Ångesten tar mitt liv...

3843 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mr_pianoman
Vi har också haft en stökig

Vi har också haft en stökig situation på jobbet senaste månaderna. Har varit längre, men eskalerat sista tiden. Och flera av mina arbetskamrater har sagt till mig.
"det är otroligt att du som har kämpat så med dig själv är den starka mitt i detta"
Det känns bra. Men det är sinnesrobönen som hjälpt mig. Det jag inte kan förändra lägger jag heller ingen kraft på. Klart att jag påverkas och som du säger "känner av vibbarna" Men det stannar där.
Jag ältar inte hemma eller ligger sömnlös.
Nu verkar det som vi har kommit till en lösning dessutom, så jag ser fram emot att börja jobba efter semestern.

NejTack (inte verifierad)
Tänk om man skulle sätta upp en filmkamera.

Måste bara få berätta!

För många år sedan jobbade jag på nummerupplysningen...
95% kärringar, förstår du vilka pakter, grupperingar, och skitsnack det var om allt och alla det var!?

Herregud!
Vilket hönshus! ;-)

Gjorde sedemera slut med det jobbet, och började jobba på en mer eller mindre mansdominerad arbetsplats.
Och tro det eller ej, killarna var inte ett dugg bättre!

Nästan värre!
Det var en dunk i ryggen på morgonen och tjena polarn... men sedan tisslades det bakom ryggen på den som inte var närvarande för tillfället.

Min lärdom av detta är:
Den som snackar skit om andra i din närvaro, snackar skit om dig i din frånvaro.

Och det är nog bara att acceptera... dom flesta människor omkring en är såhär.

Om man tänker efter... och inte räknar arbetskamrater, grannar, bekanta och polare, så har jag upptäckt att det finns ungefär en handfull människor i ens omgivning som faktiskt är "reko"...

Dålig självkänsla, gör att man måste snacka skit, skvallra, och helst sätta en "kniv i ryggen" på någon annan så alla misstankar om deras egna dåliga sidor och självkänsla kamofleras...
En slags omedveten rivalitet... äta eller ätas konceptet....

Det är nog min tröst att åtminstone tro att det är så. Eftersom jag själv inte är en backstabber, utan helst håller mig utanför smaskiga diskutioner om andra.

Lycka till Berra!
Jag följer dina inlägg med glädje!
Kram N.T

Kvinna-mamma46
arbetsplatser..

ja inte är det lätt inte. Vi tvingas ju umgås med människor vi inte valt själva hela dagarna. Och är man "snäll" och känslig så är det ganska förfärligt att bli överkörd, få pikar och baktal slängda efter sig av "lill-cheferna". Förr svalde jag och grät sedan en skätt. Nu biter jag tillbaka och står på mig. Eller nonchalerar det. De som måste trycka ner andra hela tiden har ju ett problem.... Ibland är de inte ens medvetna om sitt sätt.

Sinnesrobönen är perfekt som piano-mannen säger. Och jag med mitt evolutionära synsätt och med djuren som mall för olika beteende tror det är oundvikligt att människor slåss för sina platser inom hierkin. Se på djur i flock. Det pågår ett spel heeeela tiden för att hålla ordningen. När någon kommer ny eller "växer till sig" så blir det oordning och riktiga konflikter i stället för de små signaler de använder annars. Eller om de är hungriga, eller har för lite utrymme att röra sig på. Kanse något för chefer att börja forska i? Miljön, ledarskapet och tydligheten är nog a och o. Och en viss acceptance.

Fast jag vet inte, vi människor ska ju alltid klydda till allting, våra hjärnor har så mkt associationsförmågor och plats för olika teorier... och sen när vi tycker det är för jobbigt så dövar vi med alkohol .. Himla smart eller hur??? :)

Jag är rädd om mitt välbefinnande nu för tiden och har accepterat att även om jag har talanger och skulle kunnat klättra så har jag varken tillräckligt med lust, vilja eller ork. Så jag tar en dag i taget och försöker göra mitt bästa med det som finns just då. Släppa det när jag kommer hem. Och ägna fritiden till det som jag älskar och har hur mkt tid och lust till som helst, mina djur och naturen. Och läsa böcker, och sova, och.......

