Som kan skilja på dig och dina handlingar. Som låter dig vara Du! Så att du blir uppmuntrad till att vara du. Du vet väl om att du duger? alltid!

Profile picture for user Adde

Grattis till dina 100 dagar ! Du ska absolut klappa dig på axeln och berömma dig själv.

Sen måste jag hålla med Vitutanvin om att du ska "skita i honom" !! Gör inte misstaget nu att lägga energi på nån eller nånting annat än på dig själv. Du behöver all uppmärksamhet du kan få och du behöver skapa en riktigt bra relation med dig själv först innan du kan dela med dig av dig själv. Du är den viktigaste person i ditt liv just nu !

Och du skriver så fantastiskt bra !!!

Kram !!

Profile picture for user Vitutanvin

Undrar vart du tog vägen ? Känner en viss oro för att du inte är ok.
Ser fram emot att läsa ditt nästa inlägg.

Kram och styrka!

Profile picture for user Dee

Jag är här men vill undvika att det blir ett måste att skriva i min tråd bara för att, sånt känns så himla onödigt och tråkigt.
Jag skriver när jag vill och när jag har inspirationen till det!
Just nu har jag mycket med mitt nya jobb så dagarna snurrar på, sen ska jag hinna med att träna mina 4 pass i veckan och helgen går åt till skogspromenaderna med jycken, det enda sättet jag kan återhämta mig på.

Vad gullig du är som frågar, jag är här varje dag men skriver när jag har lust och när jag känner inspiration - det är ju då jag skriver som bäst! Har en massa på gång att skriva om, väntar bara tills tankarna formats klart och är redo att åka ner i fingrarna ;-)
Kram på´re tillbaka!

Profile picture for user Dee

- Jag vet som sagt inget om dig, så du kan väl berätta det du vill berätta om dig själv?
- Jag är ... (tystnad) .. Gud, jag vet inte vad jag ska säga, det känns så himla svårt att prata om sig själv som anonym.
- Du behöver inte säga något du inte vill säga, ingen exakt ålder eller så, bara så jag får en hint om du är mitt i livet eller vad du nu än är.
Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.
- Ja, jag provar igen. Jag är 34 år. (Berättelsen fortsätter)
- Hur märkte du att du hade problem?
- Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mitt liv jämte alkoholen och förstå att jag hade ett riskbruk från i stort sett den där första fyllan. Det var inte så att jag drack ofta, nej tvärt om, mer sällan än andra, men den där längtan efter känslan av alkoholen i kroppen är något jag nu i efterhand förstår var det allra första varningstecknet. De tre sista åren, levde jag i ett rejält missbruk, där jag drack i stort sett 24:7. Det enda undantaget var de få timmarna per natt jag sov.
- När blev du medveten om att du hade en problematik / missbruk?
Tystnad. Jag vet att mitt svar kommer att kunna väcka en del reaktioner.
- Egentligen, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig, så har jag, när jag tänker tillbaka på hur allt började, varit införstådd i att det här kommer aldrig att sluta bra. Jag var helt medveten om vad jag gjorde. Jag lät det hända. Jag visste exakt vad jag höll på med, men jag kunde inte stoppa det.

Detta är en liten del av ett samtal med en främling per telefon som arbetar som journalist.
Jag är väl medveten om att den sista meningen här ovan kan verka extremt provokativ för en del människor, men låt mig försöka förklara mig.
För 4 år sedan var jag strax på toppen av min karriär, jag var medveten om att jag pikade och njöt helt och fullt av det från början, men den inre rösten slog ner på mig och min självkänsla allt hårdare ju högre upp på toppen jag kom.
Från allra första gången till att dricka mig redlös varje kväll, var det ett oskyldigt glas vin för att slappna av efter jobbet. Att komma ner i varv. De där glasen vart två, tre, en flaska ganska så snabbt men inte höll den där kritiska jäveln i mitt huvud käften för det.
Det blev ett glas innan något större framträdande, två glas inför stunder då jag skulle prestera, ett glas för att orka prestera, en flaska på kvällen för att jag hade presterat, och ett glas på morgonen för att kunna orka upp och leverera nya prestationer.
Hela tiden helt och fullt medveten om vad det var jag gjorde.
Men jag ville aldrig stoppa det. Trodde inte att jag kunde stoppa det. Orkade inte stoppa det.
Jag är ganska så säker på att man inte vaknar upp en dag, flera år senare, kravlandes ur ett berg av gamla BiB:s och undrar vem de tillhör. Nej, jag vill tro att man är väl medveten om två saker:
1. Att det man har börjat syssla med inte är bra.
2. Att en dag kommer man behöva att göra ett val. I mitt fall var det så krasst att jag tänkte att antingen så super jag ihjäl mig, antingen super jag mig till skador som kommer leda till en riktigt plågsamt slut, eller så tar jag tag i det här och väljer att leva. Svårare än så är det inte. Det finns inga genvägar eller mittenfiler, inte när det gällde mig och mitt missbruk i alla fall.
Hur man når till den insikten är förstås väldigt olika och helt individuellt, och det är oerhört viktigt att man är ödmjuk inför att den just är individuell.
Jag gjorde aldrig några försök att sluta dricka. Det var en gång då jag försökte gå i samtalsterapi hos någon som kallade sig livscoach för drygt 2,5 år sedan som jag gjorde "ett försök" efter att hon sa rent ut till mig:
- Dee, du måste sluta dricka. Kan du inte hålla upp med enkelhet 3 veckor, då måste du lägga in dig på rehab.
Jag vet att jag av bara skammen av hennes ord lyckades hålla mig nykter "en hel vecka". Jösses va stolt jag var och som jag kämpade. När vecka hade gått tänkte jag att den där jädra människan inte hade rätt att säga till mig, en vuxen människa, vad jag ska göra och inte göra, så jag korkade upp två flaskor vin den kvällen och var rätt så nöjd över min "detox". Så, egentligen kan man väl inte kalla det där för ett "försök".
Jag har bara gjort ett enda ärligt försök att sluta med mitt missbruk och det var den 8/12 2018 då jag skrev in mig på alkoholhjalpen.se och skickade in en ansökan om att få ta del av det internetbaserade programmet.
Jag gjorde det inte för att någon annan sa åt mig att jag borde, måste eller skulle.
Jag gjorde det för att jag själv ville.
För att jag var redo. För att jag hade två val. Att välja livet eller att faktiskt dricka tills jag dog. (Jag tittar på den här meningen och tänker nu att det måste låta helt sjukt i dina ögon, men det var så. Det är så och det kommer alltid vara så.)
Jag gjorde det här för min egen skull. Inte för någon annans. Jag gjorde det av vilja. Inte av krav på att jag måste.
Jag skrev och fyllde i alla uppgifter under programmet för att jag ville. Hade mitt bollplank på Alkoholhjälpen som varit som min virtuella mentor återkopplat och frågat varför jag inte gjort det jag skulle hade jag troligtvis stängt ner datorn och börjat dricka igen.

Det här är egentligen det enda jag på riktigt gjort bara för mig själv. Sorgligt men sant.
För min egen skull. För mitt egetintresse, som bara jag fick vinna den riktigt stora vinsten på och det är väl egentligen det jag vill försöka få sagt med detta:
Du kan inte tänka att du måste sluta dricka.
Du måste vilja sluta.

Profile picture for user Ellan

Du måste vilja sluta! Exakt så tänker jag. När jag var i mitt mörkaste och fick en möjlighet att pausa livet och få hjälp. Inga försvarsmurar fanns kvar då gav jag ett löfte till mig själv. Det var dags för mig att få må bra. Jag gjorde det för min skull främst. Jag skulle ta hand om all skit och försöka hitta mig själv igen. Nu tre år senare kan jag känna en enorm tacksamhet och stolthet för att jag tog steget. Det har varit tufft att hitta den riktiga Ellan bakom alla masker och föreställningar. Hon är här nu och jag gillar henne mer och mer.
Hej förresten och jag gillar vad och hur du skriver.
Kram
Ellan❤️

Profile picture for user Dee

Wow, är det sant?!
Det du skriver låter exakt som mig!
Betryggande för mg är dock att du varit nykter längre ån mig, det är verkligen en push för mig att se nån som fortfarande mår bra tre år senare!

Kram,
D

Profile picture for user Vitutanvin

...och vad som är dåligt för en. Det tror jag iallafall. Sen behöver man pricka in det där tillfället av insikt och drivkraft för att klara av att göra den nödvändiga förändringen.
Ibland finns drivkraft men ingen insikt då avtar motovationen snabbt. Likaså när insikten kommer men energin är för låg, då blir det övermäktigt att genomföra förändring. Det krävs en viss "mognad i processen" på något sätt. Flum flum....

Vad bra att du skriver när du känner för det. Och inte för att du känner att du borde. Tack för att du berättade det. Nu slipper jag oroa mig ;)

Profile picture for user Adde

Dee för din historia som även är lika för så många av oss som är beroende ! Att komma till insikt och själv välja att förändra sitt liv är grundstenen.

Profile picture for user Dee

Första april och måndag igen. Klistrade fast en post-it lapp under kollegans mus på skrivbordet idag, det tog ett tag innan han hittade felet, annars har dagen rullat på utan att ha blivit prankad själv.
De alkoholfria veckorna läggs på hög och på något vis försöker jag komma till ro med att det ska vara såhär livet ut.
En ganska svindlande tanke, för att vara helt ärlig.
För någon månad sedan kunde jag knappt beröra den tanken på att detta beslut behöver bli livslångt, det kommer nog inte gå att dricka lite granna så att säga.
Det är inte det som gör att det känns jobbigt, jag känner att ju fler nyktra dagar jag tillryggalägger desto mer osugen på att berusa mig blir jag, vilket jag känner är en sund och positiv tanke, det är nått annat jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på, vilket stör mig lite.
Först tänkte jag lite naivt att det kanske kändes lite jobbigt för att jag aldrig mer skulle få känna smaken av en god drink. Jag säger bara: "Gå till systemet och köp den där alkoholfria flaskan men GT som finns på alkoholfria hyllan - jösses, skulle kunna lura vilken fullblodsalkoholist som helst!"
Så nej, de alkoholfria alternativen håller garanterat måttet, så den punkten kan jag avskriva.
Det blir tråkigt?
Nja, kanske en tillstymmelse..? (Fast vad var egentligen roligt med att dricka på det viset jag gjorde?)
Tråkigare att vakna med bakfylla, minnesluckor och ångest. Definitivt. Känns ganska lugnt och skönt utan alkohol hemma. Rofyllt. Närvarande på nått märkligt vis.
Fysiskt sug har jag inte haft på evigheter, det var kanske lite i början men inte så farligt som jag trodde det skulle bli, så inte ens kroppen saknar alkohol.
Det är nått annat bara som jag går och oroar mig lite över, endast när jag berör tanken om ett livslångt beslut.
Jag tror jag är rädd för att det ska vara en kamp livet ut. Ett ständigt inre slagsmål liksom?
Jag förstår inte varför jag skulle oroa mig för att det skulle vara ett ständigt inre slagsmål. Jag slog ju till den jäveln en gång för alla den 8/12 2018, han ligger fortfarande på rygg med blåklocka och plirar på mig.
Jag borde vila i att det är jag som har kontroll istället. Från början kanske lite mer åt det sjukliga hållet för att klara av att bli nykter, nu på en mer lagom nivå. Om 10 år förhoppningsvis mer distanserat och vidare rätt enkelt.
Och så en dag i taget, det som jag är sämst på. I min värld är det redan 2025 och jag ska sätta nya mål.

Ja du Dee, det vidare livet..
Hur ska du egentligen angripa det så att det blir så lyckat som möjligt?

Profile picture for user Dee

Såg att en kompis till mig ska ha vernissage i helgen. Det blir en utställning från fredag-söndag. Kul tänkte jag, klart jag ska glida förbi på vernissage, inte för att jag är särskilt konstintresserad och absolut inte för att jag förstår mig på hans konst, men mer för att visa min uppskattning och mitt deltagande för honom, samt att det är kul att se honom igen, det var ett bra tag sen sist och vi har alltid sjukt roligt ihop när vi ses.
Hör av mig via sms:

- Bubbis, va skoj med vernissage, jag såg eventet och funderar på att glida förbi i helgen, catcha upp då?!
- Verkligen! Guuu va kul om du vill komma, kom imorn så får du massor med vin och bärs också!
Jag har naturligtvis inte berättat att jag blivit nykter och känner väl inte att han ska få veta varför jag blivit nykter heller, den faktiska orsaken, iaf inte på ett sms, så jag blir en aning deppig över hans svar. Jag börjar skriva ett svar med en antydan till att jag vill vara nykter men suddar ut det för att det helt enkelt kändes fånigt och präktigt på något vis.
- Jag är hemma från jobbet, dunderförkyld, hade tänkt komma förbi lördag eller söndag i så fall. Du är väl där då också?
- Ja, visst, utställningen pågår men det kommer inte finnas någon bar där då.
- Okej, jag får se hur jag känner mig imorgon, om jag går till jobbet imorn så kommer jag på kvällen, annars ses vi nog lördag eller söndag. Jag messar!
- Yes, do it, hoppas du kommer imorn så vi kan pimpla lite vin ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att det på något vis är sorgligt att se en glimt av mig själv, som känns som från ett tidigare liv i ett annat universum på en avlägsen planet.
Var jag verkligen såhär?
Jag blir lite ställd to be honest. Jag är liksom inte alls med på tugget längre, det känns som att jag står i ett kalt mörkt rum i en källare, tittar på den gamla Dee´s monster som sitter där i sin bur jag låst med dubbla lås, som är lugn och har givit upp, som är tämjd och kontrollerad, bredvid buren finns en dörr som leder ut till det där gamla livet och bakom min rygg finns en trappa upp från den där källaren.
Jag tittar på monstret som rycker lite på axlarna och inte verkar vilja göra någon ansats att vilja följa med, jag själv skulle vilja träffa kompisen på vernissagen, men det enklaste är att kanske ta trappan upp, därifrån jag nyss kom ner för att fråga om han ville catcha up på vernissagen, upp till den där vardagen jag har nu, som är långt ifrån hur mitt liv en gång var, och som jag faktiskt gillar bättre på alla plan.
Jag funderar också på om jag kommer klara av att gå igenom den där dörren nykter in i denna så främmande värld där jag förut hörde hemma - kommer jag att veta hur jag ska göra och hur jag ska bete mig utan att vara full?

