Sååå kär i alkoholen, men det är ett destruktivt förhållande

Fan, jäkla skit! Hur kan man må så bra och samtidigt så dåligt av alkohol!? Jag älskar min alkohol och samtidigt hatar jag den! Jag har haft några av mina roligaste minnen när jag har varit påverkad, ni vet när man gör något man aldrig skulle gjort nykter, men man gjorde det med sina vänner och det var så kul!
Samtidigt har jag haft mina allra sämsta, ångestfyllda minnen när jag har varit påverkad. Sådana som sitter som en jäkla ångesttagg i ens själ...
Men när jag dricker så är det som varm och skön bomull runt hela mig. Tills det blir för mycket och jag mår illa eller jag ser mig själv utifrån och tänker att det var ju en dryg jävla kärring som sitter och inte kan hålla truten. Eller som värst, tror att jag är sexigast i världen och bara fullkomligt skämmer ut mig!
Vad hände med den sköna bomullen!!?
Till vardags tror jag att jag inte har några problem med att vara nykterist, men ibland vill man bara festa loss som om det inte fanns en morgondag. Släppa på alla måsten och spänningar och krav på att man ska vara den ultimata människan som bara äter grönkål, springer en mil varje dag och mediterar.
Jag är väl dum som vill ha båda världar, den fria själen som gör crazy saker och den ansvarsfulla som yogar och tränar allt från hjärna till tarmrörelser.
Jag vet. Det är patetiskt att tro att man kan ha kvar en del av sin fria tonårstid när man är 47 år gammal, men fan vad jag saknar en tillvaro där man var mer fri!

Profile picture for user Se klart

Det finns en oändlig frihet i att vara nykter. Och ja, visst finns det något patetiskt med att ha ett ben kvar i tonårstiden när man är 47- och det är lika orimligt att vara den duktiga grönkålsätaren 24/7. Fundera på hur du kan hitta en ny balans som kanske inte kräver extrema beteenden?

Profile picture for user Rule74

@Tossingavis Jag förstår precis vad du menar! Behöver också ha den där känslan av frihet och att bara släppa loss och få bli riktigt full ibland. Ja, eller riktigt full, dvs redlös vill jag egentligen inte bli, men det är det jag blir när jag släpper kontrollen, och dagen efter är det inget kul - om det ens är det när det pågår. Det är precis innan man går över gränsen som det är som roligast, men om man som vi har problem med alkohol kan vi ju aldrig stoppa i tid, och friheten blir som gisslan istället. Måste lära mig att dricka lagom, även när jag vill bli full och galen.

Profile picture for user Friluftstok

@Tossingavis stor igenkänning på detta! Filosoferade lite om det i min tråd för ett tag sen, hur kul jag haft med alkohol. Festivaler, studsa runt på dansgolv, vara twentysomething igen för en kväll (är 37... 🙈) I mitt fall var det dock inte festalkoholen som blev/är problemet utan att det blev mer och mer vardagsvin... Har insett att jag är en person som jagar kickar, sensationssökande. Att festa järnet och känna mig som en fucking rockstar är en kick för mig. Har åtta nyktra veckor bakom mig nu och jagar andra kickar, främst genom friluftsliv. Har du någon plan nu? Vill du göra någon förändring? Kan du testa nåt annat crazy än att dricka? 🤗

Profile picture for user Tossingavis

Tack för era kommentarer @Friluftstok, @Rule74 och @Se klart! Jag har funderat mycket på vad ni skrivit.

Inte för att jag har kommit fram till något vettigt! Detta inlägget är väldigt virrigt, så hoppa över att läsa det om ni vill. Det är mest för att jag ska få någon reda i mina tankar...

Hade det jobbigt idag. Jobbigt med mina beroende, för mitt liv är äckligt bra i övrigt. Arbetar hemma i lugn och ro, städat ekonomi, familj, vänner, blablabla. Alltså ingen som helst anledning till att känna oro eller ångest. Främsta ångesten framkallas av min överdrivna rädsla att såra någon eller få någon att känna sig liten, dum, bortglömd eller dåligt behandlad av mig. Ser alltid till att vara tillgänglig när någon behöver mig eller om de vill umgås. Då släpper jag allt som jag kanske hade planerat eller "jobbar runt det", vilket kan innebära att gå upp kl 04.30 på morgonen så att jag hinner träffa mamma/kompis/dotter senare på dagen. Detta beteende har jag alltid haft, klarar inte av att säga nej, och det har resulterat i att jag har valt bort personer i mitt liv för att jag ska hinna med att säga ja till dem som jag valt att ha kvar. Utan att gå sönder själv.
Tänk så rikt mitt liv hade varit om jag bara lärt mig att säga nej när jag var ung! Så mycket jag kunnat vara och kunnat gjort!
Jag har iofs blivit bättre med åren, men ett nej kräver en del av mig både innan och efter.
Och gud, så mycket skit jag tagit på mig för andras skull!
I alla fall, jag bestämde mig för att ta 4,5 veckor bara till mig själv och göra bara vad jag vill. Jag meddelade min man att det blir inga träffar med vänner under den här tiden, jag drar ner på jobb och jag vill inte ha några måsten. Dessutom vill jag inte att vi gottar till det på helgerna heller. Han accepterade. Vi får se hur länge det varar... Alla vänner vi har är mina vänner från början och vi umgås i stort sett bara i par, eller vi tjejer. Männen träffas aldrig själva. Så om jag inte vill umgås med någon har han ingen att umgås med, vilket tär lite på mitt samvete. Varför ska han lida bara för att jag inte vill träffa någon? Hur jävla svårt är det att bara inte dricka en kväll?
Tydligen jättesvårt...
I alla fall, jag började min renlevnadstid i tisdags och jag misslyckades idag. Två dagar klarade jag. Saken är att jag brottas med två missbruk – mat och alkohol. Om jag försöker sluta med det ena, ökar jag konsumtionen på det andra. Och så har det gått i åravis, så nu är jag både alkoholiserad och fet. Så jag känner inte att jag har lyxen att skippa alkoholen, unna mig gottet när suget sätter in och ta tag i vikten senare. "Senare" kommer jag att väga 150 kilo och vara ännu mer deprimerad.
Alltså tänker jag att jag måste ta itu med missbrukstänket, oavsett hur den yttrar sig. Men som vanligt, lättare sagt än gjort! Och idag föll det duktigt!
Dagen började bra, fick gjort det mesta av dagens arbetsuppgifter, åt en bra frukost. Vid 10-tiden började det att klia i kroppen. Missbruksmyrorna hade vaknat. Hjärnan hakade snabbt på och viskade: "Vad duktig du är som inte är sugen på alkohol, du har ju inga problem att stå emot! Då gör det nog absolut ingenting om du går ner i affären och köper godsaker att sätta i dig för du kommer ju ändå att kräkas upp dem sedan och då är ingen skada skedd! Plus att du har ju inte druckit!!!
Jag stod emot (på ytan, inom mig kan jag nu efteråt se att jag hade hela dagen utstuderad redan), och gick på en pw. Innerst inne hoppades jag på att endorfinerna skulle kicka in och hindra mig att gå förbi affären på vägen hem. Jovisst! Lycka till!
In i affären, hem, äta, kräkas. Gott och väl, trodde det var över där. Dåligt samvete, javisst, men jag hade ju inte druckit. Efter nån timme blir jag oresonligt arg (på mig själv/allt/min man/världen/min vikt/att missbruksmyrorna fortfarande är igång värre än innan min äthets??) och går raka vägen till kylen och häller upp ett dricksglas med vin. Dricker det utan njutning, letar upp en slatt rödvin och dricker det med. Får sedan panik när jag tittar på klockan att min man kan komma hem när som helst och jag har inte gjort mig av med bevisen från varken hetsätningen eller vindrickandet!
Nu är allt undanröjt, sopor slängda, glas diskade. Kvar finns jag. Lugn nu. Men hur länge?

