av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Mic99
sön, 2014-06-08 - 11:21

En helt annan sak att göra det...i verkligheten...

Jag vet ju att du har rätt...jag är verkligen överallergisk..men som du säger? Jag lyckas förtränga det...gång efter gång efter gång...

Min sjuka hjärna minns bara den gången det faktiskt funkade bra..typ en gång av 10...resten är ju bara ren otur? Eller hur? Jo,tjena

Tyvärr så gick jag ju för långt denna gången...kastade mig handlöst utför stupet med tron att jag kan flyga...

Det blev ju såklart krashlandning...den värsta i mitt Li..och då trodde jag att jag upplevt det mesta...jag hade fel...jag vet helt ärligt inte hur mitt liv
Ska kunna fortsätta efter detta..

Så illa är det...

Dina ord värmde mig för en sekund...sen blev det ännu värre..när det blev så uppenbart vad det är jag gamblat med...

Får jag EN chans till,...

Tyvärr rök nog min sista igår...

Vill trots det tacka dig för allt klokt du skrivit här genom åren...utan det hade jag varit i detta läge för länge sen...

Att jag inte lyssnade mer på vad du sagt...

Allt eller inget...det är ju egentligen så enkelt...

Hoppas andra här lyssnar mer och bättre än vad jag gjort..

Ha en bra dag Berra, njut av livet...det är du värd!

Mic99
sön, 2014-06-08 - 14:07

Ja jag vet...jag är jobbig...menförhoppningsvis ska jag inte skriva mer efter detta....

Mår så dåligt att det är min enda chans att på något sätt överleva dagen....är att skriva,skriva,skriva...har försökt tänka...och försöka slinga dimman..
Från igår....men det går inte...det gör så ont..är så svårt...jag vill inte,orkar inte tänka än...

Somnade en stund...vaknade kallsvettig och önskade...att allt var en mardröm....men nej det är tyvärr inte så...allt är högst verkligt...och overkligt...

Kan inte för mitt liv förstå hur jag satte allt på spel igår....

Just nu är det bara...

Ångest.Ångest.Ångest.

Såg min spegelbild nyss...ingen skön syn...hade ett blåmärke över kinden som jag inte har en aning om hur det gick till..

men den fysiska smärtan kan jag hantera...den psykiska däremot...äter upp mig....

Over and out .....

/Mic

Berra
sön, 2014-06-08 - 23:47

..för att möta nästa, finns det?

När man mår så j...vla piss efter en bakfylledag, så känns det övermäktigt på något sätt.
Om jag överlever den här dagen, klarar jag av nästkommande?
Framtiden brukar inte vara så ljus i sitt sinne, man har fullt upp med att älta allt som flashar igenom ens huvud idag, hur ska då morgondagen se ut om den här är en skärseld, man orkar inte se det, orkar inte tänka på det, det blir för mycket av allting.

Så brukade mina dagar se ut, fyllda av en hemsk ångest, vad hände, vad gjorde jag, vad sade jag???
Hatar alla människor mig nu, är det oförlåtligt?
Finns det överhuvudtaget en framtid kvar, har jag förbrukat allt förtroende jag hade kvar?

Det brukar avta, men inte lösningen på problemen, bara ångesten som svalnar.
Blir det rätt då, löste sig alla problemen, eller finns de kvar, alla minnena hos de jag mötte.
Vi vet inte, vi hoppas på att minnena förtvinar bort, att alla ska glömma, att jag ska försvinna, bort ur tomma intet.
Min självkänsla raderas bort, mitt ego suddas ut, allt tack vare alkoholen....

Är det bra så, är det så det ska gå till, känns det bra?
Absolut inte, det är ju fördjävligt att det ska bli så gång efter annan, eller rättare sagt varje gång.

Alkoholen är inte bra för någon, om tillvänjningen sker för ofta och för mycket.
..och ändå tillåter vi oss detta, precis som om det aldrig hade hänt.

Ångesten lindras med att dagarna går, och sedan är det som om det aldrig hade hänt, vi gör ett nytt försök och glömmer förra gångens konsekvens.
Va, igen!

Den bittra smaken går aldrig ur av alkoholens efterdyningar, den sitter i och bryter ned oss, låt den bara få återupprepa sig tillräcklig många gånger så kommer vi dit.

När slutet är nära, när livet känns kört i botten, inget finns kvar, så har vi en grej kvar, möjligheten att kunna säga nej...
Nej jag ska inget mer ha, jag ska straffa ut den som bryter ner mig, jag ska stå emot trycket och vara min egna chef.

Jag kan jag vill jag ska, har ingen annan att bevisa något än för mig själv, och jag kan inte lura mig själv igen.

Mitt liv, mina beslut, kan ingen stå ut med detta så är det inte mina verkliga vänner, riktiga vänner förstår innebörden.
Ska jag ens behöva förklara för dem, viktiga vänner förstår att det är ett svårt beslut, stötta istället för att fråga.
Fråga kan de göra när även jag själv är övertygad helt och hållet, har svårt nog med mig själv.

