Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

- forumet skapar vi tillsammans!

Ler åt din bld av mig - har några kilon extra men inte många. Kan baka bullar men gör det numera sällan. Tycker om att laga god mat och ha många runt bordet. Har ägnat (alltför) mycket tid åt studier och arbete och för lite tid åt barn och hem - dvs kämpat den vanliga kampen att räcka till åt flera håll samtidigt. Något av en relik från 1968- 1970-talets revolutionära tid - har gått i många demonstrationståg för Vitenam, Grönare stad, Atomkraft Nej tack osv... och blivit mer nyanserad med åren. Troligen äldst här på forumet men ung i hjärtat. Ler stort och lyckligt medan jag skriver - nån av våra ungar tipsade om filmen Tillsammans och sa att "det är till och med samma mönster på påslakanen som vi hade!". Det är nog mer än påslakanen jag känner igen men familjelivet har varit ordnat:) Numera också helt nyktert:))
Ha en fin dag! / mt

kalla

Att läsa om dig och gubben gör mig så glad, vill också segla, äta kräftor//Många kramar till dig och gubben

att du blir glad! Kanske också hoppfull? Det här som sker nu hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig. Jag vet inte riktigt hur jag föreställt mig att det skulle kunna vara/bli men förändringsprocessen hos oss båda och även i omgivningen är komplex och mångfacetterad. Jag brukar skriva att det här är ett livsforum och i kongruens med det är jag nu på en livs-äventyrs-resa... Men, med tanke på vad jag skrev nyss (adress Leo), vad är det för en som var med och hängde i almarna på den tiden det begav sig:) Kram till dig / mt

är jag över mannen som igår berättade för våra vänner om sin nykterhet och om AA på ett så fint sätt!

På dagen talade jag med en kompis som först behövde skjuts för att hämta bilen. När jag ringde senare hade de bilen hemma men behövde skjuts till en konsert.
??? - Nu har du ju bilen hemma?
- Javisst, men vi dricker vin till maten...
Jag kände en sån lättnad och befrielse över att vara fri från den där begränsningen att ta sig hit och dit med bil. Pratade med mannen om det och senare också när vi satt i båten på kvällen. Förr var det så att även om jag inte brydde mig om att dricka och gärna skulle kört så ville mannen att jag också skulle dricka och många gånger gjorde jag det för andras skull.

Jag berättade också igår att jag känt mig (placerad i roll) som "utanförstående iakttagare" ett antal gånger. Det var en ärlig kväll och reaktionerna var olika. Jag var odelat lycklig och stolt! / mt

med god vän om varför man dricker. Jag var inte hemma när hon ringde så hon talade först med mannen en timme. Känns som om vi skapar en ö där det inte ifrågasätts att man väljer att vara nykter. En fristad. Så skönt! / mt

Stigsdotter

att en del av ditt "tjat" har fastnat. Ofta är det nog så att det som sägs måste "mogna fast" i det egna huvudet innan det kan accepteras. Gratulerar er båda till insikten att allt är kvar. För så är det ju faktiskt, det enda som tas bort är en massa elände - allt som var bra och som man saknar fanns ju inte på riktigt, det var bara en massa illusioner och hjärnspöken. Det enda man förlorar är alkoholen och den är faktsikt inget att ha. Allt annat och mycket till finns där för oss!

Kram syster!

Igår ramlade vi handlöst ner i en grop igen - ganska exakt två veckor sen sist. Djupa tjälskott från den akoholistiska vinterepoken. Men vi tog oss upp tillsammans ganska snabbt och på ett bra sätt där vi bokstavligen tog varandras händer för att vi båda behövde hjälp. Ledord (för mitt minne) är (stress)spel (R) och ros+luktärt. På djupare-, eller metanivå: positiv förväntan som blir ett störande krav -> besvikelse och förargelse. Jag ser att de gropar vi passerar och tar oss upp ur för oss framåt - vi reder ut saker på relationens "rotnivå". Ja, det finns att reda ut också efter ett långt och mestadels gott liv.