Jag är fortfarande dålig på att leva och låta leva och är ofta den som tröstar och pratar med nyanställda på jobbet som mår dåligt. Det tär lite för jag blir ledsen för deras skull. Men egentligen är det en bra egenskap så jag försöker vara uppmuntrande och ett stöd och sen släppa det.

Nu i det här nyktra livet är livet faktiskt så väldigt intressant och man är f---n så mkt starkare inombords nu.

Kram

Berra
Tack Nej-tack!

Det där kändes skönt att veta att man inte är lixom ensam, jag tror/trodde mer och mer att det är/var jag som höll på att bli nojjig.
Någon sorts förföljesemani ,eller nå't...

Jag vet att jag är duktig i mitt ämbete, min roll är odiskutabel, och jag har rent mjöl i påsen...
tja bortsett från att tittar/skriver här på forumet på arbetstid, men det känner jag inget som helst ågren för..
Med tanke på hur det "porrsurfas" både på Hemnet, Aftonbladet och Blocket för de andra anställda, bara för att nämna några..

Vet hur man berömmer sig i grupp som "vi" när något bra har skett, trots att det bara är en person som gjort jobbet...
och tvärsom när något har gått fel, då är det alltid personligt, det var "han" som gjorde felet...
Och de som utmärker sig är alltid de som springer till chefen och berättar först...
Först att ta åt sig av berömmet och få utlämna glada rapporter, samt först att tala om att han/hon inte hade något med felet som skedde att göra..

Jag ser det andra inte ser, och det är så förbaskat uppenbart att jag nästan äcklas av det...
Människor av egen dignitet och värdighet underkastar de mest anti-solidariska förutmjukelserna...

Att alla ställer upp för varandra och lyssnar och är goda vänner är inget man begagnar sig av idag,
var och en står sig själv närmast. och tjänar jag ingenting på det, så får det vara...
Chefen makten och härligheten...

Jag håller mig borta från allt sådant, jag antar att en vacker dag så kommer jag få payback på att jag höll mig neutral..
Jag sköter mitt jobb med den äran, och kan de inte se detta så måtte de vara blinda, eller vänder blicken bortåt...
Jag vill bara bli sedd och hörd, och jag har inga undertoner i det jag säger, och vara en länk i hela kedjan...
Det ska inte finnas ett självutnämnt A-lag och inget åsidosatt B-lag, alla människor är lika värda...

Alla är vi lika men samtidigt olika, och likafullt respekterbara och accepterbara, för den vi är...
Alla har vi någon livserfarenhet att kunna berätta, om någon vill lyssna...
Och de döva är de enda som inte kan höra oss, hos alla de andra så är det viljan att få någon annan att leva ut...
Och man kan inte tvinga någon att höra någon annan...

På en arbetsplats har man sina egna regler...

Jag har bara en....idag ska jag oavsett vad som än händer....inte dricka något med alkohol i...

I min kropp är det jag som bestämmer, och jag kan inte styra allt som händer runtomkring den..

/Berra

Berra
Nu är det snart helg...!

Och det "pirrar" så där lite i kroppen, äntligen min egna tid..
Så är det varje helg, den är lite stökigt planerad med lite kalas och party party...

Vi ska ha massor av gäster, och frugan har fått tagit HELA biten med att införskaffa alkoholhaltiga drycker på bordet...
Nu märks det på henne att hon tycker det är "besvärligt" med att handla stort på bolaget, inte bara mängden, utan även det dära ni vet...
Blickarna, och vad ska de tro, storkonsument???, och dyrt är det också...

Nackdelen med att köpa de lite finare sorterna är att att folk dricker så förbaskat mycket mer,
man släpar hem tjeckisk öl i små flaskor istället för på burk (ja det finns exakt samma märke..) och det är en stor skillnad...
Man vet att folk dricker med en förväntad smak, själva åsynen av drickat sätter sina spår...
Nytt för i år verkar också rose' vara, har verkligen fått sig en skjuss, alla dricker det,
även de som tidigare har stordissat rose't, smakar varken det ena eller det andra..
Det går mode i drickandet, och man lyssnar på vad andra dricker eller rekommenderar...
Det behöver inte jag, tra la la laaa, tycker att det är såå befriande...