Denna dag kan jag inte ha ogjord, men morgondagen kan jag påverka, och dagen efter denna, att följa det jag tror på.
Det som förgör mig behöver jag inte nära längre, inte ens lägga en tanke på.

Om backspegeln tar all din uppmärksamhet, vik den åt sidan eller bryt av den, se framåt och välj den väg som för tillfället känns bra.
Känns inget bra, avbryt färden och sträck på benen för en stund, allt måste inte gå framåt, det är okey att vila en stund.

Livets färd går inte alltid spikrakt, men vi har en möjlighet att bestämma hur fort det ska gå.
Och går det långsammare hinner vi väja i tid eller åtminstone fundera på hur vi ska lösa situationen.
Åker vi med en annan kan vi säga åt honom att ta det lugnare, eller be honom stanna för att kliva av resan.

Berra

Berra
fre, 2014-06-13 - 00:34

..och alla andra som uppskattar mina rader, det värmer att höra att mitt "tjat" kanske gör skillnad.
Jo jag har haft en lång tid i nykterheten nu, dryga 6,5 år, men glömmer det aldrig.
Det är viktig för mig att komma ihåg vilken sorts beroendepersonlighet jag är, jag kommer att vara densamma oavsett tidpunkt i livet.
Börjar jag att dricka igen kommer jag obönhörligen att fortsätta på samma punkt där jag slutade, i ett enda stort kaos.
Kanske inte till en början, men det kommer att gå fort, jag har ett fel sorts förhållande till alkoholen.

Att acceptera mitt läge tog lång tid, och förståndet att det bara fanns en utväg trots alla försök, nederlag och envisa bortförklaringar.
Ja jag är en alkoholist, en personlighet med ett alkoholistiskt beteende, vet inte mina begränsningar och den socialt och personliga acceptansen för när det är tillräckligt mycket, eller rättare sagt alltid för mycket.

Alkoholromantiken är fel i Sverige, man hängs ut när man inte vill dricka längre, istället för att varje person borde mer ifrågasätta sitt egna drickande.
Det är precis som om det alltid är rätt att kunna finna ett tillfälle att kunna dricka, omständigheter med att man t.ex tog bilen till festen går alltid att lösa med de andras inrådan, men vad sjutton du kan väl ta en taxi hem och gå och hämta bilen imorgon.
Ett glas kan du alltid ta, en öl, en drink, det blir ju alltid så mycket trevligare då...
Men sedan för vem, när det första glaset är urdrucket, hur kul är det sedan.

Alkoholen är en trigger till att fortsätta dricka mera, tills det inte finns något mer att dricka, eller när man inte kan dricka mer för att man är för full.
Tiden brukar inte spela någon roll, natten är ung och efterfesten finns det alltid tid för, då ja...

Det brukar bli samma sak, man dricker för mycket och alldeles för ofta, man skäms för alla dumheter man hittade på på fyllan i dagar efteråt.
Ett bra sätt att minska ångesten är att börja dricka igen, och med tiden har man ökat sin toleranströskel till höga värden i jämförelse med vad man hade ifrån allra första början, och ändå accepterar man det, vadå jag dricker väl inte mer än någon annan?

Hela tiden fyller man på med nya lögner, allt döljs i ett skimmer av lögner, tills slut blir lögnen det enda substantiella och bärkraftiga i resten av de andra lögnerna.
Den nya lögnen bygger på en annan lögn, t.ex jag dricker för att komma ner i varv.
Då kanske man skulle titta på vad det är som stressar en i första handen, istället för att koncentrera sig på motåtgärden.
Troligen så är stressen uppbyggd på en sorts alkoholstress, man kan inte varva ner utan alkoholen.
Man stressar fram tills dess att man kan slappna av med alkoholen, och den typen av stress är väldigt självdrivande.
Du stressar fram för att till slut kunna stressa av, lika dumt som att köra för fort med bilen till sommarstugan för att hinna kunna slappna av.
Är det ett samhällsproblem, ja troligen, det krävs mer av oss idag än tidigare, vi ska vara alerta och på hugget mer i vårat yrke,
Koncentrationen ska vara på topp hela tiden och när vi slutligen får tillfälle att varva ner så gör vi det med vårat raketbränsle alkoholen.
Farligt ja, för många av oss är det inte lämpligt eftersom vi är av en beroendetyp, vi är inte som andra, och har svårt att acceptera detta.
Kan hon eller han dricka så mycket och ofta så kan väl jag, ja ibland om vi är lika personligheter, men vi är olika.

Vi är som om vi vore nötallergiker, jo jag har tjatat om detta tidigare men det är det närmaste parallell jag kan komma på.
Många kan äta nötter, andra kan dö av det, bara vara i samma rum kan vara farligt för dem.
Så vissa kan, andra inte, men inte försöker en nötallergiker gång på gång att försöka vänja sig vid att äta nötter?

