Nu har jag bestämt mig för att de närmsta tre månaderna så SKA jag vara utan alkohol! Jag kommer säkert behöva stöd på många sätt. Så det är väl därför jag skriver här. Jag vet ju så otroligt väl vilken skillnad på livskvallite jag kommer få. Tänker vara en pigg och påhittig pappa i fortsättningen. För nu har jag mest sovit bort helgerna. Tips, stöd och hjälp mottages med stor tacksamhet! Kanske någon vill göra denna resan tillsammans med mig?

Tvåbarnspappan

Tack så mycket Adde, mulletant och nynykter.

Ja det känns som ett stort steg att berätta för de nära och kära. Men känner att jag inte litar på mig själv när det gäller mitt helgdrickande. Har lovat mig själv flera hundra gånger att NU får det vara nog. Åh det har funkat alldeles utmärkt....tills det blev fredag igen. Men nu kommer jag inte undan på något sätt. De kommer ha stenkoll på mig nu. Vilket kommer bli jobbigt....men gud
så skönt att dela det med någon!!!!

Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Om du visste "Nn" hur väl det stämmer in på mig. Jag har låst in mig i över fyra år sen mitt senaste förhållande tog slut. Åh jag har verkligen förtvinat. Från en snygg, hyfsat vältränad kille till en överviktig spillra av den jag var. Har någonstans på vägen tappat bort mig själv och den jag va en gång. Men ska hitta den killen igen. Den sociala musikern som underhåller människor. Som får andra att skratta samtidigt som min egna själ blomstrar.

Diagnosen på min tumör ser förhoppningsvis ganska bra ut. Den sitter i hyppofysen, och de är oftast godartade. Väntar dock på fler undersökningar.

Ska försöka hålla mig kvar här på forumet, för det är till stor hjälp.
På fredag inleder jag min första nyktra helg på väldigt länge.

Tack för att ni lyssnar och ger mig av er tid!

Kramar TP :-)

Stigsdotter

Bra att du tagit steget att berätta för familjen, det förenklar nog en hel del om man får stöd från de som står en nära iRL också.

Jag har fått i läxa av min AA-sponsor att be för lite olika saker och då jag känner mig lite som en nybörjare på detta område känns det inte helt lätt. Men, nu när jag ramlade in här i din tråd och ser din önskan om att få dig tillsänt en bön tänker jag att detta nog är ett tecken på att jag ska göra ett helhjärtat försök i alla fall, och då ta med dig i min bön!

Kramar, S

Tvåbarnspappan

Betyder så mycket för mig att jag har er här inne.
Som jag berättade innan så har jag berättat för familjen om om mitt helgmissbruk. Tyvärr så har jag inte fått det stödetjag hoppades på av min familj. Min pappa ställer upp så mycket han kan. Men han är börjar komma till åren och sån det är inte så lätt för honom att hjälpa mig. Jag hoppades på min syster stöd, men har inte blivit så tyvärr.

Igår rasade mitt liv totalt. Jag har samlat mod så länge. att berätta detta för barnens mamma och kände mig redo att göra det nu. Men en av mina "vänner" ringde och berättade detta för henne innan jag hann att göra det.
Nu är socialen inkopplade i detta för att mina. barn har mått dåligt en längre tid. Nu tror jag inte att allt hänger på mitt drickande. Men givetvis så har det påverkat barnen.
Jag känner en sån oerhörd skam i detta så jag kan inte beskriva det med ord. Jag ÄLSKAR mina barn över allt annat på denna jord och gör vad som helst för att bli helnykter. Jag är rädd, har ångerst och känner mig så oerhört misslyckad.
.
Vad ska jag ta mig till?! Jag vill läka mina barn och få dem att må bra, åh jag vill INTE dricka mer. Känner mig så ensam i detta. Har ingen att luta mig emot. Är hela tiden ensam med mina tankar. Håll om mig någon! Snälla

Dompa

Vi "känner"inte varandra här på forum, men jag har under de senaste dagarna läst hela din tråd. Vad folk som passerat här på tråden. Jag gillade också Nubaskemig. Kul tjej med underbart språk. Härligt att du är tillbaka här igen (håll dig kvar nu)och mycket bra beslut att berätta för familjen. Nu har du press på dig...men även ett stöd tänker jag mig. Håller tummarna för att det ska gå bra med tumören. /R

Tvåbarnspappan

Tack så mycket Dompa!