Profile picture for user Friluftstok

@Tossingavis vad berörd jag blev av ditt inlägg! Förstår att du har mycket att kämpa mot. Låter klokt att ta några veckor för dig själva, pausa det sociala och "duktig flicka" och fokusera på din hälsa och välbefinnande. En dag i taget. Ta hand om dig! Jag hejar på dig! 🌷

Profile picture for user vår2022

@Tossingavis Att sluta dricka, vittnar många om och även jag, har lett till mer ätande av godis, chips, läsk mm. Ett sätt att hålla sig ifrån drickandet. Du beskriver att du hetsäter och sedan kräks och sedan dricker vin. Låter verkligen kämpigt och tufft med ditt dubbla beroende som du beskriver. Du har inte funderat på att ta hjälp av professionellt stöd?

Profile picture for user Se klart

Hej
Ett modigt inlägg har du skrivit, och ärligt. Ett av mitt livs bästa och hårt erövrade insikter är att lägga allt fokus på det du kan påverka. Noll fokus på det du inte kan påverka. Först då blir man kraftfull. Och det behöver man vara- och blir så småningom.
Du skriver om din mans, och sina släktingars reaktioner eller uteblivna- av ditt drickande.
Du skriver om hur forum-inlägg provocerar eller åtminstone stör det dig att vi tycks ha det så enkelt.
Jag tänker att inget av ovanstående kommer att hjälpa dig att bli nykter.
Det är bara en sak som gäller där:
ditt beslut att en dag i taget, inte dricka.
Det finns många forum-vänner som har partners som din, en del stöttar, andra inte alls. Det finns många forum-vänner som skilt sig för att de insett att nykterheten måste gå först. Jag ska inte fortsätta men det här foriumet är proppat med människor som gör något mycket svårt, inte bara jobbar de med sin egen nykterhet- men hjäper dessutom andra, med tålamod och värme jag sällan stött på.
Att be om ursäkt för saker man åsamkat andra på grund av sitt drickande brukar inte upplevas så himla utelämnande- så småningom. Då handlar inte ursäkten så mycket om rädslan att blotta sig utan mer att förlåta sig själv, gå vidare, vara stolt!
Jag hoppas att du fortsätter att skriva (och läsa) här, välkommen! 🤗

Profile picture for user starten på det nya

Hej.
Jag förstår din känsla av hur det låter när man läser trådar här, det gäller min tråd också men det finns vissa som skriver öppet och ärligt om hur deras kamp ser ut både när det går bra och vid sämre dagar.
Min resa har inte varit enkel under pandemin så drog jag i mig ca 8 öl per dag, hur jag klarade att jobba och jag sköta mitt jobb hyfsat förstår jag inte idag, inte heller att ingen på min arbetsplats uppmärksammat det för jag måste varit rätt bakis eller ibland fortfarande full på arbetstid..
Min vändning kom när ångesten var som starkast och jag ärligt talat inte orkade längre, jag visste att jag inte skulle klara det själv så jag berättade för min chef och har sedan dess gått på behandling. Idag är det eftervård.
Jag hade under de första 6 månader en egen alkoholmätare kopplad till min mobil som jag var tvungen att använda flera gånger dagligen, om jag hade druckit fick min chef ett sms direkt. Min resa har absolut inte varit enkel men under den intensiva behandlingsperioden skriv jag väldigt lite här för jag orkade inte.. Men jag har klarat mig genom de tuffa perioderna så det går men det är tufft.. Hur tufft det är kan också bero på hur starkt beroende man har utvecklat.. För min del så hade jag 9 av 11 punkter som läkaren använder för att sätta diagnos och gardera, jag hade också ett audit på över 30 p så jag var djupt nere men mår nu bättre men skulle ljuga om jag skriv att jag aldrig känner sug eller ångest, knepet är att hitta sätt att hantera livet nykter. Vilket är lättare sagt än gjort.

