av Ensam1984

Andrahalvlek
sön, 2021-05-09 - 11:15

@Ensam1984 skrev:"För wow vilken självinsikt jag fått, och jag känner att jag vågar och vill stå upp för mina värderingar och äga mina egenheter. Jag är stolt att vara annorlunda"

Jag blir SÅ glad av att läsa ditt inlägg. Du har landat i dig själv fullt ut - och nu är du redo att hjälpa andra. Som ringar på vatttnet sprider sig kunskapen vidare. Tack för att du delar med dig 🙏🏻

Kram 🐘

Torn
sön, 2021-05-09 - 12:27

@Ensam1984 Härligt! Jag minns i början hur helt under isen du var. Du hade det riktigt jobbigt minns jag.❤️ Gött att du kommer in här och dundrar av i mitt tycke strålande bra kommentarer och inlägg.🤩
Aldrig glömma hur det var, och hur det högst troligt blir om man tar det första glaset.

Kram

Mirabelle G-S
mån, 2021-05-10 - 17:03

Åh vad glad jag blir för din skull kära Ensam ❤️ Du vet vem du är och hur du funkar och att du är bra precis som du är ❤️ Det är livets största lärdom att dra! Och jag blir speciellt glad av att läsa om ditt projekt på jobbet. De här ungarna behöver få komma fram till samma insikter som du själv gjort. Vem kan bättre vägleda dem än den som vandrat vägen före? Ingen. Tack vare dig får vårt samhälle några färre trasiga vuxna att laga. Kram

Ensam1984
fre, 2021-05-14 - 16:18

I dag funderade jag på alkohol... när det är varmt så kommer tankarna lättare tror jag. Men tankarna kom och gick. Och när jag tillät tanken att stanna - tanken om hur det skulle kännas att vara lite salongsberusad så kände jag en rädsla för alkohol. Inte en rädsla av att jag inte kan dricka det, för att jag inte kan kontrollera det (det vet jag redan och är inte rädd för), mer en panikångestkänsla att vara full. En panikångestkänsla av att inte få leva i nuet och att inte vara autentisk. Det är svårt att förklara, men har aldrig känt så för något - inte ens cigaretter. För jag rökte dagligen i 7-8 år och slutade sedan tvärt. Jag saknar det inte alls så jag var färdig med det, men jag kan sakna den där tillfälliga kicken, tillfälliga belöningen det gav... mentolcigarretter kan jag sakna, speciellt när man dricker öl (alkoholfri såklart)... fast ändå inte.. nu finns ju inte mentolcigarretter längre och skulle aldrig röka vanliga så det är väl iof bra :) Men det är inte en känsla jag är rädd för... att vara full är jag rädd för.

Tror tankarna kring alkohol kommit upp då jag pratat med några personer om att jag inte dricker, jag har sagt att det är för att jag äter medicin och de har inte frågat mer, så jag känner inte att jag måste berätta mer. Dock är jag lite irriterad på mig själv, för när jag har sagt att jag inte dricker har jag sagt direkt att det är pga. medicin (vilket iof. delvis stämmer men sanningen är att det bara var min räddning/utväg). Sanningen är ju att jag skulle kunna dricka, de dagar jag inte tar medicinen, men det behöver jag ju inte säga.. eller för den delen tänka. Jag kan inte hantera alkohol och har druckit tillräckligt för en livstid (eller två). Sen brukar jag säga att jag tycker det är skönt att inte dricka, och listar upp alla anledningar till det. Men man måste vara försiktig där då de flesta normaldrickarna inte fattar det eller så är de inte normaldrickare... utan som jag var... normala på utsidan och plakat på insidan.

I vilket fall, i dag har jag popcornhjärna (det har jag jämt). Får inte ut alla mina tankar någon annan stans än här... ingen som vill höra det.. ingen jag kan reflektera kring om sånt här...

Visst är det lite knäppt ändå, att jag har blivit en sån där som är hög på att vara nykter... det känns nästan som man är med i en kult. Jag har iof. ingen aning om hur det känns - men jag har autism så det där med mentalisering är jag tydligen inte så bra på.. haha. Så "i min värld", som skrattretande nog alltid har varit mitt ledord (även innan jag fick mina diagnoser), så har jag hittat något som alla inte fattar.. som framförallt kanske bara personer här på Vidare livet fattar. Jag kan verkligen inte fatta att jag tidigare valde att vara så icke autentisk och valde att försvinna... jag vet varför jag gjorde det.. men jag kan inte se det i mig själv i dag.

Men vem vet, jag har ju inte stött på några större tester på dessa 7 månader. Jag har haft ett par möten som innefattat alkohol (då jag inte druckit). Det är jag iof inte rädd över i framtiden heller, dricka bland folk blev jag bättre på med åldern, det var inte det största bekymret. Mitt problem var ensamdrickandet. Och jag vet ju (genom en empirisk studie) att jag inte bara kan dricka bland folk och inte ensam... så därför väljer jag att inte dricka alls.

Som jag sa i början, jag känner ångest mot alkohol. Men en sak har alkoholen som jag kommer sakna, det är i sociala sammanhang. Jag kan ta för mig och bli mindre autistisk är jag dricker i sociala sammanhang. Sociala sammanhang är svåra, i vilket fall i de sammanhang där man träffar några nya personer. En person funkar ofta bra, men med fler personer så blir det jobbigare. Däremot då känns det superläskigt med bara en person, om den personen är av motsatt kön. Tanken att gå på en dejt utan att vara lullig skrämmer skiten ur mig. haha.

