Ångesten tar mitt liv...

wolf

...."Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen."....

Intressant! Just detta är gå ned i min egen avgrund för att till slut acceptera det liv som jag har, är värt att leva, oavsett hur det blev med kikarsiktet ut mot världen.

Vilja och disciplin. Vilja och kontroll. Tillräckligt med självdisciplin. Bra rutiner, oavsett om det regnar. Det har jag när det gäller min sjukdom. Där är jag seg som en sengångare som klättrar uppför trädet och får grönalger i pälsen.

Efter 1 år är bursan läkt (slemsäcksinflammationen) och jag valde självläkning för att undvika en operation som gör att slemsäcken avlägsnas. Och om den tas bort, skulle risk finnas att armen inte fungerar i framtiden och det innebär en katastrof för fotograferingen. Jag har försökt att fota med vänster arm men eftersom jag är högerhänt blir inte impulserna lika snabb som med höger sida. Självklart finns stativ men alltid kånka med sig ett sådant, har för mig en avskräckande spontanitet. Så jag avstod en operativt snitt.

Det gör mig inte gladare mer tacksam att få veta att jag är den första som har lyckats läka en bursa på en armbågspets. Ofta väljer man kniven.

Vad jag inte förstod då, var hur djupt ner i min själ den här resan skulle föra mig. Den svårast i hela mitt liv men även att den här resan, gjorde att jag började dricka i övermått.

Det känns gott att skriva av mig, publikt. Bolla med tankar och ideer med vilt främmande människor. Idag drygt en månad senare kan jag dricka - ett glas - vin till maten och det är nog. Att klämma en hel flaska är avlägset ännu, för då vet jag inte vad som händer.

When I understand my enemy well enough
to defeat him, then in that moment
I also love him
A. E. Wiggin

ja, det är sant äntligen börjar jag till fullo förstå min fiende väl nog för att också älska/förstå/acceptera den brist jag föddes med.

...."..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?"....

Hur mycket är en ekologisk tomat värd? Hur mycket är en loppbiten katt värd? Vad livet värt? Jo det är värt så mycket, som vi själva sätter gränsen för att kunna se vår nakenhet och i där vara befriad, spontan, nyfiken och starka, med allt vad det innebär för kl. 7.00 - 23.00 på kvällen, dag efter dag, månad efter månad...oavsett vad någon annan tycker eller definierar. För alla definierar sin värld utifrån sin egen livssituation. Den övertygelsen äger vi ensamt. Vi kan göra ömsesidiga överenskommelser med andra men till syvende och sist står vi där ensam och det är svårsmält.

/wolf

..för att ni stöttar mina inlägg, trots att jag svamlar iväg emellanåt.
Blir lite emotionell och svävar iväg ibland, låter känslorna styra präntet utan inverkan av sållningen från vad som borde skrivas eller inte.

Självaste tanken är väl att jag skriver direkt från det undermedvetna, det som känns mest äkta liksom.

Brutal nakenhet, ja så är det nog, inget som skyler den fasaden vi försöker sätta upp inför oss.
I mångt och mycket så håller vi en sorts fasad utåt, klär oss i starka kläder för att dölja en svag självkänsla.
Den som vågar sticka ut med sina egna klädval kanske just visar på en stark självkänsla, jag vågar stå emot och försvara min attityd.
En goth klär sig i svart, skinnskallen med bombarjacka och kängor, punkaren med flerfärgad tuppkam osv..de visar på en sorts tillhörighet.
De visar sin tillhörighet och sympatier mycket öppet, vi andra kanske vågar sätta på det rosa bandet eller en majblomma för att visa empati.

Men det finns ingen klädkod eller märke för den stora delen av människor som har ett alkoholberoende, vi vill inte visa det.
Inget halsband likt de med epilepsi eller de med hjärtfel, vi är så....anonyma.
Men vi finns i alla samhällsdelar i alla sociala skikt och lönegrupper, vi syns bara när vi blir helt utslagna.
De som kan och har råd kan fortsätta dölja sitt beroende mycket längre än så, de köper sina medberoende, påverkar eller hotar dem.
De har kanske inte nått sin botten ännu, men ligger på kanten och är så nära att trilla över, så nära men inte tillräckligt nära.
Det kan gå många år och de medberoende väntar tålmodigt på en så önskad förändring, ska det ske nu?, hen lovade ju bara vi nådde den här gränsen.
Oroligt vickar de på kanten, till slut känner de medberoende en sådan stark motivation att de till slut vill hjälpa dem över kanten.
Jag flyttar ifrån honom/henne så händer det något i alla fall, antingen blir det en uppryckning eller ett förfall, ansvaret ligger bara kvar hos den beroende.
Svårt att släppa taget om den man älskar så mycket, men man måste för sin egna existens, för en fortsatt möjlig överlevnad.
Att oroas på avstånd kan skära djupare sår än att vara nära den som missbrukar, men man orkar inte med det längre, ger upp för att orka leva vidare.

Att smaka på livet kan utgöra saker som man inte brukar göra, testa sig fram på nya saker, att våga göra något annat.
Vi lever i tryggheten om att så länge det är som det brukar, så är det bra, men kan bli långtråkigt.
Även att kröka vartenda dag kan bli långtråkigt också, det blev inte så där kul som det blev de första gångerna, det har blivit ett slentriandrickande.
Men man dricker för att att det redan har blivit en invand rutin, det är som det brukar vara, men händer det något då?
Oftast inte, och händer det något så är det eller var det i mitt fall bara tråkigheter, det fanns ingen bra anledning kvar, bara att det var en helg och man inte behövde jobba dagen efter var en tillräcklig anledning, en tillräcklig anledning att inte vilja skapa en förändring, en passivitet i det aktiva drickandet.

Varför brukar jag tänka, varför var jag så ovillig att våga bryta rutinerna, jag måste ha varit feg eller helt enkelt lat, orkar inte...
Orkar inte, varför då?
Vad skapade min orkeslöshet, min passivitet av drickandet?

Man upptäcker hur drickandet väver ihop problemen till ett väldigt komplext problem, en väg med två återvändsplaner, eller en cirkulationsplats utan avfarter.
Man känner sig inlåst för man vill inte ändra på sina rutiner som man känner trygg med.
Varför då?