Profile picture for user Annja

@Tossingavis Det är kanon att du skrivit av dig här och får med så mycket av alla motstridiga känslor du har inom dig. Naturligtvis är det megajobbigt på många plan för de flesta med alkoholberoende. Det är bara så mycket lättare att skriva när det går bra och ett sätt att peppa sig själv. Ingen har nog en tanke att det finns de som tar illa upp och känner sig misslyckad när de läser det.
Som någon tipsade om tidigare...fokusera på dig själv och framåt, acceptera att det som hänt eller hur andra personer reagerar kan du inte ändra på.
Jag håller med om att allmänheten i stort ser ner på oss med alkoholproblem. Av den anledningen har jag hållit mina problem för mig själv.
Jag håller tummarna för att du fixar det här. Man klarar så mycket mer än vad man tror. Lycka till 🌺

Profile picture for user Tossingavis

Tack för era kommentarer @Annja, @starten på det nya, @Se klart. Det är mycket uppskattat!

Jag vill absolut inte nedvärdera eller på annat sätt värdera andra medlemmars resa, inlägg eller svårigheter. Och jag har uppskattat mångas positiva inlägg också. Mitt inlägg är skrivet färgat av ångest, rädsla, sorg och ilska. Kan hända att det hade varit bra att vänta att skriva tills man är mer "i fas", men jag vill använda detta forum även som en slags dagbok som jag kan se tillbaka på när det var som sämst. Jag glömmer ju gärna de dåliga stunderna... Bara nu efter ett par timmar när jag läser vad jag skrivit så känner jag inte så längre. Alkohol förändrar alla tankar och känslor, förstärker dem, förvrider dem. Jag är inte jag när jag har druckit. Och förr behövde jag bli riktigt full för att det skulle ske, men nu räcker det med ett glas vin för att jag ska märka förändringen. Skrämmande.

Jag gick i alla fall en lång runda på två timmar där jag grät av och till, och struntade fullkomligt i vad folk tänkte och tyckte. Alla tankar gick på högvarv och studsade mot hjärnväggarna som galningar. Ingen reda i dem, inget kom jag fram till. Så fort jag kom fram till något tänkte jag att det är precis tvärtom. Har läst i forumet att man inte kan vänta sig någon reda i något de första veckorna. Och jag har ju inte ens börjat än! Eller, det har jag, jag har bara misslyckats lite idag.
Efter två timmar i blåst och kyla orkade jag inte mer och min man hämtade upp mig och vi körde och fixade en del. Bland annat en runda in på Ica för att köpa mys till kvällen. Laddat för mig, men jag klarade mig bra och känner mig väldigt nöjd och stolt över mig själv. Det blir bubbelvatten, popcorn, gurkstavar med dippa. Och sushi.

Kvällen känns helt okej, börjar ana att ensamdrickandet kommer att bli den största utmaningen. Och två specifika personer, vänner där drickandet har varit en stor del. Den ena bor i England så det blir ju inte så ofta jag utsätts för trigger där, men den andra är en av mina roligaste vänner och jag är orolig hur vårt umgänge kommer att se ut när jag inte dricker. Jag tror väl inte att det kommer att påverka så mycket att vi inte kommer att träffas mer, men det kommer att förändras, det är säkert.

Profile picture for user Se klart

Hej,
Bra där! Och gott med sushi och bubbelvatten. Jag åt röding och drack Loka. Strunta i någon ordning alls på tankarna, nu. En stund i taget räcker bra. Och försök om du kan- att leta fram varenda liten fördel du kan hitta. Hur det känns att vakna imorgon. Att lägga sig och somna för att du är trött. Inventering av de små tingen, helt enkelt.
Mycket förändras när man slutar dricka. Det är lätt att se vad man kommer att sakna men svårt att förutse det som blir bättre. Men det kommer tids nog. Heja dig!

Profile picture for user Tossingavis

Vaknade idag med samma känsla som så många andra skriver om här – jag är bakis. Fast bara mentalt för jag drack inte igår(kväll). Men de första tankarna var "Ååhhh, vad sa jag igår? Vad gjorde vi? När gick vi och lade oss? Smsade jag till någon?". Så nu är jag så sprallig och lycklig att jag inte är bakis! Tror nog att mitt missbruk var värre än vad jag lät mig själv erkänna...

Profile picture for user Kennie

Hej,
Ja, vilken lättnad det är att inte behöva ha ångest över vad man gjort eller inte.. Du verkar ha mycket styrka och energi som oftast jobbar för dig, men rätt vad det är drar iväg åt fel håll. Om jag förstår dig rätt har du svårt att tänka dig missbruket som en sjukdom som man kan få hjälp med. Det är ju många som ser det så. Såg en intervju med en alkoholläkare som talade om att det finns många bra mediciner som hjälper mot alkoholsug och att de underanvänds eftersom så få söker hjälp. Kan ju vara något att fundera över. Och varför man inte vill ha hjälp. Är det man själv eller beroendet som ligger bakom den tanken?

Profile picture for user Friluftstok

@Tossingavis bra att du skriver av dig och får ut allt det jobbiga! Förstår att du har mycket du brottas medi livet, inte bara alkoholen. Som Se Klart skrev, ta en stund i taget. Ibland kan en dag i taget vara för mycket 🌷

Profile picture for user Se klart

Jag kör också Iamsober.
Imorrn är det den konstiga dagen 777
Men jag kollar hemskt sällan. Tittar in här istället, och har alltså gjort minst tusen gånger. Det kan också vara värt att testa en facebook-grupp, det finns bland annat em kopplad till Annie Grace, kan kolla upp om du är intresserad! Dag 1 alltså. Då är det dag två imorgon. Kämpa!