Jag börjar förstå folk som selektivt valt bort mig ur sina liv tidigare pga att jag drack för mycket. Har man inte samma längtan till alkohol så är det rätt jobbigt att umgås med folk som alltid ska dricka så fort man umgås. Som ser umgänget som en ursäkt för att få dricka och som egentligen kanske inte är så intresserade av att vara sociala om alkoholen inte finns med i bilden. Som har fokus på alkoholen.
Om och om igen så vill jag falla på knä av tacksamhet att mina två närmaste vänner aldrig varit sånna som jag varit och framför allt stått ut - det är dessa personer som är huvudpersonerna för mig att spela med om jag ska etablera en vardag som funkar även i festliga sammanhang - för vilka vänner väljer aktivt att inte dricka för att stötta sin nyktra vän i ett festligt sammanhang.
Om jag ser på mig själv för bara ett par månader sedan i en omvänd roll hade jag aldrig ställt upp på det för deras skull. Jag fattar inte att de är här för mig, och hur jag kunnat förtjäna dessa två fröknar i mitt liv.

Profile picture for user Dee

Jag styr min tanke och tid. Jag regisserar och redigerar mitt eget liv. Inte någon annan och definitivt inte flaskan.
Grundläggande beslut, däribland nykter eller full kan jag ju definitivt styra över. Jag kan också styra över relationer, i alla fall från min egen sida av planhalvan - se till att spelet sköts snyggt och rent och att man alltid passar bollen snyggt.
Jag kan välja att lägga min fritid på saker som ger mig energi, inte på sånt som dränerar.
Däremellan kommer jobb. Det kan jag försöka styra på ett konstruktivt sätt, vilket jag gjort.
Jag har fått min drömtjänst, om än bara för en period i livet, jag sökte den en kort tid efter att jag slutade dricka, hade turen att bli utvald för en intervju och stod överst och ensam kvar när allt var klart.
Naturligtvis kändes det ju som den ultimata belöningen för att jag valt att bli nykter, men jag minns att jag aktade mig att tänka att det skulle vara någon slags morot för fortsatt nykterhet. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte att jag borde se upp med just den tanken, men jag har varit fast besluten att göra det här för min skull, min egen skull, inte för att uppnå något annat än välbefinnande inombords + bättre hälsa.
Den här tjänsten tillträddes av mig, ett vikariat, och precis när jag skrivit kontraktet dök ytterligare en tjänst upp, denna gång permanent. Jag uppmanades att kandidera till den, vilket jag såklart gjorde.
Varje dag har jag sedan gått och känt och klämt på detta speciella yrke, jag har funderat och vänt och vridit på det för att verkligen veta om detta kunde vara något permanent för mig, vilket jag till sist kommit fram till att absolut, javisst, jag pallar trycket och jag gillar det och jag passar för det. Så visst skulle jag inte alls dröja med svaret när ansökningarna var klara och jag haft det där samtalet med chefen där hon skulle säga, så som jag regisserat henne till att säga:
- Dee, jobbet är ditt om du vill ha det!
Jag hade regisserat mig själv, tänkt så många gånger på hur jag skulle säga det och kommit fram till att jag skulle utbrista ett stort JA. Kanske skulle jag börja gråta av tacksamhet, för den här tjänsten vill jag ju verkligen ha.

- Jo, Dee, jag vill att du ska veta att tjänsten är tillsatt nu.
- Jasså! Vad roligt! (en 3-åring hade kunnat läsa exakt vilken förväntan som fanns inuti mitt huvud just by looking)
- Ja.. jo.. Tyvärr gick den till en annan som har en mer övergripande roll.
Tystnad. Helvete. Hur blev det såhär, någon måste ha gett henne fel manuskript. Hallå? Hon säger ju FEL replik.
- ... Jaha.. Vad besviken jag blir.

Som en katt som åkt ett program i torktumlaren och överlevt lämnade jag kontoret och återgick till arbetet.
Det var nog länge sen jag vart så här besviken.
Men det måste vara okej att få vara besviken. I Dee´s tidigare liv gick det inte att hantera någon form av känsla, det var inte okej att känna. Det kostade om jag skulle hantera Dee´s känslor. Fylla hette myntet.
Men nu äger jag min tanke. Min tid. Och mina känslor. Och bara jag, med en nykter hjärna, kan bestämma hur jag ska känna. Och det är okej. (Gud, jag har säkert sagt att det är okej att känna mig besviken 1000 gånger i eftermiddag till mig själv. Ett mantra liksom.)
Egentligen, om jag skulle vara rationell, om jag skulle agera på de glimtar av impulser som far genom mitt huvud, gått och sänkt en halv BiB och tänkt att mitt liv ändå är crap ikväll.
Men när jag lugnar mig från de destruktiva tankarna som ibland ilar till någonstans långt där inombords väljer jag att styra min tanke och tid och tänka att jag har kämpat för nykterheten, och jag har fått chansen att jobba på min drömposition i 1 år i alla fall och det bästa av allt - jag vågar känna känslor igen!!
Wow!

Ps. Det var nog riktigt bra att jag inte tänkte att det skulle bli eller vara en morot för fortsatt nykterhet, för den där moroten vart överkokt och äcklig. Riktigt viktigt att välja sina morötter med omsorg, sånna som varesig riskerar att bli överkokta eller bryta sönder tänderna, utan som stannar just så fina och krispiga som de var när man bestämde sig för att plocka dom.

Profile picture for user Dee

- Vi ska nog supa dig under bordet på din första AW med oss Dee, sa kollegan med glimten i ögat i förmiddags.
- Haha, det blir nog svårt det, svarade jag och tänkte för mig själv att om de bara visste om min kamp.
Det är inte AW förens om några veckor men redan nu börjar jag grubbla på hur det ska bli.
För att inte tala om imorgon. Imorn ska jag på ett kalas till en god vän som jag alltid har umgåtts med kring alkohol. Jag skulle inte kalla honom en regelrätt alkoholrelaterad kontakt i bekantskapskretsen, absolut inte, men det är ofta mycket vin inblandat. Så som man typ gör när man umgås. Går ut och tar "ett" glas liksom.
Jag vill väldigt gärna gå till stället imorgon som han har hyrt på eftermiddagen, han fyller dessutom jämt så det blir ett riktigt kalas, och jag känner mig ärad att han bjudit med mig. Det betyder ju att han räknar mig som vän. Så det känns viktigt för mig att gå dit.
Sedan jag blev nykter har jag knappt haft anledning att vistas i sånna miljöer där jag vet att jag kan vackla. Jag har varit ute och käkat två gånger, båda gångerna med familjen, första gången var rätt jobbig, andra gick lite bättre. Familjen vet ju om att jag är nykter, så då har jag haft en hållhake på mig själv. Sen har jag varit på en spelning och kört barhäng med en gravid kompis, det var skönt att hon visste att jag är nykter och anledningen bakom + att hon också körde alkoholfritt, där fick jag fint stöd och jag kunde säga till henne att jag tyckte det var jobbigt stundtals att vara nykter i den miljön.
Det känns som att imorgon är någon slags milstolpe på något fånigt vis. Jag ser faktiskt fram emot att bevisa för mig själv att jag klarar av att vara nykter på en fest, men jag vet att jag kommer att ha jobbigt.
Hela veckan har jag tänkt extremt mycket på alkohol - jag relaterar det till detta kalas och miljön helt och hållet. Jag har tänkt mycket på hur det skulle ha sett ut imorgon om imorn bara hade varit typ 6 månader tillbaka i tiden. Hur jag redan vid frukost skulle ha hällt upp första glaset. Sen, efter att återställaren kickat in skulle jag fortsatt fram tills kalaset börjat, troligtvis skulle jag ha drygt 1 liter vin innanför västen, och varit sådär på gränsen att verkligen se tokfull ut och vågat prata med alla de okända människorna som var på kalaset. Jag kanske hade tagit ett eller två glas på kalaset att ha i handen och mingla runt med, om det var väldigt trevligt kanske ett tredje, men bara eventuellt, jag hade ju grundat "lagom" hemma innan med anledning att det inte skulle synas hur mycket jag drack.
Och tanken "det kommer inte bli lika trevligt utan vinet" imorgon har stört mig hela veckan.
Vaddå lika trevligt?!
Argumenterar tillbaka varje gång den tanken har kommit att 1. Dee, det är ju kanske inte så trevligt att inte minnas eller kunna återberätta delar av kalaset. 2. Är det verkligen trevligt om du skulle få en snefylla? (det hände väldigt många gånger sista året) 3. Du är inte trevlig när du dricker, för du vill ju helst inte umgås med någon i rummet utan önskar att alla 30 gästerna egentligen var vinglas som stod placerade lite runt om i lokalen som du kunde kryssa mellan och föra en monolog med, för du ville verkligen dricka själv sista året. Helst hemma. Ensam. Tänkte ofta "snälla, kan jag bara få gå hem nu så jag kan korka upp och slippa folk".

Det kommer att gå bra imorgon. Det vet jag, även om det är en totalt främmande situation jag ställs inför. Jag har aldrig någonsin varit nykter och varit på ett kalas/fest/varit på krogen sen jag gjorde alkoholdebut för 18 år sen. Även om jag inte hade sånna problem med alkoholen back in the days så ser jag ju ändå att riskdrickandet fanns, för var det fest - då vilade det inga halta löss hos fröken Dee i alla fall!
Jag har 126 nyktra dagar tillryggalagda nu. Jag vet att så länge min hjärna är nykter ser jag klart och tydligt en solklar anledning till att inte dricka alkohol. Den enda faran som finns inför imorgon, egentligen den enda faran som finns i alla de situationerna som utgör en hotad situation för mig, är ju att jag skulle kunna tänkas tänka "Ja, men ett halvt glas kan jag ju ta, det har ju gått så bra att vara nykter"
BIG NO NO. Aldrig det första glaset. Aldrig någonsin. Det kommer aldrig någonsin att fungera.
Jag regisserar imorgon, det är jag som skriver mitt egna manus. Jag ser fram emot att få försätta mig i en triggersituation och bevisa för mig själv att det var supertrevligt, även om alla andra drack och jag drack alkoholfritt, så var det trevligt och framförallt hade jag kontroll.

Profile picture for user Svewild

Som svar på av Dee

Du fixar det Dee, du har kämpat så hårt och är så medveten om hur jäkla tokiga vi blir med a, du kommer att göra succé på festen... din kompis kommer vara stolt över dig och DU kommer vara ännu stoltare ? jag hejar på dig Dee ??

Profile picture for user Babar

Som svar på av Dee

Dee om detta med första glaset. Känner igen mig i allt det kloka du skriver.
Känns som jag skulle kunna skriva exakt likadant om min "karriär" med mycket osunt drickande.
Någon gång i tiden har det med måttlighet funkat men inte längre. Så för min del var beslutet att sluta dricka helt nu den enda utvägen.
Hade dock inte klarat det själv utan har fått en del proffshjälp på vägen. Annars hade risken för fritt fall varit väldigt överhängande.
Jo, på tal om AW har jag varit ute på det ikväll efter snart 40 nyktra sköna dagar.
Jag har laddat en vecka nu innan i fall någon skulle fråga varför jag bara dricker Cola & vatten istället för en massa öl & vin som det varit tidigare på våra AW senaste åren. Frågorna kom faktiskt inte. Åtminstone inte i kväll. Men jag känner mig lite stolt över att det gick så bra fast kollegorna beställde in dricka med A hela kvällen.
Så du kommer att greja din AW galant. Framför allt för att du tänker så klokt plus alla nyktra dagar du har på kontot.
Tack för allt klokt du skriver. Det peppar mig jättemycket.
Kram!