Klistret till problemen var som ett utspottat tuggummi i en dammsugarpåse, den samlades tovor av sopor runt omkring det.
Jag koncentrerade mig till att plocka bort tovorna av smutsen men såg inte att tuggummit var det som drog till sig smutsen.

Att inte våga ifrågasätta varför jag gör eller reagerar på ett visst sätt när jag utsätter mig för vissa situationer var mitt stora problem.
När jag är stressad, pressad, uttråkad, glad, trött, ensam osv, allt detta och många saker fler var associerat med att dricka alkoholen.

Varför gör jag på detta viset?

Ja varför gör jag på detta viset, hade jag fått fel på inlärningsprocessen i vuxen ålder, associerat rätt saker till fel sorts lösning, lösningsmedlet alkoholen.
Alkoholen löser ingenting, den skapar nya problem, men samtidigt så förlåter hjärnan de nya problemen för att de skapar en sorts falsk harmoni i hjärnan.
Lurad, så fucking lurad, ett lockmedel att få mig att fastna i beroendefällan.

Det bästa sättet för mig var att sluta mata den ulven som växte inom mig, och bara blev starkare med tiden.

Det bästa vore om man ifrågasatte varje gång, varför gör jag på detta viset, hur rättfärdigar jag mitt beteende just nu, tar jag ansvar för mitt liv?
Kan jag inte svara på det så krävs det en förändring, jag ansvarar i varje stund för allt det jag gör, allt det jag säger, det finns ingen ursäkt längre som heter...
...men jag var ju full ju.

Har jag inte kontrollen på vad jag gör på fyllan, inte kan ta ansvar för de handlingar jag gör då, borde jag inte heller dricka alkoholen.
Jag kan inte göra mig ansvarslös bara för att jag dricker alkoholen, det finns ingen sådan amnesti, jag har förstått det nu.

Berra

Äntligenfri

Berra du är en konstnär i ditt sätt att skriva! Du har en otrolig förmåga att sätta ord på och beskriva problemen på ett sätt som jag tror vi alla kan känna igen oss i! Du är seriös; reflekterande och eftertänksam samtidigt som du lyckas få till en humoristisk knorr på det hela.
Jag kommer på mig själv med att nicka instämmande ena stunden och skratta högt den andra. Jag blir också berörd av ditt sätt att skriva,du når mig och det går rakt in i hjärtat eftersom du skriver direkt från hjärtat!
Tack för att du fortsätter att vara aktiv och dela med dig trots din egen framgång!
Jag tar mig än en gång friheten att dela med mig av dina fantastiska texter där jag vet att de kommer att göra nytta!
Du ska veta att du är till stor hjälp, att du når fram och att du gör skillnad! Du har tagit kontroll över ditt missbruk och använder dig av det på bästa tänkbara sätt, att hjälpa andra!
Tack än en gång!

konstnären

Gick rakt in till mig det du skrev. Tack. Ja, när man står där på kanten och vinglar
då fanns bara ett val kvar för mig. Att sakta kravla sig tilbaka, till vad visste jag inte.
Men jag står här idag ganska stadigt.
Tack än en gång
Konstnären

..kan jag inte låta bli att släppa några rader på forumet...
De är bara minuter kvar tills dess att vi måste åka, 3/4-delar av familjen...på bröllop.
De sista finslipningarna, nyduschade, nyrakade, håret perfekt lagd, skägget ansat, skjortan struken, kostymen avcheckad, fräscht rakvatten, t.om rensat av hårstråna i öron och näsa, finaste deon på, borstat tänderna, laddat kameran, nu kan det inte bli mera tipp-topp, bättre än så här kan vi inte bli, vår familj.
Utåt sett, jo man bygger upp en sorts fasad, helar utseendet på något sätt, vara representativ.

Ska naturligtvis vara fyllechaffis i natt, har därför även tankat upp och tvättat av bilen, en liten eftergift man får göra som nykterist.
Gör det något då, att bli utnyttjad ständigt?, nej jag gör det frivilligt och dessutom så är det en bra avhållsamhet ifrån konstiga dryckestankar.
Det kommer ju att bli fest och mycket lycka, hoppas att jag kan falla in i den upplevelsen helt och hållet, trots min nykterhet.
Men jag har ju varit på tidigare nyktra bröllop, det här är ju inte min första, men jag ser det inte alla ser, fyllan!

Tar inte åt mig längre, men förfaras ändå, tycker att det blir lite förutsättningsbart på något sätt...

Det blir sent i natt, det vet jag ju redan, men har massor av saker som måstas göra i morgon, känner en viss press ändå..
Ska bli skönt att det kommer att bli ett passé så man kan återkomma i den gamla vanorna igen, men kul också!
Livet är föränderligt och ändå vill man klänga kvar vid det på något sätt.

Såg att flygcert skulle på bröllop idag också, kanske är det samma?, tänk vad spännande det skulle vara..!

Nej nu börjar irritationen bli stor på den kvinnliga delen av familjen, de kan inte stå ut med en sådan tidsoptimist som jag,
Dags att "lyda" för familjefridens skull...

Vi hörs, fortsatt trevlig helg för dig som funderar på något helt annat, dvs tankarna åt att dricka alkoholen.
Gör det inte!, ingen har hittills ångrat att inte ha druckit, men så många fler som har gjort det motsatta.

Berra

..och en summering, vad blev bra och vad blev mindre bra?

Känner alltid en viss tillfredsställelse varje helg att göra en slutkläm.
Mycket av min nykterhet handlar om att ta hand om mig, se till vad som gör mig glad och nöjd.
Om jag inte gör det så glömmer jag bort mig själv, tar allt för givet och har då lättare att glömma bort min nykterhet.
Så min söndagsfundering är faktiskt väldig viktigt, återkoppla till det verkliga livet.

Så vad blev bra då?
Arbetsdagarna...helt ok, ömsom fullsketet, ömsom lugnt, hann med mig själv under tiden.
Kvällarna, ibland mycket måsten, andra fullständig hjärnsläpp bara flura bort mig i mina egna tankar,
Men vad sjutton jag än gjorde, klockan hann bli runt två i alla fall innan John Blund strödde sitt sömnpulver över mig.
Fredag natt, hämta dottern som spydde som en gris efter en AW, inte van vid rosévin och en smittsam magåkomma,
Jo det låter lätt att skylla på den, men hon var verkligen risig i skrinet i nästan ett helt dygn, hon satt fortfarande med en plastpåse i knät på vägen till bröllopet.