Innan mina diagnoser så fattade jag inte varför jag bara helt undvek det, det kändes bara allmänt jobbigt. Hur dumt det här kanske låter så har jag aldrig fattat att jag har svårt för det sociala samspelet, jag har alltid tänkt att jag varit superbra på det. Jag jobbade ju i butik, har varit säljare och kan kränga grejer (med allt det har ju utgått från ett manus i mitt huvud). Jag är väldigt bra på att kommunicera, bra på att uttrycka mig så andra förstår, lite långrandig (host host). Jag är duktig i tal och skrift. Även om jag förstår att någon höjer ögonbrynen nu då jag skriver som en kratta här, jag tillåter mig bara att skriva här.. formalia och akademiskt språk, skrivregler existerar inte. Jag skriver det som min hjärna tänker, i tal. Popcornhjärna!!! Pust... var är jag... var var jag... hjälp!

Jag borde ju fattat att jag inte var bra på det då många, speciellt killar höll sig undan mig när man gick på högstadiet och gymnasiet.. men jag trodde mer det berodde på att jag inte var tillräckligt snygg och att jag var en plugghäst, att jag var intellektuellt överlägsen dem och att de aldrig vann när jag argumenterade (för det gjorde de aldrig). Eller att jag kanske påtalade alla deras fel, och klagade på att de alltid var så högljudda till läraren (lärarna älskade mig). Det är såååå sjukt nu, men ingen har någonsin påtalat detta för mig, detta har jag bara fattat nu. Men jag tror ändå att jag smälte in bra... och i efterhand har jag fått reda på att det fanns de som var intresserade men jag fattade aldrig det. Haha.. man måste säga det eller visa det väldigt klart och tydligt för att jag ska fatta.. haha.. och inte ens då fattade jag...självförtroende, självinsikt och självkänsla var alla icke existerande.

Jag är inte naturligt bra på socialt samspel, men jag har mina stunder. Genom att analysera den sociala kontexten, så kan jag anamma det perfekta sociala samspelet. Problemet är ju att det är fake... min farmor var exakt likadan. Exempelvis, häromdagen så var jag med min mamma på hennes jobb för hon behövde hjälp med datorn där, då möte vi en av hennes kollegor som jag aldrig mött förut. Jag analyserade kollegan, utifrån utseende, social approach, röst, ålder så kunde jag hitta den perfekta sociala samspelaren för just den kollegan. Jag vet att det låter så sjukt (och självklart tänker jag inte på det - det bara händer). Min mamma la märke till det, för som hon alltid sagt "du kan om du vill". Senare sa min mamma att hennes kollega tyckte jag var så trevlig, rolig, vacker (det där med vacker behövde jag ju inte skriva här men vill bara lägga till det för att skryta lite, haha). Det är ju skönt att höra att ens "försök" lyckas, problemet är ju att jag inte är mig själv. Jag är påklistrad och fake. Men om jag skulle vara mig själv, så skulle jag inte ens ha hälsat på kollegan. Att bli prisad för sin sociala förmåga (som jag även fick som säljare) har nog gjort att jag har fått mycket om bakfoten. Det tar lång tid innan jag blir bra i olika sociala situationer, då jag måste öva. Det tog mig många år innan jag blev en riktigt bra säljare, då jag var tvungen att studera andra, höra deras fraser och ingångar. Detsamma gäller såklart med det sociala i grupp eller en date. Jag har alltid bara ungåtts med mina vänner i grupp, dater har jag nästan alltid flytt... eller varit lullig på... så att sätta sig på en sådan... utan någon mjukvara ELLER hårdvara... kan ni fatta... det känns så övermäktigt.

Saken är väl också den att jag inte borde tänka så mycket, det är väl det jag fått höra hela mitt liv. Tänk inte så mycket, tänk inte på det där. Vare sig det är något positivt eller negativt... men jag kan inte sluta tänka.. analysera.. spekulera... för det är så jag gör med allt, varje dag för att ta mig framåt och försöka förstå den här världen jag lever i.. som inte är skapt för en sån som mig...

Nu måste jag sluta skriva... skulle ha städat i dag.. har jag gjort det? Nej! Har jag däremot rensat skafferiet och organiserat te-påsarna efter färg..... svaret är såklart ja! För det känns som mycket viktigare än att dammsuga upp dammråttorna ;)

Ibland önskar jag att jag kunde vlogga om allt detta (det skulle ta betydligt mindre tid än att skriva), men skulle aldrig våga... vill ju helst inte synas... och det känns ju inte så himla vettigt då man har det jobb man har...

1..2..3... på 5 så ska jag ställa mig upp och sortera tvätten... 4.... eller ska jag vattna.. jag behöver ju egentligen sätta om den där blomman, fast jag har ju ingen blomnäring.. kanske ska åka och köpa det, kanske behöver jag något mer, kolla willys-appen, å de har billigt kött, kanske man borde grilla.. fast jag behöver en ny grill.. söker efter grill på datorn.. facebook-meddelande poppar upp... var var det nu jag höll på med?

POPCORNHJÄRNA!!!!

5!

Ensam1984
tors, 2021-05-20 - 21:35

Hmm... jag börjar bli lite orolig för mig själv.... håller jag på att gå in i väggen? Eller har jag redan slått i riktigt rejält... men vill inte inse det själv.

Jag är så utmattad, även om jag får energi av min medicin så är jag så slutkörd efter några timmars jobb att jag åker hem och sover i 3-4 timmar. Orkar inte vara på min arbetsplats med alla ungar just nu så jobbar mycket hemifrån. Denna vecka har varit väldigt stressande men samtidigt inte. Jag känner mig förvirrad men alla bara säger att jag bara ska ta en dag till och "ta hand om mig". Det är så jädra svårt när man är en sån som mig... som mer eller mindre jämt är trött.. men nu är jag helt tom också... jag mår inte dåligt, jag bara vet inte... men det går säkert bara över om jag vilar som alla säger. Har ju aldrig varit sjukskriven förut för någon slags utmattning trots att jag kontant kanske kan ses som utmattad när jag är själv.. vilket beror på mina diagnoser. Har semester nästa vecka så tänker att då får jag vila. Men har massor av måste och ska resa bort då också, hoppas att jag fixar det. Jag tror det, men just nu känner jag mig förvirrad... även om jag har adhd(Add) så känner jag mig sällan förvirrad då.. jag känner mig handlingsförlamad ofta, men inte förvirrad... jaja... ska jobba 3 timmar i morgon, sen tar jag semester och "kompar" ut.