Profile picture for user Dee

Peppande inlägg, grymt! Tack!
Vaknade upp med en härlig känsla i kroppen idag, så det kommer nog bli en kanondag!
Jag har en tydlig plan klar för hur jag ska tacka nej och om jag får frågan varför jag vill ha alkoholfritt så kommer jag vara ärlig. Han är en person som jag känt i över 15 år och våra samtal har varit djupa om livet + att han jobbar med människors välmående så det finns inget att hymla om. Jag känner ingen på festen förutom födelsedagsbarnet själv, så det är nog bara en gång jag får förklara mig om det skulle bli av. Han vet dessutom om hur dåligt jag mått i vintras, vi pratade mycket om ångesten då, så det lär ju inte komma som en chock.
Det som känns spännande men samtidigt lite sorgligt är ju att jag aldrig någonsin varit på en tillställning nykter - hur gör man nykter? ;-)
Och jag tänker också på att jag hoppas att den här första gången ska bli positiv eftersom det kommer vara såhär resten av livet nu för mig, en svindlande tanke man inte får tänka för mycket på.
Det blir nog en bra första gång, värre kommer det att bli med AW:n tillsammans med mina tre kollegor tror jag, vibbarna som varit är att det hetsas lite kring alkohol i gruppen, eller det är mycket samtal kring det och många skämt, så uppvärmning idag, den riktiga ronden går jag om några veckor!

Härlig lördag önskar jag alla!
/Dee

Profile picture for user Dee

Om du visste om hur allt varit, skulle du tycka annorlunda om mig då?
Skulle du se på mig på ett annorlunda sätt?
Om du visste om hur dan jag varit, skulle du behandla mig annorlunda då?
Skulle du vilja ha mig i din närhet?
Om du visste om min kamp, hur jag kämpat för att vinna över min demon, skulle du tycka att jag är modig då?
Eller skulle du se mig som en misslyckad person?

Jag skulle så gärna vilja att du valde att se mitt mod.
Jag vet själv att jag varit så modig, samtidigt som jag känner mig misslyckad när jag tittar över axeln på mitt gamla liv.
Det finns en tunn slöja av dimma längs med vägen bakom mig som skymmer sikten.
Var jag inte bättre än såhär?
Jag fortsätter gå längs med stigarna, framåt. Försöker att inte se mig om för mycket.
Jag hoppas hela tiden att du kanske skulle möta mig någonstans här på vägen.
Att du gått en genväg från den platsen jag sist såg dig på.

/Dee.

Profile picture for user Babar

för dina som vanligt kloka och fina ord.
Mitt beslut att ta tillbaka livet på "riktigt" började exakt för 40 dagar sedan.
Det nya friska livet är att erkänna sjukdomen alkoholism till att börja med. Jag har accepterat att jag är och ska förbli nykter alkoholist.
Sjukdomen är ju synnerligen behandlingsbar med egen vilja och en del proffshjälp. I mitt fall går jag på drogrådgivning en gång i veckan och jag har även hittat en otrolig gemenskap och stöttning hos Länkarna och forumen hör på alkoholhjälpen. När jag är redo kanske det blir att gå på något AA möte också.
Det har tagit massor med år för att ta det här beslutet men för mig är det enda alternativet att sluta helt. Annars hade det nog blivit riktigt tokigt i framtiden.
Man känner ju rätt snabbt att mentala och fysiska hälsan kommer tillbaka. Helt plötsligt kommer även självkänsla & självförtroende igen också.

Så nu är det en dag i taget och att fortsätta kämpa ihop med er allihopa här på forumen som gäller??

Tack för att ni finns och ha en fortsatt bra kväll.

Kram!?

Profile picture for user Fenix

Dee för tipset! Jag har anmält mig till kursen här på alkoholhjälpen samt skaffat en rådgivare. Glad påsk!

Profile picture for user Dee

Ballt att jag kunde tipsa om programmet. Jag hoppas du blir nöjd!
Jag tyckte det var himla skönt med programmet för att jag kunde vara helt ärlig med min rådgivare jag hade utan att känna att jag blev dömd, eller bedömd.
Programmet kräver att man är ärlig och att man tänker efter och att man har viljan att genomföra det, och jag tror man får ut mest av programmet om man verkligen sätter sig ner och reflekterar över alla frågorna. Ordentligt.
Det är också skönt att få ta det i sin takt.
Berätta gärna vad du tyckte - nu har jag egentligen inget att jämföra med, eftersom jag inte sökt hjälp tidigare så jag kan vara något partisk, haha! :-)
Programmet tog slut för min del för ett bra tag sedan nu, men det ligger kvar här när jag loggar in och senast inför festen i helgen så gick jag in och läste vad jag skrivit om olika strategier att tacka nej till exempel, argument och hur jag ska tänka, så än idag använder jag mig utav det närhelst jag kan tänkas behöva påminna mig, slipa till argumenten eller bara vill nypa mig i armen och säga "du drömmer inte, du är nykter!"

Glad påsk :-)

Profile picture for user Dee

På jobbet hinner jag inte tänka så mycket annat än på det jag håller på med just där och då.
Mitt arbete kräver 110% fokus på uppgifterna, vilket är skönt - min hjärna slappnar av och får vila från det som den annars processar hej vilt för närvarande.
Jag tänker mycket på nykterheten, det känns som att jag klivit in i en ny fas på min livslånga resa.
Jag har tidigare undvikit att tänka så mycket på det jag redan vet: Min nykterhet kommer att behöva bli ett livslångt beslut. Det är i alla fall vad jag tror mig veta just nu. Egentligen enda sedan jag släppte glaset för sista gången.
Länge har den tanken varit svindlande, men något har hänt sedan i helgen då jag klev över ett av mina gigantiska hinder på vägen:
Att vara på ett kalas nykter. (Det gick hur bra som helst, kände inget sug, fick ingen fråga jag behövde svara på, det var fri bar och gästerna fick själv gå och be bartendern om ett glas alkoholfritt eller riktigt bubbel, så jag slapp förklara mig vilket jag kände var rätt skönt, skönt också att få det bekräftat att det aldrig fanns en tvekan i "ett glas alkoholfritt tack"-meningen alls heller)
Efter lördagen har jag tänkt och tänkt och tänkt på allt och börjat inse att det inte bara kommer att bli nyktert resten av livet, utan att det kommer funka att vara nykter också.
Allt det här är som en heltidstjänst i tankar för närvarande - jag är på semester när jag är på mitt ordinarie jobb liksom!

En annan sak jag går och tänker på väldigt mycket är mitt eget mående och min psykiska hälsa. Jag har gått ifrån att verkligen seriöst inte velat leva, se på livet med tankar som att "jag är klar här nu." vilket bara drygt 4 månader senare känns riktigt otäckt att tänka på.
Jag är en funderare till personlighet, har alltid varit väldigt nyfiken, vilket jag tappat på vägen, men som jag nu märker kommer tillbaka mer och mer.
Jag börjar hitta tillbaka till Dee igen.
Jag gillar Dee.
Dee är nyfiken, har sina nördiga intressen, och trivs att vara själv i sitt eget sällskap. Hon är omtänksam och bryr sig om andra och är suveränt slipad på att bekräfta andra, hon är full av hyss och tycker om att pranka kollegorna och ge dom nått att lista ut/skratta åt. Hon har också djupa sidor, som hon kan visa för människor hon tycker om att vara med.

Idag på jobbet, när jag inte alls tänkte på vare sig de positiva sidorna av att vara nykter eller mitt psykiska mående utan tänkte på jobbet och på det jag skulle utföra, blev jag nästan som träffad av en blixt. Det var en sån jädra härlig och häftig känsla som bara for genom kroppen så jag nästan spratt till och började fnissa lite.
Orden som for genom huvudet på mig var:

"Fasiken, häftigt att va nykter! Livet, jädra härlig pryl alltså!"

;-) /Dee

Profile picture for user Strulan65

Just detta behövde många av oss läsa ikväll, glädje och styrka ger oss som just börjat våran resa styrka och vilja att kämpa vidare.
Tack igen❤️//Kram Strulan65

Profile picture for user Dee

Jag stämmer hela tiden av med mig själv. Inkännande. Lyssnande.
Den gamla Dee körde över mig som en ångvält, föraren till ångvälten hade dessutom hörselkåpor på sig och kunde aldrig höra mig skrika "STOPP! AKTA!"
Jag trivs i det här tillståndet. Att plötsligt, för första gången i mitt vuxna liv inte tänka på hur jag tror att alla andra vill att jag ska vara eller bete mig eller hur jag ska se till att alla andra mår.
Det kom på köpet med nykterheten. Nykterheten är det första riktigt stora beslut jag fattat helt själv, för mig själv, bara åt mig själv. Det kanske är därför livet tuffar på i maklig och behaglig takt och jag vaggas in i något slags lugn.
Jag känner mig stark, lika stark på dag 1 som på dag 138. Lika stark men mer självklar.
Med detta vill jag understryka att det inte är en dans på rosor, det är inte lätt, men jag vill inte välja att lägga så mycket fokus på det, det är ju bara destruktivt.
Jag valde, underförstått, att se på min nykterhet med solen i ögonen redan från första dagen, och än så länge håller sig regnmolnen borta, kanske för att jag väljer hur det ska bli för en gångs skull?

Jag börjar så smått smyga in små glimtar av mitt gamla liv i det som är här, just nu. Försiktigt och inkännande. I min egen takt.
Här om sistens tog jag ett av de största kliven sedan jag blev nykter, att gå på kalas nykter.
Övning ger färdighet och det kändes helt rätt och väldigt självklart även om jag var sjukt nervös innan.
Nästa steg är då denna beryktade "ölen efter jobbet" på fredag.
Det känns lite nervöst och jag håller på att sätta en plan för situationen i skrivande stund. Det har jag hållit på med hela veckan. Och veckan innan det också.
Jag har redan skrivit meningar åt mig själv i alkoholhjälpens program, men jag tänker att jag haft tid på mig i min nya arbetsgrupp att känna in vilka typer av individer jag jobbar med, och kommit fram till att en av dom kommer att hugga på "jag dricker inte alkohol." så jag håller på att fundera på om jag ska lägga till ett "därför att jag inte tycker om effekten av det." (annars är risken superstor enligt min egna kalkyl att det kommer en följdfråga jag kommer behöva slingra mig ur)
Tilläggsmeningen ger inte något sånt utrymme. Det liksom stannar vid det känns det som.
Idag pratade vi om fredagen, jag och en av de andra kollegorna och det var tametusan som att det där fönstret vi så gärna talar om faktiskt var ett fönster som stod öppet. Som jag kunde ta på.
Han frågar:
- Brukar du inte gå ut och klubba?
- Nej, jag gjorde det en gång i tiden, men jag har kommit på att jag trivs bättre hemma eller i skogen.
- Jag går inte heller ut, jag kan tycka att det kan vara trevligt att ta en öl, men oftast bara en, på någon uteservering på en after work, men jag kan också vara utan det. Jag tycker inte om att bli bakis och festa och sådär.
(Jag hinner tänka FÖNSTER! FÖNSTER för i helvete, HOPPA, SÄG NÅTT MÄNNISKA, låt honom veta att du inte heller dricker, testa din mening inför fredag, då har du ju stöd av honom om det blir en massa frågor kring alltihopa! Sände ut både röksignaler, morse och fäktade med armarna till mig själv för att få kontakt med mig själv kan jag ju understryka!)
Idioten Dee skruvar på sig och säger sedan:
- Är det inte dags för en fika nu?

Nä, men så att... ibland går det ju riktigt bra när jag regisserar mitt eget liv!
Jag fortsätter repa in tänkbara repliker tills på fredag istället.

Profile picture for user Strulan65

Dina tankar är härliga att läsa, ger kraft och leende? Du är en riktig hjälte och förebild// kram Strulan❤️

Profile picture for user Babar

Jag vill bara att du ska veta hur mycket styrka & kraft man får av att läsa dina inlägg.
Det är när jag läser sånt här som jag får den enorma energin att fortsätta mitt liv som nykter alkoholist som i morgon går in på dag 50!
Håller verkligen med Strulan om att du är en hjälte på riktigt??.
Kram Babar

Profile picture for user Dee

Wow vilka fina ord, jag blir alldeles rörd! ?❣️
Tack så mycket!

Jag tycker det är viktigt att försöka fokusera på det positiva, många av dom trådarna jag följer har jag slutat läst under påskhelgen för det har varit mycket negativ energi som studsat emot mig och fokus på återfallen, så det värmer att jag lyckas skriva peppande!

Heja er och va starka, kom ihåg att detta är vårat beslut och det är bara vi själva som har fullmakt över det!
Ha en härlig dag!

Dee.

Profile picture for user Dee

Det känns lite som att det skulle kunna vara julafton för mig imorgon.
Min första after work nykter.
Jag känner mig helt lugn och trygg i mig själv, jag har 100% tillit att jag inte kommer ta första glaset.
Det känns spännande att få utforska en helt ny sida av livet, det känns på något fånigt sätt lite vuxet att faktiskt "ta ansvar för sina handlingar", i det här fallet att förbli nykter, det är faktiskt en rätt härlig situation att känna att man börjar ha kontroll igen och jösses vad den här resan på väldigt kort tid har förändrat mig i grunden till det positiva.
Ödmjukhet och tacksamhet i överflöd, lojalitet och tillit till mig själv och en stolthet. Det här med stoltheten är otroligt stort för mig. Jag har tidigare varit väldigt framgångsrik i det som varit mitt arbete, en sak jag borde ha varit stolt över och verkligen klappat mig själv på axeln för att jag tog mig så långt och gjorde det så bra, men det kom liksom aldrig. Allt var bara kantat av krav.
Nya mål. Mer pengar. Större uppdrag. Att alltid göra bättre ifrån sig. Slipa lite på nått som redan var sylvasst, för att på något sätt visa att jag stack ut. Att jag var lite bättre än alla andra.
Jag njuter av att få må bra. I mig själv. Att känna ett lugn och att vara nöjd med mig själv och mitt val - det är väl den största grejen med nykterheten, förutom att jag typ skulle ha supit ihjäl mig om jag fortsatt förstås.
Det jag känner mig mindre trygg och till freds med är morgondagens svar på varför jag väljer alkoholfritt.
Jag har tänkt på alla möjliga olika scenarion:

1. Frågan kanske aldrig kommer - snopet på nått sätt nu när jag lagt timmar på att gå runt och prata med mig själv för att hitta en säkerhet i rösten här hemma som en annan idiot.
2. Jag har tänkt på scenariot att vi sätter oss ner vid ett bord och någon av kollegorna erbjuder sig att ta första rundan, att jag då ska säga att jag är osäker på vad jag vill ha och vill följa med och beställa och sen köpa ett glas alkoholfritt vin, liksom för att få bestämma själv och slippa eventuellt tjat.

