Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

HelenaN

Det är säkert svårare när beslutet om att vara nykter till stor del beror på krav från andra. Men jag tänker att när tiden går och de andra släpper sin vaksamhet, så kan din egna känslor och motiv kring att inte dricka växa och ta större plats inom dig. Då kan du hitta ditt eget inre driv till att att hålla dig nykter och då blir det också lättare att känna fördelarna.
Så jag tror som Vilja, att med tiden så vaknar din egen vilja och lust att lyckas för DIN egen skull!

Kram vännen!

HelenaN

Det är säkert svårare när beslutet om att vara nykter till stor del beror på krav från andra. Men jag tänker att när tiden går och de andra släpper sin vaksamhet, så kan din egna känslor och motiv kring att inte dricka växa och ta större plats inom dig. Då kan du hitta ditt eget inre driv till att att hålla dig nykter och då blir det också lättare att känna fördelarna.
Så jag tror som Vilja, att med tiden så vaknar din egen vilja och lust att lyckas för DIN egen skull!

Kram vännen!

Nyckelpigan

Vändningen, Vilja och HelenaN - tack för er stöttning! Det är inte så att motivationen bara kommer från min man, jag har aldrig själv varit inne på detta forum tidigare eller verkligen tänkt på ett liv utan a, där jag kanske måste ändra vissa saker i livet för att det ska kännas bra utan a, jag har antagligen valt in vissa saker bara för att kunna dricka a. Det händer enormt mycket inom mig och jag kan inte fatta att det bara gått tre veckor... Att läsa här, skriva och få svar på mina inlägg har gett mig så enormt mycket och även gjort så att jag inte kan ljuga för mig själv längre. Jag märker ju hur lika vi tänker och vilken ångest a ger. Precis i början kände jag den där euforin av och till som andra skriver om, men resan låg hel tiden som ett orosmoln över oss. Det var väl det att det sättet att dricka på som de andra gjorde är en del av min romantiska bild av hur jag skulle vilja ha det. Bubbel för att fira, ett par glas till maten och sedan spelar man spel, går en promenad med barnen el gör något annat med barnen. Samtidigt vet jag att det bara åren rosaskimrande bild i mitt huvud. Jag längtar efter den där känslan man får efter 1-2 glas vin, men samtidigt vet jag att jag jagar vidare på den där känslan och då går det överstyr.
Jag blev väl besviken att jag inte mådde bra på resan, allt kändes så perfekt... Det var det jag menade med att försöka vara ärlig med vad jag känner, beskriv hur det var eftersom det var kändes jobbigt utan att jag kunde sätta fingret på något speciellt. Jag valde att lägga fokus på det och inte att jag hällde ut a, då hade jag ju åter försökt vara "duktig".... Samtidigt var det bra eftersom jag undanröjde risken att jag skulle göra ett dåligt val - jag såg till att ingen a fanns kvar. Jag märkte även att min impulskontroll var bättre, jag hade kunnat hälla i mig ett glas (el flera) när ingen såg, men jag klarade att se nackdelarna och låta bli.
Min dotter blev ledsen och anförtrodde sig till mig, så kändes det sååå bra att sitta där och krama henne utan att lukta a (då hade hon nig inte sagt något om sina problem).
Jag tror att jag projicerar mycket på min man just nu, det är ju inte så att det bara är han som vill bort från det kaos som a ibland orsakar i vårt liv... Men när jag, som andra, förhandlar med mig själv vet jag att beslutet att inte dricka alls inte bara ligger hos mig. När jag vacklar är det jobbigt, men samtidigt är det ju en enorm fördel i kampen mig a.... Men det sjuka i mig ser inte det just då...
Vad gäller den där känslan av eufori så har den kommit tillbaka när jag kom hem. Det går upp och ner men här är jag mer trygg. Jag ska nog inte utsätta mig för situationer med a riktigt än (vi har dock en 40-årsfest snart och i sept ska vi på all inclusive i Turkiet....). Det är mest den där känslan inombords jag inte orkar möta riktigt ännu, den av utanförskap. Den finns ju bara i mitt huvud, frågan är hur man blir av med den..,.

HelenaN

Brottas också med den där känslan, så jag har inget facit. I helgen valde jag avstå från en stugvistelse med vänner för att det kändes outhärdligt att vara där, instängd med de andra som glatt skulle dricka alkohol, medan jag skulle få sitta med mitt sug utan att kunna fly någonstans.
Det går så mycket lättare hemma i min egen trygghet.
Om några dagar åker jag på en resa som kommer att bli en prövning, men jag har bestämt att den ska göras nykter. Blir det jättetrist, så blir det så, men jag kommer att anstränga mig för att hitta glädjen utan A. Det SKA gå!

