Min resa. 12 veckor idag 2020-10-31

Jag har redan startat ett par trådar här, men tänkte att jag egentligen behöver en tråd just om min nykterhet. Vi har ju alla gjort olika resor och jag tänker att kanske hjälper det någon eller så kanske jag om ett år kan läsa tillbaka själv och se i vilka banor jag tänkte på den tiden. Jag hoppas att ingen tar illa upp för ännu en tråd, men när jag först registrerade mig här var jag väl lite mer sökande. Nu har jag väl inte hittat alla svaren ännu, det gör man väl aldrig, men jag är kanske mer medveten om vad jag själv vill vid det här laget om man säger så.

Idag är det alltså 12 veckor sedan jag drack sist. Då kan jag kanske inte fira 12 veckor idag. Kanske är det imorgon? Eller ska man räkna tidpunkten man drack sista glaset? Det kanske inte är så jättenoga. Jag minns inte exakt i vilka banor jag tänkte då, för att vara ärlig. Men jag har en historia av att dricka för mycket. Jag har väl egentligen alltid varit medveten om det, på ett eller annat sätt. Sedan jag började dricka i ungdomen så har det väl alltid funnits med mig. Det jag ser nu i efterhand är ju att jag lyckats bäst när jag höll mig ifrån att dricka. Jag har dock aldrig haft ett uttalat mål att aldrig dricka igen, förrän nu då. Min 30 års-dag firade jag t.ex utan en droppe alkohol, utan att det var ett uttalat mål. Det var inte så att jag hade sagt på förhand att nu blir det inget, utan det bara blev så. Då hade jag också i och för sig en treårs period då jag bara hade druckit vad jag hade blivit bjuden på, vilket sammanlagt var ett par öl och en drink fördelat på ett par tillfällen.
Jag minns inte vad jag tänkte på den tiden, men innan det hände var det en familjesammankomst där jag blivit alldeles för onykter. Jag är säker på att det var den som fick mig att hålla mig ifrån att dricka igen. Jag vet att jag inte hade sagt att jag aldrig skulle dricka igen, men jag vet inte exakt hur jag tänkte heller. Men runt 30-års åldern så förändrades livet och med det också min relation till alkohol, och den har väl sedan dess blivit allt sämre. Dock har jag återigen lyckats med att ta kontroll ett par gånger och druckit mer lagom, som en normal människa. Men jag har alltid trillat dit igen. Den här semestern blev det allt för mycket att dricka och jag vet med mig att jag tänkte att jag måste göra något åt detta. Den sista dagen jag drack vet jag att jag tänkte att jag måste dricka upp de sista ölen och det sista vinet. Risken är att imorgon, om det finns något kvar så tänker jag att jag måste dricka upp det. Och när jag väl dricker upp det, då har spärrarna släppt. Även om bolaget har stängt kommer jag tänka att jag kan ju åka in och äta något och ta en öl och där är man igång.
Så jag gjorde enligt planen och drack upp allt. Jag vet inte exakt mängden, men jag hade ju byggt upp en tolerans så det var ganska mycket. Dock minns jag att jag minns kvällen och hur jag och min sambo la oss för att titta på något innan vi somnade, dock ganska sent. Nästa morgon vaknar jag och är egenlitgen inte ens bakfull på det klassiska viset, vilket jag hade tänkt att jag skulle vara. Ingen huvudvärk, illamående eller skakningar. Lite trött bara.

Efter detta blev jag ju sjuk. Tänkte först att det kanske var COVID. Har funderat på i efterhand om det kunde ha varit alkoholabstinens. Har aldrig, mig veterligen, varit med om alkoholabstinens så jag kan inte säga, men jag hade i alla fall inte de klassiska symptomen. Jag hade feber och dålig mage samt lite lätt snuva.

Jag hade inte skakiga händer, illamående, hallucinationer, ångest eller svårt att sova. Svettades gjorde jag när febern gick ner, men jag hade inga sådana byta-lakan episoder. Alkoholen påverkar ju magen, så det kan ju definitivt ha ett samband med att jag hade druckit så intensivt ett tag. Men överlag kändes det ju inte som alkoholabstinens.

Febern försvann ju och magen lugnade ner sig till sist, men jag hade en del symptom som höll i sig, så jag började fundera en del på min hälsa och om jag kunde ha ställt till det med något. Dock har jag nu utretts av läkare och tagit en massa prov och ultraljudsundersökningar och jag är ok. Känner mig ju också mycket bättre nu, förutom att jag nu har åkt på en förkylning. Anledningen till att jag tar upp detta dock är väl kanske för att det är en del av historien och kanske även en av anledningarna till varför jag lyckas så väl med att hålla mig nykter. Låt oss gå tillbaka till när jag bestämde mig för att dricka upp det jag har kvar.
Visst, det hade varit bättre att hälla ut det. Men så tänkte inte jag. Jag vet dock att jag ville dricka upp det så att jag inte har något kvar. Men jag minns inte längre hur jag tänkte angående ett uppehåll. Jag vet att jag hade börjat tänka i banorna att det enda som kommer att funka är att sluta helt. Men jag vet inte när jag bestämde mig. Var det oron för min hälsa som gjorde att jag kunde göra det? Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag att det skulle vara lite mindre värt om det är. Att jag inte lyckades sluta från min egen insikt utan för att jag till slut blev orolig för min hälsa. Innerst inne vet jag ju att det egentligen inte spelar någon roll. Nu är jag på den här sidan. Jag har ett brev från min läkare där det står det inte är något problem för mig att dricka i måttliga mängder. Det är det ju inte för de flesta människor såklart. Men jag vet att jag inte kan det, och det är därför jag låter bli.
Så nu är jag här och jag känner att jag kommer att bli kvar här. Jag tycker att det är intressant att läsa om er andra och era resor och kanske lyckas jag hjälpa någon annan på vägen också. För mig förankras tanken allt mer att jag aldrig kommer att dricka alkohol igen, men jag känner att jag behöver diskutera alkoholen istället för att förtränga den. Kanske inte minst för att jag vill undvika ett återfall. Sen känner jag också ett sådant enormt behov av att prata om det. Denna text må tyckas lång, men jag har försökt att hålla allt så kort och koncist som möjligt. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel roman med osammanhängande funderingar jag har kring detta.
För tillfället känns i alla fall alkoholen i sig väldigt långt bort. Jag har inte haft funderingar på att kila iväg till systemet. Det känns inte som en kamp att inte dricka. I alla fall inte idag. Tror ni det hjälper att skriva om det för att det ska förbli så?

Jag tänkte väl först att jag klarar detta själv. Det känner jag väl egentligen fortfarande också. Det känns som om att jag mentalt har gjort en förändring. Dock upptäcker jag fortfarande saker om mig själv och det hjälper att skriva här och ta del av andras historier för att göra det. En insikt jag kom till idag i anhörigforumet.'

När jag fortfarande drack så relativiserade jag de negativa konsekvenserna av mitt drickande. Jag förstår att jag gjorde det, för jag var tvungen att göra det för att kunna motivera en fortsatt alkoholkonsumtion. Det jag märkte idag är att jag fortfarande relativiserar, till en viss del, trots att jag inte behöver det längre. Jag behöver ju inte motivera en alkoholkonsumtion som inte finns. Är det för att instinkten att relativisera var så stark att den fortfarande lever kvar till viss del, 12 veckor senare, eller är det kanske för att jag skäms för den jag var och det kan göra lite ont att erkänna hur illa det faktiskt var?

Annars känner jag som du gör. Det känns mycket lättare nu! Jag hade under några veckor problem med ångest som var värre än när jag drack alkohol, men det var väl mest det att alkoholen sköt ångesten framåt. Nu är det i alla fall en månad sedan jag hade en ångestattack, håller inte riktigt räkningen, men det ger också motivation till att inte börja dricka igen för det kommer bara bli en massa ångest när jag slutar för andra gången.

Jo, det har du väl rätt i med räkningen. Det är 12 veckor nykter idag. Det betyder att jag ligger precis 6 månader efter dig för 9/11 blir det 3 månader för mig :) Jag borde väl också gå över till månader nu, men i och med att 3 månader kommer så kort efter 12 veckor och jag redan firat 12 veckor, till råga på allt en dag för tidigt, så kanske det inte går :)

Hur kände du det i börjar då, om jag får fråga? Är det med tiden du allt mer känner att du inte har lust att börja dricka igen? Jag kanske redan nämnde det, men ett återfall känns så oerhört avlägset idag, men jag känner ändå att det är viktigt att jag gör det jag kan för att säkerställa att det inte händer i framtiden. Dock är vi ju alla olika och i olika faser av livet och slutar av olika anledningar och det spelar ju såklart in i chanserna att lyckas.

Jag minns heller inte längre hur jag tänkte tidigare. Bara av den anledningen känns det bra att skriva ner tankarna här så att jag kan gå tillbaka om ett år och se och reflektera över hur jag tänkte då.

En sak jag minns är att jag också tidigare gjort som dig att jag tänkte hålla upp en liten tidsperiod och se. Det fungerade aldrig riktigt. Jag tror att det är därför jag denna gången har ändrat till att jag är klar för resten av livet. Kanske för att jag tänker att jag annars hade börjat att förhandla mig själv efter ett tag, precis som jag gjort när jag dragit ner. Så jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att det denna gången skulle vara livet ut. Men jag vet att det var ganska tidigt och att det bara känns mer och mer självklart.