På frågan "varför dricker du inte alkohol?" vill jag självsäkert svara:
- Jag dricker inte alkohol pga att jag inte tycker om att känna mig påverkad.

Jag vill vaggas in i en tanke att det svaret också kan sätta en punkt på eventuella följdfrågor, det är ju faktiskt så att jag uttryckligen säger att jag inte gillar att känna mig påverkad, vad skulle de göra åt saken? (Tvinga i mig? Haha!)
Jag tror det är bättre att säga så än att säga att jag mår dåligt av alkohol, för då känns det som att man får "ett glas kan du väl ändå ta utan att må dåligt dagen efter" slängt i ansiktet.
(För visso, ett glas med er ja. Sen två flaskor vin ensam hemma. Och en halv flaska direkt på morgonen för att jag har sån jävla ångest. Eventuellt några glas mitt på natten om jag vaknar innan morgonen också, för att få somna om igen.)

Jag vet inte, men jag är experten på att överanalysera allt. Och ibland kan jag bli så himla trött på mig själv, eftersom jag plockar ner grejer till en macronivå, istället för att bara flyta med.
Jag är på det klara med att jag i alla fall absolut inte vill att ena kollegan (vi är tre stycken) ska få veta att jag är nykter pga att jag är alkoholist, den andra kollegan har jag hittat en fin relation med och det känns inte som att jag skulle bli dömd om jag skulle ge ett förtroende där.
Ibland önskar jag så innerligt att alkoholism skulle tas emot av samhället i stort som en sjukdom snarare än att det är belagt med skuld och skam. Och speciellt när man som jag, ser ut som en vanlig ung normal tjej. Hel och ren. Funkar socialt. Bor bra. Har en bra relation till min familj.
Jag vet inte, men ibland önskar jag att jag kunde tas emot som typ en nötallergiker. Om en nötallergiker får vittring på minsta spår av en nöt kan det innebära fara för personens liv. Folk respekterar det - herregud, hur många gånger har man inte fått ett utrop på flygplanet att "vi har en allergiker med ombord, jag ber er att inte äta några nötter, försäljningen är inte heller tillgänglig ombord på denna flight".
Haha! Tänk om jag skulle kunna få kliva in på samma plan med utropet "vi har en alkoholist ombord, det blir en nykter flight, vi säljer bara vatten och sockerdricka ombord!"
Det samma gäller ju för mig som för nötallergikern. Typ. Om jag skulle ta första glaset dör jag troligtvis inte av kvävning, men tillståndet kan bli så allvarligt att jag inte överlever även om förloppet handlar om kanske 10-15 år och inte 5 minuter så är det ju på precis samma sätt.
Det gäller faktiskt i allra högsta grad även för mig.

Profile picture for user Strulan65

Styrka en sammanfattning av dig❤️
Men skrattar lite åt att du troligen inte kommer få frågan du tränat in svaret på?
Brukar reta en vän som gör så, förbereder sig på vad folk kommer säga eller göra. Jämför det med att spela en match innan det andra laget har kommit?
Men vet att du kommer att klara det galant?❤️kram Strulan

Profile picture for user Ellan

Den liknelsen att på ett charterflyg tex ropa ut att idag har vi en alkoholallergiker ombord så vi kommer inte att servera alkoholhaltiga drycker gjorde mig full i skratt. Vilket jäkla liv det skulle bli!!! Ingen alkohol på resan men då går det ju inte att flyga?! Ja alkoholnormen är så galen. Känner igen din känsla av nyfiken att testa det nya. Att vara nykter i sammanhang när man förväntas dricka. Visst är det en utmaning men jag är oxå en överanalyserare och har landat i följande; om vår omgivning får ”problem” med att vi väljer bort alkoholen så ligger inte problemet hos mig. Att du och jag avstår alkohol (och många fler med oss) är av respekt för oss själva. Det brukar jag peppa mig själv med. You go girl, ha en mysig och spännande AW.
Kram
Ellan

Profile picture for user Babar

Det kommer att bli en mycket bra och spännande AW som du kommer att greja så himla bra.?
Jag gjorde ju testet med nykter AW för några veckor sedan och det gick jättebra.
Hade också laddat för ev. frågor varför man skulle dricka annat än A.
Några kanske undrade men ingen sa något.
Tror bara att det är min chef som känner till min alkoholism men omgivningen vet nog mer än vad man tror.
Håller med er om att alkoholnormen är galen. Fokus hamnar ju alltid på oss alla som gjort valet att inte dricka alkohol av olika anledningar.
Nej jag tycker också att vi som gjort valet att inte dricka ska känna oss stolta.?
Dee! ha en trevlig kväll i morgon.?

Kram till er allihopa!
Babar

Profile picture for user Dee

Åh vilken grym peppning, TACK ??☀️??

Älskar jämförelsen med matchen och att börja spela innan motståndarlaget dykt upp, det är exakt så det känns!

Jag hoppas på att det inte kommer någon fråga i eftermiddag och att jag bara kan få vara jag, med mina beslut och mins val i glaset, men jag är förberedd. Sånt är bra att vara har jag hört ??

Sant, det här med att det ligger förväntan på att man ska dricka i olika sociala sammanhang. Innan jag blev nykter gick sånna som mig under namnet ”torrisar” och det var absolut inte mitt förstahandsval att umgås med - hoppas livet inte bjuder mig att smaka samma medicin nu, det vore förbaskat tråkigt men tanken har slagit mig att ”tänk om de typ inte vill ha med mig nästa gång nu när de får veta att jag är nykter”.

Laddar, vaknade med en bra känsla i kroppen, är så nyfiken på att gå på premiären i eftermiddag av ”Dee’s sociala liv som nykter” (jag känner huvudpersonen och jösses va hon repat inför föreställningen, tror hon kommer va outstanding!)
?

Profile picture for user Hoppie

Som svar på av Dee

Du skrev de orden jag skrev i rubriken och det är fantastiska ord. Jag känner också ödmjukhet och tacksamhet över att jag bestämt mig för att välja bort alkoholen.
Skrattade lite åt dina jämförelser med nötallergiker.. Ha ha ha, men det är klokt tänkt! Varför måste " allergi mot alkohol" vara förknippat med skam och skuld? Dock tror jag och känner jag att vindarna börjar blåsa åt ett annat håll. Fler och fler väljer bort alkohol.

Profile picture for user Sannah

Detta fixar du galant! Hoppas du får en trevlig AW?
Tanken har slagit mig med, tänk om jag blir bortvald nu som nykter.. men sedan slår det mig att blir jag bortvald så kanske det är det bästa för mig. Då är jag nog värd något bättre..

Profile picture for user Sofia

Ja, jag kan bara instämma i vad ni andra redan har skrivit. Dee, du kommer att klara det här galant och du är redan förberedd för många olika scenarion. Ser fram emot att följa hur det har gått för dig, oavsett hur det blir så är du några nya erfarenheter rikare.
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Dee

Att vara beredd på många olika scenarion är ju alltid bra. Jag är av den typen att jag tänker att man aldrig kan förbereda sig nog i vissa avseenden.
Väl inrepeterade svar, med en vänlig känsla i orden även om det finns en underton i att det skall stanna vid mitt svar, för jag behöver inte förklara något för dig.
Ytterligare en punkt på listan av mitt gamla liv som kan checkas av nyktert. Jag kan känna mig lite tryggare och lite säkrare återigen. Beslutet är rätt. Och jag är stark.
När jag gick hem igår efter aw:n var jag så oerhört stolt över mig själv. Jag kände mig glad och faktiskt lite imponerad av mig själv, för jösses, jag tror jag fick utstå alla grejer man ens kan tänka sig att behöva förklara eller försvara om man är den enda nyktra i sällskapet.
Det var alltså som jag befarade, det var som jag redan långt innan hade läst situationen bara genom att sitta i fikarummet och lyssna med mitt analytiska lilla öra.
Första frågan kom redan när vi beställde första glaset:
- Varför köper du alkoholfritt?
- Därför att jag gör det, jag dricker inte alkohol.
Tänkte att jag eleminerat kommande grejer, eftersom jag sa det tydligt och bestämt.
Nästa grej kom efter några minuter:
- Varför dricker du inte alkohol?
- För att jag inte tycker om att känna mig påverkad.
Jag hade verkligen innerligt hoppats på att det skulle sluta där. Jag bad en tyst bön om att det skulle sluta där, men det gjorde det ju inte, för sug på denna:
- Hur länge har du varit nykter då?
- Nästan 5 månader.
- Va va det som hände senaste gången du blev full som gör att du inte vill dricka ett endaste glas?
(!!&%#+^¨*!!)
Jag har ju uppenbart tänkt helt jävla generalknas när jag så godtroget tyckte mitt förberedda svar var ypperligt bra eftersom jag trodde det skulle sätta punkt för vidare frågor. Det öppnade typ upp för massa frågor jag inte alls hade räknat med..
Vidare kom några frågor till:
- Dricker dina föräldrar alkohol?
- Ja, det gör de.
- Har de problem med alkoholen eftersom du väljer att vara nykter.
- Nej, de har inte problem med alkoholen, detta är mitt egna beslut.
Vidare så konstaterades det att personen som jag visste skulle tycka det var störande att jag inte drack och den som ställde alla dessa frågor kring min nykterhet (för det var bara en person som ställde alla dessa dumma frågor) känner en bekant till mig. Typiskt. Världen är så himla liten.. Och, ja, en gnutta ångest har jag över detta då kollegan säger "Jasså, du känner honom. Då ska jag fråga vem den där Dee egentligen är och varför hon inte dricker alkohol!"
Min bekant har typ enbart träffat mig med ett glas vin i handen, men å andra sidan spottar inte han i glaset heller. Man vet aldrig vad folk säger. Tycker. Tänker. Dömer en för.
Det enda jag vet är att jag skulle gå sönder om någon sa något nedlåtande om min kamp för att vända livet och komma på fötter igen, för min kamp är blodigaste allvaret för mig själv och kantat med så mycket stolthet, självrespekt och mod att några fula ord inte finns för min resa efter den 8/12 2018.

Gud giv mig styrka. Jag vet att det låter som att det var en AW from hell, men det var det då rakt inte, jag har bara valt att lägga fokuset på just frågan kring att jag är nykter. På det hela taget hade vi riktigt roligt och det var länge sen jag skrattade så mycket! Och jag känner mig extremt omtyckt, och jag är tacksam för att den andra kollegan inte eldade på frågestunden eller "dömde" mig för min nykterhet utan accepterade mig för mitt val.
När jag kom hem var jag helt slut, kapsejsade redan klockan 21.30 och sov så sjukt tungt oavbrutet till klockan var 8 imorse, vilket är superovanligt för mig.
Jag upplevde också ett kort sug igår som låg på på skala 3-4 av 10, väldigt obekant - något sug har jag inte haft på evigheters evighet - och det var precis när vi gick genom dörrarna från jobbet påväg till stället och jag kort ryktes med i den förväntan och längtan efter alkohol som låg i luften.
Det släppte lika fort som det kom, initialt blev jag lite förskräckt, men sen tänkte jag på att det enda jag vet om det här scenariot, det enda jag tryggt kan luta mig mot, är min nykterhet och att jag är alkoholfri. Suget lös med sin frånvaro direkt efter att den infunnit sig.

Det känns som att jag är rustad för livet efter igår, lite som när jag tog mitt dykcert i svenskt vatten, i december, 0 grader, med torrdräkt och tre lager kläder under och dräkten läckte och ansiktet frös till is 15 meter ner, 0 sikt och regulatorn som skickade syre från tuben på ryggen frös till is och jag fick göra en skarp nöduppstigning under pågående certifiering och fixade certifikatet. Jag lovar, att dyka i tropiska vatten med hajar har varit en baggis efter det.

Profile picture for user Crna macka

Konstig kollega, har varit på massvis med AW och ingen har någonsin ställt de frågorna.
Starkt jobbat, hade det gällt mig blev det garanterat ett kvartssamtal med kollegan, givetvis på måndagen.

Mvh

Profile picture for user Babar

av dig Dee!
Du ska verkligen känna dig stolt över gårdagen.
Jag är så imponerad av hur du hanterade läget och alla frågor.
Man kan väl verkligen ifrågasätta varför din kollega skulle blanda in er gemensamma vän.
Men det är väl tyvärr så att vissa människor blir obekväma om någon faktiskt tar ett beslut att bli nykter.
Jag hade nog tur på min första nyktra AW för några veckor sedan eftersom vi spelade bowling så dom glömde nog bort att kolla om det fanns några "torrisar".?

