Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Med hunden som rymde och med AA-mötet som inte fanns. Och med ditt mående förstås, hoppas kroppen återhämtar sig någorlunda snabbt, att vätskeersättningen hålls på insidan och gör sin verkan. Du får säkert goda tips här om vad som är viktigt att få i sig, finns också på Vårdguiden. Fy tusan för alkoholens makt.
Det låter inte riktigt bra med hunden som bits. Om det går så väl att du kan ha hunden kvar kanske du hittar nån lydnadskurs (eller vad det kan heta) så att du får hjälp att träna upp honom. Hundar behöver sin herre - nuförtiden kanske det ska heta person?. Jag har ingen annan kunskap än det jag sett på TV, jag håller mig med katt.
Allt gott till dig heueh, hoppas dagen för din tillvaro i en god riktning! / mt

Så bra att du orkar fortsätta berätta, även om allt? är skit just nu.
Jag är ingen hundexpert, men tänker spontant att du kanske borde anlita en. En hundpsykolog, eller annat proffs i den kategorin. Antagligen går det att förstå och ta itu med jyckens beteende. Kanske har reviret han har att vakta blivit lite för stort och att det stigit honom åt huvudet så att du tappat något av din ledarauktoritet? Känner han kanske av att du varit i en svajig en period nu? (Precis som för ett år sedan?) Frångått en del av dina vanor, din regelbundenhet, vilket gjort även honom otrygg. Hundar fattar ju otroligt mycket av hur deras människor har det, på gott och ont. Han gör säkert sitt bästa för att ta hand om situationen genom att försvara er på olika sätt, att bita även dig om du hotar situationen, som han ser det. Stackars vovven! Stackars Heueh!

PP

Hoppas du snart kommer in i en bättre fas! När jag var liten blev jag attackerad av en hund som bett mig. Förstår att det är jobbigt, och ni som har hundar är naturligtvis mycket fästa vid era djur, det blir ju som en familjemedlem. För min del satte det spår, och har hela mitt liv tvingats leva med rädsla för hundar. Låter tufft, men med min erfarenhet i bagaget så kanske du förstår att jag är tveksam, och att jag inte egentligen kan uppbringa någon som helst förståelse för att hundägare ibland kan vara beredda att riskera att något sånt händer ett barn. Men jag förstår att du inte mår bra av det som inträffat, och vill inte förvärra det ;-)
Säkert är nykterheten en garant för att även ha bra koll och pli på ett djur...
Ha en bra dag!
//PP

Konsulterade en hundexpert på nätet. Han hävdar att det är ytterst sällan hundar åstadkommer någon större skada med sitt bitande, och att de därför ofta avlivas i onödan. Men naturligtvis är det mycket skrämmande att som barn bli attackerad av detta rovdjur!! Å andra sidan är det ett (själsligt) sår som går att läka.
Hunden har en mycket bra förmåga att signalera till sina människor när något är fel. Vi ska lyssna på våra djur! Du kanske får välja mellan spriten och hunden... och livet! Heueh. Vilket du –kloke man– redan har insett.

PP

Jag överlevde, vet inte ens hur många stygn det blev. Du har säkert rätt i att det går att läka. Precis som vilket annat övergrepp som helst. Typ misshandel, våldtäkt osv. Det som dock stört mig genom åren är att hundägare - pga. kärlek till djuret - på något konstigt sätt bagatelliserar, och tror att de har en rätt att genom träning återanpassa djuret till att fritt kunna röra sig utomhus. Det som gör mig sur är att vissa (som vet att hunden är väluppfostrad och ofarlig) låter dessa köpa fritt. Jag vet ju inte, och känner var gång obehag. När jag påtalar detta, lallas det ibland bara, och skojas bort. Har hänt mer än en gång att jag frågar ägaren vad de skulle säga om någon rädd person reagerade med reflex och ex. Sparkade hunden? Vissa tittar då som om det vore en djurplågare som talar. Det jag menar är att vi som blivit attackerade, inte vill ha fritt omkringspringande djur. Kan väl inte vara då svårt att förstå tror jag?!

Rosen

Är det farligaste djuret. Många som inte borde springa lösa.
Tror inte att din vovve behöver avlivas efter en incident. I värsta fall får du kanske ha munkorg på då han är okopplad.
Att ngn blir biten händer oftast om man försöker ingripa med händerna mitt i ett hundslagsmål. Bättre med vattenslangen

på fb under namnet (redigerat av admi då vi försöker att i så stor utsträckning som möjligt måna om anonymiteten) :-)) Har en bild från stranden med folk i ring !

Gunda

för dig med allt trassel just nu, det räcker verkligen som det är.
Hur har du det i dag? Nu är jag orolig för dig!
Hoppas du hör av dig snart.
Varma tankar skickar jag till dig!

Sannah

Länge här på forumet. Du skriver så klokt och insiktsfullt! Jag vill bara skänka dig en tanke i välmening!
Hoppas du är okej!
Kram

Så tråkigt att läsa om allt Heueh. Det blir mer och mer uppenbart att det kanske vore bra om man faktiskt kunde svartlista sig på Systembolaget. Det är så många som halkar tillbaka och varför? Hur? Hur skjutton funkar det och vad händer egentligen när man plötsligt tycker att det är en bra idé att bunkra upp och möjliggöra att dricka i dagar. Att man fortsätter när man väl börjat är en sak, men det där första steget. Hur kan man stoppa det? Och är det ett tecken här inne när du börjar skriva om alkohol tro. Var något på gång redan då?
Du är ju en fantastisk observatör och skribent och det gör mig ont att det blir så här. Och besviken..., ja, visst förstår jag känslan av att vara besviken på sig själv... men det är som det är, det är gjort, du har fått ditt straff. Ta nya tag igen. Jag vill läsa fler intressanta inlägg. Skulle så gärna vilja ha en lösning åt dig så att det aldrig går fel igen, men du kanske får hitta en åt oss andra istället.

Leonard Cohen sjunger: "There is a crack in everything,
thats how the lights gets in"

Det finns det som är trasigt och som aldrig kan bli helt igen
men det är först när verkligheten spricker och vi är brustna
som ljuset kan leta sig in igen.

Kanske är det därför livet måste
gå sönder gång på gång?

Tänker på dig med värme

MM

heueh

Det blev ambulans till sjukhuset och fyra dagar på avgiftning. Det hela skedde hastigt och lustigt så jag fick inte med mig mer än kläderna jag hade på mig. Nu är jag hemma igen, nykter men väldigt trött. Måste ge mig själv en chans att landa lite innan jag skriver mer.

Ha det gott alla!

Vilken lättnad att se ett avtryck från dig! Bra att du tog dig till vården och fick den hjälp du behövde! Hoppas du får en natt med god sömn hemma i egen säng??? / mt

Hem! Som jag skrev tidigare har jag gått igenom samma sak som du gjort nu. Ambulans till akuten och sedan avgiftning i fyra dagar. Det är en mycket jobbig men nödvändig resa. Det tar tid innan kroppen hämtar sig igen i alla fall var det så för mig. Mat och vila samt en del kontemplation hjälper. Jag har läst mycket som du har skrivit, alltid tänkvärt och intressant, ser fram emot nya inlägg från dig när du har hämtat kraft.