Du måste lagt mycket tid på att läsa! Det har blivit många inlägg i denna tråden.

Just nu känns det som om jag har ett berg framför mig att bestiga. Egentligen är det inte det intejust det faktum att jag vill och måste sluta dricka, utan allt det dragit med sig. Psykisk och fysisk ohälsa, och att mina älskade pojkar fått se sin pappa onykter på helgerna.
Känner mig så liten och svag just nu. Känns som om jag inte orkar ta mig igenom detta själv!

Någon som har några råd att ge? Jag har aldrig mått såhär dåligt innan!

Mvh TP

inte försöka med att få stöd på AA ? Och när du träffar nån från soc så be om hjälp med behandling och var hela tiden ärlig med hur du är. Sök på nätet efter behandlingsalternativ som kan passa dig och be att få komma dit.
Det här kan vara det du behöver för att ta ditt slutgiltiga beslut om att helt sluta dricka.

Kram !!

viktoria

Tp, vad skönt att du känner att du alltid kan återvända hit! Att vara liten och svag är en bra början tror jag. Skulle så gärna vilja kunna komma med en hel hoper fantastiska råd och lösningar, men dem har jag inte. Du vet att det är en dag i taget som gäller, och det enda jag vet och kan med säkerhet säga är att det går! Det går att vända skutan och starta det nyktra livet, det som är på riktigt. Var inte rädd för att be om hjälp, behandling, terapi, vad du nu än känner skulle vara rätt för dig. Och vi finns ju här, vi som vet så väl vad du går igenom. Kram Viktoria

Nynykter

Hej Tvåbarnspappa!

Härligt att höra av dig. Jag har tänkt på dig och undrat hur du mår.
Det var tråkigt att du inte fick berätta själv för exet. Men jag tror inte att det är något negativt i att socialen nu är inkopplad. Använd det! Be om hjälp! Mörka inte utan visa för soc som du visat för oss vilken vilja du har att sluta dricka. Det låter som om du är rejält nere och jag tror du behöver lite hjälp för att börja vandringen upp till bergets topp. Vår kompis Dompa är en bra förebild där. Han tog all hjälp han kunde få för att bli nykter. La sig platt.

Tänk på att man bestiger berg i etapper. Ibland är dagsturen väldigt kort, men varje natt du slår läger kan du titta ned, njuta av utsikten och se vad du har åstadkommit just den dagen. Ett steg i taget, TP. Uppe på berget hägrar den där nyktra, snygga killen som spelar gitarr så att flickorna smälter.
Ta hjälp! Du är värd det. Kom ihåg "Blott i det öppna..."

Nu håller jag om dig.
Nynykter

Dompa

Hårt som fan...släpper inte taget! Ingen ska behöva må som du gör nu. Tänk att jag skrev det dumma om stöd från familjen precis samtidigt som du skrev att du inte hade mycket stöd där...Jag har gjort precis samma resa som du...via soc...sedan behandlingshem. Jag finns här om du vill. Är just nu sjukskriven - för foten faktiskt - så jag går oftast hemma. Är dock ensamstående med tre barn att ta hand om så just nu måste jag logga ut. Men jag tittar in under dagen och ser hur det går. Och jag håller om.../Dompa

Dompa

Visst tog det tid att läsa din tråd...medn det var värt det. Bland annat hade du skrivit en mycket fin dikt...ganska i början av tråden. Gå tillbaka och läs den. En kille som kan skriva så får inte drukna i alkohol!

Tvåbarnspappan

Tack ni är fantastiska!
Era ord värmer och stöttar. Jag skriver mer sedan och berättar vad som händer under dagen.
Jag ska iväg och prata med en samhällskontrakt som soc ordnat åt familjen. Har även försökt att nå min kontakperson på soc men har inte lyckats än. Det som känns så tungt nu är att jag kommer vara den enda som skuldbeläggs för barnens mående. Är rädd att jag inte ska orka ta mig igenom detta.