Jag är så glad för din skull att du kan bocka av det här också.

Ha nu en lugn & skön kväll. Det är du värd.

Många kramar??
Babar

Profile picture for user Strulan65

Du skall vara stolt?????❤️Den där människan gillar att reta dig, ta dig en funderarare om det händer i andra situationer. Härligt att du hade en bra kväll och ännu en gång så stolt du kan vara över dig själv????Kram Strulan ❤️

Profile picture for user Adde

personliga åsikt är nog att de som käftar mest om nykterheten själva har grava problem. Min nykterhet blir provocerande för dem då de inte själva kan välja bort spriten. Jag har inte träffat på många såna men de kan ju vara lika irriterande som mygg när man ska sova !
Att känna framstegen som du gör nu Dee är så stärkande för självkänslan ! Och du har nästan ett helt år kvar att upptäcka nya styrkor hos dig själv ! Njut av varje upptäckt !!
Kram !

Profile picture for user santorini

Vilken osannolikt frågvis människa! Det är bra att vara förberedd, sen kan man inte vara beredd på allting. Det är oförskämt att ställa såna frågor. Det säger ganska mycket om den personen. Inte vanligt folkvett. Varför skulle du behöva stå till svars för att du inte vill dricka? Hmm.
Du klarade dej fint och värre blir det knappast. Jag har nog inte varit med om nåt sånt. Nån syrlig kommentar har jag fått från en kollega som jag tror har egna problem. Man upplevs lite hotfull och märkvärdig...Jättebra förslag att vända på frågan, varför dricker du? Haha.
Du har så bra inställning!

Profile picture for user Dee

Jag har för länge sedan slutat räkna, låter en app räkna åt mig istället. (sobertime)
Ibörjan var det otroligt mycket fokus på hur många dagar jag hade bakom mig.
Första veckan. Första månaden. Första tre månaderna.
Jag har känt mig stark, har klarat av ganska många after works nu (tvingar mig själv med, för nog fan ska jag vinna tillbaka mitt gamla liv fast nykter.) Ibland går det bra. Lätt. Självklart att vistas i en krogmiljö nykter. Andra dagar rasar jag ner i nått jädra hål, det är inte djupt, men tillräckligt för att jag ska märka det.
Det har aldrig varit svårt just där och då. För mig kommer det dagen efter.
Jag känner mig låg, nedstämd, tycker det mesta är segt som tuggummi att ta sig ann. Orkeslös.
Under den allra första after worken jag var på hände något som gjorde att jag dagen efter förstod var symptomen på hur mycket inre stress jag hade av situationen.
Jag beställde mitt alkoholfria vin och skulle betala men koden till mitt kontokort var helt spårlöst borta ur huvudet på mig. Jag kunde verkligen inte minnas en enda siffra när jag stod där i kassan men tänkte att det kommer väl snart tillbaka igen, om en stund, om jag slutar stressa över vad det var för kod.
Jag satte mig med min mobil och skrev ner en massa olika sifferkombinationer men inget stämde, under tiden vi satt på stället.
Så konstigt. Jag har ju haft samma kod till kortet i över 3 års tid.
Helgen gick. Ingen kod. Tillslut fick jag ringa banken och be om hjälp. Jag fick tag på min kod, tittade på sifferkombinationen och kände verkligen inte igen koden.
All denna stress kring den allra första after worken som jag dessutom blev stengrillad på (se ovan inlägg) mynnade ut i en total blackout. Kortslutning. God natt och good bye.
Så det var kanske lite tuffare än vad jag trodde det egentligen var.
Efter den sessionen har jag haft så många toppar och dalar kring tankarna om alkohol. Det har varit så jävla jobbigt. Det har varit så jävla enkelt. Det har varit så självklart.
Det har liksom bara varit så mycket mellan ungefär dag 130-160. Extra allt. Extra Dee delux med krydda.
Men på något vis har jag alltid kommit till den enda tanke jag vet är pålitlig och det enda jag vet funkar:
- Dee, ta aldrig första glaset. Det blir inget bra då.

Igår var en sån dag där jag, Dee, va drottning av livet. Arbetsdagen flöt på, körde ett tungt benpass med kollegan efteråt, och flög hem på endorfinerna träningen gav efteråt.
Så räcker det med att jag sover crap. Och arbetsdagen inte börjar som jag regisserat den att börja. Och jag låser in mig på toan och gråter för att jag just varit med om något så tragiskt sorgligt på jobbet att det bara brister, för att det bara är fel dag. Fel tillfälle. Fel timme liksom.
Och någon trycker till mig för att jag råkat missa en sak.
Hur kunde jag missa det?
Jag som alltid dubbelkollar allt jag gör och försöker prestera mitt yttersta för att allt ska bli bra.
Och när jag sitter där och känner mig ensammast i världen och bara vill träffa en trygg punkt, ta en promenad i solen med efter jobbet, hör jag självklart av mig till min obesvarade kärlek, som lite snyggt avböjer min inbjudan till promenad. Jag vet ju redan att han inte verkar vilja träffa mig, men varför inte lite självspäkning on top of it all liksom?
(Varför dröjer jag mig kvar? Det har gått 5 månader sedan vi var något mer för varandra liksom.)
Det är då den där övermodiga svärdslukerskan Dee lägger det brillianta förslaget, efter att ha lipat på toa och gått med ångest en hel dag, om att "vi kan väl gå och ta en aw efter jobbet?".
Smart.
"Självklart kan jag ta ett glas. Ett glas vin, det skulle va så skönt att få bort den här jävla ångesten som äter upp mig inombords. Klart jag ska ha ett glas vin." Väldigt högljudda tankar idag må jag säga, men som vanligt sköljde jag ner dom med alkoholfritt bubbel.

Jag ser klart och tydligt mina triggers. Det tror jag du som orkat läst det här också ser.
1. Dålig sömn.
2. För mycket av krogmiljö är inte bra.
3. Lobotomera mig och sluta vara kär och bli besviken.

Synnerligen ett sjukt destruktivt inlägg, jag ber om ursäkt (orkar själv inte läsa nått som inte innehåller inspiration för närvarande).
Fredagens mantra blir:
- Ny dag, nya tag!!
Samt en tacksamhets-lista. Alltid ett vinnande koncept (tack för bra inlägg på startsidan från alkoholhjälpens medarbetare!)

Profile picture for user Dee

• Att jag har fått sova riktigt gott en hel natt.
• Att jag tog mig igenom gårdagen nykter och ska vara nykter idag också.
• Min hund.

??☀️

Profile picture for user Dee

Jag har nog alltid varit bra på att sätta ord på vad jag känner.
Alltid bra på att höra vad jag själv tänker och på något vis förmedla det, både för mig själv och för andra.
Men med dig blir allt bara ett kaos av tankar som sticker iväg. Känslan är dunderhärlig men så sjukt frustrerande på en och samma gång.
Att få en stund tillsammans med dig innebär liksom ett mindre kaos av känslor som sticker högt och lågt, kors och tvärs och huller om buller.
Jag har varit helt upp över öronen betuttad och förtjust i dig sen första gången vi två började konversera med varandra.
Den ärlighet och omtanke som präglat vår relation, vill jag värdesätta med den finaste jag har.
Det djupet på samtalet och på det sättet du vidrört min själ, tror jag faktiskt inte att jag funnit tidigare.
Jag önskar så att jag inte haft alkoholen i mitt liv när vi sågs på tu man hand i vintras.
Det är nog det enda jag riktigt grämer mig över, resten vill jag ändå på något sätt se som en erfarenhet att bli stark i. Min nykterhet och resan till att bli nykter vill jag välja att se som en superkraft jag faktiskt är ödmjukt tacksam över, nästan som ett hemligt triumfkort. I det tysta. Jag vet vad jag är kapabel till. Bara jag vet hur stark jag kan bli.
Jag ser generellt på mig själv med en ny nyans, som en tuff brud i lyxförpackning ibland - jag tycker om mig själv på ett helt annat plan och mycket högre dimension nu, vem skulle inte bli tacksam för det?

Vi är inget speciellt för varandra längre, fastän du i alla fall är snudd på allt för mig.
Jag bär fortfarande min nykterhet som en hemlig skatt jag noggrant och omsorgsfullt tar hand om, en skatt jag en dag förhoppningsvis kommer kunna få dela med mig utav till dig. Vid rätt tillfälle.
Kanske du skulle få de svar på de frågorna du säkert har om du bara visste?

Varje minut, varje sekund med dig får ju ett slut oavsett om jag vill eller inte. Oavsett vilket manus jag än försöker få ihop så är det bara så.
Någon skrev till mig här på forumet alldeles i början av min resa:
"Tänk på vad härligt att kunna få säga till honom att du tycker om honom när du är nykter. Även om han inte kanske besvarar eller känner lika dant så är du ändå ärlig mot dig själv"
Kanske det är så enkelt? Livet?
I grund och botten handlar hela grejen om att vara ärlig mot sig själv?

Du gjorde mig sällskap idag en stund. Vi har inte setts sen i mars och vi har inte pratat på en månad. Jag har i ärlighetens namn gjort ett ärligt försök att glömma dig. Glömma oss. Glömma vintern, glömma känslor. Utplåna känslor. Utplåna minnen.
(Det gick ju sådär.. Typ med beröm icke godkänt, dagens betyg skolan har skulle väl vara ett F om jag fattat det rätt hur Underkänt ser ut på papper?)
Vi gick och småpratade bredvid varandra en stund. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa, hörde knappt vad du sa eftersom mitt hjärta bultade så hårt, men precis innan vi skiljdes åt hör jag mig själv säga:
- Jag tycker om dig Mr J. Jag tycker om dig så himla mycket. Och jag saknar dig!
Du såg på mig. Du log, Du tog min hand, du drog mig intill dig. Du höll om mig. Jag tryckte mitt ansikte mot din hals och luktade på dig, som jag alltid brukar göra när du håller om mig. Din lukt fick varenda receptor i min hjärna att bara trycka på knappen "fullt ös, lukta, lagra och föreviga".
Vi stod där och höll om varandra i parken en stund innan vi skiljdes åt, när vi tillsist släppte taget om varandra, så tog du mina händer och höll dom en stund, sen vände du dig om och vi båda gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Resterande dagen förstår jag inte hur jag har varit kapabel att fullfölja to be honest.
Helt upp över öronen. Utan att kräva någonting tillbaka.
Det får liksom bara vara i stunden.

/Dee

Profile picture for user Strulan65

Så fint men så sorgligt❤️ Snälla släpp denna man i tanken och unna dig kärleken.
Kram Strulan ❤️?

Profile picture for user Dee

Det är en benhård förhandling som ständigt pågår.
En sten hård kontroll över sitt egna medvetande.
En pågående diskussion som ibland bara kan upplevas så lönlöst tjatig.
Sen, vissa dagar, är det så självklart. Glasklart. Underbart.
Nästan så att jag undrar om jag är sjuk i huvudet. Det är nästintill lite obehagligt hur det kan svänga från att vara dystert och deppigt och jobbigt till att kännas som ett totalt rätt beslut. De där tvära kasten styr jag inte över. Har noll kontroll på.
Det enda jag har kontroll över är att jag aldrig kommer/ska/vill/tillåta det första glaset. Det är egentligen det enda jag vet. Det är liksom lika sant som att jag vet att jag har fötts och en dag ska jag dö. Vad jag gör med tiden där emellan är rätt oviss, även om jag skriver delar av manuset själv med hjälp av mina val.

Idag är det inte tungt. Idag känns det helt okej.
Dessa dagar passar jag inte bara på att vila mitt huvud emot, utan också ladda för kommande dagar då jag måste kriga lite. Jag kringar inte blodigt eller med vapen (ännu) men jag krigar i form av denna pågående diskussion i mitt egna huvud. Det är typ inget som märks på mig utåt. Det är bara en känsla jag bär inombords.
Jag brukar skriva en +/- lista för mig själv när jag har en bra dag, jag gillar att få det nerskrivet och se det, rent konkret på ett papper.
Tänkte bjuda på min +/- lista här idag.
Gör en själv vettja! Det blir lättare att hålla i argumenten för att förbli de dagar då det är tungt.

FÖRDELAR MED ATT VÄLJA ATT VARA NYKTER:
* Fysiskt (skadar inte min kropp, lever ochbukspottkärtel mår bra, hjärna, hjärta/kärl inkl.)
* Psyiskt (ingen kemisk ångest. Ingen ångest för övermodet dagen innan, kontakt med mina känslor)
* Jag kan leverera på jobbet.
* Ingen direkt oro för framtiden.
* Bättre ekonomi.
* Min familj/närstående är tryggare i sina relationer till mig samt vice versa.
* Träningen ger resultat eftersom min kropp får återhämtningen den behöver.
* Effektiv sömn.
* Kommer i tid till avtalade grejer, behöver inte stanna hemma med flaskan och dricka så mycket att jag kan hålla mig onykter de timmarna där jag ska vara. (jag vet, sjukt beteende, haha!)
* Ser piggare ut
* Är nyfiken på andra människor (får det socialt så mycket lättare nykter)
* Skjuter inte problemen framför mig längre.