Platina

Nu har du verkligen fått mig att tänka till! Att vara duktigast på att vara nykter? Den ska jag verkligen ta till mig. Jag är ju kanske världens DUKTIGASTE flicka, mamma och hustru, och att vara duktig på en sak till går ju av bara farten. Men jag vet också att när jag är duktig på något som med tiden blir tråkigt brukar jag göra revolt mot mig själv. Och i det här sammanhanget skulle jag sålunda dricka vin igen.

Just nu går livet som en dans, men jag håller koll på mig själv, fortsätter känns efter och är väldigt, väldigt ödmjuk inför alla dagar jag har framför mig.

Jag är väldigt imponerad över att du för dig själv och oss här vågar och orkar sätta ord på det du känner. Jag skulle bara vilja ge dig en lång kram! När jag läser dina inlägg inser jag att du är så ärlig mot dig själv, en ärlighet som jag ska försöka nå jag också. Att verkligen våga på riktigt känna efter hur det känns, om det finns någon sorg och vad som faktiskt inte är så bra, kul eller ballt med allt det här.

Tack, fina fina du för att du böcker tankar hos mig!

Kram!

Nyckelpigan

Jag startade en annan tråd ett tag eftersom jag ville ha hjälp när jag druckit en kväll. Jag tänkte fortsätta på den hör tråden ugen och klistrar in några inlägg från den tråden jag nyligen skrivit på.

23 juli, 2015 - 10:05 #1
Nyckelpigan
Jag föll... Ångest och självhat
Jag drack igår... Var på konsert och föll. Min man är jättebesviken på mig och det är som om allt jobbigt jag tagit mig igenom den senaste månaden är bortblåst. Hur ska han kunna tro på mig...
Jag var själv med en kompis på konserten och som jag skrivit i min vanliga tråd har jag den senaste tiden projicerat då mycket på min man och nu tänkte jag att jag skulle få vara "fri". Men det är ju inte min man det är fel på, det är min oförmåga att hantera a. Jag hade bestämt mig för hur mycket jag fick dricka, men det ändrades ju naturligtvis efterhand. Jag kände dock igen det som andra skrivit när de drack första ölen, jag tyckte inte riktigt om den där avtrubbningen jag fick. Därför är det ännu mer ofattbart att jag bara fortsatte. Ångesten idag och besvikelsen hos min man och mig själv är så jobbig att bära. Jag känner mig så usel. Det var INTE värt det. En den av mig kände att jag måste göra detta, falla en gång till för att känna att det är MITT beslut att vara nykter, ingen annan som tvingar mig. Jag måste istället se dem som livlinor.

Nyckelpigan

Ännu ett klipp från andra tråden

24 juli, 2015 - 08:22 #6
Nyckelpigan
Tack alla för stöd och
Tack alla för stöd och peppning, det betyder allt!
Sof, du har rätt i att jag inte kände att nykterheten helt var min egen. När dagarna gick projicerade kag allt mer på min man när det eg handlade om mig. Du har också helt rätt i att så kan det inte vara, då slutar det med att man blir bitter mot dem. Jag tror också att jag behövde falla igen, precis som du gjorde. Jag gör detta för MIN skull och jag vill inte ha det som innan, så som det kändes igår. Jag måste sluta sparka på mig själv och ta nya tag. Jag vet ju vad jag vill, behöver bara bli bättre på att sluta lyssna på sir Väs.
Jag läste någonstans att det är lättare att man tar ett återfall efter att man gjort något bra, när man klarat av något svårt med a, man känner sug mer säker. Det var kanske så för mig också, jag hade varit på resan och klarat av den... Det visar bara att man aldrig får sänka garden...
Aeromagnus, jag håller med dig och du har rätt, jag tänker som du gjorde men vet längst in hur det är. Jag har inte beroende på det sättet att jag får abstinens, jag har inte druckit vid allt färre tillfällen de senaste åren (och inte hemma själv), men när jag väl "får" dricka har jag allt svårare att sätta stopp. Jag vill så gärna kunna använda s som en avkoppling, som andra gör, ta 1-2 glas, känna den där härliga känslan, koppla av och vara i nuet. Jag tror jag behövde testa en gång till på egen hand för att inse att jag inte kan det. Jag dricker de där 2 glasen och sedan vill jag bara fortsätta. Du har rätt i att det inte handlar om HUR mycket jag får dricka utan att jag INTE kan göra det alls.
Tack Vändningen! Nej, jag kan inte ändra det som varit men jag kan ändra framtiden. Jag känner (som Soff skrev i sin tråd) att jag inte fallit till ruta ett - allt det hårda jobb jag gjort den senaste månaden är inte förgäves, jag måste bara fortsätta. Jag önskar bara att jag kunde ta bort min mans oro, han är värd bättre.
Mamma13, tack för kramen och dina ord! Kram tillbaka till er alla