Vår undergång är att inte inse att alkoholen inte fungerar för oss, vi är alkoholallergiker helt enkelt.
Vi kan även vi ha svårt att vistas i samma rum som de som dricker alkoholen, det kan trigga vårat beronde.
Vi kan sätta oss i bilen på fyllan och köra ihjäl oss, eller få ett plötsligt infall och bli självmordsbenägna, så det är livsfarligt för oss med.
För att inte tala om vad vi utsätter oss och alla andra i vår närhet med risker som vi tar på fyllan, hur många gånger har vi inte gjort oss illa då?

Den förnuftige skulle säga att alkoholen inte är till för oss, kanske funkar för andra som vet sina begränsningar, men inte oss.

Det är den tiden det tar för oss att få den insikten som är som besvärligast, när vi befinner oss i ovissheten eller försöker acceptera vår begränsning.

Många klarar av alkoholen, men inte du och jag, det är väl därför forumet fyller en sådan viktig funktion, vi har någon att prata med i samma livssituation.

Skönast är när alla tvivel är borta och jag kan koncentrera mig på att leva ett fortsatt gott liv utan inslag av alkoholromantiken.

Den är inte till för mig, jag är ju allergisk, javisstja.., och så rullar resten av livet på som det borde utan att vara en aktiv alkis.
Ryggsäcken är släppt och det blir mycket enklare att leva utan en massa tvivel att släpa på.

Berra

anonyMu
fre, 2014-06-13 - 07:05

Berra, jag kan inte säga mer än att jag håller med dig på varje punkt i allt det du skriver. Jag önskar att jag kommit lika långt som dig, men som alla andra, måste jag göra min egen resa. Den kommer att ta tid.

Det var väldigt skönt att läsa att man kan komma fram till att man inte kan dricka och förlika sig med det, vilket du förefaller ha gjort. Jag är inte där än. För mig är det "tillsvidare" som funkar. Blir ohanterligt att tänka "för alltid". Någonstans inbillar jag mig att jag kommer kunna dricka i framtiden. Typ, man kan väl pröva om ett tag. När man hållit upp och rensat kroppen. Men jag fattar samtidigt att det inte kommer hålla. Att det är dumheter. Jag ser ju hur "bra" det har gått för alla här på forumet när det velat testa igen. Varför skulle jag vara annorlunda?

Det hade varit så skönt att kunna säga att jag aldrig mer ska dricka. Inget tjafs med det, utan inse fakta. Men - en dag i taget.

I natt drömde jag att jag drack. Läst på forumet att det verkar ganska vanligt. Jag drömde att jag glömde att jag inte dricker och så drack jag vin. När jag väl börjat insåg jag vad jag gjort och fick sådan fruktansvärd ångest. Vaknade med hjärtklappning för några timmar sedan och det har fortfarande inte släppt. Alldeles darrig i hela kroppen. Det har i alla fall gått 13 dagar sedan jag drack sist.

Trots det jag skriver, så har jag en stor prövning framför mig. Vi ska på semester. Alkisarnas paradis - utomlands, två veckor med all-inclusive. Det är tre veckor dit, så jag kan bara hoppas att jag har kommit längre i mitt arbete då än vad jag har nu...

Tack för att du finns och ha en härlig, nykter, fredag Berra!

Berra
sön, 2014-06-15 - 00:23

..men kom inte på något alkoholrelaterat.

Satt och funderade lite, i vår familj är det precis tvärsom, här är det frugan som kollar på fotbollen och dricker alkoholen.
Jag är varken intresserad av sport eller alkoholen (längre), den uppochnervända familjen känns det som.
Är jag då en kärring?, nejdå jag är bara en stolt nykterist och helt ointresserad av sporten, jag har andra kvalitéer vilka gör mig unik på sitt sätt,
Och kan vara en intressant personlighet för den som är intresserad av en icke manlig stereotyp.

Tänker på en kollega som är ornitolog och därmed fågelskådare, men hur kul är det att glutta på pippisar egentligen?
Så tänkte jag för dryga 25 år sedan, idag surrar jag fågelarter med honom minst en gång i veckan, senast en havsörn som flög över stugan förra helgen.
Dissar jag honom för hans intressen idag, nej knappast, han är en stor kunskapsbank och en duktig inspiratör.
Idag avundas jag honom att han har ett sådant gediget intresse, och att han inte lyssnade på mig för 25 år sedan, jag hade fel och erkänner det utan skrupler.

Människor som inte lyssnar på andra och låter sina intressen gå före allt annat får all min respekt, att våga sticka ut oavsett vad. Att stå på sig.