Lördagen fin och mitt självpåtagna fyllchaffis samt fotografera hela tillställningen löste sig fint.
Dryga femhundra bilder varav 1/4 hamnade utanför min egna tekniska ribba för godkänt, behöver lära känna hur min kamera "tänker" med ljusmätningen och hur den väljer slutartiderna i de olika programvalen, hatar fortfarande blixtbilder då de blir oftast platta och alltför kontrastrika, allt blir kallvitt blått, för att inte tala om alla röda ögon för att jag inte vill se ut som jag kånkar på en hel fotostudio med blixten på sidan om, det fanns redan ett par sådan freak på tillställningen.
Det är inte apparaturen som ger de bästa bilderna, det är att mata på i de absolut rätta tidpunkterna, ögonblicksmöjligheten.
Jag har en förmåga att dokumentera tillfället istället för att ställa upp folk emot väggarna, le!, och så får man ett tillgjort stelt leende...nä!
Jag har blivit lite mer "tjejig" i mitt fotande, skippar det perfekta tekniska bilderna på döda ting, och satsar på relationsbilderna, hur folk förhåller sig till varandra.
Har blivit mer utmanade och kräver ultrasnabba beslut med kameran hängande max en halvmeter ifrån ögat.
Men...ska jag motsträvigt erkänna, kameran var senast skjuten den 28:e Augusti 2013 då jag var på sälsafari, jag är en periodare med fotandet, behöver känna motivation. Men när man väl börjar så infaller intresset ganska så snabbt igen, men måste ha ett mål, en uppgift.

Idag provmålat huset, de färgproverna vi testade föll verkligen helt olika ut, hur kan grått se blått ut i sin grundkonfiguration egentligen?
Men hon varnade oss i och för sig i färghandeln, så vi har oss själva att bara skylla på...
Fortsatte med med mina trevande försök att renovera gammelbåten, hittills så ser det lovande ut, grisigt men spännande.
Vill kunna bli duktigt på det för plastandet och glasfiber är ett helt nytt område för mig, vill upptäcka om jag har några andra dolda talanger.

Idag har vi haft tre hundar på besök i vårat hus, grannarnas och en kompis till dotterns, de vet att jag skämmer bort dem med en massa godis och en av dem lämnar inte kylen med ögonen föränn han har fått sina fyra skivor skinka, det är en rutin HAN inte tänker ändra på, inget godis inget gos...

Saknar våran kisse som flyttade härifrån grannskapet med sin matte, jag är mer kattmänniska än hundmänniska, men jag älskar ju alla djur.

DET var en slutsummering av veckan, men vänta!, vad var det som var dåligt då???
Hmmm, ....ingenting, jo förresten några småsaker hände ju...
Dottern fick backjobb på sitt jobb, helt oförskyllt, en gubbjävel trängde sig i kön på macken framför mig till bensinpumpen, grabben krossade sin nya mobil, frugan fick ta över driften av ett AW på sitt jobb där hon fick skit för det...
...men det är ingenting värt att lägga någon energi på, det är oftast de som gnäller som påvisar sitt egna mående, viktigt att inte vara som en magnet för andras problem.
Jag har nog med att inte ha några egna...

Där finns en förklaring till min nykterhet, se till mig själv, tänk på fördelarna med att må bättre, tänk på det som känns bra, ge det som känns bra mer utrymme i mitt liv,
Sök i doftspåren efter det som kändes bra, följ andra som sprider glädje, ge inte det som suger energi ur dig för mycket makt, sluta tänka på det som får dig att må sämre, om du inte kan tänka på något annat än det som är dåligt, tänkt inte på någonting alls, ge hjärnan en paus, tänk på luften.

När jag mår bra behöver jag inte tänka på alkoholen, den ger mig inte andrum, den kväver mig, har roligare saker att fundera på.
Allt är inte roligt men i jämförelse med bakfylleångesten, så känns allt bättre...
Eller som en bekant sa till mig lite fräckt, om livet suger, dra ner gylfen...
Ett sätt för honom att säga att jag skiter i det dåliga..

Idag ingen anledning till att använda sig av alkoholen, har inte varit så under veckan, och jag ser ingen anledning att att behöva den under kommande vecka heller.
Jag lever här och nu, behöver ingen verklighetsflykt när verkligheten är rätt okey ändå.

Berra

..sade frugan när hon satt ledsen på en köksstol i den sena eftermiddagen...

Inte ofta säger jag emot henne, men denna gången var jag tvungen att göra det...
-men nu är du väl ändå orättvis mot livet, svarade jag..
I vanliga fall brukar jag medlidsamt då försöka trösta henne, men inte nu..

Hon tittade upp emot mig där jag stod bredvid henne, vad menar du frågade hon med gråtmilda ögon.
-Jo svarade jag henne, bara för att du har tappat ett guldarmband värt femtusen spänn, så tycker du att hela livet känns orättvist mot dig just nu, eller hur?
-Ja det tycker jag nog, speciellt när det var tillverkat av nedsmälta guldgrejor från min mamma och mormor.
Det fanns ett affektionsvärde för dig i det armbandet fortsatte jag, men det gör det inte för den som eventuellt har funnit det, det har ett metallvärde och det var gjort av gamla trasiga guldgrejor som du fått ärva av din mamma, du kunde inte ha använt dem som de var, trasiga...
Nej men det var ju deras grejor liksom reflekterade hon...

Det var en sabla otur att du tappade det sa jag, men om du tänker efter så hade det ju böjts på ett konstigt sätt och var ju delvis defekt,
Så det kanske fanns en orsak till att spännet släppte när du fastnade med det någonstans...?

Jo, jag brukar ju tappa mina guldsaker då och då svarade hon, men de flesta gångerna så återfinner ju oftast du dem.
Men eftersom jag tappade den på lunchen när jag var ute och åt med en kollega så lär det ligga på byn någonstans,
Och trots att jag gick gata upp och ner flera gånger efteråt så måste någon ha hittat det...

