Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Ja, det är ju så det är tyvärr. Men nu är du på gång igen. Mycket vitt i år för dig kan man konstatera och mänga sunda val. Hade samma känsla som du för ett par veckor sedan: Jag ville inte dricka. Men sen.., hann inte med jobbet, kvällar inbokade, ingen ände och ja... stänga av. Nä, mindfullness funkar nog bättre än vin. Måste nog pröva det eller yoga. Jag mår för dåligt fysiskt av vin också + allt psykiskt mående. Se allt bra du är nu, nyckelpigan!

Nyckelpigan

Tog tid att hitta min tråd... jag har hållit mig nykter sedan den där urspårningen, vilket är bra. Har dock haft det väldigt tufft, blivit mer och mer trött. I förrgår bestämde jag mig för att det inte gick längre, jag har varit hemma för att försöka landa. Tyvärr gick all energi åt att dra i en sak som gäller min dotter, kände hur jag villigt drogs med istället för att försöka landa. Det behövdes göras idag, men känner att jag inte är ibalans. Gick ut nu för att gå en promenad, satte mig på en parkbänk och började läsa här. Fastnade. Känner den där inre spänningen som trycker i huvudet och över bröstet, kan inte slappna av samtidigt som jag är så trött. Uppe i varv. Kommer inte ta till a, dock.
Idag skulle jag eg vara med i ett lopp (man kan gå) och jag sitter och funderar på hur jag ska göra. Det är arbetskamraterna som är anmälda tillsammans, några av dem ska gå, andra springa. När jag har kaos inombords vet jag inte vad som är bäst för mig och jag skuldbelägger allt jag gör. En del säger att det är väl bra att komma iväg, tänka på något annat. En annan del vet att det ärväldigt stor risk att min fasad går igång, det är mycket folk mm, jag kommer att stänga av och det tar i längden energi. Eller inte. Detta är ju en liten sak men just ni snurrar den runt i min skalle. Jag vill bara kunna ge mig själv tillåtelse att hoppa av samtidigt som en röst säger att det är bättre att gå iväg... jag vet liksom inte vad som är bäst för mig i någonting just nu. Kram

Hej igen!
Skönt att höra att du är nykter. Du beskriver det här kaoslivet man får när allt snurrar för fort. Såg på Nyhetsmorgon om medicinsk yoga, jag ska prova (när jag har tid ?). Tror verkligen jag måste komma ner i varv. Började dricka igen för nån månad sen, men nu har demonerna släppt och jag börjar hitta andra vägar. Håller med, det är oerhört svårt att veta vad som är bäst förvånad själv när allt snurrar på. Nu ska jag dock ut på promenad. Ett perfekt sätt att starta dagen och reda i tankar. Kramar!

Nyckelpigan

Hej Sisyfos och Dionysa, härligt att höra ifrån er! I början när jag var här följde jag Viljas och Sisyfos inlägg mycket, jag identifierade mig mycket med dem. Ett av mina "problem" är att min familj inte tillåter någon alkohol överhuvudtaget. Jag förstår att vissa ffa druckit när andra sovit, men för mig var det mer en önskan om att klara av vardagen, att dricka¨på nätterna finns inte i min värld. Eftersom man blir så.... Varför dricker ni, vad får ni utnav attardagen för att orka.
Jag tror det finns sån många fler än oss som borde vara här...

Svartvit

Då jag själv vet hur det är när vänner och familj "tjatar" på en om att man måste dricka mindre/sluta så vet jag också att man inte alltid tar åt sig av det. Det tog bra lång tid ändå innan jag insåg det som dom såg innan, men jag tror ändå det bästa rådet är att prata med personen och sen låta hen själv komma till insikt. Det är ju i princip omöjligt att sluta om man själv inte vill.