Själv är jag idag i stort sett likadan med mitt antidrickande, jag står för det jag tror på, och jag tror inte längre på alkoholen.
Jag har inte varit en god förespråkare av nykterheten tidigare i mitt liv, tvärsom var jag en ivrig pådrivare av att legalisera alkoholen helt.
Idag förstår jag varför vi har ett systembolag,varför vi har åldersgränser och en allmän restriktiv hållning till alkoholen.
Det räcker med att bara gå ut på byn en vanligt sommarhelgkväll, det skrålas och skriks på gator och torg, aggressivitet och slagsmål, meningsskiljaktigheter utan någon direkt grund, svartsjuka och grälsjuka, taktlösa raggningsförsök, sönderslagna rutor och flaskor, polisbilar med blåljus och ambulanser med folk som har slagits eller slagit sig, spyor på trottoarer och bussar, borttappade plånböcker betalkort och mobiler, bråk om pengar och krognotor.
Raglande fyllskallar som snubblar över trottoarkanten, håller sig stadigare i taxistolpar, tappat sina skor och med rödvinsfläckar på sina kläder.
Det var vad jag hann att upptäcka när jag stod med bilen och väntade på dottern igår natt utanför krogen i tio korta minuter.
Så mycket elände klockan tre på natten, varför vill man överhuvudtaget återuppleva ett sådant kapitalt nederlag igen?
Jo det fanns lite glädje också, några hysteriska skratt från några yngre kvinnor, men de kändes inte äkta på något sätt, fyllrökande och flamsiga stod de och tjattrade utanför ingången på nöjesstället , och då tänkte jag, om det inte känns äkta skrattet alltså, så ljuger ju alkoholen ännu en gång.
Så sent på natten ser åtminstone jag bara nackdelar med vad alkoholen ställer till med, inget kändes positivt med den upplevelsen.
Eller så är det väl så, att vi svenskar inte kan i allmänhet kontrollera vårat drickande alls, i stort sett.
Vågar inte påstå att det inte finns i andra länder, men i mina ögon så har vi svenskar det svårt att sluta i tid.
Vi överkonsumerar alkoholen tills vi inte kan hantera varken den eller oss själva, och får det fortsätta helg efter helg så har vi snart sjösatt vår egna alkoholisms.

Låter jag dyster i min analys?, men det känns som den är närmare verkligheten än det motsatta.
Är glad att jag inte längre kan falla in i den kategorin, utan har valet att själv kunna avgöra när festen inte blir rolig längre, och lämnar den kvar till proffsen.
Jag kan ta det bästa ur festen och ändå få behållning av dagen efter, har alla fördelar kvar så länge jag inte tar der första glaset med felaktigt innehåll.

Oj, det blev många rader ändå fast jag inte hade något speciellt att prata om alkoholen med...

Mår bra för att jag fortfarande har ett ett val, med alkoholen har jag inga kvar.

Berra

Berra
lör, 2014-06-21 - 12:55

..det gör inte jag, sticker ut ifrån den vanliga grå massan.
Vaknade fräsch denna morgon, och hjälpte till att röja bort stöket ifrån partytälten, det såg ut som det brukar, men....
Med en stor skillnad, jag mådde inte som Svenne Banan, jag mår förvånansvärt bra, lite sliten efter tröttheten men inte bakis det minsta.

Solen lyser tvärtom mot gårdagen, och molnen ser inte ut att bära på tunga droppar, värmen finns när solens strålar träffar kroppen.
Barnen ligger lite avslagna i utesoffan, delvis uttråkade av att inget händer, dels för att de är trötta efter sommarens "julafton".
Midsommarafton med de höga förväntningarna, sätter sinnena på helspänn hos alla.
Mycket förberedelser mycket pyssel med dukningarna och klädval, allt ska vara så där perfekt, precis som julen.
Crescendot har uppnåtts, nu gäller det bara att lägga i en lagom växeln för att orka med för alla, barn, nyktra och bakisfolket.
Jag vet att det finns en kategori av människor som inte har samma tolerans mot motsträvigheter idag, de med baksmällan.

Vi klättrar på varandra idag, det ligger kläder och pryttlar överallt i den lilla stugan, åtta pers på 30 kvadratmeter, det kräver en hög toleranströskel.
Blir mycket skäll på ungar som slängt ifrån sig sina strumpor i soffan, de som har liknande tandborstar som förväxlas, vems kaffekopp som är vems, osv.

Störst av allt är att ha tolerans till varandra och deras tillkortakommande, och ha kvar lite kärlek till varandra, att orka vara glad trots sin evinnerliga baksmälla.

Jag har inga problem idag med det, känner mig som en av ungarna och skulle gärna vilja peta lite i såren på de som är ömma i skallen idag, testa gränserna.
Kanske ska poppa lika högt på stereon idag som de gjorde inatt, hur många sekunder kommer det att ta innan de stora klagomålen kommer?

Jag är kung i min egna trädgård, tack vare mina val jag gjorde igår, styrkan sitter i huvudet och inte i drycken.

Berra

Mic99
lör, 2014-06-21 - 17:51

Hade mina minuter i natt..om det var värt det?

Ha ha ha ha

.....skulle precis som vanligt ge precis allt för att ha det som du idag Berra.

Idag har jag inget...du har allt...

Vet ju...men fixar det lik förbannat inte...vad är det för fel på mig...?

Tror lik förbannat på att dina tankar och sköna texter hållit mig vid ytan...längre än jag borde...