Jag minns att förra sommaren var jag hänförd (ja) över att sånt som tidigare kunde bli/ofta blev katastrofalt liksom upplöstes i och med att vi båda var nyktra och "vid våra sinnens fulla bruk". Det är självklart idag. Nu finns dessutom viljan+modet att möta - utmana - de områden i vårt liv som varit svårast. Vi talade om ord och meningar som är besudlade av lögner och upplevt svek. Smärtsamt (hur många gånger har jag inte använt det ordet) men gott att lyfta fram i ljuset och tvätta bort sorgkanterna.

Imorgon börjar jag jobba, vi talade om risken när jag blir överhopad, mitt vidsträckta ansvar och hans känsla att bli åsidosatt. (Just nu i detta ögonblick ser jag parallellen till att överge.) Jag berättade att jag funderar mycket på hur jag ska klara av att förverkliga min avsikt att avgränsa mig och dra ner. Förvarningarna droppar in redan i form av mail och meddelanden på fb. Den här processen måste jag be om hjälp med jag vet bara inte riktigt var/av vem. Det är väl bara en gång i livet man närmar sig pensionen och ska avsluta på ett bra sätt:)

Idag blir det trädgård och trevligt besök. Det är mycket samvaro av olika slag nu när "alla" är lediga - trevligt men svårt att få ihop allt. Också därför vill jag ha mer eget-livs-utrymme fastän jobbet drar igång. / mt

tunga timmar när sanningar sades och inte på bästa sätt. AA-möte på kvällen - en mycket ljusare man kom hem, lättare till sinnes. Som alltid hittills. Vi såg When love is not enough. Mannen har inte druckit sen valborgsmässoafton vilket betyder att min gamla ramsa slutade på 92 igår... (24+53+15+173+60+179(---)+92). Själv sa han att han har varit nykter en månad, 31 dagar. Jag har inga problem med att vår tideräkning skiljer sig åt:) Inte han heller.
Gårdagen innehöll även det trevliga besöket med många återblickar i livet långt tillbaka, bl a min fars alkoholism. Ikväll är det kräftor på en altan, imorgon är det middag på en stuga. Ingendera bekymrar mig det minsta - och det är en skön känsla! Minns hur jag oroade mig över en tants middag den här tiden ifjol, att det kändes svårt att tala om det (fast vi gjode det) och att det löste sig av en (lycklig?) omständighet, det fanns en given orsak att han körde. Den sortens oro och problem känns avlägsen idag.
Jag ser att vi, nej jag, då var nånstans i "173" som jag idag vet att inte är en sanning - jag tror att jag är tacksam att jag inte visste det då. Mest tacksam (i det här sammanhanget) är jag över att han tog det (nödvändiga? och avgörande!)återfallet just på valborg i precis rätt sammanhang - som skulle känts katastrofalt för ett år sen.
Just det här reflekterande skrivandet ger mig den positionsbestämning jag behöver för att veta var jag är och hur vägen hit har varit. Jag behöver det.
Vet också att jag själv har ett stort arbete att göra - där ingår sånt som flög genom luften igår. Mitt arbete. Mitt ansvar. / mt

- jag var på jobb och mannen hade en fin dag med ett barnen. På kvällen var vi hos ett annat av barnen och åt kräftor. De hade inhandlat nollöl och hade engagemang i att jag skulle avsmaka en ny speciell öl. Det gjorde jag mest för att trycket var stort... nej inte stort men i alla fall - mitt eget intresse att dricka öl är också noll. Mannen var hem en sväng (vi bor nära) på ett ärende - då blev jag plötsligt orolig att han skull komma tillbaka onykter. Hick! Men han kom alldeles nykter och "sig själv" och vi hade en jättetrevlig kväll. Idag är det stugmiddag och jag är totallugn igen. / mt

dag... har jobbat hemma. Mitt i olusten la vi oss i gräset och tittade upp mot himlen, på molnen och fåglarna. Och så talade vi om stegen... fint var det. / mt

efter myskväll på tumis. Våra "trivsel"middagar är "som förr" utom alkoholen... god mat och så dricker vi vad vi vill - dvs mannen alkoholfritt vin/-öl och jag dricker t ex alkoholfritt vin spetsat med 100% blåbär. Inte klokt men perfekt för oss:) Vi talade om omgivningens problem med att man är - väljer att vara - nykter, att det liksom "är synd om" den som inte "får" dricka. Sen åt vi hallon, choklad och glass och somnade framför OS:)
I morse fick jag kaffe på säng, mannen hade fiskat kräftor kl 5! Nu kokar han och jag städar. Ikväll kanske vi söker oss till nån middagskrog inför att arbetet drar igång för fullt på måndag.