Visst det kunde vara kul att stå där och gunga på glaset och tycka en massa om drycken och känna gemenskap,
det är ingen som gör det med läsken...tyvärr..

Men det viktigaste är att fortsätta lägga allt fokus på....mig själv...
Det finns inget viktigare än att fortsätta hålla koll på mig själv, jag måste fortsätta må bra,
och då undanskuffar jag alla problemen, eller vägrar se dem...

Det sitter en liten maskinist och drar i alla spakarna inuti skallen, tittar ut genom ögongloberna och styr hela ekipaget...
Det är han som bestämmer vilka drag jag ska göra, och det är hos han allt förnuft ligger, och tilliten...
I kroppen finns det impuls-styrningar han måste korrigera och kompensera för...
Men fyller man kroppen med alkohol, så lämnar han sitt uppdrag tills det har slutat stinka på arbetsplatsen,
under tiden har kroppen gått herrelös och bärsärk...
När han återkommer så svär han högt så det ekar i hjärnbarken, och det är nog det vi hör som bakfylleångesten,
blomkrukorna har ramlat omkull, tavlorna hänger snett inne på hans arbetsrum...
Klart att han blir förbannad, vår lille maskinist...

Så mucka inte med maskinisten...

Berra, full!....av fantasi

vana (inte verifierad)
känner igen pirret

Innan ledighet.
Jag älskar åxå min egna tid,men utan jobb skulle det inte kännas så befriande att vara ledig.
Just nu har jag det så bra,Jobbar halvtid stämplar akassa halvtid o får en liten slant däremellan från fackets inkomstförsäkring.
Eftersom jag hade stor årsinkomst förra året får jag som belöning en bra ersättning......6-7 månader framåt.
Denna tiden kommer nog ej tillbaka...föressten vilken dåtid eller vilket nu kommer tillbaka???:)
Ah men ha en trevlig fest i alla fall.
Själv ska jag kolla en matta via blocket,gå o se Superjam på Parkteatern på lördag när jag är ledig.

Berra
Festen är över, gästerna har gått hem...

Ingen ko på isen, ingen blev full trots massor av dricka, vilket socialiserat drickande våra gäster har numera...
Eller...så börjar vi bara bli gamla...
Ni vet det där med att det finns en morgondag också, det fanns det aldrig när man var ung, vaddå sluta tidigt för att man måste jobba imorgon, existerade aldrig!
Sista gästerna iväg runt 01, vi är jämnt så duktiga att vi rensar av det mesta till 90%, vi vill inte vakna till en svinstia dagen efter...
Bord och stolar ihoplockade, dukarna avtorkade, flaskorna i returkassen...
Det som återstår är kön till diskmaskinen som gått i ett under dagen/kvällen, och lite dammsugning..
Vi delade upp det i eftermiddagsfika, och kvällsparty, så fick vi mera tid med gästerna, istället för stora orkaninvasionen...

Känner jag mig nöjd?, ja mycket...
Vi fick god kontakt med alla gästerna, hann prata en massa, och inte bara springa till köket med disk och plocka upp en massa bullar&kakor...
Det är fel om man som värd och värdinna bjuder till kalas, och så hinner man inte med att vara med sina gäster, stenhård planering alltså..

Känner mig stark i min nya alkoholfria roll, nu kan jag t.om skämta om det, och ingen tar sitt drickande i försvar, eller rannsakar sig..
Vi blir alla trygga i min alkoholroll, det känns fint...
Jag var tidigare den "avvikande", lite ungefär som en bög, fick ta stormen med andras reaktioner, nu har det lagt sig och alla har accepterat min avvikande sida..
Jag är den som inte är som de andra, jag är den som inte dricker alkoholen...
Jag är lika jungfruelig som den som aldrig har börjat dricka, men med erfarenheten av hur det är att dricka, och har gjort en avvägning, ett beslut..

Jag är den som avviker, för att jag inte dricker vuxendricka?
När man nu är vuxen, och borde vara så mycket smartare i sina vägval, varför fortsätter man att dricka grejor som smakar skit, och skapar skit?
Är det vuxet?