Vi har julbord med jobbet någon vecka in på december så det är ju inte så långt kvar dit. Men det känns faktiskt skönt att veta redan nu att jag kommer att vara nykter.

Jag känner också igen mig i det du skriver om toleransen. Jag kunde, även om det lyckligtvis inte hände ofta, avsluta en box samma dag som jag öppnade den. Helt galet, när man tänker efter.

Jag tänkte att jag fortsätter på min tråd när jag har funderingar, istället för att starta nya. Det var ju under en period så att jag hade en hel del ångest efter att jag hade slutat dricka. Delvis var det väl oro, kanske framförallt för min hälsa. Delvis var det väl att jag var så van vid att ta till alkoholen mot ångest. Men det blev aldrig att jag tog till alkoholen. Jag fick då en remiss till psykolog.

På något sätt blev det så att jag fick en tid på min 4-månadersdag dessutom. Den 9 December. Nu känner jag ju mig bättre idag. Men jag vet ju inte hur länge det håller. Jag vill ta den här möjligheten jag har fått och göra något bra av det.

Hur ska jag förbereda mig? Jag har ju en månad på mig nu och jag vill att det ska bli bra. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Det står inte hur lång tiden är heller. Jag vet inte hur mycket psykologen för samtalet och tar den dit vi behöver ta oss eller hur mycket jag själv ska påverka med vad jag tycker att jag behöver arbeta på. Det är nog omöjligt att inte ta upp alkoholen, men speciellt om jag känner lika lite sug som jag gör idag så vill jag ju kanske inte att allt ska handla om den? Eller vill jag det?

Tack så mycket, Andrahalvlek!

Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Jag förstår att du har en oerhörd nytta av din psykolog och det är ju skönt! Det kanske är bäst, som du säger, att vara öppen för vad som kommer upp i samtalet. En erfaren psykolog borde ju kunna leda mig genom att få mig att prata till de områden som behöver belysas.

Jag vet inte, men kanske är det så att jag bygger upp det lite inom mig och vill få mycket gjort men så känner jag efteråt att vi fastnade på något inte så relevant.

Kanske är det för att jag kände att det var så ibland när jag pratade med min läkare. Jag försökte förbereda mig innan, men efteråt märkte jag att jag inte fått svar på det jag ville ha, och en läkare kan man ju inte ringa tillbaka, lite på samma sätt som att psykologen träffar man ju inte förrän veckor, eller vad det nu blir, senare.

Men det här ska nog bli bra. Jag känner mig redan mer förberedd nu bara tack vare dig! :)

Jag tror jag har funderat just på detta innan, men:

Om jag skulle trilla dit och dricka igen, min plan är ju att aldrig dricka något igen, så sker det inte efter ett rationellt noga övervägande om fördelar kontra nackdelar. Det är inte intellektet som fått tala, i det läget.

Kanske verkar självklart, i och för sig. Men känns nog så viktigt att komma ihåg.

Om jag går och lägger mig nykter nu så kommer jag vakna imorgon med att ha klarat 3 månader nykter. Jag hyser såklart ingen större oro för att jag ska misslyckas nu. Ska egentligen bara duscha och borsta tänderna efter jag stängt ner datorn för att sedan lägga mig. Jag har heller ingen alkohol hemma, men framförallt har jag inte lust att dricka något heller. Jag var en sån som inte kunde ha alkohol stående hemma särskilt länge utan att det blev uppdrucket. Men det känns som att jag kommit så långt nu att jag skulle kunna ha en flaska med någon gammal favorit här hemma utan att frestas. Nu har jag inte tänkt att skaffa en ändå. Saker och ting kan ändras. Som sagt kommer dagen jag dricker igen, om den kommer, inte föranledas av ett rationellt fattat beslut. Således är det bara dumt att ha något hemma, även om jag som sagt är säkert på att jag klarar det just nu.

Jag har spenderat helgen med lite höstiga promenader och pratat med min far och min bror och har hunnit reflektera en hel del själv mellan varven. Jag har funderat mycket på det där med anledning till att dricka. Är det något som jag behöver identifiera och kanske reda ut för att jag inte ska börja dricka igen? Eller riskera något annat beroende eller problembeteende?

Om jag har obearbetade problem som jag trängt undan med alkohol, kommer jag tränga undan dem med alkohol till slut igen, eller hitta ett annat beteende att tränga undan dem med?

Jag tänkte tillbaka på ett trauma från min ungdomstid. Jag tänkte först att jag skulle skriva ner händelsen i sig här för att det alltid är enklare att förklara med faktiska exempel, men tänkte att då kanske traumat i sig får mer fokus än tankarna kring det, vilket inte är vad jag vill. Är ju inte heller min avsikt att söka sympatier för det. Det kanske räcker att säga att det handlar om något traumatiskt, men som ändå många har gått igenom liknande någon gång, om inte exakt likadant. Jag började väl dricka ganska hejdlöst då, det var på den tiden jag inte hade haft åldern inne länge för att kunna dricka. Men jag lyckades ju komma ner till en normal nivå igen efter det.

Jag har funderat på det där en del under helgen. De år jag drack nästan inget alls så jobbade jag heltid plus en massa övertid och studerade, vissa terminer fulltid på universitet samt bodde i hus som jag arbetade på att renovera själv. Det fanns ju inte tid att dricka. Var inte heller något jag kände att jag behövde då. Men kan det ha varit ett annat sätt att fly? Att hålla mig så sysselsatt?

Det jag tampas med lite nu angående att fundera på detta är, söker jag verkligen efter något som jag behöver ta itu med för att bli en bättre människa, eller letar jag bara efter en dålig ursäkt för mitt tidigare drickande? Jag antar att jag kommer ta upp detta med min psykolog. Det känns som att jag vill säga "Ja, jag drack en massa alkohol och betedde mig men X hände mig så det var inte så konstigt".

Dåliga saker händer alla människor. De flesta får inte sådana alkoholproblem som jag hade för det. Det är ingen ursäkt, tänker jag. Men sen funderar jag på om det kanske ändå finns en nytta i att bearbeta det och möta det öga för öga.

Jag vet inte om jag har lyckats formulera det på ett sådant sätt så att någon som läser det kan förstå vad jag menar. Jag har lite svårt att förstå det själv, kanske, och ännu svårare är det att förklara det.

Tre månader känns bra! Jag har redan bestämt mig och blir väl egentligen bara mer och mer övertygad om att det är resten av livet. Vi alla är ju olika såklart, men jag vill inte öppna för en förhandling vid ett månadsslut. Detta för att jag vet att jag inte kommer klara en begränsad konsumtion, om jag skulle få för mig det.

Men det känns bra för mig. Jag är klar.

Jag ställer mer frågor i din tråd :)

Ja, idag var det alltså tre månader nykter men har varit en off dag. Hade tänkt skriva ner lite funderingar, men det får bli en annan dag. Behöver sova.

Det är inte så att jag är sugen på att dricka och har egentligen inget med alkohol att göra att jag har en sådan dag. Möjligtvis indirekt då. Jag hoppas att alla andra hade en bra dag i alla fall.

Så är det väl, såklart. Det kommer alltid dagar som är lite sämre oavsett vad man gör. Tack för uppmuntran!

Jag skulle ha skrivit på min 3 månaders-dag, lite funderingar. Men det blev inte så. Jag tänkte inte gå in närmare på vad som tyngde mig och det är väl orelevant egentligen. Dock var det ju inte av en sådan natur att jag ens funderade på att införskaffa någon rusdryck. Så jag är allt fortsatta nykter.

Dock har jag en sak som jag känner att jag måste införliva. Jag har ju funderat på det länge, släppte det ett tag, men är nu återigen tillbaka på det. Jag förstår att det låter konstigt och jag har varit inne på det förut, men inte fått något riktigt bra svar. Jag kan förklara mitt mål.

VAD
När som helst i framtiden skulle jag kunna vilja kunna visa att upp att jag har varit nykter. Detta alltså på ett sätt som kan styrkas. Jag fyller i mina nollor här på alkoholforumet, men det begränsande med det är ju att det är självrapportering som gäller. Det väger inte jättetungt som bevis när en alkis försäkrar att det är som han uppger att han inte har druckit på X dagar.

HUR
Så det är alltså mitt mål. Hur det går till spelar egentligen inte så stor roll. Ett bra sätt som används av transportstyrelse, arbetsgivare, socialtjänst och andra är som jag förstått det ett PEth-test varje månad. Problemet med det är ju att man alltid blir ålagd att ta detta prov. Man anmäler ju sig inte frivilligt.

Ett annat är ju den appen som någon tog upp här på forumet som jag inte minns namnet på. Previct? Jo, så heter den. Problemet med den är att det tydligen bara är vissa beroendeenheter i vissa kommuner som kan erbjuda den. På något sätt känner jag att jag inte kan motivera dem att erbjuda den, om min kommun nu har den, och det känns som att jag enbart kommer att slösa på deras dyrbara tid.

Finns det något annat sätt som någon vet? Jag har tittat lite på Werlabs där man kan göra PEth för 995 spänn. Problemet är att jag har två timmar till närmaste ställe. Det gör alltså 4 timmars resa samt resekostnad plus 995 för testet plus att jag får ta ledigt en dag i månaden från jobbet. Det kan bli så att jag gör detta om jag inte hittar något alternativ. Ett annat problem är att det tycks som att endast jag kan se resultatet genom att logga in på deras app. Jag hade ju gärna haft det så att man kunde se det i min journal på 1177. Men, jag kan måste göra det.

Är det någon annan som vet något annat bra alternativ?