Jag har problem med det tredje av de 12 stegen! Att släppa kontrollen och ha tillit. Så är det, diskuterar det med min AA-gubbe och söker mig nog till nån slags grupp småningom.
Alltså - det gäller t ex att ha modet att minska arbetstid och lön - även om jag vet att jag klarar mig. En jävla trygghetskontroll.
När jag tänker efter har jag kommit ett gott stycke vad gäller tillit till mig själv i relation till mannen och till livet - även honom har jag kunnat "släppa". Det är så simpelt som pengar och ekonomiskt/materiellt oberoende - å andra sidan det man jämt uppmanas att tänka på och ta ansvar för sig själv. / mt

till Adde: "Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?"

Det du skriver Stigsdotter är så rätt för mig, en mer jordnära formulering av en favorittext (Martin Lönnebo) som jag ofta läser för mig själv: Tro är fritt fall / kärlek är att stå stadigt på ingenting / friden finns i virvelns mitt. Gud bor där han blir insläppt för han är redan där.

En del av min överbelastning på jobbet är att kraven inte tar hänsyn till vad min inre röst (också den professionella kunskapen) säger att är rätt. Också verksamhetens policy om vem/vilka som ska vara i centrum åsidosätts pga tidsbrist och skillnader i synsätt. Jag slits av att vara i den där konfliktzonen och min inre röst säger "lämna". Jag vet att jag ska göra det och då kommer mitt analyserande, strategiska, beräknande jag och ställer frågor = "är i vägen". Jag vågar inte lita på vare sig den inre rösten eller min egen inre kraft. Och jag börjar bli livrädd för att ångra vad jag lämnat bort, givit ifrån mig när det är försent.

Tack syster Stigsdotter! Kram / mt

- när jag kommer på att titta efter - att det gått ett halvår av "Mitt nya år". Ofattbart vad det går fort! Efter hälften av det halvåret kom den verkliga vändningen på valborg. Och mannens "inre" vändning den 1 juli - det är väl det som är den "verkliga vändningen"... Mitt nya år har inrymt ljusa och mörka dagar och nu, denna sommar, en helt annan tillvaro än ett-och-ett-halvt års nykterhet med vita knogar - som också var så mycket bättre än tiden innan.

Av det nya året återstår hösten, jul-nyår och januari. Under den tiden ska jag dra upp planen för återstoden av mitt arbetsliv. Egentligen har jag dragit linjerna, som jag vill ha det, nu återstår att driva igenom det och jag känner en lätt bävan... Den berör det jag skrev ovan, som Stigsdotter hjälpte mig att sätta ord på.

Igår berättade mannen för vuxna syskonbarn om sin nykterhet och att han går på AA och fick full support. Samtidigt bekräftas jag i att ett mycket litet fåtal i vår näromgivning verkar ha sett hans missbruk - de hade ingen aning... Det förvånar mig inte, vi talade om det igår, det är här med mig han druckit för mycket och det som eskalerat till dramer under hans berusning har grund i hans, mina, våra sårbarheter.

Han har konstaterat att han, jämfört med andra, hade en bit kvar till botten - vi såg också filmen When a man loves a women där Bill W verkligen drack hejdlöst. Men - han var på ett brant sluttande plan när jag gick. I rättan tid, eller i sista stund...

Skrev ut Jellinekkurvan igår, vi ska titta på den. Ska också söka upp och begrunda kurvan för medberoende. Vi håller också på att skapa ett nytt, nyktert umgänge. Känns lite spännande och så bra! / mt

eller forumet och jag. I början var det jag och forumet men länge har det varit forumet och jag.