Burnouts för personer med ASD är väl det jag upplever... när vi är stressade och pressade och måste ta på masken och visa oss "normala" och "funka". Denna burnout kommer ta en stund att återhämta sig från... men det är bara att vila och sedan fortsätta kämpa... Jag har ingen ångest, jag har bara en inre stress som sätter sig fysiskt, psykiskt, mentalt... jag är inte deprimerad.

Detta hade jag nog druckit på förut... men läste någon vetenskaplig studie och där stod att personer med ASD sällan har beroendeproblematik, de är oftast "renlevnadsmänniskor" *haha*. Och personer med ASD har ofta lättare att sluta med missbruk än personer utan ASD. Då jag får väl ändå tacka min ASD för det ;)

Tyvärr har jag inte energi för att skriva mer.. är urladdad... hoppas jag bara kan ta mig iväg i morgon och göra det jag ska... så jag sedan kan vila i sängen resten av helgen...

Mirabelle G-S
fre, 2021-05-21 - 20:36

@Ensam1984 Vila låter som bästa strategin. Förhoppningsvis är det en tillfällig funk du hamnat i. Tomheten känner jag igen. Den brukar komma vid terminsslut. Man har gjort allt man kan, och mer därtill, och trollat med knäna, och gått på sista reserverna, förbi sista reserverna... och sen är det över... Inget mer att göra... Ingen stress som håller kropp och knopp alerta... Luften går ur... Antiklimax infaller... Och man blir tom. Inte ångestfylld. Inte deprimerad. Bara tom. En veckas vila, pilla naveln och vara helt oduglig brukar vara precis vad som behövs innan hjärnan har växlat spår och börjar hitta mening och mål i tillvaron igen.

Ensam1984
tis, 2021-05-25 - 15:38

Fortfarande helt orkeslös. Orkar något litet varje dag men sen är jag död. Det gör inte fysiskt ont i kroppen men nästan. Det gör inte ajaj-ont men det känns som att kroppen är sjuk, fast jag har ingen feber. Kroppen är tung. Känner mig som jag har 40 graders feber i kroppen. Totalt orkeslös och även lite trög i huvudet. Känner mig stressad i kroppen trots att jag har semester denna vecka.

Har gjort en bråkdel av det jag planerade under denna vecka. Och på torsdag ska jag åka bort, till en vän... ser fram emot det men samtidigt känns det som jag bara skulle behöva ligga i ett mörkt rum i 5 dagar och vila. Inte för att det skulle hjälpa - vila verkar inte räcka för mig just nu.

Ska se hur det känns på måndag när jag går till jobbet, om det inte har lagt sig lite tills dess så sjukskriver jag mig och tar kontakt med VC/psykiatrin. Tror kanske inte att jag gått in i väggen, men denna vår har inte varit bra (även fast den har varit det). Jag har mått bra i huvudet, men jag märker att stressen på jobbet är för mycket. Jag klarar inte av det, det jobbiga är ju att det är ingen annan som sätter den pressen - det är jag. Jag har jobbat mer hemifrån än någonsin då jag har behövt det. Har nog snittat 5h/dag på jobbet och resten har jag jobbat hemifrån... vilket känns tokigt då jag borde vara på plats mer.. men skulle behöva vara ännu mer hemma... eller ja, jobba mycket mindre.

Har som jag sagt en liten teori om att jag är lite mer "aspig" nu när jag äter mina mediciner. Jag får mer energi och kan ta lite mer initiativ, men samtidigt känner jag nog i ärlighetens namn att jag fastnar mer i detaljer än någonsin förut. Allt tar så lång tid att jag blir stressad mer och mer.

Skulle vilja ha någon att tala med... men det verkar inte finnas någon. Om jag ringer VC så säger de att jag ska kontakta psykiatrin och kontaktar jag psykiatrin så har de bara behandlingar, så om man bara "vill prata" ska man gå till VC... knepigt. Visst kan jag betala för sånt här, men man kan ju inte gå till vemsomhelst. Jag vill ju prata med någon som kan hjälpa mig utifrån mina förutsättningar. Har man NPF så är ju inte all psykoterapi/KBT lämplig.

I vilket fall, orkar ju sitta här och skriva nu men det känns som att även det tar energi som jag inte borde lägga här. Jag är så j-a slut i själen. Armarna och benen är såååå tunga. Känner mig inte deppig... så här är ju mitt liv ibland... men på något sätt känns det extra nu, kanske för att jag vet att det inte är normalt att känna så här... och att ag inte är "normal". Att jag har möjligheten att hitta utvägar här... att det är okej att inte orka, för att jag är snällare mot mig själv nu.

Tänk om man inte kände så här i perioder... tänk att det finns människor som inte är så här? Det är knäppt för mig, men genom detta forum så har jag ju förstått att är det inte det ena så är det något annat. Min asd/add är min största "last" och stress/egna förväntningar som jag sätter. Men för andra är det alkoholen som är "lasten" eller whatever... arv...

Jag känner inte att det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter semestern, jag älskar mitt jobb, men stressen (den inre) är nog för mycket.

Jag lever inte ett värdigt liv just nu. Jag måste ta tag i detta. Samtidigt så tänker jag att det är bara 2 veckor till skolavslutningen efter att jag kommer tillbaka, det kan jag "hålla ut", sen kan jag jobba hemifrån i sommar och ha semester. Då kan jag vila upp mig och hoppas att det blir bättre till hösten. Men det känns inte rätt. Fast samtidigt så tror jag att om man sjukskriver sig för orkeslöshet/utmattning en gång, så är det lätt att ta till det igen och igen och igen... jag skulle nog i ärlighetens namn bara kunna jobba 50% om jag skulle fungera någorlunda som alla andra... men jag är inte där än, jag kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar det.