Ja det var otur fortsatte jag, men att kalla det att allt elände drabbar oss just nu är väl lite drastiskt.
Vi har friska och välartade barn, vi har ingen ekonomisk kris för tillfället, ingen har dött av släkt eller vänner, vi har jobben kvar,
Huset har inte brunnit ner, vi har en god social kontakt med alla våra vänner och grannar, vi älskar varandra och dessutom är det årets hittills varmaste dag med strålande sol och du ser bara ditt armband som det stora problemet just nu???

-Du har rätt kom det ur hennes mun, det kunde ha varit värre, det är ett värdsligt problem egentligen.
-Bara pengar som en kollega till mig brukar säga fortsatte jag, men otur var det...
Du kunde ha fastnat med bilen i en betongsugga på parkeringen idag på vägen hem ifrån jobbet, självrisken på bilförsäkringen hade varit femtusen spänn det med...
Jovisst, sparrade hon med...

Samtidigt på teven kör de reklam med något nytt rose'vin som har blivit så populärt på sistone, genast gick min fantasi igång.
Jo det kunde ha varit mycket värre tänkte jag tyst för mig själv, jag kunde till exempel INTE ha varit nykterist längre.
Då hade våran tillvaro kunnat varit mycket värre, kanske vi inte ens hade varit en familj, utan en spillra av en forna mycket stabil familj utan trygghet för någon av oss.

Jag är väldigt tacksam för det jag har, och känner ingen avund för det jag inte har, DET måste jag påminna mig dagligen om.

Så länge jag håller mig nykter har jag kontrollen kvar, kan det verkligen vara så svårt att fatta?
Ofta ofta kommer det små påminnelser om hur det kunde ha varit, då skulle jag ha kunnat sagt...

..måste verkligen allt elände drabba oss hela tiden, för det hade det gjort...

Tacksam för att jag har ett liv värt att leva, tacksam för att jag har en närvaro att uppmärksamma att det var årets hittills varmaste dag.
Det hade inte varit lika lätt om jag hade druckit alkoholen.

Shit happens, but not the whole time, styrkan att kunna ta ett nederlag utan att ta till flaskan varje gång.

Berra

Mic99

Tänk om jag var hälften så klok som dig..hade räckt långt. Jag gjorde precis det du kunde motstå..föll för frestelsen...äntligen värme..äntligen grilla...äntligen....en flaska rose...det kan väl inte skada? Jodå..så smart tänkte jag...nu är jag här igen. Tillbaka i ångest och....Fan jag trodde det var över. Nu kanske mitt familjeliv är det hursomhelst...helt otroligt att jag trodde det skulle gå efter allt jag gått igenom. Som jag kämpat. Till vilken nytta? Just nu är allt verkligen svart...vet inte pm jag orkar resa mig en gång till...men du Berra? Om du någonsin blir sugen när du ser en reklamfilm om skiten..så tänk på mig.gör det inte. Aldrig någonsin. Allt förstörs. Precis ALLT. Fan...fan...fan...

Brukar tänka på att vara tacksam för när just ingenting händer, när det är lugnt....så är det bra.
Jo det kan låta lite märkligt och det är ett tänk som jag har fått lägga till mig med, det är bra när just inget...händer.

Vi glömmer oftast bort att ta det lugnt, vi är drivna att bara uppmärksamma det som det är ett "driv" i, aktionlystna.

Ofta så sitter jag bara rakt upp och ner och upptäcker hur bra jag egentligen mår, när jag inte mår dåligt.
Ingen bakfylleångest....det måste ju vara bra, ingen ågren för ...vänta nu!, absolut ingenting, ha!

Jo jag påverkas av alkoholreklamen, jag "äcklas" lite av mitt tidigare sätt att förhålla mig till alkoholen, få rysningar längs ryggraden.
Just nu sitter jag vid stugan under paviljongen i strålande het sol, sitter barbröstad i ett par jobbarshorts, dricker bira.
Jo jag är törstig efter att ha slitit och svettats, och jag förtjänar min öl alla gånger, det vet jag.
Men den stora skillnaden är att min öl inte innehåller någon alkoholmängd, en mariestads alkoholfria duger alldeles utmärkt.
Jag förtjänar smaken och alla krusiduller runt omkring den, men inte fyllan.
Jag tar inte ifrån mig rätten att dricka, bara skyldigheten att inte bli påverkad av den, same same but diffrent.

Grillen ska gå igång om ett par timmar, det blir citronmarinerade kycklingbröst och till den ett vitt vin, Billabong, samma där.
Tänket finns där men spetsen är avbruten, men inte trubbigt för det..

Jag ser slutet på filmen innan jag har sett hela, ligger lite före...för jag känner personligheten inom mig, ska inte lura mig själv igen.
Och jag får göra vad jag vill, så länge jag inte dricker någonting med alkohol i, då tar någon annan över jag inte vill kännas vid.
En sorts distans till en verklig fantasi där huvudrollen spelas av mig i en tragedi, den ger inga Oscarsnomieringar, möjligen i kategorin självdestruktivitet.

Solen skiner ända in i själen, den behöver inte mörkas med en berusning, jag finns här och har kontrollen kvar, skönt!

Säger som Mulletanten, lev och låt leva, då kommer livet tillbaka till en.

Berra

Mic99

För visst är det så. Man har det egentligen väldigt bra, när just ingenting särskilt händer...när man bara finns...Sista tiden har jag faktiskt känt just så..kommit på mig själv att bara känna mig lycklig och glad. Utan någon större anledning mer än att jag insett hur otroligt bra jag egentligen har det. Men....mitt stora problem är att plötsligt! Som en blixt från klar himmel, så får jag för mig att...kanske livet blev ÄNNU bättre om man liksom dopar hela kroppen med alkohol...och konstigt nog...just i den stunden verkar det ju som en bra idé..och det hade det säkert varit...om jag bara hade klarat av att dricka...men Nej jag gör inte det. Jag vet det, men förtränger det ändå med jämna mellanrum..måste liksom testa att köra huvudet i väggen igen..för att 9 ggr av 10 upptäcka att visst står väggen kvar... Ibland undrar jag hur dum man kan bli...

Just nu inser jag ju att jag måste göra som du. Ge upp skiten helt. Jag är bara så rädd för hur jag ska klara nästa gång mina briljanta dricka idéer dyker upp...