VARFÖR
För mig skulle det kännas psykologiskt bra att ha detta. Samt att det såklart skulle hjälpa mig att hålla mig nykter också. Dock känner jag ju som sagt inte att jag har svårt nog att hålla mig nykter för att kontakta en beroendeklinik. Med stor sannolikhet kommer jag aldrig behöva bevisa för någon att jag har varit nykter. Men jag vill kunna göra det om det skulle behövas.

Jag kikade lite online. Jag ser att det finns en som heter iBac som kan spara mätningar. Tydligen använder sig beroendevården av den. Jag undrar om det är det systemet som används i det programmet jag nämnde tidigare som någon annan hade nämnt? Dock hittar jag inget sätt som man kan verifiera att det är man själv som blåser på.

För nog vill jag ha det verifierbart på något sätt. Som sagt. När en alkis påstår att han eller hon varit nykter, så är man med all rätta misstänksam om det är enkelt att komma runt verifieringen. Men jag kanske ska skriva till företaget. Eller har någon annan erfarenhet av det?

Då var arbetsveckan slut. Jag hade egentligen lite planer för ikväll. Tänkte vara lite produktiv. Upptäcker att jag mest sitter och väntar ut kvällen så att det ska bli läggdags. Imorgon blir det till att vakna och gå upp för att vänta på att ännu en dag ska vara över. Det mest produktiva jag har förmått mig göra är att ta fram datorn så att jag kunde läsa och skriva här på forumet lite.

Tack för uppmuntran, Andrahalvlek och aeromagnus.

Jag har varit här och läst lite sporadiskt men inte skrivit något på ett tag. Det kändes bra att skriva här och då och då kunde det kännas som att jag bidrog. Men det är väl som det är. Jag tror att det hjälper mig att skriva här. Ändå känner jag nu när det har gått lite trögare att alkoholen inte lockar alls. Dock hade jag en märklig dröm i helgen med många märkliga element. I drömmen var alkoholen med nästan överallt. När jag vaknade så försökte jag erinra mig om alla händelser i drömmen. Det märkliga var att det kändes som en dröm någon som är sugen på alkohol skulle ha. Men kände ändå inget sug när jag var vaken?

Jag är ju helt säker på att alkoholisten bor kvar i mig därinne någonstans. Men lurar jag mig själv när jag känner efter och finner att jag inte är sugen på alkohol?

Jag ska väl försöka hitta tillbaka hit och skriva lite mer igen. Men samtidigt vill jag ge mig tid att vila den tid jag behöver först och främst och sen sakta men säker komma igång med lite positiva saker i livet. Bland annat har jag tänkt mig en guidad meditation ikväll. Bara inte för sent, så att man redan är sömnig när det drar igång.

Hundra dagar klarade nu, kom jag på. Idag är dag 101.

Andrahalvlek: Ja, det är kanske lite så med drömmar. Men det kändes riktigt som mitt gamla jag. Jag hade tillgång till alkohol och jag kände en del av den där fysiska känslan jag kunde känna när alkohol var på väg och mycket tankeverksamhet gick åt att säkerställa tillgången till alkohol. Väldigt märkligt hur vi fungerar.

Kennie: Det var inte meningen att starta flera trådar och förvirra. Jag försökte försvara det lite tafatt när jag började min tråd här, men jag vet inte om jag hade ett case. :o Tack för uppmuntran dock. Jag svarar lite här istället. Magen är fortfarande lite upp och ner, men det är kanske ställt mot en väldigt hög standard. Jag har alltid haft en sådan mage som tål precis allting. När jag jämför med andra människor nu så har jag fortfarande en tåligare mage än de flesta. Så det kanske inte är något egentligen. Men nog om det.

Du skriver lite om svackor inför 8 månader. Det börjar ju bli mörkare också, så det kan vara en del av förklaringen. Något av de svåraste är att veta hur andra människor uppfattar en själv: Jag har ju aldrig träffat dig såklart, men har lite svårt att tänka mig dig som självgod. Det är nog inte så farligt som vi kan inbilla oss.

En liten fundering vill jag lägga till. Nu verkar det som om att julbordet blir inställt på grund av Covid-restriktionerna. Jag ämnade såklart att inte dricka någon alkohol. Det jag hade önskat var att de andra gör som de vill. Jag vet att de flesta oftast dricker lite öl och snaps till, förutom om de kör eller har något annat förhinder. Jag hade önskat att det hade varit så.

Men jag kände mig ganska säker på att min närmaste chef skulle gå till julbordet och annonsera till de övriga på julbordet att han inte kommer dricka någon alkohol. Så berättar han för mig, inte inför de andra förmodligen i alla fall, att han inte dricker för att han vill ge mig support.

Det är inte så att jag inte uppskattar omtanken, men den bästa supporten för mig hade jag känt var att alla fortsätter sina liv som vanligt och gör sina val opåverkade av mig. Om någon annan väljer att inte dricka något på grund av att de ska köra, eller är inne i en vit månad eller bara inte känner för att dricka den kvällen så är det ju inget konstigt med det. Men om någon skulle låta bli att dricka på grund av att jag inte dricker. :o Det känns... jag hade funderat på hur jag skulle prata med min chef om det. Nu blir det väl inget av julbordet ändå, men jag hade nog hellre stannat hemma än att vara där och någon inte dricker på grund av mig.

Såklart vill han bara väl. Men det känns ju obekvämt för mig och kanske reagerar jag konstigt, men jag vill att det hela ska vara så odramatiskt som möjligt. Men det bästa är ju att jag pratar med honom när vi är själva. På ett odramatiskt sätt såklart.

En skillnad vi skulle ha haft i år var faktiskt att julbordet är på jobbets bekostnad, men alkoholhaltiga drycker inköpes för egna pengar om man vill. Det är bra att du tar tag i det på din arbetsplats! Det finns egentligen inga goda argument att uppmuntra till alkoholkonsumtion.

Jag hade annars sett fram emot julbordet. Vi skulle vara på ett ställe jag inte varit innan för att äta som är det som placerar sig högst i bland annat White Guide i närområdet.

Inte bara god mat. Jag gillar alldaglig mat mer. Äter ofta havregrynsgröt till morgonen. Ofta när jag går och lägger mig kan jag längta till det! Jag har bara hallon och banan i. Ingen socker, ingen salt, ingen mjölk.

Nu kommer jag att tänka på de gånger man har slösat bort pengar på lite dyrare mat som man dagen efter inte riktigt kan minnas. Alltså även när man inte var så onykter att man har minnesluckor i sig, men onykter nog att inte vara där.

Fredag var ju en dag som tidigare var given att man skulle dricka. Nu är det minst lika givet att jag inte ska det. Klockan är inte mycket över 22 och jag är redan trött. Förhoppningsvis innebär det en god natts sömn. Imorgon är det melodikryss! Förhoppningsvis har jag lite mer tid att skriva här då.

Melodikryss får du allt börja med, Andrahalvlek. Det hör till :) Samt Bingolotto på Söndag. Just nu är det paus där. Har egentligen aldrig spelat innan, mer än någon gång man köpt en lott till stöd för någons lag till Jul eller så, men även då oftast bara kollar lotten efteråt. Men nu kan jag tycka att det är rätt så avkopplande.

Dock blev det inte så mycket skriva av igår. Efter melodikrysset blev det långpromenad och sen greja hemma och telefonsamtal med min far och bror och sen lite finare middag hemma och film med min sambo. Det blev aldrig tid. Idag gick jag in till stan och handlade och gick tillbaka. Det blev 14000 steg bara där. Men ändå rätt skönt.

Jag försöker att inte ha några måsten. När jag inte får tid att skriva här så får det vara så. Jag har alltid varit en tidsoptimist av rang. Vis av den självinsikten försöker jag planera lite mindre till helgerna, men jag får inte gjort allt ändå och det får vara ok.

Det var väl mest bara en liten tanke :) Men det är ju kul att kunna stötta varandra.

Idag är jag iväg på jobbresa. Det blir ju inte så många nu i Corona-tider. Jobbresa var alltid förknippat med alkohol innan. Min kollega köpte sig en öl till kvällen, men jag har inte funderat på det.

Det blev en jobbresa. Inrikes i Sverige. Vi jobbar ju hemifrån och undviker resor. Har ju inte varit utrikes sedan Bergamo i slutet av Januari. När man pratar om nödvändiga resor så är ju nödvändig ett väldigt luddigt begrepp. Det känns som att det kan bli väldigt subjektivt. Alla resor man gör i tjänsten är ju nödvändiga på något sätt, för annars hade man ju inte gjort de resorna. Men just denna resan var viktig för vår verksamhet. Nåväl. Meningen var att vi skulle vara hemma ikväll, men en lång bilresa som startade lite senare än planerat och saktades ner av bland annat väder och väglag gjorde att vi bestämde oss för att stanna över natten, ungefär halvvägs och det var väl lika bra det.

I och med medlemskap i hotellet så fick vi en varsin present när vi checkade in så jag tog med mig min upp på rummet. Visade sig vara två kalla Heineken 0.0%. Nu har jag ju bara druckit vatten, kaffe och te på flera månader. Har inte varit sugen på alkoholfri öl, men det är ändå fredag så jag öppnade den. Den var väl ok. Smakar förmodligen mer nu när jag är så van vid vatten. Men jag sparar den andra. Och jag skulle nog inte betala för en. Men nu har man i alla fall druckit en öl och nu är det läggdags. Det blir melodikryss i bilen imorgon. :)

Jag sneglade på en Staropramen i affären idag. Står ju alkoholfri, men är 0,5%. Jag är medveten om att det är väldigt lite, men hoppade över den. Jag håller mig till vatten. Får bli lite Herrljunga must och/eller cider till jul kanske :)

Hoppas du har haft en bra lördag du med. Här har det i alla fall varit härligt väder, men lite bitigt i luften. Perfekt för promenader.