Mitt huvud är på något plan fortfarande i "men det går ju, det funkar ju, jag presterar mer än alla andra på jobbet, jag funkar - även om jag för det mesta efter jobbet är sängliggande i ett mörkt rum när jag kommer hem, på helger och semester. Jag känner att jag inte kan ha en egen familj, en partner för att jag blir stressad av pressen av att ta hänsyn och behöva umgås när jag bara måste vila och vara själv. Jag överlever mer än vad jag lever.

Känner mig som sagt inte deppig, är inte avundsjuk på andra eller saknar något i skrivande stund. Men jag är trött - och jag bara önskar att jag skulle orka resa på mig och damma min lägenhet för det behövs. Jag behöver göra det för mig själv, för att bevisa för mig själv att jag klarar av det, att jag faktiskt orkar även om jag inte tror det.

Nu när jag läser igenom det jag skrivit så blir jag förundrad över hur hemskt allt låter, det låter ju i ärlighetens namn lite knäppt. Har jag valt att ha det så här för jag vill ha det så här eller har jag anpassat mig efter vad jag behöver för att överleva?

Men även om det låter dåligt, så är det knepiga att jag inuti mig ändå inte känner mig deppig.. eller så vet jag inte vad deppig är längre. Deprimerad för mig har varit de få gångerna då jag mått så dåligt att jag inte vetat vad jag ska ta mig till, när jag inte kan kontrollera mig själv, när det gör ont i hjärtat, när man inte ser en morgondag, när man tror att det inte finns en framtid och när inget känns positivt. Det har jag inte känt på länge. Det är bra, det ska jag ta fasta på.

Just ja, detta forum handlar ju om A :)

Ingen A för mig i vilket fall, inget sug, men kan konstatera att jag tidigare hade druckit på denna trötthetskänslan för att få energi och unna mig. Vilken urbota dålig idé.

Mirabelle G-S
tis, 2021-05-25 - 17:21

@Ensam1984 Jag förstår den där stora orkeslösheten som slutar en... Som att leva i ett vakuum där varje steg är för tungt. Jag tänker att du nog snarare än psykiatrin skulle höra av dig till habiliteringen. Deras folk är mycket bättre på hjälp till självhjälp för funktionsvarianter. En arbetsterapeut kan nog hjälpa dig mot ett mer hållbart yrkesliv kombinerat med privatliv. Kram

Sisyfos
tis, 2021-05-25 - 22:13

Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att låta helt knäpp, men jag har verkligen blivit lite intresserad av hur hjärnan och våra hjärnfunktioner hänger ihop med både alkohol, mediciner, diagnoser och vitaminer/mineraler. För mig blev det så uppenbart att min järnbrist hängde ihop med min förmåga att fokusera. Jag var inte deppig, bara lite avstängd och svårt att sätta igång saker eller att bibehålla fokus och göra klart. Och RLS. Tankeförmågan kom tillbaka med järnet. Stress och elände påverkar också sånt här såklart så det är ju kanske svårt att identifiera vad som är vad. Nu är allt kanske som det ska för dig vad gäller alla dina värden men tänk om det vore så enkelt att du skulle kunna ta en vitamin och få lite lättare att fokusera och bli piggare.
Det finns studier på att barn med ADHD kan bli hjälpta av järn. Det är inget som man ska medicinera med om man inte vet att det finns en brist, men jag har en stark känsla av att det hänger ihop på fler sätt än vården verkar kalkylera med. Både järn och andra mineraler.

@Ensam1984 skrev:"Har som jag sagt en liten teori om att jag är lite mer "aspig" nu när jag äter mina mediciner. Jag får mer energi och kan ta lite mer initiativ, men samtidigt känner jag nog i ärlighetens namn att jag fastnar mer i detaljer än någonsin förut. Allt tar så lång tid att jag blir stressad mer och mer."

Det kanske inte är alls så att du har någon vitamin/mineralbrist, utan att det är normala svängningar och att du orkar mer och inte bromsar. Du har ju beskrivit väldigt tydligt ditt sätt att tänka och vara och att en del av det är rätt energikrävande, så det kanske helt enkelt är så att du behöver bli bättre på att stoppa och hitta vila i tid. Jag märker själv att jag har en tendens att vilja dra iväg när energin finns och särskilt när jag var utmattad så slutade det ofta med att jag drack för att orka det lilla extra. Hur som helst så är det intressant och jag skulle verkligen vilja veta om det finns någon sanning i det jag har fått för mig. Tycker att vården skuldbelägger och hela tiden söker orsaker i livsstil, stress och psykiska diagnoser, men tänk om man faktiskt skulle kunna komma åt något genom att optimera förutsättningarna med vitaminer, mineraler och syresättning.

Kände bara att jag var tvungen att skriva det hör, har kanske gjort det förr i din tråd till och med jag har blivit lite fixerad (hmmmm ja, bättre på att fokusera... kanske lite svårt att släppa saker är baksidan på det.
Hur som helst, jag hoppas du mår bättre snart. Tänker att du har kommit långt i dina reflektioner och insikter om hur du är och vad du behöver för att må bra.

Ensam1984
fre, 2021-06-04 - 15:33

Det var en stund sedan.

Har ingen ork just nu, gör minsta möjliga bara för att semestern ska komma, är så slutkörd att jag går till jobbet - gör vad jag måste och sedan går hem. Mycket mer energi finns inte. Är så trött att jag inte ens vet var jag ska be om hjälp, bara tanken på att be om hjälp ger mig ännu mer stress. Är så sjukt stressad i kroppen och trött - fast det inte finns något att stressa eller vara trött för. Just nu är det en "lugn" period på mitt jobb.
I övrigt har jag inte mycket till liv just nu. Överlever mest. Men dricker inte, vilket jag är tacksam för.