Nyckelpigan

Ännu ett klipp

24 juli, 2015 - 09:10 #10
Nyckelpigan
Tack för dina ord, Vilja. Det
Tack för dina ord, Vilja. Det är en väldigt bra fråga du ställer, om det verkligen är så att vi behöver återfall eller om det bara är ännu ett sätt för a att nästla sig in... Jag kan inte svara på den, men jag antar att det är lite av båda. Egentligen vet vi ju att det inte funkar, det är ju inte bara en gång vi gått på pumpen.... Men ändå ger vi oss på det igen, med en idiotisk förhoppning om att NU ska det gå. Det är väl det som är definitionen av dumhet - att upprepa samma beteende och tro att man ska få annat resultat... Det är också en del av missbruket. För min egen del tror jag att det var en del av min resa. Jag kan inte hålla på att projicera mitt nykterhetsbeslut på någon annan, då sitter jag i fängelse och blir bitter. Nu var jag på egen hand och det funkade inte (som jag eg visste), idag känns det som om jag är stärkt i MITT beslut. JAG vill vara nykter, inte pga att anhöriga vill det utan för att JAG vill det, jag vill inte tillbaka till hur det var igår. Jag försöker peppa mig själv för att hitta tillbaka till min väg igen. Jag hoppas att kunna komma dit du är, Vilja! Många kloka ord, tack!

Nyckelpigan

24 juli, 2015 - 09:24 #12
Nyckelpigan
Jag behöver verkligen de där
Jag behöver verkligen de där inläggen som utmanar mig, det är ju det som hjälper en vidare! Det som är viktigt är att det finns peppning och stöttning också, att man inte bara drar ner någon i självhatets mörka hål. Du peppade mig och hjälpte mig vidare, jag ska inte tro att alla tidigare steg är bortkastade, det är de bara om jag vältrar mig i självhat. Tack igen, Vilja.

Nyckelpigan

Kändes jobbigt att valeria tog illa vid sig av mitt inlägg på hennes tråd, försöker skaka det av mig och har bett om ursäkt. Vi vill ju hjälpa varandra, därför är det jobbigt när någon blir ledsen när man säger fel saker. Jag får släppa det.
Vaknade ganska tidigt. Har läst och skrivit lite. Trots återfallet i veckan känner jag att jag är på rätt väg, mer stärkt i MITT beslut. Försöker för tillfället skjuta ifrån mig att jag sårat min man, vi har pratat men han kan ju inte förstå... Det kan nog bara de som har ett missbruk. Jag får fortsätta jobba på att få tillbaka tilliten, tänka att det jag gjort den senaste månaden inte var förgäves. Just nu känns det som om jag fick en insikt efter återfallet - jag hade tidigare gått och tyckt allt mer synd om mig själv för att jag knte kunde ta det där glaset rosé osv med alla andra. Jag måste byta fokus - bort från offerrollen (som jag hatar över allt annat) - se allt jag har istället. Jag håller fortfarande fast vid det jag skrev innan återfallet, att jag vill akta mig för att försöka bli bäst på att vara nykter ;vilket jag inte är), för mig innebär det att erkänna de känslor av sorg och förlust som jag känner av att säga adjö till a. Detta ska inte bli ännu en prestationstävling som resten av mitt luv tidigare varit. Jag måste hitta en mellanväg.
Jag har satt upp en mental bild som jag ska ha aktiv inom mig - vår hund vi hade när jag växte upp, när tikarna löpte i området fick han en blick i ögonen, vek on öronen och då visste man att det kvittade vad man skrek, här gällde det att stänga grinden fort som f*n, annars skulle han sticka. Lite så är det med mig och när jag får för mig att dricka på senare tid när min man inte vill det. Jag måste själv hålla koll på när jag fäller in öronen och stänga grinden omedelbart! Be om hjälp för att inte falla dit. Stor kram

Vi hade också en hund som barn, vet precis vad du menar!! Min särbo har en tik, som blir exakt sådan när hon ser en flock fåglar på ett fält...pdf she goes, och hans hundar är annars väldigt lydiga. Min poäng är, att vi nog alla har våra personliga grindar som vi måste upptäcka och stänga snabbt om vi inte ska åka dit...

Jag tror på dig Myrkotten!