Jag är ofta här inne och läser men märker att jag har lite mindre tid för att skriva. Det känns som att det är bra att vara här. Men vill ju inte att det ska bli ett tvång heller, på något vis. Men nog reflekterar jag fortfarande mycket angående alkohol.

Just idag har jag tänkt att jag egentligen vill vara en av dom som kan dricka alkohol på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt vet jag ju att jag är en av de som inte kan det. Det känns synd på något vis, men samtidigt inte. Kanske det hade varit ännu bättre om jag levde i en värld där jag inte visste att alkohol fanns. Då kunde jag spendera all min tid på viktigare saker. Nu är det så svårt att hitta någon form av balans. Jag har nog inte riktigt funderat riktigt färdigt på detta än för att sätta ner det i ord antar jag. Nåväl. När jag fick min tid till min psykolog var det 2 månader till dess. Nu är det nästa vecka. Kanske får jag mer rätsida på mina tankar då.

Du är ett så otroligt bra stöd här och det tror jag att de allra flesta håller med om. Jag uppskattar dina tankar och reflektioner och att läsa i din tråd. Det är kanske inte alltid jag tycker likadant men det är väl bara bra. Jag tycker ändå om att få höra hur du resonerar kring saker och ting.

Det är väl lite så med forumet att jag känner att det hjälper mig. Jag tycker också att det är bra att ha rutiner, vilket på ett sätt innebär måsten. Men man kanske inte ska ha för många. Jag har väl kanske inte på samma sätt som du men ändå varit högpresterande och ställt väldigt höga krav på mig själv. Nu försöker jag väl hitta en bättre balansgång, även om det kan vara svårt. Vissa saker får ju vara rutiner och måsten och vissa andra får vara fritidsaktiviteter och sen kanske vissa andra är lite mittemellan.

Forumet får ju inte bli ett måste men samtidigt vill jag ju ofta vara här och egentligen kanske jag borde tvinga mig hit om det vore så att jag fick lite tyngre perioder, för att det då skulle behövas mer än vanligt.

Jag spånar vidare. :)

En sak jag har funderat på är det där med att det aldrig är försent, men att det är något man intalar sig själv att det är för att fortsätta dricka.

Långt innan jag la alkoholen på hyllan så hade tanken att det är det jag måste göra börjat formas. Men det blev aldrig slag av saken. Jag ska väl inte säga att det är den enda orsaken, men något bidragande, när alkoholkonsumtionen börjat få konsekvenser, är ju tanken att det redan är försent då det redan fått konsekvenser.

På ett sätt är det ju försent. Det är försent att sluta dricka för att förhindra de konsekvenser det redan har gett. Så är det ju. Man kan inte göra något åt det som redan har skett. Men det är inte försent att sluta för att förhindra konsekvenser i framtiden. Tvärtom! Det är det aldrig försent för utan dags att börja med en gång. Men man ser ju inte det när man är mitt uppe i det.

Jag grämer mig ibland nuförtiden att jag inte slutade tidigare. Men jag kan inte göra något åt det. Nu har jag ju slutat och det är det som är det viktiga. Jag kan känna mig nöjd med att min alkoholkonsumtion inte skapar fler konsekvenser i mitt liv i alla fall. Det är ju det jag kan göra nu. Att inte börja dricka igen. Och det är inte så lite det. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit nu om jag inte hade slutat.

Jag kan också ibland känna att jag var svag som lät det hållas så länge. Att jag inte lyckades sluta tidigare. Men om jag vänder på det så är jag ju stark som har slutat nu. Inte för att blunda för mina brister och fel. Men nog banne mig får jag ge mig cred för att fatta bra beslut också ibland och förbättra mitt och mina närmastes liv!

Andrahalvlek: Ja, så är det väl kanske det är lönlöst att ångra det när man ändå inte hade kunnat. Jag hade väl inte kommit till den punkt du var att det inte var kul längre. Det kunde jag ju känna att det var emellanåt men för långt hade det gått för länge sen. Gräl med en knarkare kunde ha gått snett, absolut :o Tur att det gick väl i alla fall. Nu vet du ju att det inte kommer hända igen heller.

Men det är väl det som är det mest avgörande till om man lyckas med att sluta eller inte. Om man verkligen är redo att sluta. Är man fortfarande kvar i tänket "Jag vill egentligen inte sluta men borde nog" så krävs en mycket större dos viljestyrka än när man känner på djupet att man är redo att sluta.

Men det är väl som du säger. Vindrutan är mycket större. Då och då skadar det ju inte att titta i backspegeln dock, så man inte blir påkörd bakifrån av det förflutna :)

Torn: Jag märker väl att jag ser många likheter mellan min egen och andras berättelser här, men även en del olikheter såklart. Det verkar som att vi har fler likheter än olikheter dock. Jag försökte också att dra ner på det en massa gånger och lyckades ibland. Jag höll upp en hel månad i slutet av förra året.

Jag hade väl egentligen inte satt ett slutdatum, för jag minns inte exakt hur jag tänkte. Men på sommaren visste jag att det snart fick vara slut och drack ju mer än någonsin. Dock klarade jag mig undan några abstinensbesvär. Jag var dålig i magen ett tag, men jag vet inte hur mycket det berodde på alkoholen. Inga skakningar eller delirium eller något.

Men jag håller med dig om att man inte ska skjuta upp beslutet att sluta. Dock är det ju det man gör när man är mitt inne i det. Det är väl först efteråt man förstår.

Om ni minns min berättelse så drack jag under sista kvällen jag drack upp all alkohol jag hade kvar hemma. Detta för att om jag hade vaknat på söndag med några öl i kylen så hade jag förr eller senare druckit dem och sedan hamnat på någon krog eller liknande och druckit den dagen också.

På ett sätt skäms jag lite för att säga det men jag kunde inte ha alkohol hemma. Ibland ett litet tag. Ofta inte. Det hade inte gått då i alla fall, det vet jag. Det smarta hade ju kanske varit att hälla ut det jag hade kvar, men jag drack upp det istället. I alla fall. Jag har inte haft alkohol hemma sedan dess. Imorgon skulle vi ha haft julmiddag men det blev inställt på grund av Covid. Så idag fick jag då hem en korg med godsaker från jobbet. I korgen återfanns även en vinglögg på 10%. Jag har väl kanske inte berättat för så många på jobbet än. Normalt hade jag val redan haft den på värmning nu :)

Men jag ser inte något problem med att ha den hemma ens faktiskt. Det var lite andra sötsaker i korgen jag inte kommer röra heller. Sötsakerna äter min sambo, då hon tycker om dem. Glöggen tänkte jag att hon kan få dricka men om en flaska blir för mycket för henne så kan jag alltid ge bort den till någon.

Jag har inte varit den som köper hem något för att testa mig själv och hade inte heller förväntat mig detta och visste kanske inte exakt hur jag skulle reagera. Men just nu lockar glöggen lika mycket som sötsakerna som jag inte äter.

Jag har förstått att några här på "Det vidare livet" tycks stabila i nykterheten. Jag antar att jag räknas dit. Jag har även förstått att det kanske kan vara svårt att läsa om någon som verkar ha det väldigt lätt att vara nykter när man själv kämpar för att vara det. Jag vet inte om någon av er som gör det läser det jag skriver men om ni gör det så vill jag att ni ska förstå en sak.

Jag skrev aldrig här om att förändra mitt drickande. Dock tänkte jag på det under en väldigt lång tid men brottades med det främst med mig själv. Jag har funderat på hur det hade varit om jag hade hittat hit då och skrivit. Om alla de gånger jag försökte förändra mitt drickande och hur det fungerade bra vissa dagar men mycket sämre andra. Det kanske hade hjälpt mig att sluta tidigare, kanske inte. Jag föll dock dit minst lika hårt då och då som ni som kämpar på nu gör. Kanske faller jag dit igen också. Jag är ju inte immun på något sätt. Jag är ju fortfarande en alkoholist, även om jag är nykter och just nu håller tillbaka alkoholismen.

Jag har funderat på varför det är så mycket enklare nu än det var förr. Kanske är det så att man kommer till en punkt. Jag var väl också hjälpt av att jag ett tag efter jag slutat var orolig för min hälsa. Men förmodligen är det väl lite som för anhöriga. Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Den processen måste man nog gå igenom med sig själv också. Länge var det en del av mig som ville förändra mitt drickande, men en annan del av mig som ville fortsätta dricka.

Det tog en väldigt lång tid innan jag fick med hela mig i förändringsarbetet. Det kanske ser ut som att jag har det enkelt nu, men det har inte alltid varit så. Jag kan inte heller räkna med att det alltid kommer vara så. Kanske kommer de delar av mig som vill fortsätta att dricka bli högljudda igen.