Har inte haft något sug eller någon längtan efter flaskan, men jag hade en upplevelse för ungefär en vecka sedan när jag var bortrest (när jag hade semester som blev inte alls kändes som semester), det var inget som innefattade alkohol, men något annat - som jag bara kände att jag ville fastna i. Men jag gjorde inget, även om jag på vissa plan tänker att det vore det bästa... fast ändå inte. Inget jag vill diskutera här.

Jobbar 2 veckor till sen är det sommarlov en stund. De närmaste veckorna är dock inte stressiga och jag kan jobba hemifrån en del då mycket är administrativt. Märker att jag är extra känslig för ljud, ljus och det sociala samspelet tar ännu mer på mig än vanligt. Det känns som att jag går hela dagarna och mentalt drar upp axlarna till öronen, och när jag kommer hem åker axlarna ner (mentalt)... vilket göt att luften går ur mig. Sover ofta flera timmar när jag kommer hem, känns som kroppen är helt utarmad. Men orkar ju gå upp nästa dag och göra samma sak igen... men jag vet att jag har haft det så här förr... även om jag har svårt att minnas sånt. Bara att gilla läget och vara glad för det lilla - såsom att jag är nykter, är rökfri, inte ser ut som Gilbert Grapes mamma, inte är deprimerad. Tacksam för mitt fina hem, mina päron (föräldrar), mina vackra blommor, de få fina vännerna som jag faktiskt har, det jobb jag har som jag älskar, min chef som är bäst och min nya lön.. YOUZA! Fick lönebeskedet i dag... visst är väl kanske inte min lön något bortanför fantasin för folk, men i min värld så är den alldeles för hög för lilla mig. Tur att man har dyra hobbys ;)

Ensam1984
tors, 2021-06-17 - 18:34

Ville bara komma in och säga att jag lever. Har haft några tuffa veckor när jag har mått pyton och inte fått någon hjälp. Har inte druckit och funderar inget på alkohol, även på botten känns det inte som ett alternativ vilket känns skönt.

Ska för övrigt på date på lördag, känns hemskt.. haha... usch jag vill verkligen inte, men känner att jag måste. Det blir säkert bra när man väl är där. Ska bli middag på kvällen, ute på restaurang. Fy så jobbigt, hur ska jag klara mig utan att vara salongsberusad... jaja... kan ju inte dricka då jag tar mina mediciner. Tror inte daten bryr sig något särskilt men hoppas jag inte kommer vara så sjukt stel. Jaja... det blir inget rus eller bus.

Mirabelle G-S
tors, 2021-06-17 - 18:41

@Ensam1984 Fint så. Ibland är det just det man gör - Lever. Och inte så mycket annat. Är själv i ungefär samma läge. Förstår att en dejt kan kännas överväldigande. Men det kan ju också bli en kick. Inget rus låter bra… men litet bus piggar bara upp, om kemin stämmer 😉 Kram

Ensam1984
lör, 2021-06-26 - 11:59

Tänkte jag skulle gå in och skriva ett par rader.

Mådde som sagt väldigt dåligt för ett par veckor sedan, jag har såna sjuka svängningar i mitt "bas-mode", ibland undrar jag om jag inte har en liten släng av manodepressivitet i mig, men mina svängar är plötsliga och håller ofta inte i sig mer än högst ett par veckor (när jag dippar). Har inte varit direkt hyper någon gång - eller jooo det har jag... ganska många gånger. Strunt samma, det är nog bara ADHD och stresskänslighet. Har jag något annat så vill jag tamejtusan inte veta om det just nu, vet inte om jag pallar ännu mer.

Ringde psykiatrin och gick till VC när jag mådde dåligt. På VC fick jag för första gången möta min husläkare, en riktigt arrogant man som inte visste vad han pratade om, han var inte inkännande, lyssnade inte på mig och gjorde ingen undersökning. Hörde senare av mig till VC för att byta husläkare eftersom jag fick ett sammanbrott efter mötet med läkaren, jag upplevde att jag inte blev lyssnad på och jag fick 0 förtroende för honom, skrev även att utifrån mina diagnoser är relationen viktig och att man måste vara rak, tydlig och inkännande. Fick då till svar från verksamhetschefen att man inte kan byta husläkare men jag kunde byta VC. Haha... så de ville bli av med mig... då gick jag igång... jag är ingen expert på Sveriges rikes lag, men jag har pluggat en hel del juridik i min dag pga. en tidigare utbildning och för att jag tycker sådant är vansinnigt intressant. Så jag letade fram, kapitel och paragraf i Patientlagen och mejlade återigen verksamhetschefen att jag ville byta utifrån paragraf... (med tillägg "eller behöver jag kontakta någon annan"), fick omedelbart svar att jag fick välja min husläkare själv. Haha... vinst för mig!!! Kände sån inre tillfredställelse att jag kunde fixa det, att jag hade rätt och kunde "sätta dit" någon som gjorde fel. Hemsk jag är.

I vilket fall, ringde även psykiatrin och habiliteringen. Habiliteringen i mitt landsting jobbar endast med de som har IF, vilket jag tycker är väldigt konstigt då det står annat på riksnivå, men whatever... Psykiatrin har gjorts om här, nya avtal, så fick vänta 2 veckor på svar från psykiatrin. Jag grät och hade ett sammanbrott i telefonen när jag ringde. Sa i telefonen att jag inte kommer skada mig eller göra något dumt vilket var sant, så jag antar att jag inte var prio 1 då, men jag har ju typ ingen förmåga att ljuga så det tog väl därmed lite längre tid.

