Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Tack Nyckelpiga för din hälsning! Det betyder mycket att någon tänker på en. Ja, jag har haft en svart period. Stressad, trött och många måsten. Använt a som bränsle. Nu är den perioden över och jag ska bli nykter igen!
Har läst din tråd som vanligt och velat svara, men inte tagit mig tid. Ser att du har det svårt och du lever i det som skulle vara en mardröm för mig. Att bli omyndigförklarad på det sättet efter en så jobbig period som du har haft. Men du, du behöver inte stå kvar i hörnet. Du ska inte stå där! Flyg iväg! De kan ändå inte göra det här åt dig! Det måste vara du som regisserar. Tror du att din man skulle kunna hjälpa dig med detta?
Om man nu ska se positivt på grannarna så GÖR de nåt. Att det sen blir helt galet är ju hemskt, men kanske kan en öppning vara att ni faktiskt går dit du och mannen med er egen agenda. Säger Tack så mycket för ert engagemang och att ni uppskattar att de försöker hjälpa till men att det blir lite för mycket och att du känner dig enormt trängd. Att det får rent motsatt effekt detta. Att du uppskattar att de vill ge sitt stöd, att du har en vilja att vara nykter och att du vet att du kan klara det, men att det inte kan gå till som de föreslår. Att du faktiskt känner dig utpekad och hemsk och att det inte hjälper nånstans. Folk brukar ju ha lite lättare att lyssna om man överöser dem med beröm först, så det är en bra ingång...
och, nej, det är inget fel alls på dig för att du inte klarar av att de vill styra över dig! Personligen tycker jag det är en sund reaktion. På anhörigsidorna finns en hel del av de som gör precis som du gör just nu och accepterar att nån annan styr och talar om att man är värdelös (i ditt fall gör du kanske det sjölv). Det är inget sunt förhållningssätt. Du är bätte än så, dubbelt värd bättre än så. Det är de på anhörigsidorna också! Se på allt positivt som finns med dig nu Nyckelpiga och se till att grannen fattar. Skriv ett brev om ni inte klarar att ta det muntligt. Du skriver så bra! Och glöm inte beröm och tack! För på nåt sätt tycker jag att de är beundransvärda som gör nåt. Kramar!

Nyckelpigan

Tack för din hälsning, Sisyfos, jag hoppas du mår bättre!
Dionysa... jag såg på det där you tube-klippet och gråten fastnade i halsen... jag har gått och sugit på den karamellen, om och om igen sett framför mig hur jag flyger iväg, hur jag är fri. Jag har inte skrivit i min egen tråd, men läst flera gånger om dagen och skrivit lite i andra trådar. Jag tror att en del av det som är så enormt läkande i detta forum är att man kan få känna att man är värd något, dels pga allt stöd man får, men även det stöd man själv får ge helhjärtat. I era ögon är jag en människa, inte "hon som inte kan hantera a"... ni kan se förbi det där andra eftersom ni själva vet vad det är. Här får jag känna mig hel och känna glädjen i att kunna stötta någon annan helhjärtat. Många av er har blivit som riktiga personer i mitt liv, jag loggar in för att se hur det går för er, håller tummarna och hoppas. Jag känner mig stärkt av att vara här. Jag känner mig stärkt av att kunna stötta någon när de är nere på botten eller bara har en dålig dag... jag vet ju också hur det är.
Idag var det 13 år sedan min mamma dog... då hade min pappa redan varit död i 3 år och jag hade inte ens fyllt 30... Det är konstigt hur kroppen vet... jag började dagen utan en tanke på vilket datum det var, även om jag visste att det var den 14:e. Under dagen kommer undan för undan en rastlöshet och oro i kroppen... en klump i magen... ett tryck över bröstet, irritationen som kommer från ingenstans... jag kopplar inte direkt, det tar fortfarande ett bra tag, även om jag varit med om det så många gånger. Kroppen vet. Kroppen minns. Egentligen behöver jag gråta men det är alltid så här, det byggs upp en inre spänning och illabefinnande innan jag kanske ställer till ett bråk eller till slut kan sticka hål på varbölden och gråta. Då kommer förhoppningsvis gråten... den där djupa gråten som river i bröstet, som känns som om något längst in ska gå sönder. Hur många gånger kan man slitas itu inifrån, undrar jag många gånger. Naturligtvis ändras sorgen, men det som förvånar mig är att man ändå kan hamna i ögonblick då den är lika stark som i början. I början var man dock i det hela tiden, nu är det korta ögonblick jämfört med det, men man kan ändå kastas ner i det där hålet av smärta. Man är där inte lika länge och det går över, men sorgen försvinner inte... den blir en del av livet som ibland gör väldigt ont. Morsdag är den dag jag alltid har det svårast, jag försöker alltid slå bort det eftersom jag tycker det är så dumt... men jag kan inte lura mig själv... nu har jag kapitulerat och vet att den dagen är svår.
Vi hade inte ett okomplicerat förhållande, jag var länge medberoende i hennes missbruk, men barnet i mig ville fortfarande ha min mammas bekräftelse. Jag fick aldrig säga till henne att hon skulle bli mormor, jag fick aldrig dela glädjen när våra barn kom till världen med henne. Jag fick aldrig fråga alla de dädr frågorna som dök upp när jag själv blev mamma. Mina föräldrar fick aldrig se oss gifta oss, aldrig vara med om alla milstolpar med barnen... inte kunna rycka in som barnvakt. Inte se på våra barn så som bara mor- och farföräldrar kan... det gör fortfarande ont, även om jag inte vill det. Det gör ont och det är komplicerat eftersom vår relation var så komplicerad pga psykisk instabilitet och missbruk.... samtidigt som allt var perfekt utåt. Det spränger i bröstet och kanske vill den där nyckelpigan sträcka på vingarna och flyga iväg... mentalt gör jag det när det känns tungt, men ibland får man stanna i smärtan och möta den. Den förgör mig inte. Den gör ont... men den visar också att jag kan älska genom allt elände, sakna något som jag aldrig fick men nu försöker ge mig själv.
Min hjärna pendlar mellan ytterligheter, "vad bra att jag är nykter, det känns så självklart", till att i nästa ögonblick tänka "jag köper lite vin".... men jag har sagt till mig själv att 2017 ska bli ett vitt år. På det sättet blir "bara en gång" väldigt stort, en gräns som är större att stiga över... jag behöver mer hjälp än så men den har hjälpt mig de här två veckorna och jag kommer att klara idag. Jag kommer att möta smärtan och saknaden, jag önskar att jag kunde gråta och hoppas jag kan det sen, då vet jag att jag mår bättre. Huvudet slutar kännas som om det ska explodera... jag måste kapitulera igen, inse att den här dagen är jobbig. Jag var där när hon kämpade mot döden, jag höll hennes hand och sa att hon fick släppa taget. Hon hörde mig inte längre, men jag fick i alla fall vara där. Jag såg när hon till slut fick frid. Sov gott, mamma... jag tänker på dig extra idag. Jag älskar dig, jag har alltid älskat dig så det gör ont. Kram till alla där ute i lördagskvällen