Som ni kanske vet var jag en av de som oroade mig för min lever. Dock aldrig medan jag drack. Det var egentligen först efteråt som jag fick funderingar på om jag kunde ha orsakat någon permanent skada där. Det positiva med det var att jag hittade hit. När man googlar om leverproblem så kan man hitta listor och liknande med symptom etc., men egentligen säger de inte särskilt mycket. Jag ville egentligen hitta någon som hade erfarenhet av det att prata med. Visst blev jag undersökt på min vårdcentral, men det tog tid och tiden man får prata med läkare är ju väldigt begränsat. Oftast blev det bara ett brev på posten vilkte gjorde det till en väldigt utdragen process. Men det var inte alltid så lätt att hitta någon med erfarenhet. Jag kände mig ganska ensam.

I dagsläget har jag dock en hel del mer erfarenhet. Jag har diskuterat med och läst mångas berättelser som har eller har haft problem med levern. Det gör mig såklart inte till läkare och jag kan inte diagnostisera någon. Vad har jag då lärt mig av detta?

1. Alla fall är unika.
Det kan ju bero på att vi alla är unika individer och hur vi påverkas av leverproblem kan bero på genetiska faktorer men även andra sjukdomar vi har. Därför är det väldigt svårt att jämföra med någon annan. Man kan aldrig se på någon annan som man vet med sig har druckit mer än man själv har gjort och säga att eftersom han inte har några leverproblem så kan inte jag ha det heller.

2. Ett blodprov säger inte alltid jättemycket.
ASAT och ALAT o.s.v påvisar främst pågående problem med levern. Många med avancerade alkoholskador på levern som slutar dricka får efter ett litet tag vad som anses som normala värden på leverprover. Å andra sidan kan en del som har haft väldigt höga värden på leverprover återhämta sig i princip helt efter att ha slutat dricka.

3. Många tar inte en första varning från levern på allvar.
Detta är väldigt vanligt i mångas berättelser. Man kanske själv ser lite varningstecken, kollar sig hos läkaren men inget verkar sådär jättefarligt. Speciellt inte efter att man varit utan alkohol ett tag. Man är kanske orolig initial men sen tänker man att man kan fortsätta och sen kommer man till en punkt där det längre inte finns någon återvändo.

4. Många använder alkohol för att dämpa ångest över levern.
Det här är ju också ett stort problem. Man har kanske lite småsymptom eller har haft något högt värde på något blodprov. Då kommer ångesten och är man alkoholist så tar man ju till alkoholen för att dämpa ångesten. Denna cykel kan vara väldigt svår att bryta. En del bryter den genom att de väntar alldeles för länge, tyvärr, och hamnar på sjukhus och tvingas upphöra med alkoholen.

Denna information är dock väldigt svår att förmedla till någon som dricker för mycket och är orolig för sin lever för att man riskerar att personen hamnar i den onda cirkeln där man använder mer alkohol för att dämpa ångesten.

Det jag försöker förmedla är att man ska 1. inte oroa sig men 2. ta det på stort allvar. Men det är så svårt att få fram. Problemet är ju att man kan 1. oroa sig för mycket och få panikångest, illa nog bara det men det kan leda till att man tar till alkoholen eller 2. oroa sig för lite och fortsätta dricka.

Jag har hört väldigt många historier från människor som slutade att dricka, när de började oroa sig för levern, och vände på det och lever ett bra liv nu. Jag har också hört historier om människor som inte slutade dricka när de började oroa sig, kanske för att de inte lunde sluta eller för att de inte tog det på tillräckligt allvar, och som nu har oåterkalleliga skador och symptom.

Dock har jag inte hört om någon som var orolig för sin lever som inte slutade dricka och som det gick bra för.

Det är mycket riktigt så att man saknar känsloceller i själva levern. Dock är det många som får ont av olika former av leversjukdomar. Det finns de som har ont i levern(ok, det är ju inte i levern, men om vi säger på grund av levern) både på grund av fullt reversibel fettlever, eller inflammation samt cirrhos. Sen finns det de som jag talat med som gått igenom en levertransplantation men som aldrig känt någon smärta eller obehag där alls.

Just smärtan finns det olika bud på vad den beror av. Vid fettlever eller inflammation t.ex så sväller ju levern upp och blir större än den normalt är. Detta kan då i sin tur göra att den trycker på intilliggande organ eller vävnader, som i sin tur har smärtreceptorer. Detta gör ju att smärtan känns i området kring levern och på grund av levern men inte i just själva levern. Denna smärta kan ibland kännas i höger axel istället. Detta kallas ibland för visceral smärta. Lite såsom att hjärtproblem kan ge smärta i vänster arm eller vänster sida av halsen.

Av de förvisso högst anekdotliga upplevelser jag fått ta del av så är det människor med leversjukdomar av varierande dignitet som alltså känner allt från ingenting alls vid slutstadier av sjukdomen till de som inte kan ligga på höger sida i sängen för att det gör så ont i tidigare stadier. Hur ont det gör är således ingen indikation på hur allvarligt det är. Dock bör det påpekas att många som har haft som första symptom att det gör ont i höger sida av övre delen av magen, har kunnat reversera leverskadorna helt och hållet genom alkoholstopp och ett i övrigt sunt leverne. Ovanpå det bör det påpekas, att det i många fall, kanske de allra flesta, handlar om gallan. Antingen att man har fått sten eller behöver operera bort den. För har gallan blivit så infekterad att den behöver opereras bort så gör det i princip alltid ont. Har man ont i det området är alltid första frågan om man har gallan kvar.

Här har jag också många anekdoter bland de som har känt smärta i det området men varit rädda för att gå till läkaren. Många har upptäckt att smärtan tycks vara knuten till alkoholkonsumtionen. T.ex att man efter en festkväll har ont men efter några dagar utan alkohol inte känner något alls. I vissa fall har det varit gallan som spökat, då även den påverkas av alkohol. Att operera bort gallan är ju också tämligen riskfritt i jämförelse med leversjukdomar. I andra fall har man ignorerat smärtan och fortsatt dricka. Det har inte varit bra i något av de fall jag känner till. Men det är såklart svårt, som sagt, när man är orolig och alkoholen är det man använder för oro. Jag vet precis hur det är.

För min egen del kan jag väl säga att det har varit ett av mina symptom. Dock har det inte varit vad jag skulle kalla för smärta. Snarare kanske ett kortvarigt obehag som varat i några sekunder då och då. Nu är det dock längesedan jag kände det, vilket förvisso kan förklaras av att jag inte druckit på länge. Jag kände det aldrig under tiden jag drack. Första gången jag kände något var nog en vecka efter att jag hade slutat. Min diagnos var ju dock fettlever, som ju kan förklara den.

Jag har ändå funderat på hur jag hade reagerat om jag hade fått ont under tiden jag fortfarande drack. Jag hade nog också stoppat huvudet i sanden. Så där har jag väl tur kanske, att jag lyckades sluta innan.

Som svar på din fråga om ultraljud, ja det gör man absolut i Sverige. Det brukar vara ett första steg efter blodprover och det var det även för mig. Man gör vad som kallas ett LGP-ultraljud, alltså lever, galla, pankreas(bukspottskörtel) och tittar på allt sammantaget.

Dock är även ultraljudets användning begränsad. Det är ett kapitel i sig och där finns det mycket information fram och tillbaka, ibland även något motstridig. Just i detta ämne känner jag att jag inte har tillräckligt mycket insikt om för att skriva så mycket om. Lite förenklat så kan man se vissa problem med hjälp av ultraljud. Man kan se fettinlagring i levern, alltså steatos eller fettlever. Man kan även se storlek på levern och man kan se blodflöde om det är normalt och till och med mäta upp hastigheten på blodflödet genom huvudvenen: Man kan då även se problem med gallväggar och gallsten och bukspottskörteln vet jag inte riktigt vad man ser på den. Sedan kan man även se hur homogen levern är samt om ytan är slät eller skrumpen. Där kan man då se maligniteter som cancer eller andra polyper t.ex. Men däremot kan man inte se inflammation. Ärrbildning som börjar med fibros och sedermera blir cirrhos eller skrumplever kan man heller inte alltid se i ett tidigt stadium.

Lite kort så kan man hitta en massa problem med ultraljud men det kan finnas problem som ultraljudet inte upptäcker. För den som är intresserad så visade mitt ultraljud på måttlig fettinlagring. Jag hade bara varit nykter några veckor, samt jag bär på övervikt som också ger fettlever så det var väl inte så konstigt. Dock var blodflöde, flödeshastighet och vener normala. Ytan var även slät samt att normala gallväggar, inga tecken på gallsten och pankreas utan anmärkning.

När jag gjorde ultraljudet hade jag även läst innan om att en anledning till att ultraljudsundersökningen kanske inte upptäcker allt är att det på vissa kan vara svårt att få bra bild, speciellt om patienten är överviktig. Därför frågade jag om just detta, då jag ju bär på övervikt, men ultraljudsläkaren sa att på mig är det inget problem. Han får jättefina och tydliga bilder ändå. Men att det mycket riktigt kan vara svåra på vissa människor.

Andrahalvlek, nu har jag delat upp mitt svar en del, för att det var ganska mycket. Kanske är det onödig information, eller så finner någon nytta av den.

Jag vet faktiskt inte vilket värde det kan ha varit som hade en övre gräns på 1.5 för dig. Kanske var det GT eller ALP. Om jag jämför med mina gränsvärden som jag har fått se så har jag ingen med just den gränsen, men gränserna är olika ibland för olika kön och ibland för olika åldrar och ibland båda två, samt att de ändras över tid. Tydligen testar man friska människor och eftersom det varierar individuellt vad man får för värde så sätter man någon gräns så att de flesta friska människor innefattas mellan dessa min och maxvärden.