Att dricka alkohol borde vara normalt. Hälla i sig ett cancerframjallande nervgift frivilligt, eller ja inte alltid frivilligt. Skam att vara nykterist, borde vara skam att dricka. Bra att du sakta men säkert är på väg tillbaka. Pepp pepp

Nyckelpigan

Igår var jag (och min familj) och hälsade på min bror för att inviga deras pool. Jag hade skjutit upp detta innan eftersom det kändes jobbigt - en sådan självklar situation där man kopplar av med ett glas rosé. Igår kunde jag verkligen njuta, jag tyckte inte ens synd om mig själv för att jag inte kunde drick a (vilket jag ägnat mycket tid åt annars). Tillät mig själv att njuta v detta, må bra, även om det inte var så många dagar sedan jag hade ett återfall. Inser att det kommer att komma svåra dagar igen men övar mig även på att vara i nuet - känslan av att det ska hända något hemskt om man slappnar av och mår bra måste bort. Vi som vuxit upp i familjer med dolt missbruk är vana att leva med full katastrofberedskap hela tiden, att inte slappna av eftersom vi måste vara på vår vakt och avstyra allt som är på gång, förhindra katastrofen. Det är väldigt svårt för mig att acceptera att jag nu bytt "läger", att JAG är den som ställer till med oredan.... Det är nog en av de tyngst vägande orsakerna till att jag har haft så svårt att acceptera fullt ut hur stort problem a är i mitt liv. Efter allt jag varit med om innan, så som jag slogs för överlevnaden av min ursprungsfamilj - hur kan då jag skapa en liknande situation och bli min egen fiende? Jag känner ju till maktlösheten och förtvivlan hos de som står sidan om.. Jag har levt deras liv och jag har inte kunnat erkänna att jag har förlorat kontrollen, erkänna att jag hamnat på andra sidan. Det går dock inte att blunda. Det blir inte mindre sant för att jag förnekar det. Att det gör ont går dock inte att förneka.

Nyckelpigan

Tack, Vilja! Jag fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg... Det betyder otroligt mycket att få "höra" dig säga att du tror på mig och att min man nig också kommer att göra det under resans gång. Kram

Du beskriver din situation då du växte upp så tydligt, o hur du inte vill utsätta din egen familj för samma. Känner igen mycket!

Detta trodde du inte att du skulle klara när du startade din tråd, eller hur? Jag tror att det blir lättare och lättare för varje gång man lyckas. När det går åt h-e gäller det att inte ge upp. Ju längre man har mellan återfallen desto lättare går det, tror jag.

Nyckelpigan

Tack vilja och valeria! Det jag framför allt inte trodde var att jag skulle kunna njuta av att vara där, men det gjorde jag. Jag tror jag har fokuserat för mycket på att jag inte ska dricka, att jag ska köpa en massa a-fria ölsorter eller viner... Jag måste fokusera mer på livet, att leva ett liv ned det innehåll jag vilk och som jag mår bra. Om mitt inte mantra hela tiden bara handlar om att jag inte ska dricka a blir detta min identitet och mitt fokus. Jag måste hitta mig själv, vara den jag är, låta tankarna kretsa runt det och låta "att inte dricka a" bara vara en självklarhet (som jag ändå måste ta ställning till varje dag, jag menar inte att förminska problemet eller sopa det under mattan). Så som det har varit innan har jag tappat bort mig själv lite, jag har i mina egna ögon blivit "personen sim måste avstå a". Hur lätt är det att slappna av då, att vara mig själv och ta vara på allt som finns i livet? Jag har skapat mitt eget fängelse och låtit allt handla om a, eller mer om att avstå a. Det måste kanske vara så ett tag men jag vill ta ett steg bort från sorgen över vad jag överger. Ska jag vara ärlig är det ju bara en romantisk fantasi om ett normalt förhållande till a med ett par glas rosé o solen som jag sörjer.... Även om jag klarar det ibland innebär dock a för det mesta något helt annat och detta sörjer jag inte. Om jag kan avromantisera a och se det för vad det betytt i mitt liv blir det lättare att hitta ett nytt liv med bra saker som får mig att må bra. Sen vet jag att sir väs kommer att viska i mitt öra många gånger men just nu ser jag klart. Jag måste sluta fly FRÅN a och istället ta mig TILL något bättre.
Vi spelade bowling med familjen för några dagar sedan, just detta är för mig förknippat med ett precis lagom rus där jag "bara" dricker två öl. Vi har spelat en gång tidigare när jag var nykter och då var det bara jobbigt men den hör gången kunde jag koppla sv och ha roligt. Jag vet att det kommer att komma fler tunga dagar men just nu känns det bra och då vilar jag i det.