Profile picture for user Tossingavis

Tack @Se klart! Du har rätt, jag börjar om, men jag har även erfarenheter med mig i bagaget. Jag har aldrig gjort ett så här ärligt försök tidigare, där inte bara själva slutandet är grejen utan att även ta tag i orsakerna bakom.
Jag hemma hos min syster idag som jag står väldigt nära och samtidigt väldigt långt ifrån. Svårt att förklara, men det vet ju alla som har familjemedlemmar att de relationerna inte är lättförklarade!
I alla fall så meddelade hon idag att hennes nyårslöfte var att ta itu med sitt mående och leva mer ärligt och hälsosamt på alla sätt och vis. Detta innebar även att ta itu med gamla sår och oförätter som ligger och skaver och som kanske färgar relationer, beslut och beteenden. Och vi har en del att gå igenom. Inget allvarligt så, men ändå viktigt om vi ska kunna vara mer ärliga med varandra och mer förtrogna. Spännande och skrämmande! Som tur är så är jag mottaglig för detta eftersom jag är i samma fas med att en gång för alla ta itu med allt som skaver och gör att jag inte kan leva mitt bästa liv.
Vi hann med en del idag, och ska träffas igen nästa helg för att fortsätta. Så länge vi kan hålla det på en mogen nivå och verkligen höra vad den andra vill säga så tror jag att detta är väldigt nyttigt för oss båda. Det är nyttigt att få höra när man har sårat någon, förklara missförstånd, själv berätta när man blivit sårad, försöka att se den andras upplevelser från deras sida (där blev det mycket barndomsprat), själv få be om förlåtelse för saker som man innerst inne har vetat att man bör be om förlåtelse för men det har varit svårt att ta upp...
Det jag är orolig för är att alla dessa känslor kommer att väcka ett större sug och en känsla av att koppla bort.

Profile picture for user Tossingavis

Tänker mycket på hur man hanterar tykna, pikande kommentarer – medvetna eller omedvetna. Jag vet att min man älskar mig och inte vill mig något ont och att han har lite problem med att uttrycka sig "rätt", men jag får ändå en mängd känsloreaktioner vid vissa kommentarer. Ni har säkert fått de själva: Jaha, det varade inte länge (vid återfall), Jaså, är det tillåtet? (vid vissa livsmedel när jag "håller igen"), Jag trodde inte du skulle äta/dricka/göra detta mer, eller har jag fel?
Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag känner mig redan så jävla misslyckad, men gör mitt bästa för att peppa mig att det bara var ett snedsteg, jag är på banan igen. Kommentarer, inte bara från min man utan även från andra, hjälper inte! Eller ska jag hoppa på drevet och hålla med/inse/erkänna att de har rätt? Eller be dem sköta sig själva? Vad är mest produktivt för mig? Till saken hör att jag inte dricker så att jag blir elak eller superstörig så det är inte att jag sårar andra om jag dricker/äter. Att jag vill sluta har helt och hållet med min fysiska hälsa och mentala mående att göra.

Profile picture for user Rehacer

@Tossingavis
Jobbigt att få såna kommentarer! Jag hade älskat att ha en man att dela den här resan med, men inte om det skulle låta så. Då är jag nog hellre ensam i min kamp.
Kan du inte bara säga som det är; att såna kommentarer sänker dig och gör dig ledsen. Att du gärna hade fått lite positiv pepp istället. Han kanske inte ens märker att det sårar och får dig att må dåligt. Tala om hur du vill att han ska hjälpa dig, det kanske är så enkelt.
Ha en riktigt skön fredag! Jag tror på dig!
☀️🤗

Profile picture for user Tossingavis

Har gått ett par månader sedan sist. Jag har kommit till insikt att detta verkligen är en lång resa och jag har läst igenom alla mina trådar och sett att det var 4(!) år sedan jag skrev mitt första inlägg. Känner att jag kommit långt på de här åren. Kanske inte i själva drickandet som så, men i mognad och insikt. Och tydligen inte i hur forumet fungerar då jag har skrivit tre inlägg som meddelanden till admin, hahaha!

Idag är i alla fall dag 9 utan alkohol! Wohoo, och high five till mig! Det känns helt annorlunda den här gången. Det känns som att jag är redo. Jag varken överdriver eller underdriver mitt missbruk. Jag har läst massor av fakta, jag har begrundat, jag har känt efter.
Jag har en plan.

Jag tog beslutet att vara vit resten av året i "nyktert tillstånd". Inte när jag var påverkad, inte när jag var bakis, inte efter en period med mycket alkohol. Denna gången var mitt beslut förankrat i mer rationella tankar. Jag är helt enkelt trött på den energi alkohol tar, oavsett om jag håller det på en normal nivå eller inte. Med åldern, och förhöjd tolerans, så ger det inte mig något positivt längre. Vane-drickandet stod för största delen av intaget nu i slutet. Inga karate-fyllor, inga pinsamheter, inga överdrifter. Bara en leda över hur meningslöst det är. Hur lite det ger mig nu.

Helgen var lite svår, konstigt hade det varit annars. Fredagen superlugn, lördagen lite jobbig med sol, uteservering, alkohol vart man än såg... Men överlag skrämmande lätt att stå emot. Jag har landat väldigt mycket i mig själv när jag ser tillbaka, känner nästan inte igen personen som skrivit de tidigare inläggen. Tycker synd om henne (för hon är inte jag). Jag kan se att jag har skrivit nästan alla tidigare inlägg i affekt, påverkad av alkohol även om inte aktivt.

Idag känner jag tacksamhet att jag är nykter och inte känner någon längtan efter alkohol. Idag känner jag en frihet och en tillförsikt som jag inte känt innan. Idag känner jag stolthet över resan jag har påbörjat. Idag känner jag spänning inför att få en chans att bli den person som jag alltid velat vara, men inte klarat/vågat/vetat att jag kan bli.