Sköterskan som jag talade med på psykiatrin gav mig bra feedback under samtalet, en riktig ängel som förstod och var ärlig med att det skulle ta tid, som gav mig tips och idéer så länge. Hon ringde tillbaka denna vecka, efter två veckor och berättade att jag ska få träffa någon (gissar på sjuksköterska) på tisdag nästa vecka. Vi ska då göra en plan för mig, jag behöver ju samtalsstöd då jag inte fått något sådant rörande mina diagnoser eller vid insättningen av medicinen. Hoppas att det är en vettig människa som jag kan få förtroende för, då kommer det ordna sig. Men nu när jag är glad och mår bra så känns det så jobbigt att prata om när det är dåligt. Det är som att jag helt glömmer bort hur det är. Det verkar som att jag är ensam om det, jag har jättesvårt för att komma ihåg och berätta om saker som hänt, om hur jag kände mig tidigare - för jag minns inte. Det känns ibland som en dimma när jag kommit in i dåliga perioder, det känns som en dimma efteråt. Jag kan tala och förklara bra hur det är just nu. Men jag kanske borde gå in här och läsa lite för att få en känsla då det varit värre. Önskar min gamla tråd fanns kvar.

Mår mycket bättre nu, har semester och har lyckats varva ner. Har fortfarande mycket för mig (med mina mått mätta) och har bestämt att jag inte ska tacka nej till något nu i sommar (ja, inom rimliga gränser såklart). Så även om jag bara skulle vilja sitta hemma och ta det lugnt och fixa med mitt så ska jag umgås med vänner och släkt, även om det känns jobbigt.

Det där är så lustigt, för jag tycker generellt om att umgås med människor, jag mår bra av det (i lagom dos) men det är alltid så jobbigt innan. Inte för att jag är nervös, men jag får hela tiden bara tanken av att jag vill skita i det, att det vore mycket lättare att bara vara hemma. Det spelar inte någon roll vem det är - så är det med alla. Men nu försöker jag tvinga mig över den gränsen för jag vet ju att det alltid blir trevligt när man väl umgås med folk. Måste ju såklart fortfarande ha in egentid men i ärlighetens namn så har jag nog mer egentid än 99,9% av världens befolkning ;) Sen kan det ju vara jobbigt efter också, om det har tagit mycket energi, för då kan jag bli mentalt eller fysiskt trött i flera dagar.

På tal om mentalt trött, talade med min far i går. Han är en tillbakadragen träningsnarkoman som har ett specialintresse som tar ALL hans tid. Jag vet ju inte, men är sisådär 99,9% säker att mina diagnoser kommer ifrån honom. Han funkar såklart annorlunda. Han ses inte så smart av andra, han har dyslexi (inte utredd men det är tydligt) vilket kan vara en bidragande faktor, men hans sociala färdigheter är också klumpiga. Klumpigare än mina, och det är nog därför han är mer tillbakadragen. Han är aldrig otrevlig, väldens snällaste, tyst, lugn på utsidan men har haft mycket fysiska problem såsom magkatarr, fantomsmärtor osv. Jag har aldrig riktigt kunnat prata med min pappa om hur man funkar, då man inte alltid får så mycket respons från honom. Men vi har faktiskt börjat prata mycket mer, och WOW, jag trodde att jag fått mitt intellekt från min mamma - men det är min pappa. Min pappa är väldigt bra på spel - strategiska spel. Han spelar inte ofta. Men när vi satt och spelade häromdagen så berättade han att när han spelade luffarschack med sin kompis när han var yngre så fick han koncentrera sig och tänka så många steg före att han efter ofta blev helt trött i huvudet. Jag sa då; "som järntrött", och han instämde. Shit, då har vi det gemensamt - skillnaden är väl bara att jag känner det precis varje dag.. haha... men det är inte bara det vi har gemensamt. Vi har specialintressen som vi är sjukt passionerade kring, vi gillar att göra vår grej, gillar att vara ensamma, äta samma sak varje dag. När han var utomlands i 3 månader (han åker på resor för tävla och träna i sin sport) så hade han ätit pannkakor till frukost varenda dag i 2,5 månad... haha... det hade nog inte ens jag klarat av. Han kan bara tillaga gröt, korv, hamburgare och pasta på spisen. Tycker om att se vad han äter. Och han kan äta det varenda dag... haha... det är ju som mig... fast jag lagar inte ens mat för det mesta. I vilket fall... vi har väldigt lika värderingar också har jag upptäckt och även om han inte alltid är påläst så funkar våra hjärnors lika, vi tänker utanför boxen och förstår helt enkelt inte andra människors ologiska beteenden.. och det brukar vi skratta åt :)

Det blev en avstickare.. snälla... läs inte resten.. det är bara ännu mer babbe...

Njuter verkligen av semestern och har just nu ett projekt - Marie Kondo-style. Har rensat ut garderoben, mer än hälften är borta. Har avtackat alla grejer och vikt allt minutiöst perfekt och det är sååååå tillfredställande. Har organiserat städskåp m.m. Det är tidskrävande men precis den sorts arbete jag behöver för att inte känns mig stressad men ändå får jag ut något av det. Att bara sitta av tid har jag svårt för - men kan samtidigt fastna i detaljer och sitta i 5h och researcha den bästa förvaringsboxen för flingor som kan hittas.. haha.. det är tydligt att jag är lite tokig... but I love it!

Det var ju tydligen midsommarafton i går, har inte druckit på midsommarafton på 2 år då jag även var nykter förra sommaren. Brukar ju aldrig festa eller hitta på något speciellt på midsommar så det är ingen trigger-högtid för mig ändå. Det blev ingen fest i går heller, ingen alkohol - lite god päroncider från Brunneby musteri. Lyx!

Just ja, var ju på date för en vecka sedan. Det var helt okej, stundtals riktigt trevligt. Jag har ju ofantligt svårt att läsa av signaler men jag tror han var intresserad. Han innehar de flesta egenskaperna som jag tror de flesta skulle uppskatta, och även jag. Trygg, social, lätt för skratt, attraktivt yttre, frågvis/nyfiken, bra jobb, mjuk och sårbar och det bästa var att det gick att tala med honom på ett djupare plan, intellektuellt. MEN... jag kände inga fjärilar. Har iof. inte känt det så många gånger i mitt liv... kände iof. inte total avsmak heller (vilket jag däremot känt många gånger).