Kanske dags att sluta tycka synd om sig själv och visa att man faktiskt kan! Jag har det ju trots allt väldigt bra..när det händer just ingenting särskilt.

Ha det bra Berra, jag ska också försöka ha det bra.

/Mic

Mic99

Haft lite tid för eftertanke sen sist...igår var världen ganska svart för mig...idag har den kanske övergått i grådis...fast jag sitter och steker i solen...

Hursomhelst. Jag har tänkt. Och tänkt och tänkt. Alla tankar slutar likadant...jag vet och jag fattar att det inte går. Jag kan aldrig dricka normalt igen...hur gärna jag än vill... Men då kommer ju samtidigt tanken på..HUR ska jag klara det? För jag vet av erfarenhet...att om 2,3, i bästa fall 4 veckor så har jag lyckats förtränga hur dåligt jag mådde sist...

Det som börjar med ambitionen att dricka lite vin eller 2 öl slutar ganske ofta i totalt okontrollerbart drickande...kan dricka hur mycket som helst...finns inget stopp...

Så hur gör jag?? Är sjukt imponerad av många här och kanske framförallt av dig Berra. Du är verkligen en förebild.

Allt du skriver är så rätt. Önskar inget hellre än att jag kunde bli som du. Bara släppa börja pm och leva i nuet...utan konstgjorda kickar...

För det är Mitt största problem...jag saknar kickarna!,

Måste försöka hitta andra vägar...hur tänker du när du saknar det som mest? (För det gör väl alla mer eller mindre)...

Älskar bergodalbanor..av samma skäl...kicken...men svårt att åka runt där för jämnan....

Eller är det kanske dags att bli vuxen..och nöja sig med det lilla i livet...

Whatever...så här kan det inte fortsätta...

Ha en bra dag Berra. Njut av solen och värmen...nu har mina moln också skingrats lite Grand...

/mic

Där jag (tror) deppigheten startade av just mitt drickande, jag hade bara kickarna kvar och inget liv utanför det.
När jag insåg att jag inte kunde dricka alkoholen samtidigt som jag då tog mina antidepressiva tabletter så stod jag inför två val,
antingen det som läkaren föreslog eller det liv som jag hade levt hittills.

Det liv som jag hade levt hittills var ju ingen hit, jag visste ju vad det innebar, bara en transportsträcka mellan dryckeskickarna.
Så när mitt nyktra liv började fick jag dessutom ta hand om det där "tråkiga" livet som jag hade mellan kickarna.

Så här i efterhand anser jag nog att min medicin inte gjorde så mycket nytta, det dämpade för mycket, krycka eller inte.

Det var svårt att finna mina nya och riktiga glädjeämnen efter detta, fick liksom starta om livet med nya erfarenheter.
När jag gick till shrinken och mina KBT- terapeuter så fick de mig att inse att lyckan inte kom till mig automatisk, jag fick söka efter den.

Och det var det svåra att finna ett substitut för det som tidigare gav mig glädjekickarna, de var inte lika starka och intensiva.
Men det berodde ju på att hjärnan var dopad av sinnesintrycken från alkoholen, då förstod jag att jag hade levt i en sorts lögn.

Det tog flera år av en ny form av livserfarenhet, varva ner och inse att livet faktiskt kan vara torftigt och fattigt.
Sökte upp nya grejor som gav mig emotionell rörelse, en vidrörelse av mitt själsliga jag, där jag blev berörd av något.

Djur och natur var absolut det bästa, det gick en sorts genväg direkt in i mig, upptäckte att en viss del av konsten touchade mina sinnen.
Fotograferandet och en del djupa filmer berörde mig, sockerkickar fungerade väl till en början men blev slö av allt godisätande.
Mättnad i magen var också en sorts kick, ni vet när man blir så där lugn efter en måltid.
Att trampa runt i svampskogen var en bra ursäkt för att promenera sig till ett lugn och få en massa nya synintryck, kan rekommenderas djupt.

Jag visste hur fyllan skulle bli om jag prövade igen, jag hade ju testat hur många gånger som helst med att dricka mindre, men alltid misslyckats.
Så små mängder funkar inte det kunde jag ju fetglömma, som vanligt eller inget, då blev det inget...
Och då gällde det att stå fast vid det beslutet, inte göra mig själv besviken..

Allt var antingen svart eller vitt, det finns inga gråzoner kvar...

Mycket långsamt växte min livsglädje fram igen, jag har lärt mig att omvärdera det som är värt att orka leva för.
Min familj har alltid betytt mycket för mig, de stöttade mig när jag hade det som jobbigast, och de finns här bredvid mig när jag behöver bekräftelse.

Att inte vara rädd för att söka hjälp när man som mest behöver det är en av ledtrådarna, det svåra kan vara att veta vilken sorts hjälp man behöver,
Ta emot all hjälp och filtrera fram det som ger dig mest..

Smaka på livet, det finns saker som smakar beskt och surt, men fick man inte testa dessa också skulle man inte heller veta vad det är som smakar gott.
Och så finns det en annan sak, man utvecklar sina smaksinnen hela tiden, det som var gott förr behöver inte vara gott just nu.

Man förändras och utvecklas, och det jag är mest rädd för är att stanna kvar i något där jag inte vet varför.

Så varför drack jag när det bara blev elände av resultatet?

Fortfarande oförstående, men jag vet att jag inte vill tillbaka till det...

Berra

..tänker jag, ingen anledning till någonting, så fucking booring!

Ingen anledning till att fira något, ingen anledning till att sörja något, ingen anledning till att ens tycka synd om mig själv.
Jobbet går bra, familjen har det bra, relationen med frugan helt optimalt, lönen kom den här månaden också, shit!

Det finns ingen anledning till att dricka något och skapa sig ett fylletillfälle, jag är helt blank...

Så hade det låtit för många år sedan, men så är det inte idag...
Har ingen anledning till någonting alls, så förbaskat skönt.
Ni vet...ingen anledning till att känna ens den minsta lilla rastlösheten växa upp inom mig.
Jo, jag känner mig lugn, en sorts inre harmoni jag har lärt mig att bli kompis med, inre självsäkerhet.

När ingenting händer, då är det bra, och när det händer, så händer det, inget att oroa sig för just nu.
Och när det händer, så vet jag att jag har kapacitet kvar att kunna ta hand om det, så var det inte förut.
Då var irritationen mycket högre och tröskeln mycket lägre, hade inte tid för mina problem, jag hade ju fullt upp med att dricka.