Profile picture for user Matti77

@Tossingavis vad härligt att du känner dig redo.
Hoppas och tror att det kommer att gå bra den här gången.
Dom där uteserveringarna var jättejobbiga för mig att se i början av sommaren, men nu har jag börjat vänja mig vid tanken och känslan att en citonlemonad är minst lika trevligt som det vi slutat med :)

Profile picture for user Tossingavis

Känner att jag långsamt börjar bygga upp ett sug. Irritation i kroppen, lite nedstämd, tyngre tankar. Nu gäller det att vara försiktigt! På torsdag ska jag utomlands över sommaren och jag tror att det är flygplatsölen som Härvan (mitt samlingsnamn på ångesten, dåliga tankar och suget) är rädd för att gå miste om. Och flygplansvinet. Och drinken på uteserveringen för att fira att man kommit fram.
Så resten av veckan kommer jag att ta det lugnt jobbmässigt, djupandas, lyssna på musik och tänka snälla tankar om mig själv.

Profile picture for user Tossingavis

Hmmm, det är svårare när man kämpar med flera missbruk. 10 dagar utan alkohol, men misslyckades med ätandet. Jag är rädd för att det missbruket är vad jag kommer att använda för att klara av alkoholsug, men när man är så stor som jag är det ingen bra idé!
Får ta mig en lång funderare nu om det inte måste bli så att jag tacklar båda samtidigt. Kan det kanske till och med bli lättare? Inget frikort så att säga, ingen bakdörr jag kan använda istället för att ta mig an det som gör att jag använder mat och alkohol som "lättnader". Jag blir tvungen att arbeta mig igenom det. För mig så är maten ett lika stort problem som alkoholen. Skillnaderna är att effekterna bara påverkar mig själv och ingen risk att såra någon eller vara pinsam när jag tuggar ;D
Jag skulle vilja komma fram till definitiva, praktiska, personliga tricks att ta till när Härvan kallar till strid. Men jag antar att det är sånt som jag arbetar fram med tiden... Tålamod är inte min vän!

Profile picture for user Tossingavis

Dessutom lättade det inte alls, märker jag nu! Fler myror i själen, Härvan har fått blodad tand. Gud, vilket dåligt beslut jag tog! Jag känner ingen risk att dricka över huvud taget, men det kommer att bli en jobbig kväll med allmän ångest, stresspåslag, dåliga tankar om mig själv och allmän oro.
Note to self: det funkar aldrig att må bättre på det här viset!

Profile picture for user Tossingavis

Har haft en jättebra dag med syrran idag. Många timmars prat, god mat, promenad i parken. Inga jobbiga samtalsämnen även om jag berättade att jag nu är vit på obestämd tid. Som alltid när vi ses så pratar vi om högt och lågt, djupt och ytligt. Skönt att ha en syster som man kan ventilera allt med. Inte för att allt mellan oss är guld och gröna skogar alltid. Vi är ändå systrar :D

I alla fall så vill jag skriva av mig lite här nu. Jag har absolut inget sug att dricka som så, men jag känner mig tom. Inte nere eller deppig, men typ ingenting, inga känslor alls. Antar att det är för att jag verkligen ÄR tom. Tom på känslor, tom på ord (7 timmars prat non stop, hahaha). Jag är även trött och sömning.

Hade det varit fredag eller lördag för två veckor sedan så hade jag definitivt druckit vin nu. Nu är det måndag och jag hade inte druckit vin förr heller antagligen. Men mina tankar nu är mer inriktade på att det är okej att känna så här ibland och att jag inte behöver agera på det över huvud taget. Mer än kanske sova och vila.

Förr hade jag nog mer klankat ned på mig själv att jag är svag som inte klarar av en dag med bra och vettigt socialt umgänge utan att bli dränerad. Idag är jag mer medkännande med mig själv och accepterar att sån här är jag. Och det är okej!

Profile picture for user Smörblomma

@Tossingavis Jag har också problem med ätandet och jag kan se att jag har liknande beteende gällande mat och äta som när det gäller alkohol och dricka. Jag tror som du att det är bra om man kan tackla båda samtidigt.

Profile picture for user Tossingavis

48 år gammal, 4 missbruk/riskbruk. Alkohol, mat, nikotin, Cola Zero. När jag fyller 50 år SKA jag var i mitt livs bäst form. Det har jag bestämt! Det är svårt med flera missbruk att inte ett av dem eskalerar när man slutar med ett annat.

Här är min plan:

1. Absolut ingen alkohol mer. Prio ett. Sugsurfa, spela hela filmen, djupandas, lista fördelar med att vara nykter och nackdelar med att dricka och aldrig glömma hur äcklig, jobbig, överdriven, känslig, snarstucken och allmänt örk jag blir när jag dricker.
2. Inget chips, snacks, godis, choklad, kakor, glass till vardags. Detta är till festliga tillfällen endast! Som när jag växte upp. Vid enorma sug kan jag tillåta mig EN ruta mörk choklad. Jag vet ju att det räcker för att stilla ett sockersug. Äter jag mer är det för att tillfredsställa Härvan, och hon blir ju aldrig nöjd...
3. Fortsätta med mina nikotintabletter året ut om jag behöver, men ha i tanken att inte äta dem tanklöst. Nästa år tar jag mer tag i det och tänker mig ett halvår att trappa ned innan jag slutar helt nästa sommar.
4. Min älskade Cola Zero får vara kvar utan restriktioner än så länge. Men liknande nikotinet ska jag försöka att inte dricka det av gammal vana. Colan hör starkt samman med nikotinet så jag tänker att jag på allvar trappar ned på det nästa år också.

På detta vis tacklar jag två missbruk i taget, ungefär ett halvår per par. Känner jag att jag behöver mer tid med de två svåraste så tar jag det. Resten av tiden fram till 50 blir till att på allvar få in rutiner för träning och bättre kosthållning överlag. Samt att fortsätta att befästa min nya livsstil med nykterhet och mat-måttlighet.

I nuläget känner jag att ätstörningen kommer att vara det svåraste eftersom jag inte kan ha nolltolerans där utan måste för alltid att vinna förhandlingar med Härvan. De andra tre är en icke-fråga, inget snack och ingen tankeenergi.

I alla fall; 11 dagar alkoholfri!