Jag tror daten försökte kyssa mig i slutet av kvällen då jag hade kört hem honom, så tror han gjorde invit att jag kunde stanna.. men jag vet inte. Jag gav honom en kram och sa att det hade varit trevligt, att vi borde ses någon mer gång. Jag kände bara nej till en kyss eller något annat, innerst inne så vill jag inte det just då. Tidigare i mitt liv så gav jag alltid in till den andra personens ev. önskningar, eller vad jag trodde man skulle göra. Men inte längre - passar det inte för personenen i fråga så får det bara vara. Jag vill hem till mitt lugn, min säng, mitt sminkborttagningsmedel osv.. haha. .

Ska träffa honom nästa helg igen dock, så får vi se. Skyndar långsamt. Tror inte det kommer bli något mellan oss men det kan ju bli en vän om inte annat. Kanske bara behöver känna mig lite uppskattad och bygga upp mitt självförtroende. Det känns redan lättare att ev. kunna gå på en date i framtiden, men någon annan också. Nu har jag spräckt den gränsen liksom. För andra kanske det är banalt, men jag är så jädra stolt över mig själv. Har inte varit så stolt för att jag vågade på jättelänge.

Jag märker att jag behöver skriva av mig. Det handlar ju inte om alkohol, men det är väl just för att alkohol har en sån liten del i mitt liv just nu. T.ex. så drack min date ett par öl när vi var ute - jag var inte alls avis. Jag drack en alkoholfri och det var lika bra. Jovisst hade jag kunnat vara mer avslappnad om jag var lite salongsberusad MEN jag hade inte varit jag.. jag hade bergis gjort saker som jag inte vill och sedan haft ångest över det. Att vara nykter är det så essentiellt för att leva ett äkta liv utan ångest, utan att skämmas, utan att behöva ljuga... att man lever vaket och efter sina innersta värderingar!

Andrahalvlek
lör, 2021-06-26 - 12:14

Tack @Ensam1984 för att du delar med dig. Det är alltid lika givande att läsa ditt ”babbel”. Spännande att du och din pappa har hittat fler gemensamma nämnare - och det förklarar ju verkligen varför din mamma är så bra med dig. Hon upplever det ju redan på nära håll via din pappa. Spännande med dejten också! Klokt att ta det varsamt, det som sker det sker inom sinom tid.

Kram 🐘

Ensam1984
ons, 2021-07-07 - 17:19

Pust... så känner jag just nu. Detta kommer bli långt, men hoppas om jag skriver ut det.. att jag bara får ur mig det och sen kan gå vidare. Just nu vill min kropp dricka, just nu vill min kropp ha cigg... jag kommer inte ge mig hän det för jag vet varför... jag kan inte hantera känslor.

Vi tar det från början, för ungefär 3 månader sedan hörde en gammal bekant av sig, vi var tillsammans som pojkvän/flickvän när vi var unga, var tillsammans kanske i 6 månader eller något när man var 15-16år. Det tog slut då vi bodde långt ifrån varandra och ja, jag vet faktiskt om det var något mer... det var ju 20 år sen så det spelar ju absolut ingen roll. Tragiskt nog är det nog det längsta förhållandet jag haft, men jag var ju så ung så det räknas ju inte som ett riktigt förhållande liksom.

I vilket fall, han hör av sig till mig, vi har inte haft någon kontakt på 20 år. Min första tanke var bara "Å nej, nu måste jag skriva med någon", blir lätt stressad av att ha någon som förväntar sig svar och uppmärksamhet hela tiden. Men det funkade bra, det var trevligt att prata med honom och till skillnad från de flesta killar som man talar med så var/är han en gentleman. Han har precis skilt sig och flyttat, har barn, bor en bit ifrån mig men inte oändligt långt. Vi messade nog varje dag i 2 månader och det kändes enkelt och det kändes som att jag höll i bollen. Det kändes som att han var mer beroende av mig än vad jag var av honom. Jag höll det på tryggt avstånd med tanken att detta är bra övning för mig, att jag kanske kan få öva på att gå på date, att öva på att våga.. våga känna...

Vi träffades för första gången för 2,5 vecka sedan, det var en bra date, inga gnistor, inga försök från hans sida men det var trevligt - inte mer än så. Det ska ju sägas att jag för det mesta inte har en så positiv bild kring människor ändå. Vi hade nämligen väldigt djupa fina samtal och han var fin att titta på också. Vi fortsatte talas vid på Messenger och gav varandra komplimanger, men väldigt PG liksom.

Nu i helgen så möttes vi igen, det blev ganska lugnt, beställde hem mat, snackade och tog en promenad. Umgickas i 5-6 timmar på kvällen. Helt nyktert såklart. För mig var det en fantastisk kväll, jag kunde öppna upp mig som jag aldrig vågat förut. Tror jag dock att jag gav lite för mycket av mig själv, visade mig lite för sårbar. Kan knappt komma ihåg vad jag berättade men vet att när vi satt och diskuterade så kom vi in på förhållanden, kommunikation osv.. och jag var helt enkelt bara ärlig. Att jag har haft svårt med det, att jag har krångel med att förstå andra, att jag har svårt att känna av och inte vet folks intentioner. Att jag har levt ett liv där jag undvikit att känna, förutsatt det värsta så jag inte kan bli besviken. Det blev ganska djupt - för djupt för en andra date. Men jag upplevde situationen som bekväm och han var nyfiken, trevlig och sa han sa att jag hade ett härligt tankesätt, att han gillar att jag analyserar men att han inte är van vid det. Och jag förstår ju, jag visar ju inte detta för typ någon - det är ju bara de senaste åren som jag vågat visa liiite av detta... och det är som att det kommer ut för mycket nu, som att allt det jag förtryckt i alla år måste få ta plats... ta all plats.