NACKDELAR MED NYKTERHETEN:
* Pågående diskussion i mitt huvud
* Extrem kontroll
* Blir lite mer varse om ensamheten, att jag inte har någon direkt att umgås med eller ringa till förutom min mamma.

Om 12 dagar firar jag ett halvår.
Det trodde jag aldrig om mig själv!
/Dee

Profile picture for user Dee

* Att jag sovit gott i natt!
* Att det regnar! Moder jord är så himla törstig så jag hoppas det regnar precis hela dagen lång, jag har en sjukt bra regnställ från Haglöfs (det bästa jag haft) så jag kan ta min långpromenad med hunden iaf utan att bli blöt!
* Att jag har rösträtt och vallokalerna stänger sent så jag kanske kan bestämma mig för vad jag ska rösta!

Profile picture for user Dee

• Att jag är nykter och har kontakt med mina känslor, att jag inte längre känner ett behov att dricka på känslorna oavsett om dom är positiva eller negativa!
• Att jag har ett jobb jag verkligen trivs med för närvarande.
• Att jag och min hund har en mysig och lugn helg trots att jag har varit dundersjuk i förkylning.

Vill slå ett slag för en podd jag lyssnar på just nu som handlar dels om att vara nykter men också ur en medberoendes perspektiv.
”Min nyktra resa” heter den - check it out!

Profile picture for user Dee

- Vad är det bästa med nykterheten Dee?
Jag sitter tyst en stund i telefonen. Min f.d vinpimplande väninna, den kvinnliga varianten av "Grannen" i Beck har alldeles nyss i telefonen sagt en mycket djup sak. Nyktert. Hon har sagt att hon verkligen funderat sedan hon nåddes av att jag "tagit tag i mitt liv" som vi så många gånger alltid lite skämtsamt sagt på fyllan.
Att ta tag i sitt liv behöver väl knappast definieras, ni fattar själva.
- Det bästa med nykterheten? svarar jag till sist med en känsla av att någon lagt en kunglig mantel på mina axlar och givit mig ett stort förtroende. Jag vet att hennes fönster var öppet ikväll liksom, jag hörde det på något underligt vis i tonen i telefonen. Jag fortsätter lugnt, då jag funderat ut mitt svar under ett par sekunder ".. Det bästa med nykterheten är helt klart att jag inte känner att jag behöver dricka på sinnesstämningen jag är i."
- Hur menar du Dee? Dricka på känslan liksom?
- Ja... rätt och slätt vad det låter som. Jag har liksom kontakt med den riktiga Dee nu. Dee´s känslor. Jag känner och jag tillåter mig själv att känna. Accepterar liksom.
Det blir tyst i luren en kort sekund så jag fortsätter:
- Jo, men jag har haft under de senaste åren så enormt svårt att tackla känslor. Bra känslor, som till exempel när man gillar någon, eller det har gått bra med nått man rott i hamn. Då har jag druckit för att "fira" och spä på den känslan ytterligare. Att få pika i glädjen liksom. Andra gånger har jag druckit för att jag är ledsen och vill fly från det som gör ont inombords. Har jag varit likgiltig så har jag druckit för att inte va så jävla plan, för att få känslostrecket att röra på sig, skit samma i vilken riktning.
- Okej.
- Det funkar ju ett tag. Men till sist får man bara ångest, så var det för mig i alla fall, och där har du det igen. Ångest är någon form av känsla i kroppen = dricka på det med och få ännu mer ångest, kemisk ångest, sen har det liksom bara tuggat på i det spåret.
Jag fortsätter:
- Så det bästa med att vara nykter är att kunna få känna känslan av att känna, för mig är det en ynnest och något jag när jag har bra dagar, som i dag, kan göra att jag får hybris nästan (haha) Idag har jag gått runt och myst och fått en kick av att bara ha känt mig glad och att jag har grejat det här i 6 månader utan en droppe nu på torsdag. Att äntligen efter 6 månader kunna känna att jag får vara glad, jag kan fira inombords, jag behöver inte höja sinnesstämningen med alkohol, jag är bara nöjd just nu! Och tacksam!
-

Vissa dagar är det så överjävligt kämpigt, det kom smygande efter 4 månader nykter och varför har jag ingen aning om. Jag antar att det har till bearbetningen att göra. Andra dagar går det plättlätt. Det svänger så otroligt fort, det kan diffa på ett par dagar/en vecka.
Jag har lärt mig en hel del av mig själv och hanteringen av de svårare stunderna, beslutet om att vara nykter har aldrig ifrågasatts till den yttersta nivån, absolut inte, men stundom undrar jag vad allt det här är värt och vad som skulle få mig att verkligen tippa över, men jag är så jävla medveten om det att det känns som att jag har chans att se det om det skulle komma.
Dagar som denna är ju lite mer skönare att leva i. Det är då jag verkligen bidar min tid åt reflektionerna kring nykterhetens fördelar och jag ägnar dagen åt att tänka att jag är extremt tacksam över vad den här resan gjort med min självbild, men också med hur jag behandlar mig själv inombords, främst mentalt men också fysiskt.

Aldrig det där första glaset.
Aldrig leka med elden du ändå aldrig kommer kunna tämja.
Aldrig övermod.
Bara ödmjukhet.
/Dee

Profile picture for user Babar

För ditt inlägg.
Så himla bra och klokt skrivet.
Sånt stärker mig och min självkänsla oerhört mycket och att jag också gjort rätt vägval i livet och det är att leva nyktert.

Ha en fortsatt fin söndagkväll!

Profile picture for user Dee

Jag ligger på rygg i vattnet på den strand jag drev i land på bland vrakbitarna av min båt som sänktes i stormen.
Då kämpade jag för mitt liv, kämpade för ett värdigt liv, tog mig upp hostande och fräsande ur det salta vattnet.
Sedan dess har jag hållit mig på land. Ibland går jag ner i vattnet, då jag har kontrollen och då det inte blåser storm och vågorna är otämjbara.
Det är sällan tyst och lugnt på stranden, trots att jag oftast som oftast är helt själv här.
Det är ett ständigt sorl av tankar och känslor som pågår kring stormarna och vrakdelarna, de lugna vattnet, de höga vågorna, strömmarna och tidvattnet.
Det är liksom aldrig tyst.
Men så idag när jag kom till stranden och började min morgon, låg vattnet spegelblankt och solen sken, några stackmoln gled förbi.
Jag tittade ut mot horisonten och andades in den ljumma luften.
Långsamt vadade jag ut i det turkosblåa vatten som jag en gång för 179 dagar sedan klev upp ifrån med tacksamhet att livet valt mig - eller var det kanske tvärt om?
Jag la mig på rygg, flöt runt och bara njöt.
Och det var tyst. Det enda som hördes var det knäppande, bubblande ljudet under ytan.
Inga pågående diskussioner i mitt huvud, ingen tanke på nykterheten alls, ingen längtan efter alkoholen, ingen känsla av att behöva ha kontrollen och granska min omgivning för att ligga steget före, inte en enda tanke på varesig beslut eller räknade dagar eller något.
Bara lättnad i kroppen.
Och det måste vara såhär det är att leva för en frisk människa utan allergi/anafylaxi mot alkoholen, låg jag där och tänkte.

Gick upp ur vattnet. Tog min pinne och skrev ner det jag är tacksam över idag i sanden, innan kvällen blir till natt.
* Tacksam över att en hel arbetsdag bara få koncentrera sig på det jag håller på med. Just här och nu.
* Tacksam över att vara accepterad men också att kunna få vara medmänsklig, en i gänget och att känna empati.
* Tacksam över att jag får äga min tanke och tid, att inte tanken är att hinna dricka eller över när jag får dricka nästa gång igen. Det är frihet det!

Profile picture for user Dee

Ett halvår passerades i torsdags.
Jag fattar inte hur det gått till.
Var det jag som gjorde det här?
Va det verkligen lilla jag?
Jag hade en riktigt tuff period under 1,5 månader strax innan halvåret passerades. Den var inte tuff i den bemärkelsen att jag var nära att ta något återfall, men den var tuff för att jag hamnade i en tankebana som ifrågasatte meningen med det hela. Lika snabbt som de tankarna dök upp, försvann de bara en dag igen.
Jag är så tacksam över att få njuta av lugnet inombords just nu.
Jag känner mig trygg i mig själv. Bekväm. Umgås med mina känslor.
Jag drack på känslor tidigare. Jag drack för att fira. Jag drack för att lugna ner mig. Jag drack för att stå ut. Jag drack för att få bort ångest. Jag drack för att jag var ledsen. Jag drack för att det var dystert, muntert, sorgligt, enastående. Jag drack för att jag var nervös, arg, glad, lugn, stressad, trött och pressad. Jag drack för att jag inte orkade. Jag drack för att orka. Jag drack hjärtekrossad. Jag drack för att jag var så jävla kär. Jag drack för att jag var ensam. Jag drack för att vara social.
Jag drack för att jag trodde att jag inte kunde fungera som en normal människa utan alkoholen.
Hur sjukt beteende?

I helgen var jag bortrest på jobb. Ett "ex" om man kan kalla det så, vi dejtade runt lite i somras och höstas, dök upp på den platsen jag befann mig i. Mitt i mitt jobb.
Vi var inte bra för varandra någonstans, dels för att han också har problem (det var väl typ sånna killar jag valde för att själv kunna dricka utan att behöva höra "oj, va du dricker!") men också dels för att jag, när jag drack, hade ett jävla humör (har jag insett när jag blickar tillbaka på alltihop med nyktra ögon) och han inte kunde tolerera att en kvinna sa ifrån. Han har aldrig varit dum med mig på ett fysiskt sätt, men jag borde ha dragit tidigare än va jag gjorde, eftersom han jobbade med en form av härskarteknik som inte var okej någonstans.
När jag klippte i höstas så hördes vi ett par gånger via telefonen, i samma veva som jag blev sjukskriven för min ångest så slutade jag också dricka i vintras, vilket han på håll hörde av en gemensam vän och började höra av sig igen. Vänligt men bestämt bad jag honom att backa och sluta höra av sig, men det fortgick. Det blev tillslut lite stalker-feeling på det hela när han tog sig in i mitt trapphus och lämnade små presenter utanför min dörr osv. Där någonstans tog det verkligen stopp för mig och jag blockerade honom för inkommande sms och samtal, på all social media och sen har det varit tyst.
Naturligtvis så hade han sett till att ha en position i helgen på min arbetsplats som gjorde honom till min högra hand.
Jag fick en riktigt olustig känsla i kroppen av detta och det dröjde ju naturligtvis inte längre än till klockan 8 på lördag morgon tills jag exploderade av ilska på honom och det liksom bara rann ur mig saker som jag normalt aldrig skulle säga till en person, men när han vevade igång med sin nedlåtande översittarattityd om att en ung kvinna som jag inte kan göra mitt jobb korrekt, då brast dammen kan man väl lite lugnt påstå.
Hade detta varit Dee för 6 månader sedan hade dammen också brustit och vattnet hade forsat fram, med den skillnaden att jag hade låtit den brista och sedan försvunnit iväg och halsat en flaska vin i syfte att "lugna ner mig" och sedan fortsatt arbetsdagen full och med en jävla attityd och varit så sjukt jävla långsint tills dess att jag typ översköljts av skuld och skam och druckit på den känslan också.
Men suget efter alkohol dök aldrig upp och när dammen brustit såg jag till att få honom bortflyttad från mig och jag fick en ny högerhand som inte tryckte ner mig och min kompetens och arbetsdagen fortskred i en riktigt god stämning och min hjärna ältade aldrig mitt vredesutbrott som förmodligen för en utomstående som inte känner mig eller denna "man" (ja, "man" - en riktig man behandlar inte en ung kvinna på det sättet som han behandlar mig) såg riktigt awkward ut.

Den nya Dee gillar jag. En tuff brud i lyxförpackning med jädra skinn på näsan som inte tar vad som helst, men som också handlingskraftigt i den där situationen såg problemet, tillät sig faktiskt med befogenhet att reagera, och löste situationen.
Och det bästa av allt? Att få reagera och känna att det var okej att bli så jävla arg utan att för den sakens skull vara full eller bli ännu fullare. Det var liksom helt genuint och faktiskt jävligt befriande på något vis. (även om jag inte vill bli arg på någon såklart, det var bara befogat i denna situation)

#me2

Profile picture for user EnsammaPappan

Du är faktiskt helt grym! Ett halvår nykter, och en oerhört skicklig skribent! Jag tycker dina historier är väldigt givande och stärkande. Det är fint att se en person växa så som du har gjort.

Profile picture for user Dee

Tack för glada tillrop, right back at yah ??
Vad roligt att du tycker om hur jag skriver, det värmer!
Underbart att få vakna till dina rader, speciellt idag när jag sovit riktigt dåligt med konstiga drömmar som jag inte hann reda ut innan klockan ringde i vanlig ordning runt klockan 5 imorse! Tack ??

Idag är jag tacksam över:
* Ditt inlägg
* Att jag vaknar nykter
* Att jag haft drömmar jag minns kristallklart från natten.

Dee.

Profile picture for user Adde

påminner mig om mitt absolut första vredesutbrott i nykterheten !! Det var verkligen befogat och jag fick/kunde ladda ur ordentligt och jag kan fortfarande påminna mig om den sköna känslan efteråt, kändes som en frisk och skön sommarmorgon !
Det var den sista typen av mina känslor som jag mötte och innan den urladdningen var jag lite rädd för vad/hur jag skulle reagera men att det skulle kännas så skönt hade jag inte väntat mig. Idag blir jag inte så väldigt arg längre utan mera lite gubbgnällig !
Ta hand om dig !!