Men som sagt är ju dessa värdens förmåga att säga vad som är fel, om något, begränsad. Om vi tar ett värde som GT, t.ex. Det får förhöjt värde av flera olika orsaker. Det kan både handla om pågående leverskador eller en pågående hög alkoholkonsumtion eller övervikt. Just övervikt gör väl sällan att man hamnar över den högre gränsen dock, om jag förstår det rätt. Sen kan värdet blir lägre om man fastat en tid och kan vara lite högre efter man just ätit en måltid. Så det är mycket som påverkar.

Om vi ponerar att det var GT som du hade gränsvärde 1,5 och du fick 1,7, så säger väl det förmodligen att du hade en för hög alkoholkonsumtion vid tillfället. Tidigare använde man ju GT just för att upptäcka riskbruk, men man har bytt till CDT och numer vanligen PEth. Detta för att GT även kan höjas av andra sjukdomar, så man kan ha högt GT utan att dricka alkohol eller ha leverskador heller för den delen, men PEth visar ju bara på alkoholkonsumtion.

Just GT var för mig högt när jag precis slutat dricka men har sjunkit. Jag läste att det testa tiotusentals människor i USA och delat upp dem i grupper efter hur mycket alkohol de konsumerar och sedan räknat ut deras medelvärden. Jag ligger i alla fall numer under medelvärdet för nykterister. Dock är det inte heller ensamt ett mått på leverskada eller ej. Du hade säkert haft liknande resultat nu som mig nu efter att ha varit nykter så länge.

Men tyvärr är det väl så som du säger att man lätt kan stoppa huvudet i sanden. I alla fall om varningen inte är allvarlig nog. Jag själv har ju ett brev från min läkare där det står att jag ska undvika att dricka för mycket, underförstått att en normalkonsumtion är ok. Vad man får beror nog mer på läkaren. Hade jag fått det för ett år sedan "Drick inte för mycket" kanske det hade fått mig att dricka lite mindre en helg, men det hade förmodligen inte ändrat min kurs eller riktning särskilt mycket. Jag vet idag att kanske har jag klarat mig undan några värre skador, men är 100% säker på att det är en tidsfråga om jag inte slutar.

Jag är verkligen glad att du klarade av att sluta själv! Hur känner du dock angående vad som kunde fått dig att sluta vid det tillfället. Man kan tycka att om läkaren tyckte att det var så allvarligt att ett alkoholstopp för dig rekommenderas att en större ansträngning än ett brev kunde ha gjorts. Vad tror du själv skulle kunna hjälpt dig att sluta vid det tillfället? Nu lyckades du ju som sagt att sluta i alla fall till slut när du var redo. Men det finns ju de som inte gör det.

Det är väl detta jag försöker reda ut. Hur gör man när någon är orolig för sin hälsa på grund av drickandet? Hur gör man för att förklara allvaret utan att öka på oron? Det är ju egentligen ganska enkelt. Har man lite förhöjda värden eller lite små symptom som ont i höger sida så har man stora chanser att vända på det. Men då får man sluta dricka.

Sannolikt har du ju inget att oroa dig för heller. Hade det varit något så hade du redan blivit varse om det på något vis. GT är som sagt ofta förhöjt när man dricker för mycket men blir oftast normalt igen när man slutar, då man ännu inte fått någon varaktig skada Jag håller med om att läkaren kunde hanterat det mer professionellt med dig. Dock är det väl det enda man får nuförtiden. Ett brev.

Jag är själv inte övertygad om att jag har klarat mig helt oskadd, men jag oroar mig inte för det, i alla fall inte särskilt mycket. Jag har slutat dricka och lever i övrigt relativt hälsosamt och har inga symptom. Det blir som det blir. Dock tror jag att det kan hjälpa mig en del att fortsätta vara nykter att veta att jag det är en tidsfråga om jag börjar igen. Levern är fantastisk och om man slutar dricka eller upphör med vad det nu var som gjorde att man fick inflammation och eller fettlever, så kan det reparera sig helt och få tillbaka 100% av sin funktionen med tiden. Kruxet är att förloppet kan bli mycket snabbare nästa gång, om man väljer att dricka eller var det nu är igen.

Ja, det känns skönt med 4 månader. Jag fick ju fira genom besök hos psykolog. Jag hade inte förberett särskilt mycket. Jag hade väl funderat lite på olika saker fram och tillbaka, men inget fullt ut. Tänkte att psykologen får föra samtalet. Efter att alla praktiska detaljer gåtts igenom så blev första frågan till mig att jag skulle berätta med mina egna ord vad anledningen var till att jag var där. Jag ställde då frågan hur långt svar han vill ha. Det var en sammanfattning han var ute efter, så jag nämnde ju alkoholen på en gång och att jag varit en problemdrickare länge och vi gick igenom lite hur mycket jag hade druckit. Jag höll inte igen på något sätt, men har ibland svårt att uppskatta mängder under perioder så jag svarade så sanningsenligt jag kunde.

Sedan gick vi vidare med vad vi kunde göra för mig. Det blev en timme långt men gick snabbt. Det kändes som att vi inte kom jättelångt, men jag fick ju en ny tid. Dock först efter nyårshelgen, så det känns väldigt bra. Egentligen kändes väl allting positivt, med kanske den enda saken att vi inte hann komma så jättelångt kanske. Men nu har ju min psykolog ett underlag och jag kommer känna mig lite tryggare inför nästa gång.

Andrahalvlek: Det kostar mig ju bara 100 riksdaler per gång, men absolut är det kanon att ha en arbetsgivare som ser värdet i sina anställda och att det är så viktigt att de mår bra att de betalar för en sådan sak! Känns vettigare än att betala för spritfyllda fester. Det måste vara en enorm trygghet att ha en psykolog som verkar stämma så bra för dig.

I övrigt så upptäcker jag mer och mer hur formatet här på forumet är svåröverskådligt. När jag inte varit här på ett tag så missar jag lite var jag har skrivit och var det är svarat till mig och vad som är nytt. Det blir svårt att hänga med i alltihop.

Sen har jag funderat lite på mitt namnval. Det var väl egentligen inte så att jag hade tänkt att bli långvarig här. Jag skapade det aliaset när de första två jag försökte med var upptagna. Minns inte vilka de var och vet inte ens var jag fick TappadIgen från. Kanske var det ett försök att skapa något som inte lät som något jag skulle välja så att jag inte skulle bli igenkänd här av någon? Ibland är det svårt att gå tillbaka och förstå vilka motiv man hade.

Tyvärr kan jag väl tycka att det låter lite fånigt. Låter ju väldigt uppgivet och vilset på något vis. Men, det är väl säkert dumt att ändra det nu också. Jag kanske vänjer mig.

Här är lite tankar som blev över från igår.

Det finns många anledningar att inte dricka. Många bra anledningar, dessutom. Här på forumet är vi väl många som upptäcker fler och fler av dem också, och det är ju bra. Men jag kan ändå inte undkomma att huvudanledningen till att jag inte dricker alls är för att jag inte klarar av att dricka måttligt. I alla fall inte över tid. De andra bra anledningarna som finns är först och främst bonusar.

Det kan man ju se som en svaghet. Att inte kunna dricka måttligt alltså. Det faktumet att jag inte dricker kan ju då ses som ett erkännande att jag har denna svaghet. Jag tycker ändå att det är en större styrka att ha identifierat denna svaghet och anpassat mitt liv efter den så att den inte påverkar mig. Det är inte ett nederlag. Jag har inte kapitulerat. Jag har ju vunnit!

Jag berättade stolt för min psykolog om det vid första mötet. Tidigare kändes det lite mer skamfullt, men inte längre. Tänk dig att du sitter i en båt som läcker in och du öser vatten ur den, men det kommer in i en snabbare takt än du kan ösa ut. De andra människorna som sitter i sina båtar har inga problem med att hinna med att ösa, så för dem är det ingen fara. Till slut ger du upp och pluggar hålet i båten istället för att fortsätta ösa. Det blir ju ett erkännande gentemot båtägarna runt omkring dig att du inte har den fysik som krävs för att hålla båten över ytan. Men du har ändå hittat ett sätt att överleva. Det känns ju som ett bättre alternativ då att erkänna min svaghet än att sjunka med båten. Någon stolthet lär där inte finnas då.

Jag var väldigt trött igår. Var ute på dejt med min närmsta chef i stan. Jag hade nog inte gått ut själv, men det var på hans initiativ och han bjöd och det var distansiering så det kändes ändå ok, i och med att jag normalt bara är i mataffären eller då och då på apoteket. I alla fall. Det var en väldigt trevlig kväll. Jag drack juice till maten. Sen gick vi en promenad i stan ner till vattnet och över till en liten obebodd ö och tillbaka. Jag hade redan mina 10000 steg innan detta och jag åt mer mat än jag normalt gör så väl hemma och i säng sent är jag trött och sover väldigt länge.

Jag har upptäckt att jag har fler drömmer när jag sover lite längre än jag normalt gör. Just i natt drömde jag att jag det var marknad i stan där jag jobbar och jag slutade precis jobbet. Jag jobbar precis vid en å och på andra sidan finns en väldigt stor park. Denna marknad, som var inställd i år och som normalt håller sig bara i stan hade letat sig ut hela vägen till parken och till och med den lilla bron över ån hade stånd som sålde fisk. Jag hade en systemkasse på jobbet full med godsaker och när jag lämnade jobbet dolde jag den inuti en annan kasse. Jag gick igenom marknaden och tittade inte efter saker utan jag letade efter ställen där jag lite obemärkt skulle kunna dricka ur godsakerna från kassen. På något sätt så lyckades jag, trots att det var fullt med marknadsstånd. Sen kom jag hem och var sugen på mer alkohol och så satte jag mig för att skriva på forumet.