Men så slog det mig, det är ingen vanlig (jävla) tisdag, det är ju en "fredag" imorgon med en tredagarsvecka.
Har massor av nya utmaningar i helgen som jag faktiskt ser fram emot, delar av dem har jag redan testat mig fram med,
Och jag vet att jag kommer att klara av dem för jag har en bättre koncentration och uthållighet samt ett välbehövligt lugn.
Alkoholen stressade mig förut, fast jag vågade påstå motsatsen, den gör mig ju så lugn, jomentjena!
Att behöva jaga och planera dryckestillfällen, springa på bolaget och finna nya orsaker, det har givit mig tid till annat.

Pysslandes med att lappa ihop gamla plastekan har givit mig en ny sorts stimulans och huvudbry,
Det gör hyfsat bra och jag vill inget annat än att få fortsätta utmana mina färdigheter, tiden räcker inte till och huvudet är fullt av nya angreppspunkter.
Konstigt nog så gör det mig mer effektiv med andra grejor, jag håller hjärnan igång med nya inputs och det känns bra.

Tänk att sluta dricka alkoholen för med sig så mycket mer i sitt kölvatten, av de positiva grejorna.
Jag har lärt mig att prioritera saker, och min stimulans ligger högst på listan,
För man ska ju orka leva också, inte bara försöka överleva.

Alkoholen tog tiden ifrån mig, tankarna och viljan, nu har jag fått dem tillbaka.

Hoppas att det är fler av er andra på forumet som möjligheten att prova på det också, det är skillnad.

Berra

...en liten flashback jag fick ifrån Tv-serien Faulty Towers där John Cleese sitter bakom receptionsdisken och dunkar huvudet mot lådorna.
Please God, could I have another life?
Nope!

Om sanningen ska fram så har jag drömt den omformulerad i min värld och på svenska då förstås.
Kommer inte ihåg exakt omständigheterna runt omkring den, men jag var väldigt missnöjd med mitt liv.
Till saken hör att jag inte heller tror på någon sorts allsmäktig "Gud", inte ateist men vill i så fall ha bevis för hans existens,
Jag menar tomten slutade man ju tro på när jag var sex år och avslöjade min moster bakom lösskägget.

Minns ur filmen Yrrol när Suzanne Reuter öppnar fönstret från sin lägenhet i en arla morgon och skriker ut till ett folktom gata,
" är du nöjd nu, jävla Gud?"
Hon var inte heller så nöjd med sitt liv efter att ha gjort slut med sin kille Peter Dalle som fick åka ensam till fjällen.

Så....kan man få ett nytt liv då?

Tillbaka till min dröm, jag minns att jag står på ett berg, sträcker ut mina armar åt sidorna och sätter händerna mot himlen.
Mitt liv har inte varit det som jag önskade, fullt av en massa omständigheter som gjort det till en leda av leva.
Uttråkad slutkörd och villrådig går jag emot min egna tro, att vägra tro på någon sorts Gud.
Tittar upp mot molnen skriker ut min önskan om att få börja om från början, men svaret blev nope, njet, niet, big no-no...
Undrade varför, och den där "guden" svarade att det var no refunds, inga reklamationer i vuxen ålder.
Det krävdes att man föddes om från början med att lära sig andas själv, vända synen rätt, prata gå och så vidare...
Inget man kunde starta om som en vuxen person...
Men det fanns ju de som fick lära sig allt detta efter en traumatisk bilolycka, men svaret blev att det var det ingen som ville uppleva frivilligt.

Men om allting i sitt liv hade gått snett, vad skulle man då göra?
Vända det rätt, blev svaret, du har bara ett liv och det är upp till var och en att forma det som det passar en själv.
Så det som är gjort går inte att få ogjort då?
Nej, det skulle inte gå att få det ogjort, men att man skulle se det som en livserfarenhet, och med en negativ påverkan så ville man inte återuppleva det igen.
Ungefär som när man var liten och brände sig på spisplattorna, det var en livsnödvändig erfarenhet som behövdes hörsammas om än väldigt smärtsam.

Så om jag ville börja om mitt liv, så var det ifrån den livspunkt jag själv befann mig i just då, eller?
Jo så var det, jag fick själv bestämma när jag skulle påbörja det och med vilka verktyg som behövdes, jag hade all makt ...själv.
Så vill jag ha en förändring så får jag skaffa mig den själv.

Prutt tänkte jag, inget får man gratis..., måste man verkligen göra allt själv?
Och sedan. vilka verktyg behövde jag?
Hur frigör man sig ifrån det förra livet, antagligen genom att inte släppa fram det i sina tankar, man spärrar det som inte har med det "nya" livet att göra.
Allting sitter i hjärnan, i tankarna.

Och förändringen kom inte huxflux, utan den smög sig på, släpp det gamla, vädra garderoben och släpp liken fria, städa bort vanorna och skaffa nya.

Men jag ville inte sluta dricka, jag ville vara med i gemenskapen, inte sitta och sura i en hörna på festerna som jag gjorde när jag var fyllechaffis.
Jag fortsatte att vara aktiv socialt i surret på festerna, drack mina öl och drinkar, men utan alkoholen, och upptäckte...att det funkade!

Jag var faktiskt starkare än vad jag trodde, och nykterheten fick mig att växa ytterligare, jag visste att jag funkade ändå.

Så vad var problemet då?

I huvudet, gamla inpräntande vanor, en sorts feghet att inte våga och orka härda ut.
De som tog alkoholen i försvar fick sig en knäpp på näsan, visserligen inte mitt problem att de dricker, men de gör inte det till ett problem att jag inte dricker alkoholen.
Då jävlar..!

Att vara motvalls lönade sig, att stå på sig för det jag trodde på gav mig ett gott resultat.

Så...kan jag få ett nytt liv då?, nej jag skapade mig ett nytt liv, med eller utan någon sorts Gud.
Skönt var att jag inte lade ansvaret i någon annans händer, då hade det inte hänt ett skit.
Ska man få någonting gjort här i livet, så får man göra det själv, eller var en väldigt duktig arbetsledare.
När ingen ser så sätter de sig ner och väntar på att någon annan ska få något att hända, och så kommer man ingen vart här i livet.