Tårar här också. Glada och sorgsna. T.o.m. min problematiske man... läste dit inlägg och fastän han inte känner dig, Nyckelpiga, sen förut, blev han också berörd. Tyckte du skrev väldigt fint och klokt. Känsligt. Snacka om att du hjälper andra när du hjälper dig själv!

Fantastiskt inlägg Nyckelpiga. Och du är på pricken. Sorg återkommer och blir en del av livet. På gott och ont. Man behöver nog den där reflektionen också.
Tror att du har en bra strategi i att bestämma dig för ett nyktert år. Och du har alla förutsättningar att klara det.

Levande

Tänker på dig och undrar hur du har det.
Skickar mina tankar till dig

Nyckelpigan

Tack för alla hälsningar... jag har inte druckit men mår enormt dåligt, befinner mig i en konstant ångest och vet inte hur jag ska ta mig ur den... orkar inte mer, vill fly. Det som utlöser ångesten är att vi ska åka på skidsemester imorgon med de kompisarna som vill komma in och ta över. På något sätt hittar hon alla mina triggers och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har sagt till en gång (sms) och det togs ändå emot bra, men jag vet att de inte fattar (hur kan man göra det?) och att jag måste vara mer specifik. Jag hat dock glidit över i ett helt paralyserat stadium där ångesten river ochvsliter i mig, på ett sätt som jag inte vet vad jag ska ta mig till med... jag orkar inte hålla ihop mig själv, än mindre bo ihop med dem, veta vad de tycker och ränker, att dr pratat om hur de ska lösa "problemet", att dr aldrig kan förstå utan att ha varit med om något. Jag klarar inte av att upprätthålla inför mig själv att jag är värd att kämpa för med yttre "störningar", jag har nog med mig själv. "Är helt förkrosssd... känner inte att jag orkar åka. Samtidigt, hur kan jag ibte?! Barnen. Jag som planerat och bokat hela resan. Hur ledsna blir inte barnen? Klarar jag mig själv hemma? Dessutom är skidor det bästa jag vet. Panik och ångest... vill ibte mwr

Du bävar inför resan som bär iväg imorgon, bra att du skriver och berättar. Sätter ord på hur det är för dig nu och vad du känner. Jag vet inte alls om det är hjälpsamt för dig, tänker, Nationella hjälplinjen, en stödtelefon om man behöver prata är öppen alla dagar 13-22, 020 2200 60. Ibland kan det vara att prata med någon inför en sån här sak som många är hjälpta av. Du känner förstås dig själv bäst, kanske finns något annat som skulle vara hjälpsamt för att kunna flytta fokus eller fylla på med lite energi för dig?