Jag började skriva om hur jag hade druckit alkohol just ikväll men att det var ok för att jag nu är så trygg att jag inte behöver dricka. Inte för att det finns så mycket logik i det men det kändes ok tills att jag påmindes om det senaste inlägget från Torn. Då kände jag plötsligt i drömmen en panik. Jag kanske inte är så stabil som jag ger sken av, minns jag att jag tänkte.

Och det där stämmer nog, tänker jag. Jag är kanske inte så stabil som jag själv tror. Jag känner väl mig tillfreds med det mesta och glöggen som står här i samma rum lockar inte nu när jag är vaken. Men jag sa ju häromdagen att jag skulle göra slag i saker och göra mig av med den. Jag tror att jag får göra det idag. Inte för att jag känner att risken för återfall är större just idag, men för att jag ska ta tag i de sakerna jag kan ta tag i.

Just det där med att vissa saker är uppenbart orimliga i drömmar men att man ändå inte reagerar är väl en sak. På något sätt kan jag förstå det. Alltså, ser man en vän kommande flygande till synes endast med hjälp av sina flaxande armar i verkligheten så hade hakan slagit i golvet. Men i drömmen tänker man bara vad häftigt det är och man lär sig själv snabbt hur man ska göra.

Men att tänkande kan vara så olika. Utan att kunna specificera dem med ord så kände jag ju alla de där känslorna jag brukade ha när det vankades alkohol. Det är ju inte bara det att man upplever saker på ett annat sätt i drömmar. Man kan ibland reagera på ett sätt man aldrig gjort i det verkliga livet och göra val som känns väldigt främmande. Fast det gjorde väl alkohol också. In vino veritas sägs det ju, och det är kanske sant att många med alkohol i blodet vågar säga saker man inte vågar säga utan, t.ex. Men jag tror inte att man under påverkan av alkohol eller i drömmen är mer den person man hade varit om man bara kunde/hade vågat.

Jag brukar inte vara den som lätt blir arg eller upprörd när någon annan människas misstag påverkar mig på ett negativt sätt. Åtminstone inte så länge misstaget skedde på grund av grov nonchalans eller liknande. Jag irriterar mig t.ex inte på småfel andra gör i trafiken. Jag blir inte upprörd när jag som kund hos ett företag blir påverkad av ett av deras misstag. Jag är inte noga med en ursäkt heller utan vill mest bara att det som går att rättas till ska fixas. Visst, ibland när jag redan är på dåligt humör kan det ju hända att det förstärks under en stund när jag kommer hem och inte upptäcker förrän då att ena pizzan jag hämtat upp inte alls är den jag beställt, men ganska snart lugnar jag mig och inser att det är ett ärligt misstag som jag själv skulle kunna ha gjort om jag var pizzabagaren.

Sen kan det ju vara en liten annan sak som sagt om jag upplever att misstaget inte är ett så kallat ärligt misstag utan kanske har föranletts av nonchalans. Nu kommer jag inte på något bra exempel bara för det.

I alla fall. Jag har varit långtida kund hos ett företag. Jag är i det stora hela nöjd, men har under senare tid råkat ut för en del misstag från deras sida. Det jag har noterat dock är att det tycks som att misstagen i sig till stor del kunde ha förhindrats genom en bättre kommunikation, både internt och gentemot kund. Alltså, min uppfattning är att ett av misstagen taget för sig självt inte är något konstigt, utan sådant som händer. Men ett antal tillsammans under ett förlopp på ett par månader känns som något som skulle kunna avhjälpas av ett förbättringsarbete internt med avseende på kommunikation.

Jag hade egentligen redan funderat på att författa ett mail till dem angående detta då det var en ytterligare incident i förra veckan. Denna påverkade mig en del mer och denna gången var jag initialt ärligt talat lite arg, men jag lugnade mig. Det var återigen ett misstag. Men denna gången satte jag mig ner och författade ett mail. Jag skrev det kort efter att det hade hänt, men var redan lugn när jag skrev. Jag förklarade att jag förstod att misstag sker men att det sammantaget kanske kunde tas upp i deras egna förbättringsarbete för att se om något kunde göras för att minska på antalet misstag.

Jag fick ett svar från någon ansvarig redan tidigt morgonen därpå där jag fick en ursäkt och en förklaring på vad som hände som gjorde att misstaget kunde ske. Den mänskliga faktorn togs upp som orsak och man lade till att det är lätt hänt och förargligt men olyckligt för den som drabbas. Jag tackades också för den konstruktiva kritiken.

Det var inte en ursäkt jag var ute efter egentligen. Misstag sker ju, det förstår jag också. Det jag ville var ju egentligen att de skulle ta det till sig och kanske titta på vad de kunde göra för att förhindra detta i framtiden. I efterhand känns det väl lite sådär. Jag har funderat på om jag skulle svara dem igen och tacka för ursäkten, men att jag hoppades mer på en förändring än en ursäkt.

Sen kom jag att tänka på kopplingen med en anhörig som lever med en alkoholist. Den anhörige har förmodligen också sällan någon nytta av en ursäkt om den inte kommer med en förändring i beteendet. För det är väl klart att alkoholisten inte hade för avsikt att göra det där som nu föranledde ursäkten dagen efter, vad det nu än var. Men kan ju knappast hoppas på förbättring, om inte alkoholkonsumtionen förändras.

Så det har väl fått mig att fundera lite på det där med att säga förlåt eller att be om ursäkt. Betyder det någonting om man inte gör någonting åt det som gav upphov till ursäkten från första början? Ja, såvida det inte finns något att göra åt det.

Så jag vet inte om jag ska skriva ett mail och förtydliga. Jag är ju inte arg eller något på dem, men det känns ändå som att jag riskerar att låta som en sur gammal gubbe. Jag vet i alla fall att jag själv ska tänka på det mer nästa gång jag känner att jag behöver säga förlåt eller be om ursäkt. Finns där något jag kan göra för att förhindra att hamna i samma situation igen?

Vad tycker ni?

Men redan idag innan lunchtid skedde ytterligare ett misstag. Jag har börjat fundera lite på om de skämtar med mig. Jag skrev precis ett konstruktivt mail till dem i förra veckan om problemen. Det i sig gjorde att jag tappade koncentrationen på jobbet idag, men jag ska försöka att inte låta det påverka mig för mycket och se om de kontaktar mig eller om jag gör det en annan dag när jag har lite mer ork för det. Bara det inte mynnar ut i ytterligare en ursäkt utan försök till förändring. För att det blir fel kan jag ju ta, om man är öppen med det och förklarar att man jobbar på det.

Jag tycker väldigt mycket om detta forum. Dock kan jag finna att det är lite svåröverskådligt då och då. Jag brukar läsa och svara en stund här då och då när jag får tid. Ibland läser jag bara och tänker att jag svarar senare. Men jag tror att jag tappar bort en del trådar. Jag försöker ju bidra med de erfarenheter jag har till alla här på forumet, även om jag förstår att de inte alltid är till någon nytta. Speciellt när det kommer in någon ny.

Sen dyker det ju ibland upp lite trådar där man blir genuint involverar på något sätt och hoppas att det ska gå bra för trådstartaren. Då är man ju nyfiken och vill nästa dag ha en snabb överblick av vad som hänt i de trådar man följer först och främst kanske och sen även titta lite på det som är nytt. Men det kan vara svårt att överblicka som sagt och jag tror att en del trådar faller bort då och då. Sen ser jag att det händer att en ny tråd står obesvarad länge och det kan ju vara synd när någon skriver för första gången kanske och vill ha lite hjälp. Dock har jag sett att administratörer hoppar in då, och det är ju bra.

Ändå var det ju någon som var frustrerad över att få så lite svar igår och jag vet att det har hänt tidigare. Jag har aldrig för avsikt att förbise någon eller deras inlägg. Men det är klart att vissa ämnen är jag varken kunnig eller intresserad av och då går det ju inte att svara.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är synd att det finns de som söker sig hit som inte känner att de får tillräckligt med respons.

Tack för tipsen! Det finns ju några sätt att navigera, men jag tycker ändå att det känns lite svåröverskådligt. Men det är kanske också lite vad man är van vid.

För egen del klagar jag inte. Jag använder väl numer själv min egen tråd till reflektioner och det är väl väldigt ofta jag egentligen inte har någon regelrätt fråga. Om någon har något att tillägga så är det väl alltid kul, men jag förväntar mig inte att någon ska skriva i min tråd.

Min tanke var mer att det är synd att en del trådar tycks falla igenom för andra. Men som du säger. Det får ju inte bli en belastning. Jag läser alltid i din tråd t.ex men jag skriver inte där jätteofta. Ibland har jag inte tid över och ibland har jag helt enkelt inte något att tillföra :)

Dock kan det vara så att jag inte är van vid formatet bara. Om alla andra tycker att det fungera bra så ändra inte bara för mig :o

Men som sagt. Jag tycker att det kan vara svårt att få en överblick och lätt se de diskussionerna man deltagit i innan som fått fler svar etc. Men sen vet jag inte hur man skulle göra det bättre heller. Jag tycker ju om forumet!