Ger aldrig upp..måste ju tro...vad finns det för alternativ....

Ha en bra dag..och kväll Berra...det är du värd!

Här är det redan mörkt....

/Svenne banan

Berra
sön, 2014-06-22 - 12:25

..låter helt utflippat, men en sak de tjatade om på Yogakursen, som jag idag har anammat på ett eget sätt.
Det hela handlar om hur jag relaterar till min omgivning, och hur jag ser på mig själv.

Mitt inre öga sitter i hjärnan och ser ut igenom mina vanliga ögon det ser vad jag ser men bakom dessa, resten av kroppens organ är genomskinliga och det ät som att se på huden genom en tältduk men från baksidan, drömde en natt att jag kunde se en sticka under fotsulan från insidan av kroppen när benet var i rätt vinkel.
Löjligt ja kanske, men en häftig upplevelse.

Vad var tanken bakom denna öga, jo den skulle se vad och hur jag upplevde min omgivning, min inre övervakare som bara observerade vad jag såg.
Den var min second source till min egna objektivitet.
Ett andra öga var som en fotbollskamera som hänger snett bakom mig och ser mig och min omgivning ur ett fågelperspektiv, den relaterar till hur jag fungerar i sammanhanget med andra.

När jag drack så stämde inte dessa två vyer tillsammans, det inre ögat såg något helt annat än vad den yttre kameran såg.
Det inre ögat såg ur mitt druckna perspektiv och det var precis som jag upplevde det, det var liksom den verklighet som jag upplevde.
Den yttre kameran såg hur fel det var, människor runtomkring mig upplevde inte alls samma sak som min inre öga såg det.
Det blev löjligt och förutsägbart, som ett drama där man visste utgången på förhand.

Mycket av mitt sätt att dricka var att jag var lite rädd för framtiden och kunde fly ifrån nutiden, och hur jag relaterade till min omgivning.
Man kunde dricka sig modig till en fest där man kände inga andra personer t.ex, det gav en falsk och självsäkert intryck av mig själv.
Alkoholen hjälpte mig att ljuga om min verklighet, jag var ju innerst en ganska självosäker person men med ett stort bekräftelsebehov.

Allt handlade om att försätta sig i ett läge som inte hade ett uns av sanning bakom sig.

Därför ljuger alkoholen, och mina inre och yttre ögon kunde avslöja hur det inte stämde.
Jag såg på mig själv med nya ögon, skäms jag över det, ja troligen..
Men det dom hände då kan jag ingenting göra åt, det jag kan påverka är mitt nuläge.

Avhåller jag mig ifrån alkoholen så händer det inga otrevligheter.

Berra

Berra
mån, 2014-06-23 - 10:17

..att några av våra gäster och svåger hade blivit oense på småtimmarna.
Det hade tydligen stått därute i midsommarnatten och argumenterat för sin sak, fyllebråk dvs...
Inget de berättade dagen efter om, något de ville tona ner...
Fick höra det av deras fruar som hade vaknat av de höga rösterna trots att de sov ganska så långt därifrån.
Vi sov närmare men vi hörde ingenting, antagligen helt uttröttade efter en slitsam dag.

Förklarar ju en del varför deras gäster försvann ganska så tidigt på midsommardagen?..

Inget de pratar om...

Så kan man ställa sig frågan, varför inte?
Varför är det så viktigt att prata högt för sin sak på fyllan, och inte dagen efter?

Troligen därför att det just var en fyllegrej, och sådant pratar man inte om i efterhand.
Skäms man, ja troligen...

Och så ifrågasätter man varför jag inte dricker längre, ja varför?
Men....jag behöver inte skämmas över vad jag gjorde under gårdagen, jag har kollen, nu, då och sedan...

En frihet som jag tycker att jag egentligen inte skulle behöva ständigt försvara.

Livet blir ju totalt sett så mycket enklare att leva förutan alkoholen, man tror det inte till en början, men de som orkar härda ut får till slut sin lön för mödan.
Och den är inte tillfällig, utan håller livslångt så länge man håller sig ifrån alkoholen.

Berra

Villevalle
mån, 2014-06-23 - 11:53

Har läst ett par stycken utav dina inlägg och tycker det är häftigt att du fortfarande skriver, du verkar ventilera bra här. Och folk verkar uppskatta allt du skriver, mig inräknat. Själv är jag snart tjugotre och tampas med just ångest dagarna efter, blev en 4-dagars nu till midsommar och den ramlade ned på en ordentligt igår när man låg och försökte pussla ihop dagarna som gått, funderingar på vad man sagt och hur man betedde sig.
Tvungen att ge lite cred till dig, har blivit inspirerad och siktar själv på att hålla mig nykter veckan ut iallafall.
Villevalle

Berra
tors, 2014-06-26 - 10:10

...utomlands i ett europeiskt land som har en väldig liberal hållning till lätta droger.