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Nyckelpigan

Tack Dionysa och rosette! Jag behövde verkligen stöd!! Jag har varit i panikläge så många dagar att jag inte sett någon utväg, tänkte att jag måste klara det för familjens skull. När jag skrev här och fick stöd plus att jag fick sms av min syster och kramar av min man insåg jag hur dåligt jag mådde och att det inte skulle funka. Jag började leta efter sätt att ta mig hem på på egen hand (den andra familjen är inte där de första dagarna), var inte helt enkelt men går. Jag gav mig själv tillåtelse att ta ett steg i taget, åka dit med min familj och åka skidor, njuta så gott det går. På onsdagkväll kommer de andra, om jag känner som jag har gjort och gör måste jag åka hem innan de kommer. Jag såg inte den utvägen innan, dels pga att det var allt eller inget, dels pga att min familj blir ledsen om jag inte stannar och att våra vänner troligtvis tar illa upp. Det jag kände nu var att detta är den bästa av flera dåliga val. För första gången måste jag ta mina känslor på allvar... om jag känner som jag gör nu kan jag inte utsätta mig för denna ångest... då blir jag självdestruktiv igen. Jag vet inte om jag kommer att vara stark nog att åka men jag måste. Just nu lugnade sig ångesten, kanske eskalerar den igen, men just nu vilar jag i lugnet så länge det varar. Tack för att ni finns ❤️

Låter bra ändå det här Nyckelpigan! Tänker på det där du skriver om att inte göra barnen, familjen och vänner besvikna... om att slå knut på sig själv för att räcka till. Det låter som att du behöver bli bättre på att välja dig själv. Det är väl en fantastisk kompromiss det som du nu planerar. Skyll på nåt om du behöver en ursäkt. Men om du åker hem, gör det då med känslan av stolthet för att du valt dig själv. Inte med känslan av att inte räcka till. Det är den känslan som är så förödande tror jag. Känslan av att inte vara bra nog och ibland tror jag att alla skulle må bättre om vi (både du och jag) i högre utsträckning kunde säga nej ibland och ta lite mer hänsyn till oss själva. Hoppas det går bra. Njut av skidåkning och familj!

Fint att se dig här igen!
Jag tycker nog också ibland att det är lättare att skriva i andras trådar. Ta hand om dig och hoppas att allt är bra!

Nyckelpigan

Resan funkade, även om det ibland var jobbigt, är dock en frihetskänsl att åk skidor, man är i ögonblicket... känslan jag söker. Jag var nykter jan, feb, inte en droppe. Började känn att jag inte ens ville ha ett glas champagne (som jag annars brukar säga "att det kanjag väl ta"). Inser nu att det är farligt när det går bra, då släpper man garden. Samma dag som jag tänkte detta var det en sak med jobbet och jag hade inga tankar på att dricka... samtidigt har jag det tufft, har inte återhämtat mig från allt som hänt innan, känner av utmattningstecknen och det skrämmer mig. Tar massor av energi att klara jobbet. Plötsligt fick jag för mig att svepa några små glas vin i hemlighet... det vallade inte ur men mantrat om ert nyktert 2017 flrsvann

Nyckelpigan

Sen triggades igång, jag orkade inte med stressen på jobbet, det konstanta trycket i bröstet och att känna att jag inte hann med. Jag orkade inte, hittade ingen pausknapp och flydde. Skäms jättemycket.... mår så dåligt, är så ledsen att jag svikit min familj och mig själv... vet inte hur jag ska förlåta mig själv... det är som om allt bra man gjort suddas ut när man faller... igår tog jag ivf ett steg, jag var på tjejmiddag (hade varit planerat jättelänge), champagne var upphällt i alla glas utom ett (en till körde) och innan hade jag tänkt att ett glas inte gör något, det var ju länge tills jag skulle köra... men nu sa jag till och värdinnan hällde över min champagne i de andras glas och jag drack annat. Ett steg i taget... dock så jobbigt med att ha svikit familjen och gjort dem så oroliga, framför allt min dotter.. kram till er alla där ute! ❤

AlkoDHyperD

Så lätt att hamna i tankefällan "fan, det sket sig, ingen idé" och bara fortsätta. Men det gjorde du inte!
Kan det få vara ett lika stort plus i protokollet som det minus du beskrev innan? Och alla andra dagar, januari och februari, det blir väldigt många plus det.

Nyckelpigan

Tack AlkoDHyperD... jo, det har du ju rätt i... är så lätt att slå ner på sig själv och då är det svårt att orka. Jag tänker försöka göra fler bra val, har anmält mig till en mindfulnesskurs som börjar nästa vecka, ska boka tid hos psykolog.... och försöka kravla mig upp ur det här hålet... tack för stödet... man är ju så ledsen... kram