Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Precis sådär gör jag också.
Och som någon sorts inövad reflex så är jag där och tillfredsställer andras behov för att slippa känna mina egna.

Som precis som du beskriver varit tomma och innehållslösa och jag har inte fått fatt i dom.
Och när och om jag känt dom och vågar be utan att få gehör så är skammen så total.

Men grejen är nog att våga ge sig själv belöningen.
Utan att den är i så konstruerad form som hoppa hopprep eller dricka eller ha sex eller..
Just närheten,tilliten.
Till sig själv och i förlängningen en annan människa.
Med någon sorts vetskap i att någon finns där i andra ändan tillitsrepet.

Så ja.
Ställ dig framför spegeln och var glad åt kvinnan du ser.

Hon har nog massor att ge dig?

AlkoDHyperD

Mig själv har jag pratat med allt för länge nu. Med eller utan spegel.
Men förstår vad du menar, se mig själv först, ge och få tillit till mig själv.
Av och till har den alltid funnits, för det fanns ingen annan.
Självständighet, självtillräcklighet, gör-det-själv, bara själv, ensam.
Nä. Ögonkontakten vill jag träna på någon annan nu.

AlkoDHyperD

...som är självmedkänsla och sinnesro är att förstå vad det är jag saknar. Längtar efter.
Jag saknar förmågan att lita på mina känslor. Hitta känslan av sorg och verkligen känna den. I sammanhang där jag tror att den skulle finnas. Gråten som hittade fram förut har smugit sig undan igen.
Jag kan säga det nu.
Tillsammans med andra kan jag sätta ord på det jag inte kan släppa fram.
-Jag vill egentligen bara gråta, men kan inte.
I orden finns ett hopp om att känna. Att locka fram känslan genom orden.
Och det svåra ordet längtar. Kan säga det till mig själv nu.
Och förstår anledningen till att det är så svårt.
Tilliten. Till mina känslor och tolkningar av omvärlden.
Varför längta efter något om det alltid samtidigt inneburit sorg och just sorg inte fått finnas eftersom trösten uteblivit. Längtan efter tröst som blir sorg som väcker behov av tröst som uteblir och så vidare.
Och längtan efter villkorslös kärlek.
Rädslan för att vara fel, för mycket, tro fel, missförstå, känna skam. Bli avvisad.
Skammen om jag misstolkar, skyddet genom att analysera, ambivalensen mellan rädsla och längtan efter närhet gör mig distanserad och klängig om vart annat.
Är jag innerst inne rädd för att möta den där avståndstagande, föraktfulla, skrämda, oförstående blicken? Mer rädd för den än för ensamheten...

Jag vill inte vara ensam längre. Hur kommer det sig att jag tycks vara så annorlunda? Så intensiv. Har inte andra människor samma behov?
Finns det ens någon som jag?

Och när jag förstår mig och accepterar mig kommer en lättnad inifrån.
Drivet att döva med alkohol är borta nu. Paniken och rastlösheten, till och med uppgivenheten kommer ibland. Den får finnas.

Det vände efter senaste samtalet med min terapeut. Den veckan började jag närma mig tillit till vad jag känner. Med massor av tvekan, javisst, och tvivlet var möjligt att validera. Frustrationen över att vilja känna och uttrycka kan valideras. Rädslan för att det är en tillfällig sinnesro kan valideras.
Acceptans för de snabba svängningarna i humör och energinivå, det är så här jag fungerar. När det går för fort behöver jag vila. Försöker göra det så gott jag kan.
Jag har inte druckit sedan dess. Gjort annorlunda val. Läst massor (som vanligt).
Om självmedkänsla och anknytningsmönster. Desorganiserad anknytning och komplext PTSD. Förstår med känslorna, inte bara huvudet. Det är så här det kan bli när det är så här det har varit. Jag hittar inte på.

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Tack igen alko,för att jag fick låna dina ord och göra om dom till mina egna.

AlkoDHyperD

Jag försöker ju inte gömma någon av mina sidor. Får inte ihop det.
Kanske handlar det om att jag under uppväxten ofta blev beskylld för att manipulera eller ha andra avsikter än jag ens själv visste om och därför är så oerhört angelägen om att visa upp alla dåliga sidor för att inte riskera att lura någon?