Jag har som de flesta människor som har smaklökar älskat ost sedan jag började med fast föda. Stilton är något jag tycker om och varit nyfiken på att testa något av de fina man kan köpa direkt i gårdsbutiker där de tillverkas. Jag har ju nöjet att kunna resa runt en hel del med jobbet. Blev ju inte så mycket i år på grund av Covid-19 dock, men under de senaste åren har jag varit i Saudiarabien och Japan t.ex. Men jag har inte varit i England. Så för ett år sen pratade jag med vår samarbetspartner i England om att om jag kommer i år så skulle han köpa en fin Stilton till mig. Men det blev aldrig av.

Nu skulle han skicka något helt orelaterat till min chef. Då lade han till två olika sorter av Stilton i paketet till mig och sa till min chef att de var till mig. Min chef frågade då honom "Men jag jag då" och då svarade han att "Ja, då får ni dela." Men jag fick två halva Stilton-ostar i alla fall. Jag behöver inget mer till julen! :) Har testat lite nu, eftersom ostarna ändå öppnats för att delas, och det var fantastiskt!

Glömde också att mina före detta svärföräldrar var förbi mig med hemmagjord stekt inlagd sill. En av mina absoluta favoriter! Julen är ju annars väldigt annorlunda i år. Men med detta känner jag att jag inte behöver något mer. Jag har allt jag behöver till Jul!

Torn: Jag och Andrahalvlek har diskuterat detta tidigare och det har säkert många andra också. Men mat är mycket godare nu. Till och med vatten kan jag tycka är gott! God nykter Jul på dig med!

Andrahalvlek: Ja, det finns en del saker jag måste ha på julbordet. Men jag måste inte ha allt, som vi brukade ha förr. Sill är definitivt ett måste!

Hur får man tag på det? Sparas också en logg med resultaten?

Men du får en godjulkram tillbaka. Nu har jag ju redan läst i din tråd och bland dina svar att du verkar ha haft en härlig jul!

För min egen del så har jag varit hemma och firat med min sambo. Har varit lugnt och skönt. Sneglade på en alkoholfri öl på ICA när jag julhandlade, men hoppade över den. Jag dricker ju nästan uteslutande vatten och kaffe, men unnade mig lite julmust. Dock har jag nog konsumerat lite väl mycket Stilton.

Som bekant för en del av er så har jag kontakt med många som har eller har haft leversjukdomar av olika slag, eller med deras anhöriga. Leverproblemen är främst orsakade av alkohol men ibland även av annat, d.v.s. läkemedel/kosthållning/hepatit och autoimmuna sjukdomar. I alla fall har jag fått följa en resa som en man har gjort genom hans fru. De var båda alkoholister, men han drack med än vad hon gjorde. I alla fall, i December 2018, alltså för två år sedan så hamnade han på sjukhus med komplikationer på grund av skrumplever. Först trodde man att han inte hade länge kvar att leva men han fick medicin och fick komma hem igen efter ett par veckor och det såg lite bättre ut. Men första halvåret kantades av många besök på akuten på grund av olika komplikationer. Han fick kontakt med ett transplantationscenter, men det blev inget mer än en initial kontakt för eftersom han slutade att dricka och har följt de kostråd han har fått så har han gradvis blivit bättre.

I år har han endast hamnat på sjukhuset en gång, i somras. Men för det mesta mår han mycket bättre. Så på juldagen var den en liten sammankomst med familjen, som dricker alkohol och han bestämde sig för att ta en drink som ledde till fler.

Nu har jag ju bara kontakt med henne och inte honom så jag vet inte hur han tänker. Men jag tänkte på hur det bevisar hur stark alkoholen är. Det verkar i alla fall som det ser ut att han har återhämtat sig till ett nära inpå normalt liv efter att ha varit sjuk. Är ganska säker på att han är införstådd i att alkoholen kommer göra att det bara blir en tidsfråga.

Jag funderar själv allt mer på hur jag kan skaffa mig en nödbroms som jag kan dra i om jag skulle få i mig en droppe alkohol som gör att det stannar där. Vet dock inte hur jag ska gå tillväga.

Han hade ju varit nykter i två år. I hans fall handlar det ju bokstavligen också om liv och död.

Det var inte meningen att skrämmas, men nu ser jag hur det kan se ut så. Rubriken var "Återfall" eftersom mitt inlägg handlade om det.

Jag gick en promenad in till staun och tillbaka. Är nu uppe i 17277 steg efter den nätta promenaden. Funderade på det där med just hans fall av återfall.

Saken är ju den att med tanke på den situation han varit i så borde han vara väl medveten om att om han tar tillbaka alkoholen så är det en utdragen och plågsam död han har att se fram emot. Ändå så dricker han. Så stark kan alkoholen vara.

Själv är jag inte heller nära till ett återfall och det känns som att du inte är det heller. Kanske är det som du har sagt tidigare för att vi helt enkelt är färdiga med alkoholen. Hade vi slutat något år tidigare så hade återfall varit en större risk.

Sen är det väl som Craig Beck säger att man får låta intellektet ta över om det skulle hända. Ett återfall skulle ju, inte i mitt fall i alla fall, vara ett noga övervägt rationellt beslut. Men jag söker ändå efter något att alltid ha med mig om olyckan skulle vara framme. Som att man har med sig ett reservhjul i bilen om man får punktering, ett motsvarande kit att ta fram om man är på väg att dricka alkohol eller om man redan gjort det. För det känns som att nu är tiden att planera för det. Om jag redan har iscensatt återfallet så kan jag inte tänka mig att jag kommer vara i stånd att göra upp en plan för att ta mig ur det igen.

Nu vet jag ju inte hur den här mannen har tänkt. Har han kanske haft funderingar länge? Kanske aldrig ville sluta dricka men var tvungen för att han blev sjuk.

Jag har nu pratat med kvinnan vars man jag alltså berättade om igår. Han har inte druckit sedan juldagen i alla fall. Han menar dock att han har kontroll och inte behöver hjälp. Kan ni tänka er det?

Han var alltså nära att stryka med för två år sedan. Han har nu repat sig tillräckligt att en transplantation inte behövs. Han skulle ta en drink, och blev redlös, men han anser ändå att han har kontroll. Han är inte alkoholist. Han har fullständig kontroll men enda anledningen till att han begränsar sitt drickande så mycket är för att han har en sjuk lever. Även om han inte säger det rakt ut så talar han det om i termer som att det är något han olyckligtvis drabbats av och inte något som orsakats av hans beteende.

Tänk att man kan dricka så mycket att man är nära att stryka med men ändå anse sig ha kontroll över sitt drickande.

Nu gick det aldrig så långt för mig, men nog levde jag i förnekelse angående hur mycket kontroll jag hade på min alkoholkonsumtion.

Jag ska strax ut på promenad igen, trots blåsten. Jag råkar ju ha bosatt mig i en av Sveriges blåsigaste städer, men den är också bland de vackraste. Igår blev det 23000 steg, så idag blir det väl inte fullt så många. Men jag har upptäckt att jag kan uppskatta mitt eget sällskap, utan alkohol. Tidigare blev det väl mycket så att tid för mig själv ofta också innebar alkohol. Jag kunde promenera ett bra tag, efter jobbet kanske, eller en eftermiddag på en helg för att hitta något ställe där förbipasserande var så ofrekventa att man obemärkt kunde njuta av valfri alkoholhaltig dryck. Tyvärr var den väl ofta ganska högoktanig just av den anledningen också.

Jag inbillade väl mig att det var egentid, men det var ju inte det. Det var jag och alkoholen. Nu är det bara jag och jag tycker nog om mig själv mer än alkoholen, trots allt. Annars hade jag väl inte gjort slut med den.

Varför blev jag problemdrickare egentligen?

Kan det vara så enkelt att jag var genetiskt programmerad till att utveckla ett problematiskt förhållande till alkohol och att det krävde tid för någon slags självbevarelsedrift att kicka in för att förmå mig att sluta till slut?

Eller ligger den en annan anledning bakom såsom en obearbetad traumatisk händelse eller kanske bara en allmän oförmåga att hantera livets vardagliga vedermödor på ett normalt sätt?

Om det är det senare så sägs det ju att man inte kan sluta dricka förrän man har tagit tag i grundproblemet. Har jag på något sätt ordnat med något sådant så är jag inte medveten om det.

Då och då nuförtiden kan jag dock komma att tänka på något minne från det förflutna som på ett eller annat sätt är smärtsamt och det kanske är så att jag kan skåda minnet mer rakt framifrån och inte en liten snabb blick från sidan. Men jag vet inte om det är att bearbeta det eller om det gör någon skillnad.

Jag vet ju själv inte. Det är mest det att jag har läst att man måste ta tag i grundproblemet som har gjort att man dricker för att man verkligen ska sluta dricka.

Samtidigt, att genomgå livet är ju inte bara lycka och fest utan det hör ju till med smärta, sorg och lidande också. Många klarar ju det alldeles utmärkt utan att dämpa med alkohol. Det enda skulle väl möjligen vara då om de klarar av att bearbeta det bättre på något sätt. Jag vet inte.

Egentligen är jag ju mest intresserad av att klara av nuet på bästa möjliga sätt. Jag tror att jag klarar det ganska bra? Kanske funderar jag för mycket bara.

Gott Nytt År!

Vad var det som hände för två månader sedan? Blev han tvungen att sluta på grund av levern? Det blir väl kanske aldrig riktigt bra om man slutar på grund av att man är tvungen. Det bästa är ju om man slutar av fri vilja. Men det finns också ett antal exempel på de som inte slutar, trots att de är tvungna.

Hoppas att det går bra för dig i alla fall.