Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

meningsfullt istællet før att fylla det med fylla. Så førsøker jag tænka numera. Att bara ta bort något från sitt liv utan att lægga till saker gør nog livet lite tomt. Nu får vi fundera øver: Vad ska jag gøra med resten av mitt liv...

heueh

och var täppt i näsan. Det var varmt igår när jag gick och lade mig, så jag lämnade fönstret i sovrummet öppet. Att sova i korsdrag är, det vet jag sedan gammalt, ett säkert sätt för mig att dra på mig en förkylning. Så nu får jag rota fram min mors gamla huskurer. På så vis var det enklare när jag drack; det fanns alltid en standardlösning på alla problem. Förkyld? Whisky. Kass i magen? Gin. Deprimerad? Öl. Inte för att något av det där hjälpte, men på något sätt inbillade jag mig det i alla fall. Nåväl, jag kan ju trösta mig med att nu förlänger jag inte plågan, länge trodde jag att det var normalt att en förkylning varade i tre veckor.

Dammen var helt stilla idag, inte en krusning på vattenytan, en aning sjörök låg orörlig över vattnet, en sothöna simmade sakta från strand till strand och ritade ett v på ytan. Änderna hade flyttat på sig och fiskmåsarna var nog på semester. Jag satte mig på en bänk och bara njöt av stillheten. En sådan stund på morgonen, om än flyktig, kan lyfta min dag och bära mig till kvällen höljd i en filt av harmoni.

Jag köpte nya byxor i går, i en stor sportbutik. Allt jag ville ha var ett par mjukisbyxor med resår i midjan, men tydligen måste man veta exakt vad man ska ha dom till nuförtiden, där fanns avdelningar för jogging, cykling, fotboll och en massa aktiviteter jag inte ens visste kräver speciella kläder. Hursomhelst hittade jag ett par byxor så småningom. Enda problemet är att när jag går så glider dom ner över rumpan. Jag tror det beror på att åren gradvis har eroderat mina bakre regioner; det enda som skiljer min profil från en streckgubbe är magen, den tenderar att bli mer påtaglig för varje år som går.
Plötsligt förstår jag varför gubbar bär hängslen.

Ha en bra dag allihop.

heueh

är inte min starka sida. När jag nyss har städat har jag alltid föresatsen att hålla det snyggt omkring mig. Det är ju trots allt enklare att torka av diskbänken varje gång man använt den än att försöka få bort tre veckor gamla äggrester från botten av diskhon. Och det brukar gå ett tag, så händer något som gör att jag hoppar över en gång eller två, och då blir det hela på något sätt övermäktigt. Jag ger upp och så får det vara. Det här är ett personlighetsdrag som går igen i allt jag gör.

Precis som så många andra har jag en djupt liggande önskan att kunna dricka "normalt". De gånger jag försökt har det gått ett tag, sedan har något hänt som gjort att jag klivit över gränsen och så har jag gett upp; tillbaks i missbruket. Kanske skulle det hjälpa om jag kunde lära mig själv att ta itu med saker som behöver göras, när dom behöver göras. Samtidigt vill jag faktiskt inte experimentera med att dricka bara lite igen. Det vore att leka med elden.

Jag känner några vegetarianer, en del av dom är väldigt måna om att få sina måltider att likna "vanlig" mat; de gör vegetariska burgare etc. För mig ser det ut som om dom egentligen vill äta kött och gör allt för att låtsas att de gör det. I min värld drar jag paralleller med alkoholfritt vin/öl. Det vore, i mitt fall, en källa till ständig besvikelse. Jag skulle sitta och titta på det där glaset och önska att det var "the real thing". Det är något jag inte vill utsätta mig för, jag tror det är bättre för mig personligen att hitta en annan livsstil, en som varken innehåller alkohol eller något substitut. Jag vill hitta en livsstil där alkohol är totalt oviktig.

En av villorna jag går förbi är ett under av tomtebolycka. Allt är perfekt manikyrerat, där finns en liten lekstuga som har en egen liten tomt, upphöjd från resten av villatomten. Där finns en liten veranda med blomlådor, en liten brevlåda och små utemöbler. Hur gulligt som helst. Men jag ser aldrig några barn leka i den.
När jag var barn byggde vi ungar en trädkoja av rivningsvirke och rostiga spikar som vi rätade ut. Vi tillbringade massor av tid i den där kojan, ibland var den ett fort, ibland ett piratskepp. Vi smygrökte våra första cigaretter där, vi pussades för första gången där; den var vår borg, vårt Narnia.
Jag undrar om inte de där lekstugorna jag ser idag, inköpta på något varuhus, bara är en bild i föräldrarnas huvuden; en bild så som den såg ut när dom var barn och tittade på det där rucklet dom hade byggt.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

ur en djup medvetslöshet. Så kändes det i alla fall. Kroppen ville inte samarbeta, huvudet kändes tungt och jag ville inget annat än att ligga en stund till. Det kändes så där som det gör när man inte har druckit tillräckligt på kvällen och vaknar klockan två på natten. Man vill inte gå upp men man kan inte heller somna om. Så min första tanke var att det här måste vara någon slags reaktion på att jag nu är nykter efter en missbruksperiod.