Hej min cybervän☺️ Vill verkligen tacka för dina inlägg i min tråd, de betyder mycket för mig. Har läst din tråd och även om vi är olika så finns det massor jag förstår.
Så länge jag kan minnas fick jag mina intentioner ifrågasatta, även som väldigt liten.
Glömde jag städa upp efter mig var det för att jag egentligen hyste förakt för min mamma, valde jag att spela kort med min pappa var det för att straffa henne och vända honom emot henne, kom jag för sent var det för att jag inte älskade henne. Vet inte hur många gånger under min uppväxt jag fått höra ett mycket sorgset och uppgivet: "ja, barn måste ju inte älska sina föräldrar..." Jag var alltså manipulativ innan jag ens visste vad ordet betydde... Jag valde att bli det jag hela tiden fick förklarat för mig att jag var. Du väljer att vara övertydlig. Man hanterar olika men man måste ju hantera det på nåt vis.. Jag minns att jag började tvivla på mina känslor tidigt, litade inte på att jag kände det jag kände. Är ju lite trist när man är sådär 8-9 år. Tror inte det är meningen att barn ska behöva känna sig falska och beräknande...Tyvärr har det ju fortsatt även som vuxen men jag jobbar på det!!
Dock har min mamma de senaste åren börjat få ångestattacker över just detta. Jag har ju alltid älskat henne och har förlåtit även om jag aldrig glömmer. Vår relation är bra om än lite bräcklig. Men när detta drabbar henne ljuger jag, säger att det inte var så farligt. Säger det hon behöver höra. Så som hon lärt mig att säga...
Jag tycker du är modig, fortsätt med det❤️
Kram Amanda

AlkoDHyperD

Och jag känner mig stabil mitt i min osäkerhet, labilitet, rädsla, ensamhet, mitt tvivel, min sårbarhet. I min livslust och styrka. Min mänsklighet. Värdighet.
Jag behöver inte dricka. Vill inte.
Ibland mår jag skit, för det mesta är jag glad - mitt i all kaos.
Jag tar smällarna när de kommer.
Det som hänt, tror jag, är att jag följer med istället för att kämpa emot. Känslorna, livet, det som kommer. Accepterar. Ser mig själv med mer värme och medkänsla.
Varandet, när mitt naturliga sätt att hantera genom att agera är uttömt, är inte längre lika livsfarligt. Plågsamt, ja, men acceptabelt.
Jag är fortfarande en ”doer”. Och rastlös.
Ha en go lördag!

AlkoDHyperD

Nykter, trött och fortfarande i sinnesro ?
Tack för omtanken.

AlkoDHyperD

I fredags frågade en kollega om vi skulle ut och ta några öl efter jobbet.
Varför inte, tänkte jag. Den nyvunna friheten när barnen är hos sin pappa öppnar upp för spontana aktiviteter.
En annan kollega undrade hur vi skulle ta oss hem sedan (båda bor på landet).
Jag har ju bilen här förstås, svarade jag. Jag dricker ju vatten. Alkis, du vet.
Frihet. Nykterheten är frihet.
Efter fyra timmar, uppslukande samtal i full mental närvaro, och ett glas isvatten (han drack tre öl) var vi tvungna att bryta upp då äldsta dottern ville bli hämtad.
Var jag tråkig som inte drack?
Nä. Jag drack ju. Hade ett glas stående på bordet hela kvällen. Vem bryr sig om det innehöll vatten?
Jag hade förmodligen kunnat dricka ett par öl utan problem ikväll, sa jag vid ett tillfälle, och fortsatte sedan fundera en stund.
Nej, det hade jag inte, kom jag på. Jag hade blivit rastlös av två öl. Därför dricker jag aldig två öl om det måste stanna där. Meningslöst.
Kan jag inte bli tillräckligt berusad dricker jag inte, och så har det alltid varit.
Konstaterade också att senast vi var ute efter jobbet hade jag (ofrivilligt) fokus på spriten och att jag ångrar att jag därmed gick miste om närvaron. Bortkastat på något sätt.
Kollegan tackade igår för senast och jag föreslog att vi skapar en tradtion av detta.
Tänk vad bra att kunna gå ut varje vecka utan att det kostar en enda krona ?

Huvet på spiken som alltid?
När jag insåg att dricka lagom, två öl alt två glas vin eller en 4:a whiskey som ska sugas på hela kvällen, bara gör mig rastlös (har letat efter rätt ord för känslan, tack!) och att för mig är det fullständigt meningslöst att dricka utan att bli full, ja, det var då det liksom lossnade för mig och det blev så mycket enklare. Jag behöver ju inte längre grubbla på om jag kan dricka eller inte, om än så lite... Lite finns inte, lagom finns inte.
Så beslutet blir enkelt.
Nåja, just nu iaf men det är det räcker?
Ser fram emot att träffa vissa gamla vänner och också ha givande och intressanta samtal med som leder någonstans och inte bara går i cirklar..
Blir glad av dina rader och att du verkar må bra❤️ Tack för att du är du och att du finns här på forumet☺️???