Profile picture for user Dee

Ja, du Adde, jag var också orolig för hur jag skulle ta det om jag blev riktigt förbannad, så som jag vart i helgen, men precis som du säger så kändes det riktigt skönt efteråt.
Vilket är enormt förvånande.
Jag blickar tillbaka på mitt liv med alkoholen och allt känns så jävla geggigt och sörjigt och besvärligt och jobbigt känslomässigt. Man kände liksom inte något samtidigt som att man bara kände så himla mycket men aldrig riktigt var närvarande.
Jag har gått igenom mitt hitintills livs största sorgearbete tvärfull under 3 år till exempel. Hur bra var det liksom?
Jag har en riktigt stor oro som jag bär på nu, och det är hur jag kommer tackla saker och ting när min älskade gamla 14 åriga hund går bort. Hon är rätt skruttig.
Att bli förbannad, glad, ledsen, känna tacksamhet osv nykter vet jag nu att jag klarar utan den minsta tendens att tippa över. Jag väljer att vila i den styrkan och inte grubbla för mycket på det som kommer att komma framöver, om man ser till större känsloprylar.

Kram till dig Strulan65, ja, den var klok och genuin i helgen :-)

Profile picture for user Adde

aktiv alkis när båda mina föräldrar dog och saknade helt möjligheten att sörja på ett sunt sätt. Jag söp bort känslan dvs den enda lösning som jag då kunde.
Jag har haft anledning många gånger i nykterheten att ångra mitt agerande då men jag vet ju att jag inte kunde ha agerat annorlunda med den kunskapen jag hade då.
Idag är jag väldigt lättrörd och har (alldeles) för lätt för att gråta men jag har också upplevt sorgesamma stunder där just gråten har rensat mitt sinne och gjort sorgen lättare och, faktiskt, renande.
Sorg i dag är för mig en lättnad och inte en tyngd på axlarna och att få full tillgång till mitt känsloliv och kunna sörja fullt ut är ett friskhetstecken.

Profile picture for user Dee

Så gulligt av dig!
Det samma önskar jag dig!

Ta hand om dig!
Mod och styrka/Dee

Profile picture for user Dee

Tidigare i våras träffade jag en ny kompis under IRL-träffen alkoholhjälpen arrangerade.
Det är så spännande med nya kompisar när man är vuxen. Det är då rakt inte som när man var lite knatte och rätt fram och bara "Tja! Vill du leka?"
Jag har inte så många kompisar jag umgås med, kanske 2-3 stycken. Alla vet om att jag är nykter alkoholist och alla är stöttande - SÅ skönt och jag är oerhört tacksam för att de orkat med mig, och fortfarande finns kvar!

Men, ingen förstår riktigt. Inte på riktigt riktigt.
Inte hur det blev. Inte hur det varit, inte hur det är. De vet om att jag kämpar, ibland mer, ibland jättelite, ibland när det behövs, ibland lagom. Men de vet inte hur det är att kämpa mot alkis-allergi.
Men det vet hon!
Till henne behöver jag aldrig klä orden i någon slags förskönande version av att vara nykter alkis. Jag märker att jag blir helt avslappnad när vi snackat om det, det är som att jag bara blåser ur det jag tänker på, och fyller på med ny energi liksom.
Typ lite terapi på nått underligt sätt.

Jag känner att jag helt klart vill omge mig med fler av henne, så en shoutout till Cairy-appen som gör att man kan prata direkt till varandra utan att skriva i ett forum, om man vill bilda ett kontaktnät.
Mig hittar du under samma nick som här på alkoholhjälpen.
Du vill ha en nykter polare och hitta på nyktra saker i Stockholm!

/Dee

Profile picture for user Dee

Har jag varit en del av allt detta?
Har jag verkligen varit där?

Fredagkväll. 23:30. Tunnelbanan. Mitt i Stockholms hjärta.
Löningshelg. Vissa apraka. Killen bredvid mig har uppenbarligen redan haft en snefylla. Han luktar kräk.
Eller har han kanske hånglat med någon som nyss spytt?
Folk är glada i alla fall. Tur är väl det.

Men, är det verkligen sant att jag var en del av denna cirkus som jag nu storögt bevittnar?
Jag känner mig inte alls bekväm i miljön. Jag vill bara hem. Slippa se skiten.
Typ bara stänga ytterdörren och boa med tacksamheten.
Jag som brukade va nattens diva. Jag som brukade tycka att livet va perfekt med 1L vin i min lilla kropp. Sådär såsig och skönt slapp i kroppen liksom. Jag som brukade tänka ”jag kommer nog dö i det här eländet. Jag klarar aldrig av att bli nykter”. Jag som brukade tycka en nykter människa var världens mest keffa människa. En sån jag är nu. Exakt sån.

Tacksamhet!
/Dee

Profile picture for user Strulan65

Världen med nya ögon och nyttigt att reflektera. Önskar dig en riktigt fin lördag// kram Strulan ❤️??

Profile picture for user Dee

Min hund dog igår.
Hon blev 14,5 år.
Den där dagen man fruktar kom tillsist. Planerad fast ändå inte.
Hon fick somna in på operationsbordet då det vi hade hoppats på var en bursa på hasen visade sig vara en tumör av elakartad cancer med spridning till lymfan. Det beslutet att inte låta henne vakna var ett helt rätt beslut, i samråd med veterinären hade vi talat om det redan innan hon kom dit igår för operation, så senaste veckan har vi bara gjort svinroliga saker hon tycker om och avslutet har varit så himla vackert och jag känner genuint att jag inte kunde ha gjort det så mycket bättre. Vi gjorde sånt hon tycker är superkul: Bada, personspår, specialsök och leta grejer.

Jag befinner mig i något slags svart mörkt hål, i sängen bland snorpapper och chokladkaka. Jag vill inte ha riktig mat. Jag är hemma från jobbet. Har tagit semester igår och idag. Det där hålet vet jag är djupare än på den nivån jag befinner mig på just nu, initialt saknar jag henne nått så enormt mycket, men om ett tag kommer det bli så att man undrar vad man ska fylla den där tiden med, vem man ska ge sin kärlek till, vem man ska klappa, gulla och pussa på, vem man ska skämma bort, vem man ska snacka med och vem man ska längta till. Vem man ska utöva sin största passion och hobby tillsammans med, närmligen att träna olika typer av hundsport tillsammans med.

Min bästa vän.
Igår kväll kom jag på mig själv med att ropa på henne för att gå ut på promenad, jag började hälla upp mat i skålen och imorse så sparade jag sista biten av smörgåsen för att hon skulle få den.
Den här smärtan är inget jag önskar någon annan och är sådär fruktansvärt tung att jag inte kan andas riktigt, eller veta vart jag ska ta vägen.
Senaste gången jag gick igenom sorg, gick jag igenom den packad. Det var väl egentligen då jag fullt utvecklade det monstret med hjälp av alkohol som bodde i min kropp. Inget jag är stolt över. Men det var den enda lösningen tyckte jag då.
Jag är fullt medveten om att detta scenario med att hunden skulle dö, fanns med på min risk-lista för återfall jag gjorde när jag genomgick alkoholhjälpens program.
Jag har denna gång försökt bädda så noggrant som möjligt för mig själv genom att prata med min familj om att inte dricka alkohol i närheten av mig, och även bett min mamma att hålla koll på mig. Jag har berättat mitt beteendemönster när jag smygdricker, så att hon ska vara observant.
Jag får bara inte trilla igen. Inget återfall för att "hantera" sorgen. Jag måste vara stark. För min egen skull, för det blir för många konsekvenser om jag skulle ta "ett glas" vin. Jag måste hela tiden tänka på steget framför att bara döva sorgen - konsekvenserna av att förlora jobbet, bli en sämre människa, ångesten, att inte känna att man har kontroll etc. Det hjälper, att tänka på det.

I tisdags kväll hade jag ett samtal med min hund. Jag vet att det låter lite konstigt kanske, men ni som har djur har säkert upplevt den där känslomässiga, tysta kommunikationen som sker mellan en individ till en annan. Jag berättade för henne att när jag var mitt uppe i mitt missbruk var den enda egentliga anledningen till att sluta, att hunden skulle kunna återfå sin nyktra matte sin sista tid i livet. Och det fick hon, dryga 7 månader. Och det är jag enormt tacksam för att jag kunde ge henne, så därav får jag inte börja dricka för att jag tror att jag kan hantera sorgen bättre på det sättet.
Det får bara inte hända. Hon skulle bli så djupt besviken på mig då. Och jag på mig själv också.

-

"Den människa som inte upplevt kommunikationen, den rena, klara, icke dömande, tysta men ändå så uttrycksfulla kärlek, mellan sig själv och ett djur, är något fattigare än andra.
Den gränslösa, osjälviska och ovillkorliga kärlek vi två hade till varandra, är en ynnest att ha fått uppleva. Utan ord men med en högre dimension av tankar och känslor, har vi tagit hand om varandra.
Det är bara så vackert. Villkorslöst, kärleksfullt.

Livet har varit så vackert och fyllt av skratt och äventyr. Beslutet är det mest osjälviska handlingen en människa kan fatta. Sorgen efteråt är förlamande. Och saknaden som ett stort tungt täcke.
Vila mjukt min nalle!
M 2005 - 4/7 2019"

Profile picture for user Adde

känner så enormt för din sorg och skulle helst vilja vara i närheten för att kunna ge dig en kram och kunna låta dig prata och gråta och bara finnas där för dig. Ta hand om dig nu !! Kram !!

Profile picture for user sweatpea

Jag beklagar sorgen. Att säga farväl elker på återseende till ett älskat husdjur är verkligen bland de tyngsta man kan göra.
Sörj , gråt och var arg, det är helt naturligt. Och när den värsta stormen är över skapa etg minneskollage i huvudet med de bästa ögonblicken ni hade tillsammans.
Du kommer att klara även denna storm.

Profile picture for user Dee

Jag går runt tyst. Hela helgen har varit en enda stor leda.
Försöker döda tiden. Döda tid så jag kan få gå och lägga mig igen och sova bort saknaden.
Försöker skingra tankarna genom att göra något. Varit ute i skogen sammanlagt 10 timmar i helgen.
I skogen kom jag på att plocka blåbär är en riktig tidsdödare, men usch vad tråkigt det är.
Plockade nästan 5 liter. Helt lila under naglarna och ser nästan syanotisk ut om läpparna.

Jag har en manlig kollega på jobbet som varit ganska påflugen enda sedan jag började. Vi har umgåtts ganska mycket utanför jobbet och jag har upplevt att han gillar mig. Jag vet inte vad jag tycker om honom men har väl tänkt att jag inte ska stänga dörren helt förens jag givit honom en chans.
Han säger på senare tid jämt att han tycker om mig. Jättemycket.
Jag har däremot inte släppt min kärlek jag försökt vinna tillbaka det senaste halvåret även om jag kanske borde göra det eftersom det är extremt dåligt med gensvar. Kanske spelar han död?
Oklart.
Men jag försöker glömma denna person och har riktat mitt fokus till denna snubbe som har uppgivit att han tycker väldigt mycket om mig och att han bryr sig om mig och att han vill att jag ska må bra.
Men en sak har jag märkt, utöver det att han kan göra närmanden mot mig som jag inte riktigt är bekväm med, t.ex har han ställt sig bakom mig när jag jobbar och tagit mig på rumpan, flåsat mig i nacken samt även gjort andra, mer grövre saker som är rätt osmakliga, är att om jag kommer till jobbet och är trött och tyst, då behandlar han mig som luft. Då samtalar han inte med mig, han frågar inte något, och han bygger upp någon slags mur mellan mig och den andra kollegan. Men är jag glad däremot och skrattar åt hans skämt och är pigg, då verkar testosteronet flöda i honom och han kan till och med säga saker som att han är sugen på mig.
En mycket märklig kille.
Jag har sett lite förbi hans beteende, kanske jag egentligen borde haft mer självrespekt från början och sagt ifrån, men jag har tänkt att jag kanske kan börja gilla honom om jag ger honom lite tid, det vore bra för mig att träffa någon.
Jag har samtalat mycket om relationen till min hund långt innan hon blev sjuk, jag har pratat med honom om kommunikations-biten och han har sagt att han förstår att vi har en nära relation.
Sista veckan min hund levde, har jag mått skitdåligt eftersom vi inte riktigt visste om hon skulle få fortsätta efter operationen, allt handlade om vad som hände på operationsbordet, så nog levde vi och gjorde roliga saker, nog grät jag på jobbet pga att jag inte ville gråta hemma och skicka en massa dålig energi och ångest på henne: Jag ville vara den där überroliga kompisen på två ben som va svinkul att hänga med in i det sista bara.
Jag har samtalat med min kollega om allt jag tänkt kring operationen och även att jag inte visste hur jag skulle må efter om det inte gick bra. Han sa att han förstod.
Sen dog ju min bästa vän i torsdags. Jag fick ett sms med en fråga hur det hade gått. Han fick ett svar. Han beklagade.
Sen har det varit radiotystnad fredag-söndag eftermiddag då han skickar detta ytterst olämpliga sms till mig:
"Hej! Hoppas helgen har varit kanon, min helg har varit jättebra! Kommer du imorgon?"
Är det bara jag eller är det typ topp tio i okänslighet?
Jag svarar till sist något kort om att jag kommer imorgon, varpå han fortsätter skriva om sin helg och hur kul han haft det.
Jag blir då så jävla förbannad att jag påbörjar en rad med ilskna ord, känner sedan att jag är så jävla arg att jag lätt hade kunnat dricka på den känslan men tar mitt förnuft till fånga och stänger ner konversationen och drar på ett avsnitt av alkispodden och biter ihop tillsammans med dom som förstår hur känslor och alkohol funkar, rider ut denna våg av ilska, varpå det efter 20 minuter kommer ett till sms (som att man inte skulle fatta piken med att man inte fått något svar tidigare) om att "nu skulle han duscha och chilla, vi ses imorn"

Gud, om du finns, GIV MIG STYRKA.
Jag var tvungen att skriva ner detta, dels för att jag är så jävla upprörd och faktiskt så arg att jag stundom känner impulser av att skita i allt och dricka på känslan, vilket jag naturligtvis inte kommer att göra såklart, men bara så att du som läser det här ska förstå hur upprörd jag är, men också dels för att se det nerskrivet och därefter ställa mig frågan:

- Överreagerar jag?