Frugans vännina har fyllt 50 år under midsommarhelgen, och vi åker dit i efterhand för att hylla henne.
Skönt förvisso att vi gör det bortom festen, då får vi mer tid för henne och hennes nya familj.
Hon tar hand om oss nästan för mycket, hennes gästvänlighet och värdinnaplikt tar hon alldeles för seriöst,
Snart tuggar hon maten och spottar den i halsen på oss också, och skulle utan problem torka oss i häcken när vi varit på muggen.
Hon lånar ut sin lägenhet åt oss och bor själv hos sin nya pojkvän, men kommer hit för att ordna frukost åt oss.
Känner oss alldeles bortfjantade, men låter henne hållas, det är ju så här hon vill pyssla om oss.

Hennes svenska liv har förändrats av sina dryga 30 år i sitt nya land, på både gott och ont.
Vi sitter i ett gammalt stenhus med engelsk look a la 30 tal i förortsmiljö, skithäftigt.
Alla väggar är målade, skitkallt och fuktigt, små krymsprång överallt och man ser att sådana saker som dusch och toalett är eftermonterade.
Enkelglas i en miljö där de sällan ens ser snön under vintern, gaseldad öppen spis och vanlig spis.
Framsida och baksidan är lite engelsk mysig med lummig växtlighet och vassa taggar på murarna för att skada ev inbrottstjuvar, för så är det här,
Man har vant sig vid kriminaliteten, ett vanligt inslag i sin vardag utan att man känner sig orolig för det.

Hon käkar hur nyttigt som helst, bara en massa konstiga bönor, nötter och grönsaker, inget kött och knappt ens fisk.
En hundraprocentig detoxing veckans alla dagar, men alkoholen dricker man var dag, men högst en eller två glas per dag.
Bra eller dåligt?, tja det verkar som om de har kontrollen och att de inte tillåter alkoholen får ta för mycket av deras liv.
Klart de dricker mer vid fester, men låter sällan det bli för mycket, de bli sällan fulla i detta land.
Jo de har den kontinentala sättet att förhålla sig till alkoholen, inte det svenska sättet vi ursäktar oss med att ta några glas mitt i veckan.
Vi ursäktar oss i Sverige för att ta oss en fylla, här dricker man sina en två glas och så räcker det för den dagen, det är det kontinentala sättet att dricka på.

Regnet hänger över oss här också, det handlar lite om att inte tillåta det komma in i själen och förstöra humöret.

Livet leker, och jag utökar min livserfarenhet för var dag, nya upplevelser som jag lagrar i mitt goda minne.
Mitt onda minne är redan fullt av all skit jag råkade ut för när jag drack, där behöver jag inte fylla på längre.

Att se att närvara är mitt nya liv, ingen flykt behövs längre...

Berra

Mammy Blue
sön, 2014-06-29 - 02:36

och fortfarande levererar kåserier, livsbetraktelser och filosofiska poem av högsta klass! Ett nöje att läsa, och tankeväckande som alltid. Tack, Berra!

Kram!
/MB

Berra
sön, 2014-06-29 - 20:50

Ja det var ett tag sedan jag såg dina kommentarer, man tror ju att alla hamnar i två kategorier...
De som inte klarar av sin nya livsstil, fortsätter med drickandet och väljer att inte fortsätta med sitt stöd på forumet.
De som har klarat av det, och fortsätter med sitt nya liv och inte behöver stöd från forumet.
De medberoende som har givit upp sina försök med sin alldeles egna alkoholist och lever kvar i sin misär,
De som har flytt ifrån problemet och skaffat sig ett nytt liv, eller det som jag tror är det mest sällsynt, de som har fått ordning på sin alkis.

Får känslan att du var en kategori nr 2, men som sedan återvände tillbaka till forumet för att säga hej till alla dina gamla forumvänner,
Har märkt hur dina inlägg har haglat i alla trådar, och det tycker jag bara är trevligt, kul att "se" dig igen!

Själv är jag en två'a men med ett frånvarande vett att inte lämna forumet när tid är, har svårt att lämna ett av mitt stora livsforum.
Det var här allt hände, nedskrivet ifrån dag ett och framåt till dags dato, har svårt att lämna mina dagböcker.
I min tråd finns allt ifrån den allra första trevande försöken att vara utan alkoholen, abstinens, livskrisen med deppigheten, och att återfå ett optimistiskt livssätt
Med de verktygen jag hade till hands då, men den viktigaste nyckeln till insikten var jobbet med mig själv.
Förstå att ingenting kommer av sig självt, ingen gör jobbet åt mig, allt slår tillbaka om jag gör fel saker.
Är jag för tjock så kan det bero på två saker, jag äter för mycket, eller rör på mig för lite.
Jag kan också äta fel sorts föda en allt för energirik sådan, men det är saker som jag måste ta med i beräkningen.
En balansgång och avvägning på vilken sorts nivå jag fortfarande mår bra på, kan jag stå ut med nackdelarna vid den här nivån?
Vid läget fetma vet jag vad insatsen är, vid alkoholen hade jag inga val, den fuckade upp mitt medvetande också...
Så om någon goja satt på min axel och tjatade om nästa alkoholtillfälle och sade att insatsen är alltid ett dåligt mående i dagar efteråt var något man fick leva med.
Nähä!, om inte alla har det, är det då något som man måste acceptera?