Profile picture for user Tossingavis

Imorgon bär det av utomlands i två månader. Så det blir många första-gången för mig nu. Till en början blir det inget vin för att fira semestern när jag packar. Mannen dricker öl. Det hade ju varit skönt med något som kopplar bort fronalloben lite så hjärnan inte surrar med en massa "har jag packat allt", "är passet giltigt", "hur dags måste vi åka hemifrån", och så vidare. Å andra sidan är det så skönt att inte vara orolig för att försova mig imorgon för att jag drack för mycket vin och gick och lade mig för sent!

Profile picture for user Tossingavis

Fy sjutton vad jag är bra! 15 dagar idag!

Har nu varit på plats i fyra dagar och det har varit en del sug. Efter en lång, stressig dag med passning av barnbarn, bo hemma hos någon annan, sol och värme, dåligt med sömn pga värmen och dåliga sängar så suktade jag efter ett glas vin på kvällarna. När lugnet lägrade sig, barnbarnet sov äntligen, solen gått ned och så även min puls. Ååhh, vad ett kylt glas vin hade suttit bra då! Speciellt eftersom mannen absolut inte höll igen med alkohol. Han hade ju semester. Men icke! Inte en enda droppe slank ned! Inte heller något snacks, nötter eller ostar slank ned. Återigen, fy sjutton vad jag är bra!
Det var jobbigt stundtals, eller snarare obekvämt i hjärnan. Till exempel på restaurang eller på balkongen på kvällen. Men mer som en ny vana som måste arbetas in. Jaha, vad beställer man istället? Hur varvar man ned istället?
Nu har mannen åkt hem så nu finns inte alkoholen runt mig hela tiden så jag misstänker att det blir lättare nu.

Profile picture for user Tossingavis

Ångest delux! Efter högmod kommer fall...

Föll dit igår med en flaska vin. De senaste dagarna har varit väldigt stressiga. Och det är jag själv som har skapat stressen. När jag fått för mig att göra något så ska det vara direkt och jag vill inte sluta förrän det är gjort. Dottern och hennes familj har ett stressigt liv med småbarn och eget företag där säsongen är i full gång. Så allt med hemmet har halkat efter för dem. Så jag fick för mig att lösa det och hjälpa dem att få struktur i vardagen, bättre förvaring och en rejäl storstädning. Jag hade kunnat tänka att sprida ut det under de två månader jag ska vara här, men istället ger jag mig en vecka. Samtidigt som jag passar deras 1-åring och jobbar heltid på distans. Varför inte, liksom!

Stresspåslaget var stort igår när jag tog mig an köket. Och i kylen stod en flaska vin. Öppnad. När barnet äntligen somnat (föräldrarna jobbar till ca 11-12 på natten) och jag inte var färdig plus att jag visste att jag var tvungen att jobba lite också, så blev det för mycket. Vet att jag tänkte att jag behövde energin.

Det var ingen njutbar stund med ett kylt glas vin i lugn och ro. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Medicin? Tröst? Upppiggande? Ingen aning.

Men nu är det gjort, bara att fortsätta på den nyktra banan och förhoppningsvis lära mig av det! Idag mår jag skitdåligt, magen är kaputt, ont i huvudet, dödstrött och en allmän känsla av obehag och ångest. Bra jobbat!

Profile picture for user Tossingavis

Ett par veckor senare och ett antal liter alkohol senare...
Jag är en person som börjar ett nytt liv på måndagar, till hösten, efter jul, efter semestern, efter en jobbig period med mera. Det ultimata är om den första september är på en måndag och jag kommit hem från en semester den 31 augusti, haha! Hur kan man misslyckas att starta ett nytt liv då!? ;D
Det har varit en stressig, påfrestande period. Nästintill ingen sömn, tagit på mig alldeles för stort ansvar för dotterns familjeaffärer, jobbat, vantrivts och allmänt varit i krisläge hela tiden.
När ska jag lära mig? Lära mig att sätta gränser? Lära mig att inte ta på mig andras problem? Lära mig att andras humör inte behöver ha med mina tillkortakommanden att göra? Lära mig att prioritera mig själv? Lära mig att ta det lite jävla lugnt och låta världen bara ha sin gång?
När jag kommer i de här lägena får jag ofta en släng av Weltschmertz (världssmärta) också. Så att ångesten inte bara behöver bekymra sig om lilla mig och min lilla värld, utan varför inte ta itu med hela världens smärta när jag ändå är igång! Hmph!
Jaja, jag vet intellektuellt vad jag behöver göra. Sluta dricka.

Profile picture for user Sisyfos

Nu vet jag inte hur alkoholen funkar för dig, men för mig förstärker den de negativa känslorna och förmågan att kunna styra tankarna. Det värsta stadiet i det var det jag brukade kalla ”den ältande alkoholisten”. Ingen rolig typ, utan mer egoistisk.
Jaja, hur som helst, du beskriver en del egenskaper som jag känner igen mig i och som jag har behövt jobba väldigt mycket med -ansvaret för andras mående och känslor. Och att ta på sig att lösa andras problem - ibland problem som de inte ens vet själva att de har. Att prioritera sig själv är jättesvårt, men jag skulle kunna gissa att det är nödvändigt även för dig. Du skriver inget om att du är trött, men när man har fullt upp med andras behov finns heller ingen möjlighet att känna efter. Min lösning var att använda alkohol som bränsle och som avkoppling. Men en så mycket bättre lösning har för mig varit att börja se mig och andra som isolerade boxar. Mig och mina behov i min box, andra och deras behov i deras boxar. Jag är långt ifrån färdig med det här arbetet, men när jag fattade att jag inte kunde dricka mig till energi eller till att skita i saker, så var det nödvändigt att börja prioritera sig själv.
Av det du har hunnit beskriva känns det som om du har likartade ”problem”. För mig som planerar långt i framtiden både åt mig själv och andra har det blivit nödvändigt att aktivt försöka vara här och nu.
Jag kan också rekommendera dig att lyssna på Närvaropodden. Avsnitten med ”vanor”, ”Metatänkande”, ”The Work” (nr #077-82, minns inte exakt), eller avsnitt49 ”Stoppa tankarna” tror jag det hette. Jag hoppas du hittar din väg snart. Och det är onödigt att skjuta upp starten till 1 september. Starta idag, vetja :-).