Tredje mars

Hej vänner. Vilken ångest. Jag har förnekat mitt dickande och gömt i många år nu. Igår var droppen. Jag fick höra att min syydotter snart 40 år hade sagt till andra att jag är en alkis som smyg super och gått ner i källaren hos hennes lillasyster och druckit där. Vilken skam känsla för detta är ju helt sant. Hur överlever jag detta. Barnens far, min sambo alltså vet om detta. Han är inte arg på mig men jag skäms så fruktansvärt. Min son som är halvbror till henne som sa det här vet inget, tror jag. Jag känner mig verkligen inte mycket värd just nu. Jag arbetar varje dag och så gör jag så här mot mig själv. Som om jag vore två människor. Hur ska jag kunna möta alla igen. Kram till er.
7an

Du har nog rätt i att det finns många fler än vi som borde vara här. Och hur är det med dig? Mår du ok? Du skriver att du funderar mycket på dig själv. Jag med! Funderar på likheter och skillnader på oss härinne. Och angående vännen... jag tycker kanske att du ska fråga. Många av oss härinne skulle nog må bra av att få ett tillfälle att prata om det. Kanske inte funkar direkt, men efter en fundering.

Tredje mars: välkommen hit, nu är det uppe på bordet. Ja, oerhört pinsamt, men det blir bättre. Se det som en chans att prata om det med din sambo och som en chans att sluta. Din styvdotter visar väldigt lite hänsyn dock tycker jag. Har hon pratat med dig?

Nyckelpigan

Det finns så många härinne som jag följt länge, förutom de jag sagt ovan även vilja och valeria m fl.
välkommen hit, "tredje mars", om du inte redan gjort det så starta en egen tråd så du får respons! Jag brottas extremt mycket med mig själv just nu.... när kag förhandlade innan var Sisyfos och Vilja de jag höll fast vid. Nu är gränserna mer oklara. Jag vill fortfarande kunna ta ett glas vin och vara en del av gemenskapen, samtidigt som min man inte tillåter det och jag inser att det kanske inte går... är trött på att vara annorlunda, samtidigt som jag tänker att de flesta skulle bli FÖRFÄRADE om de aldrig fick dricka mer.... de behöver det för att slappna av. Jag är så trött på att vara konstig, att ingen får dricka om jag är i närheten..:: fastän jag säger att det är det sista jag vill. Om jag inte ska dricka är det okej, men inte att alla andra måste avstå. Kram ❤

Jag blir så glad när du skriver här Nyckelpigan. Jag tror att man måste lära känna sig själv och sitt drickande. Jag är skeptisk till att det går att lära om från "utan stopp" till normaldrickare. Jag har inte varit "utan stopp", men saker förändras när man dricker. Jag vet inte ännu om jag måste sluta helt för att bli frisk. Jag dricker Ibland för att medicinera. Det är det jag måste sluta med. För mig spelar det ingen roll om andra dricker eller inte. Min mardröm skulle vara när sndra tar beslut ovanför mitt huvud, utan att lyssna. Samtidigt så måste man ju respektera att ens nära o kära reagerar. Kan du prata med mannen din om hur det får dig att må? Han tar beslut för att styra dig just nu. Han och andra! Men vad säger du själv? Kan du, kan du inte, ha a i närheten? Min sambo förstår inte helt. Han frågar om han ska handla åt mig. Jag svarar ja. Mot bättre vetande ibland. Vad vill du? Hur tänker du?

Sinnituss

är det tröttsamt att vara annorlunda, att inte vara en del av gemenskapen eller att andra ändrar på sitt beteende för att de tror att man känner sig mindre utanför då.
Jag är glad att du är här inne nyckelpigan, jag tycker om dina reflektioner och inlägg.
Ha en bra dag ❤️

Nyckelpigan

Tack alla, tack Sinniitus. Jag förstår allt du skriver, Sisyfos....jag är på en tunn tråd..jag tror att. Jag måste äga nykterheten själv och i det vara själv ett tag... väldigt svårt...

Li-Lo

Jag är så glad att vi människor inte alltid följer det vi vill! Hoppas den långsiktiga tanken som hjälpte dig genom natten kan fortsätta vara ett stöd för dig.

Tack för att du finns här.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Sinnituss

Vill skicka vilja och styrka till dej, tufft när man inte alls vill det man måste. Önskar dej bättre dagar och nätter framöver.
Kämpa på lilla nyckelpiga ❤️

Hur är det Nyckelpigan? Har du kommit upp ur ditt mörker igen? Får du nån hjälp för ditt mående? Det känns som att a är mycket medicin i ditt fall. Det birde finnas bättre sätt. Kramar