Har lärt mig att ofta ställa mig frågan "varför ", och inte acceptera svaret "därför" utan anledning.
Om ingen kan svara avdvekat på en fråga, så gills den inte, acceptera aldrig ett dåligt svar på en bra ställd fråga.

Mitt liv är som en liten plåtburk, jag bestämmer vad jag fyller den med, inte vad andra vill fylla den med.
Locket på utan att behöva orka besvara alla påträngande dåligheter andra vill pusha för, jag sköter locket och bestämmer vad som skall in eller komma ur den.
Det är jag som har kontrollen, och försöker en granne t.ex involvera mig i deras skitsnack om andra grannar så kan jag ta någons parti eller välja att stå utanför,
Jag har fortfarande möjligheten att kunna välja att vara neutral, måste inte alltid välja mellan det som är dåligt eller ännu sämre.
Man kan välja att inte vara som alla andra, att orka att våga sticka ut, precis som med alkoholen.

Det finns vinklingar på livet som vi ännu inte har hunnit lära oss att se, att stänga dem ute är bland det dummaste vi kan göra.
Motorvägen må vara den snabbaste, men inte den mest intressanta, vidga vyerna för öppna upp för nya vägar som kanske inte är den mest passande just för tillfället,
Men det kanske kommer ett tillfälle i livet där vi måste välja, och det kan vara bra att ha varit förberedd, för jag har redan tänkt den tanken.

Kan vara bra nästa gång man kritiserar t.ex en vegetarian, den som satt sig in i frågan ser inte problemen, utan möjligheterna.
Bara för att vegetarianerna har blivit vanligare så har de accepterats mera idag, bögarna likaså, men när ska alla förstå dem som väljer aktivt att inte dricka alkoholen på ett seriöst sätt?
Vi har kommit långt i Sverige, men har mycket kvar, vår syn på alkoholen behöver förändras radikalt.
I förbudssverige och spritbältet Sverige så är det det inte längre det balla att vara enbart för alkoholens befrielse,
Utan vi behöver faktiskt lära oss mer om dess nackdelar som vi ännu inte har lärt oss att prata öppet om.
Är det fortfarande helt okey att bli odrägligt full, eller ska vi lära oss att handskas med alkoholen lite varliga?
Vi leker med elden och bränner oss varje gång, vissa lärt sig att kunna hantera den på ett säkert sätt.

Jag tror inte att vi alla kan jobba emot alkoholen, utan lära oss leva parallellt med den, den kommer att finnas hela tiden i våra liv,
Men att den är inte ämnad för mig, vissa knarkar och alla behöver inte knarka bara för alla alla i ens närhet brukar den.
Där finns det en större reagens och motstånd, varför inte något annat som påverkar oss i ännu större storlek?

Att leva och att orka leva är samma sak, men den ena saken kräver mycket mera jobb.
Jag vill inte behöva slita för att kunna orka leva, bättre att ge de få sakerna som jag har få den uppmärksamhet de behöver.
Att vara nöjd med det jag har, ett alkohollöst liv är inte det samma sak som ett innehållslöst liv.
Jag har bara givit alkoholen en mindre roll i mitt liv, den styr inte längre bara därför att den inte får min uppmärksamhet längre.
Saker dör ut när man svälter dem till döds, alkoholen kvävde det som var mitt riktiga liv.

Berra

Mammy Blue
sön, 2014-06-29 - 23:47

har du rätt - jag är en tvåa. Men jag vet - ivrigt påhejad av bl.a. dej och Adde att man får inte glömma! Inte glömma! Därför är det fullständigt nödvändigt att dyka in här ibland. Problemet är att jag blir så engagerad i vännerna här, det kliar i hela mej att få hjälpa, stötta så att så många som möjligt ska kunna må lika bra som jag gör...

Hade jag haft möjligheter hade jag suttit på heltid, men det går ju inte. Kanske bra det, folk hade nog tröttnat på mej, hihi!

Det ligger oerhört mycket i det du skriver att vi måste lära oss att leva parallellt med alkoholen, den är en så oerhört stor del av Verkligheten. Därför måste man hitta styrkan i sej själv, viljan och synsättet att acceptera att man inte kan hantera alkohol. Jag tröstar mej med att jag redan har druckit upp min livstilldelning, andra klarar av att spara för att kunna hinka bärs på "hemmet".

Ha det bäst!
/MB

Berra
mån, 2014-06-30 - 00:44

Visst är det så, man kan inte bara glömma bort alkoholen, och totalförbjuda den för alla i sin närhet.
Det bevisar lite av sin dåliga karaktär, att man inte riktigt vågar lita på sig själv om det finns alkohol runt omkring sig.
Rökare är väl inte sådana, eller?
De som jag känner kan visst stå bredvid andra rökare och smaka på den utblåsta röken och minnas gamla rökarminnen,
Men att de börjar då pga av att andra röker...nej.
Inte heller så tjatar de andra på honom eller henne ...ska du ha dig en cigg?, nej Gud förbjude.
Där finns det någon sorts inbyggd restriktivitet hos alla de andra, man tjatar inte på en som har slutat....röka!
Men med alkoholen är det annan repertoar på något ingrott och gammalt sätt.