AlkoDHyperD

Med tanke på att jag spenderade en hel kväll på krogen drickandes vatten...
Vi ska dit igen imorgon.
Jag tror jag skippar ölen jag med, sa han igår. Vill nog dricka kaffe istället ?

Ja, tänker ibland på hur det var förr i tiden när man drack te när man träffade vänner, minst lika givande också!

Har druckit a-fri öl med en kompis en hel kväll utan att hon märkte det. Jag tyckte inte det var en så stor grej, så jag sa inget.

AlkoDHyperD

Min rädsla för närhet. Den är så djup att jag håller känslorna långt inne även när jag är kraftigt berusad. Därför inser jag ju att dricka inte skulle hjälpa ikväll. Men en tanke, inte ens i närheten av önskan eller sug, på att just nu skulle jag verkligen behöva lindra symptomen på mina övergivenhetstrauman.
Det ligger en spänning i luften mellan oss, som om vi känner - vet - någonting men inte vågar erkänna det för oss själva.
Som magneter med stark dragning, ända tills vi kommer för nära då polerna plötsligt vänds.
Min rädsla handlar mest om att jag kan ha misstolkat signaler och den skam det skulle innebära om jag avslöjar vad jag känner och blir avvisad. Vem tror jag att jag är som skulle kunna attrahera någon så mycket yngre än jag...
Och en stark rädsla för att förlora den värdefulla vänskap och närhet som redan finns. Rädslan handlar även om min egen kropps reaktioner. Jag fryser till is. Kan inte styra det med tanken. Tänk om rädslan, som kommer av att känslorna är så starka, misstolkas som avvisande från min sida?
Nu, om någon gång, skulle jag kunna riskera att trigga ett återfall bara för att komma över den rädslan. Det skulle vara värt det. Om det hade fungerat. Kanske bra att jag redan vet att det inte fungerar...
Jag måste helt enkelt flyta med och vara närvarande i min rädsla. Just med den här personen kan jag få vara rädd. Om det går så långt kan jag sätta ord på rädslan och bli förstådd. Jag tror det är därför jag fallit för honom också. För att jag kan vara precis den jag är.
Ännu en nykter barrunda ikväll. Berusad av känslor.

Om du bara skriver ett litet brev.
Skriver kort att du känner för honom och frågar om han känner likadant?
Frågar lite chans på honom.
Då kan inte din kropps reaktioner och tolkningar bli fel.

Inte låta era kroppars lusta och behov styra utgången så att du ändå står som ett frågetecken efteråt.
Om det var ett misstag eller ett aktivt handlande från hans sida.

Såja,enkelt klappat och klart :-)

Min nya kärlek är ganska ordlös.
Tyst och försiktig och återhållsam.

Det tvingar mig till min egen ordlöshet tystnad tankar och känslor.
Då uppstår ett flöde utan ord.
Den inre rösten får en röst på något sätt.

Kanske själarnas eller andarnas möte.

Han jag levde med förut liksom jag fyller luften och allt som händer runt oss med ord.
Som gör att känslan ibland försvinner och löses upp för att man tvingar om den i andra riktningar än den skulle ha tagit om man bara lät bli att peta på den.

Våga lita på att din röst är sann,din längtan är viktig och riktig.
Ta ansvar för den och var beredd på att hans kanske inte är det.
Men stå för din egen längtan och låt den inte styras av honom.
Att våga känna in en längtan och ett behov och stå för den är nog så viktig som att få gehör för den om du förstår vad jag menar.

... uttrycka vad man känner för en människa i nyktert tillstånd är en kick. Kanske börja och berätta om dina rädslor inför detta, d v s rädslan att bli avvisad, eller att kanske förlora en vän. Men att göra det ändå..., tror jag kommer att kännas så häftigt, och jag tror att du kommer att känna dig så nöjd med dig och att du vågat. Oavsett vilken respons du får. Vad tror du?
Vilken miljö vill du säga detta i? Var tror du att du känner dig stark och modig i?

Du verkar ju vara stadig i din tillvaro, vilket är härligt att läsa om. Själv har jag inte skrivit så mkt på slutet. Har också varit en del lite snedsteg sista veckorna. Ingen katastrof, men det är inte värt det kännerjag, inte på något sätt. Nu är jag på banan igen sen några dgr och känner mig stabil och lugn.

Lycka till vännen, ser fram emot att läsa om din upplevelse när du gjort detta, kram ?!