Tack för att ni håller om mig!

Kram TP

Lilja-12

Du gör så rätt som letar dig tillbaka hit! Att om och om och om igen formulera sig är det enda sättet att besegra!

Och titta så fint stöttningen fungerar!

Kalla, stigsdotter ,alla!

Håll i nu!!
Lilja

Dompa

Har du fått kontakt? Jag är djävlar inte ngn expert. Är inne på min sjätte vecka i nykterhet. Jag var ju galen/desperat nog att kontakta soc själv. Precis det du beskriver var jag igenom. "Kommer jag att förlora barnen nu?" så djävla tufft...men någonstans kände jag att folk vill faktiskt hjälpa...men man måste be om hjälpen. Hur ska de annars veta? Min subjektiva bedömning är att det finns bra folk...men jag kan ju haft tur. Bad min socca om en vårdplats.-pronto! Jag vet att steget till inläggning är enormt. Men ibland funkar det...Mr Pianoman vet massor...jag frågade om allt. Jag vet en del...vill inte låta hård....det finns tusen sätt att nyktra t
ill. Men efter vad du skriver så tror jag nog att "hemmet" kan vara en räddning. Att bara komma ifrån, falla handlöst...även om det är i Guds namn. Vilket kan kännas helsjukt för de som likt mig
inte har en tro. Kanske har du det? Men
om jag skulle beöhva kasta mig själv handlöst i hundskit...för att rädda vad jag kan av familj och mig själv Ja, då hade jag gjort det. Och håll dig kvar här denna gång, du vet redan att läsa och
skriva här hjälper forysätt med det. Jag och -jag vet, många andra - kommer att heja på, din promlematik är inte okänd här. Släpp inte oss och vi kommer inte att släppa dig. Haha. Jag vet att jag låter lite hippie, men jag är en gammal haschpundare (nej, det hade ju
varit synd att "bara" dricka Iaf)...vad jag ville få fram är stt inblanding från soc behöver inte vara av ondo. Släpp prestige, låt dig falla. Vi finns här. Fråga gärna om soc och "hemmet", jag har förmodligen inga svar, men vi kan ju bolla. Klamrar mig fast...så hårt håller jag...fattar du det?

Tvåbarnspappan

Tack du härliga människa! Jag har nu suttit i över en timme host min samtalskontakt och gråtit skakat och pratat, men minns knappt någonting just nu av det jag sagt. Men minns att både min kontakt på soc som jag pratat med på telefon. och min samtalskontakt på familjesektionen så att jag är en bra pappa och att allt kommer lösa sig, bara jag ger det lite tid.

Jag vill falla handlöst just nu och bli omhändertagen. För orken är totalt slut! Ikväll ska mina älskade barn på möte och få reda på att deras pappa är alkoholist. Har aldrig någonsin känt en sådan skam och rädsla förut!!!!

Det är tyvärr så oerhört svårt att bli inlagd, känner mer att det är på psyk. jag skulle behöva bli inlagd på. Men då måste man vilja ta sitt liv och det vill inte jag.

Är nog mer av en hundskitsmänniska jag också ;-)...Men i denna situationen så söker jag alla vägar som kan hjälpa.

Jag SKA ta mig igenom detta i nyktert tillstånd!!!!

Kram och tusen tack för att ni tar er tiden att läsa det jag skriver och att ni skriver så mycket bra!!!!

TP (är 39 år och har två pojkar på 14 &16) Så ser ni bilden av allt lite klarare kanske.

Stigsdotter

Bra att du hittat schyssta människor på soc. Man måste utgå från att de vill ordna allt till det bästa och det bästa brukar i den mån det är möjligt, vara de egna föräldrarna.

Har du kunnat prata med barnen? De är ju ändå ganska stora och förstår mer än man tror. Om inte förr så ta ett ordentligt snack med dem när de varit på möte. Jag tror inte barnen far illa av att en förälder mår dåligt, skäms osv, det viktiga är att de får veta att du vill vara deras pappa och ska göra allt för att lösa detta, att du älskar dem över allt annat!