Profile picture for user Adde

du överreagerar inte.
Att ta nån på rumpan är inte ok, inte på något sätt. Tyder mer på en sned kvinnosyn än nåt annat. Och klarar han inte att känna empati med dig i din svåra stund så stäng ner alla kontakt. Du är värd så mycket bättre.
Och det finns ju en anledning till att AA rekommenderar att "ha byxorna" på ett år in i nykterheten, dvs man ska bli vän med sig själv först.
Ta hand om dig !

Profile picture for user sweatpea

Nej, fy 17 vilken ....typ. Det han utsätter dig för är både ett maktspel och sexuella trakasserier. Maktspel av typen att du bara blir uppmärksammad när du beter dig som han önskar, aldeles oavsett om du vill ha den uppmärksamheten eller inte. Trakaserier eftrrsom du inte utryckligen har bett om att bli föåsad i örat, klapad på rumpan eller de än värre saker som hänt.
Finns det någon möjlighet att prata med en chef eller facket.
Skriv ner dag, händelse, tid och din realtion och känsla när detta händer
Det är tyvärr så att det är lättare att bli trodd om man har det dokumenterat. Det kan hjälpa till att se mönster med, och hjälpa dig att komma undan om du inte får hjälp på jobbet.

Profile picture for user Vitutanvin

Normalreaktion skulle jag kalla det. Sund känslomässig reaktion. Olika känslor har ju olika syften, det vet du säkert redan, ilskan är just för att sätta gränser och skydda sig själv (och sin avkomma).
Det beteende du beskriver att han har verkar inte alls gynna dig, det är trakasserier och manipulation. Verkligen läge för dig att reagera och agera!

Profile picture for user Dee

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Profile picture for user Dee

Jag har blivit jävligt bra på att felsöka och analysera mina känslor och sinnesstämningar sen jag blev nykter för 216 dagar sedan.
Faktiskt riktigt imponerad av mig själv.
Det är njutbart att få känna känslor, och känna att man har kontrollen. Och även om jag ibland inte har kontroll, så är det numera helt fullt godkänt och okej att känna så ändå, det är befriande!
Den enda situation direkt kopplad till känsla jag ännu inte riktigt bemästrar eller vet hur man egentligen kan begränsa är pressade situationer på arbetsplatsen, typ saker jag verkligen inte kan styra över eftersom det är ledningens fel. Senaste veckan har jag fallit tillbaka något steg i mitt gamla beteende av att när det är mycket att göra så blir jag lätt lite svårhanterlig när det kommer till återhämtningen efter jobbet.
När jag kommer hem så kan jag rent av uppleva mig själv som rastlös och lite plockig med småsaker hemma, när jag egentligen är så trött att jag klipper med ögonen och hela kroppen skriker "lägg dig ner människa!" Jag är lite sånt till person som älskar högt tempo på jobbet, men den där off-knappen råkade mina föräldrar glömma när de skapade mig tror jag faktiskt.
Jag har väl egentligen inte riktigt sett sambandet med alkoholen och det här beteendet så klart förens idag när jag verkligen började felsöka min känsla i kroppen efter jobbet, vilket jag är enormt tacksam över.

I mitt tidigare liv, pågick den här både fysiska stressen men också mentala stressen 24:7 fast ungefär på nivå 10 om jag i dagsläget efter denna arbetsvecka skulle skatta att jag befinner mig på en nivå 3-4. Det var verkligen fruktansvärt.
Stress föder mer stress och det absolut enda sättet för mig att tillslut sätta mig ner och "vila" efter en arbetsdag, att kunna tillåta mig själv att få sätta mig ner och vila ska jag rättare sagt skriva, var med ett glas vin i handen. Som blev en flaska inom 1 timme, som blev ytterligare en flaska innan man däckade. Sen ångest när man vaknade. Självmedicinering i form av två glas för att klara av att komma upp ur sängen. Repeat.
Det, ser jag ju nu, funkade som en otroligt farlig belöning för min hjärna. Jag var endast värd att sätta mig ner med ett glas vin i handen. Jag var så jävla värd "avkopplingen" med alkohol.

Sen jag blev nykter har jag stenhårt fått jobba på att hitta andra belöningstekniker i min vardag, andra sätt att kanalisera stress på, och tvingande vila och återhämtning. Det är ibland, inte ofta, men ibland som att gå som en kravallklädd piképolis med sköld, hjälm och batong mot den mentala stressen och gamla beteendemönster. Det måste tyvärr bara göras, det måste hållas undan, för dricka alkohol för att hantera någon form av stressande situation, eller känsla i kroppen, det finns ju inte på världskartan som botemedel har jag ju fattat för 216 dagar sedan.
Den känslan kan man inte ignorera med alkohol. Den måste jag vara lyhörd för.

Idag har jag behövt gå med elpistol utöver min stridssköld och hjälm. Förjävligt. För det finns inget jag kan göra för att påverka just den situationen som utlöser stressen. Vi är tyvärr kort om folk. Vi måste få sakerna gjorda. Och jag vill inte lämna min enda kollega på plats i sticket, men jag känner ju att detta inte är bra för mig.
Runt eftermiddagen när allt hade lugnat ner sig och jag fick tid för lite återhämtning small det till av bara helvete i min hjärna. Faktiskt en av de största sugen jag haft.

216 dagar in i nykterheten och där kom det där jävla suget from hell. Va gör man?
Jag välkomnade suget, inte med någon större applåd eller så, mer ett konstaterande att "Jaha, du nu igen. Jag ser dig. Det är okej". Jag kanske inte hade tittat så mycket närmre på suget om det varit en av mina tankar som kan dröja sig kvar typ 10 minuter eller så, då kan jag med lätthet låta den tanken bero och se till att vara sysselsatt, men den här situationen var lite ny för mig, eftersom jag varit sysselsatt hela dagen och nu bara krävde en paus och kände att jag inte ville göra något en stund för att vila mig.
Då vart det helt plötsligt väldigt tydligt hur hårt etsat mitt gamla beteende sitter i mig.
Först blev jag nästan rädd, sen blev det till en reservation, sen till en betraktelse och efter att ha kämpat mig igenom 4 timmar med suget så lyckades jag vända det till min fördel och lägga en pusselbit på plats och se en ny sak jag behöver hitta en strategi för. (Sug en 5:a av 10:a, vilket inte är så farligt ändå, det var tiden det satt i som var hemsk)
Jag såg mitt gamla beteende när jag är stressad idag, glimtar av saker som nappade upp alkoholen till en stor best i mig.
Jag hade svårt att släppa stressen och tänkte när jag cyklade hem att jag inte riktigt kunde sätta mig i soffan och koppla av, för jag var orolig, jag vet inte om det fanns en potentiell risk men jag var inte villig att ta den, att om jag satte mig i soffan och vilade, skulle kanske suget vinna. Och det var där poletten trillade ner idag över vad som varit belöning och vad som nu är ett ganska tydligt straff mot mig själv och mitt välbefinnande.
Istället valde jag att ta en promenad till Alkohollinjen nere på Riddargatan och passande nog hämta tidningen som legat undanlagd ett par veckor till mig där jag deltagit i en artikel om stöd och hjälpprogram på internet. Jag valde att göra så idag för att bli rejält påmind om varför jag sitter här och skriver detta just nu och om varför jag är nykter.
Sen gick jag en vända på stan fast jag egentligen behövt vila och tänkte mycket på konsekvenserna av att "ta ett glas", inte bara de kortsiktiga, utan främst de långsiktiga. När jag jag kände att jag var lugn i sinnet efter stressen på jobbet gick jag hem läste jag igenom artikeln i "Alkohol & droger nr 2 2019" , kände mig stolt över att jag vågade ställa upp på intervjun och övade på att njuta av belöningar som inte innefattar alkohol: Jag hade en liten spa-kväll för mig själv istället och reflekterade över dagens insikter, som jag nu försöker förmedla till mig själv i skriftlig form här.
Kanske det hjälper någon annan som kanske kan känna igen sig i det jag försökt beskriva.

Profile picture for user Ensam1984

Wow, vilken underbar självinsikt du har. Jag har bara varit nykter, ja om 10 minuter, 10 dagar men har läst igenom din tråd och känner igen mig så väl. Och känner även som du skriver i de sista inläggen, att allt sitter i förhållningssättet och ärligheten gentemot sig själv och gentemot andra.

Du är en inspiration. All lycka!

Profile picture for user Strulan65

Så klok du är, dina ord är så värdefull kunskap och insikt om vad vi slåss emot.
Så tack för du delar detta med oss, all lycka till dig ??❤️?

Profile picture for user Dee

Hej!

Tack för era kommentarer, det värmde!
Jag finns på Cairy (appen/sociala nätverket för beroendeproblematik) under samma nick om ni har den också!

Mod och styrka på er väg,
Dee

Profile picture for user Dee

Jag och Mr J har pratat om en promenad i veckan, om än en kort stund att vi ska ses, men ändå. Jag får äntligen chansen att träffa honom!
Det är alltid så himla intressant hur män funkar - jag riktigt njuter när jag får analysera både mina manliga kollegors ibland grottliknande resonemang och beteenden, såväl som mer detaljerade studier som leder till aha-upplevelser, det roar mig mycket!
Jag har alltid försökt lite mjukt förmedla till Mr J att jag gärna träffas om han vill, alltid med en liten fråga, som inte har krävt något svar. Men kanske man kan få ett litet, yttepyttigt svar..? Månne?
Men ack nej.
Till slut fick jag nog och skrev, efter lite radiotystnad på drygt 2 månader.
"Hej! Jag vill ta en promenad med dig snart."
Då helt plötsligt kom ett förslag på en promenad. Respons och jackpot. Det var alltså så man skulle hantera honom i den situationen.
Jag ska bli mer som kommandoran tror jag minsann!
Jag förstår att detta kan uppfattas som att jag är någon förklädd igel, men, det enda jag är angelägen om att få berätta, är att jag är nykter, vilket kan förklara mitt konstiga beteende i vintras för honom. Jag vill ge honom förklaringen, men bara han är villig att stanna upp och lyssna på mig.
Kanske han kan se modet i mig?
Och hur stark jag var, är och har blivit?

Jag är nervös, försöker att inte skriva ett manus där allt blir sådär happy endning som vanligt när jag sätter igång och dagdrömma. Faktum är att jag inte försöker skriva något manus alls. Det här ska jag göra primärt för min egen skull.
Jag har väldigt klart för mig att jag troligtvis inte kommer att blotta mig på öppen gata under tidspress, men det manuset jag i alla fall skrivit innefattar att jag ska försöka förmedla honom att jag har något jag verkligen vill berätta, två saker faktiskt. (1. Att jag är nykter - its gonna take all day baby to tell my story, undrar om han behöver ansöka om tjänstledigt för att höra den storyn klart? 2. Att jag typ är sjukt kärlekskrank. Typ töntigt kär.)
Jag tänker att min bikt måste ske under bättre former än en promenad till från jobbet hem. Där jag kan få ta tid.
Det här är viktigt för mig.
Även om han inte besvarar mina känslor, så vill jag att han ska veta att jag tycker om honom, kanske han behöver få veta att han är värdefull mitt i sin kamp med PTSD från en period i barndomen INGEN ska behöva få utstå?
Jag ser på mina känslor till honom som vackra och närvarande, och att det bara kan få vara såhär ett tag på obestämd tid framöver. Det var en vän till mig, som jag lärt känna via alkoholhjälpen, som sa att det finns ju något vackert med att få känna och tillåtas känna även fast man vet att det inte är besvarat, fast hon uttryckte det så mycket bättre och klokare än det jag nyss skrev, och jag har funderat mycket på det sedan vi gick en promenad och pratade om det senaste gången vi sågs.

Jag är typ stel av skräck, motiverad, beslutsam och undrar vart off knappen för känslor finns på en och samma gång.
Låter jag som en galning?
(Risken finns.)

Profile picture for user Adde

må vara 2 äpplen hög men din personlighet är verkligt stor ! Ta hand om dig !