Han gick i vilket fall hem, jag fick en kram men försökte inte heller med något - jag är som sagt blind vad gäller folks intentioner. Jag kan analysera i all oändlighet men hur ska jag kunna veta!? I vilket fall, när han gick så sa han något i stil med att det var trevligt, härliga samtalsämnen och vi hörs typ. Det lät dock lite som ett hej då - ett sista möte. Och direkt när han gick så kände jag bara att jag ville att han skulle stannat. Jag hade tidigare erbjudit honom att sova på soffan då det är en ganska lång bilresa hem till honom men han tackade artigt nej. Men när han gick så hände det som inte fick hända... det jag inte känt på SÅÅÅÅÅÅÅÅ många år... jag kände någonting, och det gjorde ont i hjärtat! Magen hade fjärilar! Andra kanske älskar den känslan - jag HATAR det!!!!

Jag avskyr att vara betuttad/intresserad... för då vet jag inte hur jag ska bete mig. Jag känner mig mentalt besatt - precis som med alkohol eller cigaretter. Kan inte tänka på något annat och det gör ont i mig.

Nu till nästa krångel. Han har inte skrivit, jag har skrivit ett par gånger och han har svarat - han är ju trevlig så såklart gör han det. Men han tar inte initiativet till kontakt och inget har sagts om att mötas igen. Han har sina barn denna vecka och är mitt uppe i en flytt, men han har haft mycket innan också - men ändå haft tid att checka in med mig. FAN!!! Kunde inte detta hänt innan vi sågs igen... då hade jag inte mått som jag gör nu.

Samtidigt som jag är ledsen och det gör ont då det är tydligt att han har friendzonat mig och inte visar något intresse utöver att vara en bekant/vän så är jag glad för att jag fortfarande har kapaciteten att känna... för att bli mentalt besatt, för att känna hjärtesorg (även om nu detta är av lite mindre art). Jag som trodde att jag hade tappat bort de känslorna. Har nämligen inte känt något sådant på kanske... 10-15 år. Det känns piss att jag fick känslorna för att jag kände mig bekväm, lycklig och sedd - och så var inte känslorna delade. Det är som en självuppfyllande profetia. Jag är inte god nog, för vem skulle vilja ha en sån som mig? Det är tydligt att jag inte vill ha en sån som vill ha en sån som mig, jag vill han en sån som inte vill ha en sån som mig.

Okej, jag måste bara försöka släppa detta, denna killen är inte så speciell. Han representerar säkert bara något annat, har jag blivit förälskad i tanken om kärlek? Gudars.. spelar det någon roll... nej... men jag vet att känslan jag har i kroppen brukar jag dricka på. Nu har jag ju inte druckit på 9 månader. Kan ärligt talat säga att jag nog inte varit såhär sugen på att dämpa den inre striden - dämpa känslorna - på exakt 9 månader. Jag kommer inte göra det - för jag kan inte, äter medicin och vill inte förfalla, gå bakåt... men vet inte var jag ska ta vägen.. var ska jag göra av mina känslor.. hur blir jag av med denna hemska känsla av olycklig kärlek... JAG VILL BARA BLI KVITT DEN! Detta är varför jag stängt av mig själv... för om man inte försöker så kan man inte bli sårad.

Vet inte var jag vill komma med allt detta men det är väl på ett sätt bra att jag har förmågan att känna, men det är svårt då jag inte ha någon strategi för att ta mig ur detta... sitter bara innerst inne och väntar och hoppas på att han skickar ett mess till mig och vill träffas igen... men även jag (som har svårt att läsa av människors intentioner) inser ju hur det ligger till.

Ska försöka ta mig ut och gå, eller jogga eller något - för jag blir knäpp av att inte göra någonting, jobbar hemifrån denna och nästa vecka då ingen jobbar på min arbetsplats - så blir helt instängd i mina egna tankar. Inte bra. Ska på AW på fredag, så kan prata lite med en vän då (jag kör för övrigt så ingen A till mig såklart).

Det är inte bra, men det är bättre nu när jag fått skriva av mig. Måste försöka tänka rationellt, se det positiva och lägga detta bakom mig. Öppna upp tanken på att våga träffa någon... annan... någon gång... kanske....

Sisyfos
ons, 2021-07-07 - 22:50

Usch, jag är inte ett dugg avundsjuk… eller jo kanske, för det är blandade känslor. Men just det där att kastas långt tillbaka i tiden och hur det var då. Det känns jobbigt! Å andra sidan så är det ju också den där levande känslan man har. Hoppas han hör av sig igen. Och det kan finnas sjukt många orsaker till att att han inte hör av sig. Nyseparerad, barn, rädsla. Två dater är ju trevligt.

Andrahalvlek
ons, 2021-07-07 - 23:18

@Ensam1984 I hyfsad närtid har jag också blivit betuttad, så där lite lagom. I dejter som senare visat sig inte vara betuttade tillbaka. Och det gör SÅ ont. Det känns som jag lagt mitt hjärta på en tallrik till dem, och de vill inte ha det. Jag har gråtit och förbannat och druckit. Mycket vin.

Det finns inga genvägar. Man ska bara igenom det. Gråta, förbanna, men inte dricka. Musik har hjälpt mig. Timbuktus låt ”Resten av ditt liv” har jag spelat på repeat bland annat. Men i ditt fall vet du inte om han är ointresserad. Han har inte sagt det tydligt. Du får avvakta, gråta, förbanna, springa, spela musik. För varje dag blir det lite lättare. Lite.

Kram 🐘

PS. När jag slutade dricka så slutade jag också dejta. Mycket lugnare så här. Men en dag vågar jag kanske prova dejtandet igen. För man måste våga för att vinna.