Du har säkert redan läst om Dompa, alltså den resan den mannen har gjort på mycket kort tid! Där kan du hämta lite inspiration. Som det skrevs här ovan, att verkligen visa att du vill ha hjälp, all hjälp du kan få, är en bra väg till att ordna detta på bästa sätt.

Vad är det för vän förresten som ringer till exet och berättar sådant som du själv ville säga? Usch, här stämmer verkligen talesättet "med sådana vänner behöver man inga fiender". Hur är din relation med exet, har ni kunnat prata vettigt eller blev det bara knas?

Jag hejar på dig och försöker finnas här för dig!!

Dompa

Din samtalskontakt är med. Du kommer att få hjälp. Ta emot den! Tufft med dina killar...men barn är inte bara mer sensibila än vi tror...de är också mer tåligare. Min nioåring går i terapi för att hans föräldrar super/har supot/kanske kommer att supa...inte räcker till. Du kommer att fixa det men den här gången är det "all in " som.gäller. Inga halvmesyrer. Tufft? Yep...men du kör på nu...och du har dina forumvänner här bakom. ...

Jag finns här om du vill. Jag är inte den hjälte som Stigsdotter och kalla framställer mig som. Jag är en vek kille, ensamstående, mina är 9, 11 och 13 år. Jag är jättekänslig...dock ingen konstnär som du...till yrket vänder jag papper och dealar. Trivs inte alls med det...men är bra på det och försörjer familjen.

Min resa med soc....kommer jag berätta mer om ifall du är intresserad. Nu måste jag curla min yngsta unge. Men jag tänker på dig och mentalt kramar jag om dig. /Dompa

Tvåbarnspappan

De var mina allra bästa vänner. Ett par, där han har och har alltid haft stora alkoholproblem. Vi blev lite osams för några veckor sedan och det resulterade i detta.
Känner mig chockad, förådd och helt plötsligt utan de vänner som jag verkligen älskade!

Första tanken va hämnd....finns mycket jag kunde slagit tillbka på. Men då skulle jag v ara lika genomrutten som de varit.

Jag försöker lämna dem, och all annan skit i livet bakom mig och få en nystart i livet. Men det är riktigt jävla tungt .

Det fungerar mellan mig och mitt ex, men det är spänt . Vilket jag förstår. Hon mår inte alls bra i det här heller. Känner oerhörda samvetskval hennes skull också!

Har en grym ångest, för just nu sitter de och pratar om mig i ett m
öte, där jag själv valt att inte vara med för barnens skull. För just nu skulle jag bryta ihop fullständigt om jag träffade mina älskade killar.

Jag har inte varit inne och läst om era "resor" nu. Men vill göra det när jag mår lite bättre. Känner att jag har svårt att fokusera just nu.

Nu väntar jag på ett samtal från familjesektionen hur det här gått och hur pojkarna har tagit det. Jag skriver mer sen.

Ni har varit min räddning idag. Tror inte jag hade tagit mig igenom denna dag annars!

Tack! TP

Tvåbarnspappan

Tack Dompa!

Du är en hjälte som kämpar! Att man är känslig betyder att man har ett hjärta och att man bryr sig! Detä r väl oftast. vi som hamnar där vi är.

Vill gärna veta mer sen om hur jag ska bära mig åt, för att få den hjälp jag behöver.

Känns skönt att få dela med sig och att få så mycket styrka genom att ni finns!!!!

Tvåbarnspappan

Nu va mötet över med barnen. Det tog en vändning som jag inte hade räknat med.
Givetvis så visste barnen om det hela. Men trodde inte att de enat skulle försvara mig. Är lättad att den biten är över. Nu får jag själv förklara för dem att det inte varit ok att dricka som jag gjort. Vet att jag har en tuff tid framför mig.....men allt ska bli som vanligt...nej allt ska bli mycket bättre framöver! Ett nytt och bättre liv!

Nu är jag så slut i hela kroppen och huvudet så nu ska jag och hunden krypa ner i sängen och sova.

Tack för all hjälp idag!

Godnatt o sov så gott allihop

Styrkekramar till er!!!! /TP