Jag har en tendens att ge min nykterhet äran när jag mår bra och mitt tidigare missbruk skulden när jag mår dåligt. Men när jag tänker efter behöver det ju faktiskt inte vara så. Förra veckan var den enda semester jag får i år, min svajiga ekonomi tvingar mig att jobba nu när andra sitter och slöar i vilstolen. Det vore ju inte underligt om det gör mig lite nere och påverkar min sömn. Frågan är om det inte ligger en fara i det där, jag skriver av alla mina bekymmer på missbrukskontot samtidigt som jag tillskriver min nykterhet magiska egenskaper. Det blir falskt på något sätt.

Jag tror jag skulle kunna må ännu bättre om jag själv tog åt mig äran för att jag njuter av livet, det är ju trots allt jag som har blivit nykter, det är jag som håller mig nykter. Jag jobbar hårt med det här, jag förtjänar lite beröm. Genom att låta mitt mående avgöras av någon demon på min axel så lämnar jag över kontrollen till någon annan; jag blir ett offer. Jag kan ju faktiskt må bra ändå, även om nykterheten är grundbulten i mitt nya liv så är den inte den enda faktorn. Jag kan ju inte gå genom livet och bara vara nykter.

Det där blev nog lite flummigt, jag känner mig fortfarande förkyld så jag skyller på det.

Igår eftermiddag såg jag tre gossar i de tidiga tonåren sitta och spela Monopol. Inte på varsin telefon, utan brädspelet, originalet. Är det månne embryot till en kontrarevolution jag har bevittnat?

Ha en härlig dag alla!

heueh

väldigt varmt. Jag är tvungen att öppna korsdrag för att få lite svalka inomhus, men det förutsätter att det blåser åtminstone lite, och det gjorde det inte igår. Så jag satt och svettades och muttrade. I vintras var det kallt och blåsigt så jag satt och frös och muttrade. Jag tror det ligger i generna, det att vi aldrig blir nöjda. Det är nog det som driver utvecklingen framåt, vi får nya produkter och trender, vi söker hela tiden något nytt, något annorlunda.

Paradoxalt nog vill vi ofta inte ha för stora förändringar heller. Vi vill leva vårt liv som vi alltid gjort, vi går upp vid samma tid, äter samma frukost, gör samma jobb och tittar på samma tv-program, dag efter dag. Det ligger en trygghet i att veta hur ens liv kommer att se ut. Att byta jobb eller flytta till en annan ort är stressande, ibland så mycket att vi bara vill vända tillbaka till det gamla. Det är kanske delvis därför nykterheten är så svår när den är ny; hur hemskt det än var i missbruket så låg det ändå en slags trygghet i det; det var förutsägbart och invant. Förändring kräver styrka och den förändring vi alla försöker åstadkomma kräver mycket av den varan.

Vi var lite sena idag så när vi kom till parken hade folk hunnit vakna. Förutom de vanliga joggarna mötte vi ett gäng stavgångare, det verkar vara en gruppaktivitet. Och det är klart, man känner sig väl mindre löjlig om man är flera som traskar omkring med skidstavar mitt i sommaren.

Jag önskar oss alla styrkan att stanna i förändringen!

heueh

det har jag alltid varit. Inte lat på så sätt att jag inte gör något, utan mer att jag alltid söker det enklaste och mest arbetsbesparande sättet att utföra en uppgift. Jag kan ägna en halvtimme åt att leta efter ett verktyg som visserligen inte behövs men som låter mig göra ett fem-minuters jobb på fyra minuter. Jag kan spendera åtskilliga hundralappar på en maskin som gör ett jobb jag hade kunnat göra manuellt, ett jobb som jag bara gör en gång. Men då har jag ju i alla fall en maskin om behovet skulle dyka upp.