Profile picture for user Wind

Jösses va jag känner igen mig
Kämpar med flera missbruk, som
Socker, alkohol och fortfarande en liten del av kokain

Jag kan också kräkas upp godis o fet mat, o allt blir värre när jag förbjuder alkoholen. Då handlar jag massa skit mat o godis o då kommer ätstörningar fram igen.

Så jag förstår hur jobbigt det är

Profile picture for user Tossingavis

*Djup utandning av uppgivenhet
VAD håller jag på med? Tack så mycket @Wind, @Sisyfos för era svar! Jag läste dem, men kunde inte ta dem till mig. Det känns som om jag fortfarande inte har nått botten, "seen the light", fått insikt, bestämt mig på riktigt, insett allvaret, haft tillräcklig motivation eller vad *an man än ska kalla det...
Jag vägrar att läsa mina egna tidigare inlägg, det får det att krypa i kroppen på mig och jag avskyr människan som har skrivit det.
Läsa svar på mina inlägg gör jag inte mer än en gång. Det är jobbigt! Det är så tvåeggat; jag känner igen mig i era erfarenheter, men jag vill inte göra det! Jag vill inte vara denna människan! Jag vill inte ha dessa känslor, dessa erfarenheter, denna personlighet, dessa problem!
Jag vet att det får mig att låta som en "dålig människa" eller som att jag tror att jag är bättre än er, men jag vill inte vara alkoholist eller ens en människa som har problem med alkohol! Jag vill inte vara någon som andra ser ner på med medlidande, eller som pratar bakom ryggen på mig med ett bekymrat, men samtidigt hånande/glädjande ansiktsuttryck!
Jag inser att dessa känslor har mycket att göra med min uppväxt och mina "vänner" som det tog mig 15 år att inse inte är mina vänner... Men man knäpper inte bara med fingrarna och kommer vidare.
Jag vet mycket väl att jag har problem. Jag vet mycket väl att jag måste göra något åt det.
Jag vill bara att det ska vara MIN resa. MIN bedrift. MIN ensak.
Jag vet att om/när folk får reda på att jag slutat dricka (om det händer) så finns det FLERA personer som kommer att säga saker som får det till deras bedrift; "äntligen, jag har sett detta komma länge. Jag har vetat att hon har haft problem länge, men man vet ju inte hur man ska hjälpa. Vilken tur att hon ÄNTLIGEN kommit till insikt."
Jag vill bara åka iväg i ett år och komma tillbaka med ett års nykterhet i bagaget, lugn i själen, inget att bevisa och kunna ta kommentarer utan att det tar något ifrån mig. Om det make sense...

Profile picture for user Tossingavis

Dag 1
Slutade med både cola zero och alkohol. Men colan får jag dricka om det bjuds, inget eget inköp dock. Känns bra än så länge. Står inför stora och aningen skrämmande utmaningar resten av året. Kommer att vara borta från mitt hem där jag inte känner någon. Känner att det är av största vikt att jag håller mig fullständigt borta från alkohol nu, annars är risken stor att den här perioden får mig att tippa över till ett befäst missbruk.
Jag tränar mig på att se den här perioden som något spännande, en ovanlig chans att komma ur mina dåliga rutiner och krav på hemmaplan. Jag kommer bara att ha mig själv att bry mig om, satsa på min egen utveckling. Gå in i sociala situationer som kommer att dyka upp med inställningen att jag är en icke-drickare. Ingen känner mig och mitt liv, jag har inget att bevisa eller förklara.

Profile picture for user Mattan

Tittar in här @Tossingavis !
Känner igen mig i din ambivalens över att vara en del av hönget här på AH. Har gått in och ur i över 6 år. Tänker att orsakerna till att vi hamnar här är olika men sättet som alkoholen drar iväg med oss är det väldigt stor igenkänning i för mig. En fundering som jag får är vilket stöd du får för egen del. Mellan raderna så verkar inte din man vara det stödet utan han dricker på som vanligt trots dina försök. Varför är denna jäkla alkohol så viktig för oss på semestrar fredagsmys aw mm. Just nu läser jag Annie Graces bok se klart. Den hjälper mig mycket att vrida och vända på alkoholens betydelse. Min senaste nyktra resa började i augusti. Nu är jag på en tjejtantresa till Italien och har druckit måttligt men ändå, varför är det så viktigt för mig att smälta in i gänget? Stor kram/Mattan

Profile picture for user Mattan

Tittar in här @Tossingavis !
Känner igen mig i din ambivalens över att vara en del av hönget här på AH. Har gått in och ur i över 6 år. Tänker att orsakerna till att vi hamnar här är olika men sättet som alkoholen drar iväg med oss är det väldigt stor igenkänning i för mig. En fundering som jag får är vilket stöd du får för egen del. Mellan raderna så verkar inte din man vara det stödet utan han dricker på som vanligt trots dina försök. Varför är denna jäkla alkohol så viktig för oss på semestrar fredagsmys aw mm. Just nu läser jag Annie Graces bok se klart. Den hjälper mig mycket att vrida och vända på alkoholens betydelse. Min senaste nyktra resa började i augusti. Nu är jag på en tjejtantresa till Italien och har druckit måttligt men ändå, varför är det så viktigt för mig att smälta in i gänget? Stor kram/Mattan