Att orka ställa krav på sig själv är viktigt, men också att välja det viktigaste först, varför mår jag så himla dåligt?
Kan det vara alkoholen?
Den som snabbt och obetänkt svarar nej, han ljuger, vem är det han vill skydda, sig själv eller alkoholen?

Det bästa sättet att få veta om man är beroende av en sak, är att tvärt sluta med den, har man abstinens så är man beroende av den.
Men det slutar inte där, ska du få fortsätta vara beroende av den då?
Det är då självaste arbetet påbörjas, åtminstone i sina tankar, och det är den viktigaste källan till sitt beroende, tankarna.

Att attackera alkoholen för att se om kroppen reagerar är ett bra sätt, att försvara den är bara att förvärrar den.

Om jag mår bra och inte vet varför, är mycket bättre än att må dåligt och veta varför, det är inaktiviteten som passiverar.

Fråga sig varje dag, varför?

Berra

...ångrar jag det?
Nähejdu inte det minsta, det var ett alkoholfritt rödvin, och jag förtjänade det, och jag förtjänar inte berusningen.

Det är skillnaden, att fortfarande "få dricka" men inte få ta hand om berusningen, få fördelarna men inte nackdelarna.
Allt runt omkring det finns med, vackra vinglas, tjusig grön vinflaska, sällskapet runt middagsbordet, den lugna harmoniska känslan.
Tända ljus och frugan hade lagt sin touch med dukningen, jag verkligen njöt att att få vara en av de sittande.
Vi hann prata igenom en del, fick fin gemenskap med tonårskillen, allt kändes så där....bra.

Inte behövde jag alkoholen i vinet, den hade ju bara slagit ut mig för resten av kvällen, och jag hade mer jobb kvar att göra.
Ett par timmar till med hög koncentration och en genomskitig overall som jag burit hela dagen, grannarna måste tro att detta är min glesbygdsdräkt,
Tillsammans med ett par uttjänta tofflor så blir nog intrycket helt optimalt, haha!

Så vad känner jag inombords då, total tillfredställelse, inget annat faktiskt, en rejäl dusch och hänget i soffan kan bara gå åt ett håll,
På väg mot medvetslösheten, samma sak som om jag hade druckit, men på ett mycket mer behagligt sätt.

Luktar gott av deodoranten, rakvatten, nyrakad, nytvättat hår, fräscha myskläder och lördagskvällen känns bara så där perfekt.
Varför skulle jag ha ett behov av att dricka i det här läget?, jag har ju allting förutom fyllan.

Övertygelsen är fulländad, behovet av att dricka alkoholen är underlägsen, jag har kontrollen och mår fantastiskt bra, ändå.

Fortsatt trevlig lördagskväll på er andra, finn alternativa lösningar som väger större än berusningen, det har ni igen, alla gånger.

Berra

..på varför Forumet har den funktionen den verkligen besitter...

För det första så finns det nog igenkänningsfaktorn, vi är inte ensamma i våra tankar.
För det andra anonymiteten.
Tredje, att få våga erkänna för sig själv, men inte de närstående.
Att få nya inputs, nya vinklar.
Möjligheten att få vädra sina tankar, är det här normalt typ?
Diskutera och reflektera på andras inlägg.
Vi är inte ensamma med våra funderingar.
Känna medmänsklighet med andra på forumet.
Att få tröst och att få möjligheten att trösta någon annan.
Peppning och styrkeönskningar.
Att få smaka på hur framtiden kan se ut om vi inte bromsar i tid.
Att få tillhöra en sorts gemenskap, att få dela på varandras hemligheter.
Oavsett bakgrund så är vi ändå så lika.
En föga tröst, men det finns de som har det värre.
Idéer på alternativa lösningar.
Olika sätt att flytta tankarna till annat, mindfulness.
Oavsett tidsepok, vi går igenom samma skärseld, de skriva orden blir aldrig utdaterade på något sätt.

Det finns alltid en före dig, och alltid en efter dig i dina nykterhetsförsök.
Ibland går vi i varandras stigar och fotspår, utan forumet skulle vi aldrig veta var våra vägar korsar varandra.

Här står jag på en slätt och vinkar till er andra, min stig saknar både stenbumlingar och rotknotor så man snubblar inte lika ofta längre.
Och jag frågar vänligt, hur ser er stig ut?

Berra

konstnären

Min stig har blivit bredare för varje månad får jag nog säga. Kanske ingen autoban men den kommer kanske.
Det börjar närma sig 9 månader för mig nu. Det har och är tufft, men vinsten har 0ch är hög. Insatsen oxså.
Ibland dyker tankarna upp och jag kan känna mig så tråkig, men då börjar det inre arbetet med mig själv och
filmen spelas upp. Tyvärr har jag en man som inte är inne på samma bana. Han är periodare och kan dricka varje
dag i ca 14 dagar mycket, sedan uppehåll ett par veckor. Det har det senaste halvåret blivit tätare mellan åter-
fallen. Han har spolat alkoterapefterna som vi har i denna staden, AA är inget för honom. Utan på allvar tror han
att han ska klara detta alldeles själv. Känns frusterande när man själv har jobbat så hårt med sig själv.
Han förstår inte heller att ansvaret ligger på honom själv, ATT VILJA SJÄLV. Kan hjärnan bli så förvriden, ja.
Jag går vidare i alla fall.
Ja, forumet tror jag har räddat mig många ggr. Har blivit beroende igen, alltså av forumet. Här får man stöd i både
glädje och sorg.
Känns som jag får vandra ensam utan man. Jag har noll engagemang, han är ju inget hjälplöst barn precis.
Läser alltid dina inlägg Berra. Ger mig mycket.
Ha en fin dag
Konstnären

...eller går fort, lite som den vill, eller rättare sagt som JAG vill...
Min bida tid har jag kontrollen över, jag kan styra över den genom att njuta av den som jag vill.
Stressa när jag behöver, slappa på eget bevåg utan alkoholen, det känns som om det verkligen är jag som har kontrollen.