Jag har också en tendens att dra igång projekt som är så stora att jag ger upp halvvägs. Jag kommer ihåg när vi hade metallslöjd i skolan för första gången. Jag och en klasskamrat bestämde oss för att bygga en gokart. Det bidde bara en ratt. Fördelen är att jag har testat en hel massa saker i mitt liv, jag har kört rally, åkt vattenskidor och kappseglat, jag har haft pilotlicens och kört roadracing på motorcykel. Jag har aldrig hängt i tillräckligt länge för att bli riktigt bra, när det har börjat kräva en ansträngning för att förbättra mig har jag gett upp och gått vidare till nästa aktivitet, men jag har i alla fall provat.

Därför är det både förvånande och glädjande att jag fortfarande jobbar så hårt som jag gör med min nykterhet. Skulle jag följa mina normala mönster hade jag nog gett upp vid det här laget, mina inlägg här hade blivit glesare och så småningom hade jag förvunnit ut i dimman. Jag tror att skillnaden nu är att jag tar det här på allvar. Jag har inte gjort det till något stort, oöverskådligt projekt, jag har inte satt som mål att förbli nykter för resten av livet. Jag följer det råd som så många här inne ger; jag tar en dag i taget. Det blir lättare då.

Jag går förbi ett dagis varje morgon. Ingen är där så tidigt, men jag kan se spåren av föregående dags aktiviteter. Just nu hänger det diverse pet-flaskor, hinkar och trattar på staketet, arrangerade för något oklart syfte. Det är uppenbart att barnen själva har satt upp dem. Lyckliga barn, som får gå på ett dagis med så engagerad personal.

Ha en härlig fredag allihop!

heueh

personligheter. Jag har tidigare nämnt min missbrukspersonlighet och min nyktra personlighet. Dom är väldigt olika men egentligen inte separata, den ena glider över i den andra. Nu har jag börjat inse att det finns en tredje, helt egen personlighet. Det är en analyserande, logisk och tämligen insiktsfull person, det är den som skriver här nu. Jag upplever att den här personen tittar på mig själv utifrån, drar slutsatser och föreslår förändringar.

På något sätt känner jag att jag ibland följer mig själv på lite håll, snudd på den nära döden- upplevelse en del talar om. Jag svävar över mig själv, ser när något är på väg att gå snett men kan inget göra om jag inte kan få han där nere att lyssna. Jag kan inte säga att jag lider av det, snarare upplever jag det som en tillgång. Så länge jag kan hålla den här distansen till mig själv har jag också möjlighet att upptäcka när något är på väg att gå åt pipan. Och ju tidigare jag börjar försöka stoppa mig från att ta ett snedsteg, ju större chans har jag att lyckas.

Jag har från min balkong utsikt över ett villaområde. Närmaste villan har en stor pool, med skjutbart tak och alla tillbehör. Jag har, överlägset och nedlåtande, sett honom gå med sina håvar och borstar, slangar och filter, i väder som bäst lämpar sig för inomhusaktiviteter. Igår var det 28 grader varmt och när jag ser familjen plaska och leka i vattnet, är jag mest bara avundsjuk. Några få sådana dagar gör det nog värt allt jobb.
Who's laughing now, punk?

Ha en härlig dag!

heueh

och det oroar mig lite. De senaste dagarna har jag haft en känsla av olust som jag har haft svårt att skaka av mig. Det känns som om jag sitter på en slumrande vulkan, där trycket långsamt byggs upp. Jag fasar för hur utbrottet kommer att bli och hur jag ska klara av det. Som med så mycket annat är väntan värst. Jag måste försöka hitta någon säkerhetsventil så att jag kan lätta på trycket lite.

Jag tror det hela bottnar i att läget är perfekt just nu. Mina barn är bortresta, firman har stängt för semester och min terapeut är ute i skärgården någonstans och njuter av sol och bad. Ingen skulle få veta om jag tog ett återfall nu. Det är i alla fall så jag tror att den lilla djävulen på min axel kommer att argumentera när utbrottet inträffar. Samtidigt är det här ett gyllene tillfälle att bygga upp mitt försvar. Jag kan ju inte hänga upp min nykterhet på yttre omständigheter eller andra personer, jag gör det här för mig; för att ge mig själv ett bättre liv. Om jag så sitter ensam på en bar i Tjottahejti så måste jag ha styrkan inom mig själv att vilja, och kunna, fortsätta leva nyktert.

Jag ser från min balkong ett par stegar stå uppställda utanför ett garage. Det är fina stegar, dom har nog kostat en vacker slant. Nuförtiden, när man dagligen läser om våld, stölder och andra otäckheter, är det skönt att bo i ett samhälle där folk fortfarande törs låta saker stå ute över natten.