Profile picture for user Tossingavis

Dag 3.
Ja, du @Mattan, varför är den så viktig?! Det har jag också frågat mig så många gånger. Den är ju inte det EGENTLIGEN, jag har haft så roligt/mysigt/trevligt andra gånger där alkohol inte har funnits på tapeten. För att det varit barnkalas eller mysig frukost med mannen eller en ansträngande vandring på semestern. Det får mig ännu mer säker på att det är väldigt mycket ett inlärt beteende hos mig som jag förhoppningsvis inte har befäst till ett svårare beroende än. Men då MÅSTE jag backa NU! Som så många andra skriver, så känns det som att jag står inför stupet, får svindel och väljer att backa.
Om jag är helt ärlig, så har jag skrivit här på forumet när jag har varit påverkad. Jag vet att man inte får/ska det. Jag vet också att jag lätt kan se vilka inlägg som skrivits helt nykter. Just nu jobbar jag för att klara av att läsa dem alla. Eller kanske jag ska vänta med det och läsa dem när jag får ett sug eller en tanke att jag inte har så stora problem...
Nu har jag i alla fall tre månaders utmaning framför mig. Min motivation är hög och likaså mitt självförtroende om att jag kommer att klara det. Men även tankar om att det kommer att bli det svåraste jag någonsin har gjort.
Jag försöker framkalla bilden av hur stolt jag kommer att vara på nyår. Hur mycket jag kommer att ha utvecklats och lärt mig.
Jag har bestämt mig för att utöka mitt alkoholstopp till sex månader. Därefter får jag utvärdera. Men i mitt huvud så tänker jag att jag inte vill dricka mer. Någonsin. Om jag klarar sex månader utan, varför ska jag då börja igen? Om det bara är smaken jag vill åt då, så finns det ju alkoholfria alternativ. Har slutat dricka starksprit för ett par år sedan och öl är ingen större favorit. Så det är vin och bubbel som är min last och om det är viktigt för mig att det finns alkohol i drycken, så är jag ju beroende och bör aldrig dricka igen.

Profile picture for user Tossingavis

Det växlar något enormt här just nu! Positiva och negativa tankar om varandra. Jag är, som nästan alla andra, trött och sover mycket. Och drömmer mardrömmar!
Jag börjar vackla lite i att sluta med allt samtidigt. Ska jag kanske fortsätta med nikotinet? Tar jag på mig för mycket så att allt faller eller är missbruket en enda sak som bara tar sig uttryck i olika substanser? Triggar de varandra?
Känner mig liten och rädd. Sårbar och ensam. Vill att allt bara ska vara som vanligt, och samtidigt helt annorlunda!

Profile picture for user Andrahalvlek

Ps. De kan vara så att du blir sugen på att dricka. Men så gör du inte det, och då försvinner betingningen efter ett tag. Så funkar det med alla situationer som du tidigare förknippat med alkohol. På sikt skapar du nya nyktra vanor.

Profile picture for user Sisyfos

Vilka underbara spännande inlägg du skriver Tossingavis. Tjurigheten i att inte vilja höra hit är väldigt ärlig. Du skriver att du kommer att ställas inför en riktig utmaning. Du kan verkligen ta chansen att bli den du vill vara under den här perioden. Eller det sätter kanske lite för många tankar igång, det räcker att vara någon som inte dricker. Eller att leka med lite andra egenskaper man också vill ha och gillar his sig själv. Förstärka ens goda sidor, tona ner de jobbiga.
Lycka till nu!

Profile picture for user Kristoffer

Hej Tossingavis!

Det händer verkligen mycket för dig just nu, tack för att du beskriver det så öppet och ärligt. Hoppas att det är okej att jag bidrar med några tankar apropå din frågeställning om huruvida nikotin och alkohol triggar varandra. Många upplever nikotin och alkohol som sammankopplade, och faktum är att det också rent kemiskt är så att de triggar delvis samma receptorer i hjärnan. Detta gör att det är många som har en stor fördel av att sluta med båda samtidigt, att det faktiskt blir lättare att inte dricka om en inte intar nikotin - att lägga till till de fördelar som ofta finns med att sluta med nikotinet i sig.

Med det sagt kan det för vissa innebära en extra utmaning att sluta med båda, och det är såklart viktigt att du sätter mål som inte känns oöverstigliga. Hur går tankarna idag?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Tossingavis

Jag har tänkt på era svar om det här med nikotinet och kommit fram till ... ingenting, än så länge! Min last är nikotintabletter, så det är ju inget farligt i sig, men det är ett beroende likväl. Hur många har jag hemma, när stänger apoteket, glöm nu inte att ta med när jag går ut, hur många måste jag ta med på semestern. Planerande, dyrt och onödigt!
Dit jag ska säljs inte sådana nikotintabletter och rökning är helt uteslutet, örk! Så det är ju en chans för mig att eliminera förhandlingen om nikotin om jag inte tar med dem. En icke-fråga. Känns som att jag lutar åt det. Det är lätt att luta åt det nu när jag fortfarande har två kartor kvar, och när de är slut och det blir jobbigt, så finns de inte att köpa. Beslutet tagit åt mig. Jag får bara ta och leva igenom det.
Annars så känner jag mig arg idag. Ska snart börja packa, vilket jag tycker är supertråkigt, och nu får jag inte göra det med vin. Blä! Så jag är arg för att jag inte "får lov" att lätta nervositeten och ledsamheten över att lämna familjen med vin. Varför ska jag inte få göra det enklare för mig med alkohol!? Arg på mig själv att jag druckit mig till en situation där jag inte kan ta till alkohol för att underlätta! Samtidigt inser jag att om jag aldrig hade börjat underlätta svåra situationer med alkohol hade jag i dagsläget inte behövt alkohol för att dämpa känslor. Måtte djävulen ta alla promille! Jag hatar att vara beroende! Jag hatar alkohol! Jag hatar att jag har gjort det här mot mig själv!

Och där känns det bättre! Suget har passerat. Jag har skällt och skrikit i mitt huvud och ärligt talat tyckt väldigt synd om mig själv nu medan jag skrivit. Nu ska jag fylla på mitt vatten, fortsätta att jobba, och snart börja packa. Den här packningen blir den första jag gjort nykter sedan jag var 15 år, så jag lägger första stenen på de nya, sunda vägarna i hjärnan idag! Heja mig ändå!