Jag hittade forumet hösten 2010, läste ett tag och hoppades att det kunde vara en hjälp för min man. Skapade mitt nick, skrev i andras trådar och skapade småningom min första tråd. Berättade för min man – skulle inte vilja ha en hemlig dialog bakom hans rygg. Han skrev under en kort period men distanserade sig sedan av olika skäl. För mig har forumet varit oerhört betydelsefullt, tidvis har det varit en livlina och jag har varit närmast beroende av kontakten här. Skrivandet, läsandet – delandet - betyder mycket. Ibland får jag verkliga guldkorn, som av Stigsdotter idag. Ibland blir jag riktigt ledsen och fylls av dåliga känslor som också visar vägar in mot mig själv.

Forumet har tagit mycket av min tid och har fått göra det. Det har varit värt det. Sommarens röda säkerhetssignaler avgränsade mig och jag märkte snabbt att jag i nuläget klarar mig ändå. Jag började fundera på att strukturera min aktivitet. Fokusera mera på det liv jag har omkring mig. Jag har fått så mycket gott det senaste året och det finns många möjligheter.

Nu har jag formulerat mina tankar - först via orden vet jag vad jag har känt och upplevt säger dagens sommarpratare Märta Tikkanen, en medberoende medsyster som utstått långt mer än jag. För mig är forumet en plats att sätta ord på mina tankar och känslor och det jag skriver har en riktning. Det vill jag inte avstå från. Men jag kanske ska göra allvar av det jag stod på tröskeln till förra sommaren – söka också andra platser för mina formuleringar. Det här är det första synliga steget… / mt

Tilde

för att du tipsade om Märta Tikkanen... Jag har lyssnat och jag drabbades av en förlösande gråt när hon berättade om den 16-årige sonen och hennes sätt att beskriva hur hon kände när han blev så sjuk. Jag behöver gråta och släppa ner min axel som ibland stramar ångesthårt, och nu är det skönt.
Orden...är så viktiga, svårt för mig att sätta orden rakt ut i forumet, mycket lättare för mig själv i egen skrivbok, men säkert bäst att skriva här o kanske få respons. Med tiden kan också jag... Ett steg i taget.

Att forumet tagit mycket av din tid som du skriver är nog väl disponerad tid, tror jag.

Det är så skönt att läsa dina inlägg, tryggt. Jag gläds med dig och din mulleman...
/Tilde

i det lilla men medvetet. Köpte en kalender enbart för mina dagliga korta anteckningar. Har varit en lugn vecka, kaotisk på jobbet som väntat. Mannen varit på två AA-möten i olika grupper. Ett planerat evenemang på onsdagen (R.S) ställde vi in för att bekvämlighetszonen var starkare. Hmmm... det är ett jobb att ändra sina vanor.
Två befriande upplevelser har jag haft: var till matförrådet och där stod ölburkar som mannen ställt dit efter något sommarkalas. Vi hade pratat om dem i samband med att han kokade kräftor. Jag märkte att kontrollbehovet och ansvaret just då var helt borta. En överraskande och befriande upplevelse. Funderade rätt mycket över det sen och då svängde känslorna en del men förändringen är markant. Den andra händelsen var en middagsambition som misslyckades - för två år sen hade jag inte sagt något utan slätat över .... Vi skulle ha druckit vin, han skulle ha tagit mycket illa vid sig och katastrofen varit ett faktum. Osäker om jag skulle sagt nåt förra sommaren. Nu var det enkelt, jag sa som det var, mannen blev ledsen men ingen katastrof alls. Alkoholen, som när vi inledde helgdagsdrickande- och middagsvinkulturen skapade trevlig stämning och underlättade (?) samtal blev med tiden ett hinder ...
Vill göra rutiner för en förändrad vardag, ett eller några steg till. Inte så enkelt som det låter. Handlar verkligen om "det vidare livet" där alkoholen inte är det centrala i min tankevärld utan förändringar inför ett nytt livsskede där arbetet har en annan plats och prioriteringarna är andra. / mt

Lelas

Hej vännen!

Visst är det härligt när man märker sådana där framsteg hos sig själv?

Härligt! :-)
/H.