Ha en bra söndag!

för våran egen skull vi är nyktra. För vår hälsa, för vårt välbefinnande, för vår livskvalité. För att slippa de mörka träsken.
Du heueh har erfarenhet, förnuft och styrka, så det både räcker och blir över, för att stå emot eventuella sug som dyker upp. Så att vi kan fortsätta på den nyktra stigen. Ett steg i taget.

Hoppas du får en bra söndag du också

Jag tänker lite på det där sk "suget". I början av nykterheten kan jag absolut köpa att det finns ett "sug" som beror på kemiska orsaker, men sen..., där är jag skeptisk till vad "suget" står för. Precis som du skriver så har du nu ett ypperligt tillfälle att dricka. Min hjärna sätter igång vid såna tillfällen och jag tycker ibland att man kan läsa om andras resonemang när det här kommer... När man börjar fundera... Ibland övertalar man sig då om att det inte gör så mycket med ett glas. Man är värd det... Man kan hantera det... Känner också ett starkt behov av att hitta något som kan hantera de situationerna för jag tror ju inte alls att det handlar om något annat än att man blir besatt av tanken på att dricka och faller till föga. Jag lyckas ju inte bra med att hantera detta, men det borde vara möjligt. Maktlösa är vi inte. Lycka till med att släppa ut vulkantrycket lite i taget.

heueh

bara för att vi är alkoholister innebär det inte att vi är stöpta i samma mall. Jag var på en behandling en gång där en av deltagarna var en man som drack kanske en gång i månaden, ibland inte ens det, men han ansåg sig ändå vara alkoholist. Hans problem var att en eller ett par gånger om året blev han riktigt full och då kunde han t.ex. åka till Danmark och ha oskyddat sex med en prostituerad. Ha fick utstå många nedsättande kommentarer på temat "du är ingen riktig alkis". Kanske inte, vad vet jag, men han ansåg att eftersom hans sporadiska drickande ledde till så allvarliga konsekvenser så var det ett missbruk.

Det har skrivits en del om den svenska missbruksvården i andra trådar. Tyvärr är det nog så att myndigheter gärna kategoriserar människor utifrån statistik. Det är enklare så, man har ju en budget och det gäller att hjälpa så många som möjligt inom de ramarna. Det fungerar nog bra på cancer eller magsår, men så fort man blandar in psykiska faktorer i ekvationen blir det komplicerat. Det är ett ord som sjukvårdsadministratörer inte gillar. Om man ska vara krass så är det frågan hur mycket pengar man ska pumpa in i missbruksvården, när det gäller alkoholism är medelåldern hög, ofta hinner man ju bli lite till åren innan problemen börjar bli akuta. Pengarna går nog i första hand till de som har livet framför sig, inte bakom sig.

Vi alkoholister är ingen homogen grupp tyvärr, vi har inga intresseorganisationer, inget enfrågeparti som driver vår sak. Vi är ju så mycket annat också, jag tror att få av oss är beredda att definiera oss som alkoholister i första hand och stå upp för vår sak i offentliga sammanhang. Det finns ju så många andra grupper i samhället som skriker högre än vi gör. Så tyvärr är det nog så att vi är hänvisade till oss själva, till forum som det här och andra medel som vi själva väljer och utformar.

Å andra sidan behöver det inte nödvändigtvis vara en nackdel. Vi vet ju själva bäst vad vi behöver och en myndighet som vill tvinga på oss en standardiserad behandling kan göra mer skada än nytta. Jag har t.ex. svårt att hitta någon svensk behandling som inte bygger på tolvstegsmodellen, och om jag har uppfattat det rätt finns det fler än jag som har svårt med det religiösa inslaget i AA's program, och som mer än en gång har gått direkt från ett AA-möte till närmsta bar.
Själv är bästa dräng, som ordspråket lyder.

Förlåt om jag blev lite politisk och ha en härlig dag!

Nyttan

Roligt att höra ditt engagemang och tankar på samhället. Jag läste någonstans i helgen att man räknar med att ca 1 miljon svenskar har alkoholproblem. Kanske dags att fundera över alkoholens roll i samhället. Kunde vi till slut ta itu med tobaken kan vi kanske snart vara mogna att ta itu med alkoholen och i alla fall börja prata om skadeverkningarna öppet.

Kram på dig!