Sådant kan göra mig förvånad på något konstigt sätt, man gör skillnad.
Rökaren är förvisso en dålig vana och ett beroende tillika alkoholen, men inte drabbar den den medberoende på samma sätt.
Alla har rätt att hacka på en rökare, ingen tar sig rätten att officiellt hacka på en alkis, man kan göra sig rolig på dess bekostnad dagarna efter men ingen säger
" jaha och här står du och håller skrumplevercancern vid liv", men det är också sällan de ser någon som står utanför byggnaden och tar sig en hutt.

Om en rökare tömmer paket efter paket hemma, det skiter de andra fullständigt i, ingen märker heller om han eller hon tömmer bib efter bib hemma.
Därför krökar vi helst i det fördolda, det ingen ser...kan ingen fördömma.

Om alla visste hur eländigt det var, så skulle de reagera, därför smyger vi med vårat drickande.
Vi skäms över vårat liv därhemma, vill inte rucka på rutinerna förräns de har blivit framtagna i ljuset, då spricker trollen.
Ett tydligt exempel var hämtningen av barnen på kvällsdisco'na eller sena kvällsmatcherna, antingen gick de och hämtade ungarna,
eller så bad de andra föräldrar att köra hem dem på helgerna, ingen ville ändra på den goda middagsdrycken, som oftast enbart var startskottet på ett fortsatt drickande.

Man såg det så väl, och man nickade bara igenkännande till det.
När en av dotterns kompisar i tioårsåldern frågade sina föräldrar varför de inte hämtade henne med bilen så rodnade pappan i ett trevande försök att komma på en lämplig ursäkt, jag svarade...men det vet du väl?, bilen är alltid trasig på fredags och lördagskvällar...
Jaha svarade hon fortsatte leka vidare som om det var ett helt okey svar, föräldern såg på mig med en annan sorts rodnad, en vuxen sådan.

Jag vet såväl vad som försiggår i stugorna runtomkring mig, jag ser vinglasen och de levande ljusen fladdra när jag går förbi på gatan.
Det som gör mig ännu mer orolig är när persiennerna är nere, slåss de nu brukar jag tänka, eller är det någon i familjen som skäms över den andra?

Jag vet vad som försiggår på andra sidan fönstret, har själv varit där, tror alla de andra att jag inte förstår?
Bara för att det inte syns så händer det inte, men vi som varit där vet så mycket mera...

Låter det passera likt mig som bara går förbi, men jag lider med dem och deras övriga familjemedlemmar.
Kunde bara önska att de besökte detta fenomenala forum, så skulle de förstå att de inte är ensamma med sina problem.

Att inte lösa ett problem kan vara svårt i sig, men att blunda för att det är ett problem är ännu svårare.
Man kan inte lösa ett problem som inte är ett problem ännu, insikten är nog det viktigaste.

Alkoholen har ju ett problem inbyggt i sig, det löser de problem som den själv skapade, men enbart på kort sikt,
På längre sikt så kättar den fast sitt offer ännu mer i sina obarmhärtiga klor, likt en snara drar den åt ju hårdare man stretar emot.
Att ge upp kan man göra på två sätt, antingen låta den få som den vill och man blir förslavad och till sist tillintetgjord.
Eller så slutar man mata den med sin näring och låter den självutplåna sig, det blir mycket skrik och skrän till en början,
Men som den obarmhärtige samariten låter man den skrika sig till sömns och den eviga vhilan, man vet att man gör det rätta.
Så länge man står ut med tjatet så ligger man ett steg före, jag är starkare och jag har kontrollen över mitt liv.
Ingen alkohol som deklarerar att orätt är rätt, man vet vad som är det rätta, man känner det innerst inne.
När jag är chefen plötsligt och har svårt att delegera ut ansvaret, så vet jag så länge jag är chefen så är allting rätt, även om besluten ibland kan bli lite knasiga.

Mitt liv, mina beslut, så länge de är mina beslut så är de det rätta, och då är det mitt liv.

Berra

Mammy Blue
mån, 2014-06-30 - 01:11

Känner faktiskt ett par riktigt elaka rökare, den där typen som faktiskt blåser rök i ansiktet på folk som nyss slutat och gärna vill truga på dem cig. Lika illa som alkoholisten i parrelationen som vill ha sällskap vid flaskan...

Dessa två inbitna rökare förnekar all kännedom om att rökning är farligt och nedbrytande, alkoholister i parrelationer är inte alkoholister förrän de själva kommer till insikt... Tja, vad säger man? En stor SUCK kanske? Förnekelse är nog sämsta tänkbara utgångsläge.

/MB