Livet vid stugan är under min kontroll, vi är alla familjer här nu, och vi umgås så mycket vi bara kan.
Vädret är helt okey, har kunnat skött mina åtaganden och ta det lugnt när jag har velat.
Har slitit som ett djur och blivit svettig och skitig, svettats ännu en gång i bastun med svåger och svärson, tagit ett snabbt dopp i det iskalla men klara havet.
Suttit på bryggan helt näcka alla tre och tittat ut över solens glitter över fjärden och njutit av vad naturen ger våra sinnen, innan vi tagit den sista duschen och gått lös på grillen.
Suttit under paviljongen alla nio tills det blivit midnatt, tonåringarna har mått bra med sina paddor och mobiler, kanske tagit en fisketur när det varit alldeles för lugnt ett tag för att sedan låtit solen åter värma deras bleka hudar.
Alla mår bra, de som dricker mår bra, de som inte dricker mår bra de också, ingen fylla och inga dumheter, vi kommer i säng hyggligt.
Tråkigt?, nähejdu, det är nog så här det ska vara om det ska vara hållbart vid stugan, ingen orkar festa nätterna igenom och sedan sova bort hela förmiddagarna.
Tiden i solens strålar blir längre, dagarna blir längre och tröttheten kommer helt naturligt, det är så här det ska vara...
Fikar med nybakade kaffebröd, ätit vattenmelon när det varit varmt, eller haft eftermiddagsdrinkar när dagens göromål har lagts ner för dagen, men bara ett fåtal har druckit något med alkoholen i...

Ingen fylla, inget hat, inga stormar eller klumsigheter, bara ett naturligt sätt att leva och förhålla sig till varandra.
Har kommit mig närmare mig själv på sistone, älskar min tillvaro för tillfället, känner att jag verkligen har kontrollen på mitt liv.

Älskar min familj och de närmaste, känner att naturen ger mig livskraft och näring till min sinnesro.
Allting som tidigare kretsade runt alkoholen vid stugan har nu blivit det jag hoppades på, alkoholfri och problemfri.
Visst finns det problem, men inget som jag inte klarar av för tillfället, jag har krafter nog för att klara av dem, allihop.
Nykterheten gav mig mer kraft och hälsa.

Klockan är snart ett på söndagsmorgonen, ska lägga ifrån mig paddan och försöka törna in, hör hur grabben snarkar gott ifrån rummet bredvid.
Han har haft en lugn men uttömmande dag ändå, full av positiva upplevelser, han med, precis som jag.

Ännu en dag att lägga i de fina minnena, allt tack vare alkoholen, att den inte fanns, i mitt liv.

Mors Berra!

Mic99

Finns så mycket jag vill..
Finns så många jag älskar..
Inatt satt jag allt på spel igen...
Svart eller rött??
Spelar det någon roll??
Jag förlorade..och till sist förlorade jag nog mig själv också..
För är jag verkligen den som sitter på uteserveringen och flirtar vilt med tjejer, för att till sist bli utkastad av vakterna...när jag hemma har den underbaraste frun i världen...

Är det jag? Snälla säg att jag drömt...en mardröm....
Tyvärr är det nog så illa att verkligen har kommit ikapp mig nu....

Skulle ge precis ALLT för att lyckas bli som du Berra...

Hjälp mig!?!

Mår så dåligt nu så...ja ord kan inte ens beskriva hälften....

Du får gärna säga att jag har mig själv att skylla..vad var det jag sa?

Säg vad du vill..bara du tar mig ut..från detta helvete!

Har ju sagt det förr...min fru har nog fått nog nu...men idag är det så....

Nu är det bara jag och ett stort hus...med alla minnen..inga barn..ingen fru...ingenting...

Har ingenting att skylla på..jag först,red allt helt själv..

Skulle va så jävla lätt att slänga sig framför tåget nu...men på något sätt så ska jag iallafall härda ut idag...för att verkligen känna.må. Så dåligt som jag förtjänar..

Allt har rasat...jag ramlar...

Hjälp mig upp en sista gång...även fast jag i inte förtjänar det..

Har ingen annan kvar nu...FanFanFan!

/Mic

Vad var det jag sa?, nejdå skämt åsidor...
En liten liten stund av tillfälligt hjärnsläpp och obetänklighet skapade detta panikartade läge du befinner dig i just nu.
Allt är svart och gråmulet, inte sant?

Du kan inte sluta tänka på vad som hände under gårdagen, försöker hitta "felet", en punkt ett tillfälle som fick dig att missbedöma situationen.
Gör inte det, du får inga bra svar, felet ligger i ditt tänk att du inte tillräckligt tror på din egna nykterhet, det kan bli roligare med alkohol, KAN...
..men oftast det direkt motsatta, bara en totalt katastrof, det är lätt att vara efterklok i ett sådant här tillfälle, också lätt att säga aldrig mer.
När det om några dagar har svalnat från en helveteseld till en ljummen vind, så farligt är det väl inte?
Jo det är det, alltid lika farligt, nästan alltid samma resultat, du är allergisk mot alkoholen, tål den inte längre, missbrukar den som andra inte gör.
De kan, du kan inte, du är inte som andra, inse att du har en allergi du inte kan bota på egen hand, inte heller med annans hjälp.
Det enda sättet är att undvika den, för en tid eller helst för alltid, men tänk inte på när du ska möjligen få möjligheten att prova igen, för det ska du inte,
Du var ju allergisk eller ännu värre en missbrukare, du kan inte prova, inte ens en gnutta för att det öppnar fördämningarna och det svämmar över.

Idag är ingen dag för ditt drickande, inte i morgon heller, och inte dagen efter det, släpp dessa tankar.
Vad kan du göra istället?, tänka på det som ger dig näring för övrigt, alla de andra glädjeämnen som alkoholen har tagit över och gjort till sina.

Streta emot och försök låta dina sinnen vara dina, inte en slav under alkoholen, om de sätter sig högst så gör tvärtemot eller ingenting.
Svält ut tankarna på alkoholen och inse att de leder ingenstans, inte till något gott alls, bara tankar på att åka tåg mellan tåget och rälsen.

Inga sunda tankar, du vet det, så välj nya spår utan räls, börja på en stig, upptrampad av någon annan, eller påbörja en ny.
Och försök le åt livet som ger dig glädje utan alkoholen. Inte lätt men övning ger färdighet.

Du kan du vet det, på't igen, våga älska dig själv, ingen annan står dig närmare än dig själv.

Berra