Hej! Läser din tråd och den gav gott sällskap en tung morgon. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Ger mycket för mig att läsa och reflektera över mig själv i förhållade till det du skriver.
Tre dagar på raken med vin i olika nära o käras sällskap. Semester och fria dagar nu. Nu vill jag njuta av sommar och ledighet med alla sinnen. Och utan alkoholen som drar ner. Har också en hund som räddat mig många liknanade morgnar. Nu drar vi ut i skogen där träden alltid finns som en grön famn utan krav eller dömande ord. Så skönt att kunna välja att vara där. Ha en fin dag

Rosen

Tror att du funderade på det jag skrev i min tråd. Jag menar bara att en individuell behandling som tar slut efter ca ett år är inte tillräckligt om man har en dödlig sjukdom. Det måste man nog kalla alkoholism. Det är sällan man får ngn möjlighet till hjälp längre än så. Om man då återfaller i missbruk efter ett års nykterhet anses det att behandlingen misslyckats! Jag tycker man borde få hjälp så länge man behöver om det så är livet ut. Alla andra med kroniska sjukdomar får det. Det skall så klart inte tvingas på någon.
Håller helt med dig vad gäller tolvstegsmetoden. Passar inte alla. Min egen erfarenhet är att kbt tillsammans med campral funkar, men det som erbjuds är en Quick-fix. Sen får du klara dig själv.

heueh

ger inte med sig så lätt. Min terapeut sade en gång att om jag kan göra mig av med gamla beteenden som är etablerade i mitt missbruk så blir det lättare att se när jag är på väg mot ett återfall. Tydligen så går man ofta tillbaka i gamla vanor redan innan man lyfter det där första glaset. Jag har försökt reda ut det här men det är inte så lätt. Efter så många års missbruk är det svårt att klura ut vad som hör ihop med den delen av min personlighet och vad som inte gör det.

En sak kom jag på i alla fall. Det har varit riktigt varmt några dagar och jag svettas floder. Många människor går då omkring med en flaska vatten för att motverka uttorkning, men inte jag. Jag dricker inget på dagarna utan häller istället i mig kopiösa mängder dryck på kvällen. Och se, det beteendet känner jag igen. När jag var aktiv så var jag konstant uttorkad, det har liksom blivit normaltillståndet för mig. Eftersom kroppen bara kan ta upp en begränsad mängd vätska per timme är det ett vansinnigt sätt att hantera problemet. Så nu ska jag se till att dricka mindre mängder, oftare, under hela dagen.

Tänk att ha ett tidlås på toaletten. Att veta att om man inte gör ifrån sig på morgonen så får man vänta fem timmar tills nästa tillfälle. Det vore ju grymt. Ändå är det precis så jag gör mot min hund. Passar han inte på under vår morgonpromenad så får han vänta. Stackare. Hundar ska nog inte bo i lägenhet.

Ha en härlig dag!

Nyttan

Som att börja dricka vatten en gång i timmen när det är varmt. En liten förändring som leder till att du börjar ta hand om dig själv.
Jag läser din tråd med stort intresse.

heueh

var den mest fördomsfria person jag känt. Hon trodde alla om gott och blev sällan besviken. Jag har bl.a. sett henne tillbringa en midsommarafton tillsammans med för henne okända, mellanölsdrickande tonåringar, i glatt samspråk. De verkade inte ha något emot det, det var snarare dom som kom och satte sig hos henne än tvärtom. Man tycker att det är ett exempel jag borde tagit efter, men själv är jag smockfull med fördomar. Hur mycket jag än försöker, verkar det omöjligt att bli av med dom. Inte ens alkoholister slipper undan, trots att jag själv är en. Jag kan inte hjälpa det, men när jag ser ett gäng orakade, smutsiga gubbar sitta på en parkbänk och skråla så går jag omvägar. Så fel det kan bli.

Jag kände en man för några år sedan som är rik; lyxvilla, Ferrari och många miljoner på banken - rik. Han är också periodare. Fem till sex gånger om året ordnar han upp sina affärer, som om han är på väg att dö, och så ger han sig ut och super. Rejält. Jag har flera gånger sett honom, orakad och med trasiga kläder, sitta på en bänk med resten av A-laget. Dom välkomnar honom som den förlorade sonen, han är som sagt rik, och generös. Det finns inte en nykter alkis i stan när han tar ett återfall. Svårt att föreställa sig när man ser honom på ett styrelsemöte i mörk kostym och Rolex på handleden. Så ja, mina fördomar har ingen grund. Jag önskar jag kunde vara som min mor, man tror hennes attityd skulle ha bäddat för ett liv fyllt av besvikelser, men så blev det ju inte. På något sätt smittade hennes inre harmoni och öppna attityd av sig.

Jag öppnade en ny säck med hundmat igår, och hunden åt som en häst. Han älskar den där maten när den är färsk. Så nu funderar jag på att köpa en vakuum-förpackare och portionspacka hans mat så att han alltid får den färsk. Jag tror jag är på väg att bli en sådan där hundägare som låter hunden styra hela hans liv. Patetiskt.

Ha en härlig dag allihop!