Skulle man banka fingrarna med en hammare bara för att alla andra vuxna gör det, det är en social grej?
Och dagen efter beklaga sig hur jävla ont man inte har i sina fingrar?, bara för att i grupp sedan banka fingrar till nästa helg...
-Vad gör du?
-Nä jag sitter här och småbankar lite..
-Men nu igen?, bankade du inte förra helgen också...
-Jo men jag bankar bara med ölsläggan, det blir inga stora blåmärken då...
-Men då bankar du desto flera gånger istället då?
-Jo det kan väl hända, men jag bankar inte mer än att jag kan knyta handen i morgon..
osv osv...

Liknelsen kanske inte är glasklar, men ändå...
Fantasin är det inget fel på, och knoppen är glasklar, lite trött ...kanske...
Tiden närmar sig tre, och jag skäms inte ett dugg för den här kvällen/natten...
Kroppen är trött för att den...är trött, inget annat...

Berra har haft en kanonlördag och varit festvärd, och blev inte fullast, inte full, ínte ens påverkad, och han har greppet om livet...
Och har börjat hajja lite av vad livet gick ut på, innan han började dricka alkoholen...

Det finns saker som är viktigare än alkoholen, men som jag hade glömt bort...
Man vet inte vad som är upp eller ned förräns dimman har lagt sig, och man kan börja skymta horisonten, sen sätter man ned fötterna....

/Berra

mulletant
Härligt!

/ mt

Berra
Är just nu inne i en sorts fas...

..där musiken betyder mycket för mig...

En källa till mental tillfredställelse, och när musiken går in får inte problematiken plats samtidigt,
det blir en avkoppling som där jag kommer i en mycket mer anti-disharmoni i...

Gammal syntare som jag är, så gillar jag bäst "pling-plong" musik som är ett utdöende musikart...
Men det finns fortfarande kvar lite glad bög-pop såsom Erasure, vilka jag lyssnar som mest på..
Men även de har blivit lite äldre och det har färgat deras musik hårt..

Inte lika fartig längre, men fortfarande likväl värda att sluta ögonen till och vandra iväg med tankarna...
Och jag spelar om dom och om dem igen, kan aldrig få nog, precis som med alkoholen verkar det som...

Kanske är ni likadana som mig, har ett behov av ett beroende, vad det än är...

http://youtu.be/aD39X_GLusE

http://youtu.be/aJjPdiw3ne8

/Berra

mulletant
Tjena Berra, förutom

boken om din resa mot och i nykterhet ser jag framför mig seriehäftet "Familjeliv, teckande stunder i vardag och fest." Eller fest och vardag kanske....Idag är det onsdag redan... tiden går fort när man har roligt:) Ha det bäst! / mt

Berra
Att se sig själv...

..i sin nya roll, är inte lätt...
Nykter!

Varför är denna nya situation så svår..?
Exakt VAD är det som är så svårt...

Är det självaste vetskapen om att JAG kan inte dricka som är den svåra..?
Eller att JAG som person kommer i fortsättningen urskilja mig gentemot alla de andra, som dricker..?
Är det synd om mig, eller den förväntade "synd-om-mig"-tänkandet som är det svåra...?

Vetskapen om att ikväll kommer jag inte att få fortsätta min rutin med att dricka..
...inte kunna slappna av..
...inte kunna fantisera vidare i någon sorts mental verklighetsflykt...

Det kommer inte vara som det har varit, det kommer att bli en förändring...
Och är det i det dilemmat vi söker vår största baneman, förändringen..?
Det kommer inte vara som det har varit...

Vad ska jag göra då?

Den som blir arbetslös eller bostadslös finner sig en lösning, eller hur?
Vad är det som säger att det inte kommer att lösa sig för dig..

Vi är nog mest oroliga för en framtid där vi inte kan sia om det,
hur kommer det att bli?
Bara själva oron i sig själv kan göra att man fortsätter att dricka...

Man drivs ibland av sina tvångstankar, jag borde inte göra det här, men jag gör det ändå...
Pyromanen gör det, snattaren gör det, våldtäktsmannen gör det...
Men ändå....så finns det någonstans en ände, som sätter ett slut på det...
Kan de, kan du!

Skillnaden är att alla andra inte ser ditt självdestruktiva alkoholdrickande,
det är inget hus som brinner ner till grunden, inget butikslarm som skriker...
Det är bara ditt inre som krymper, från en frisk frukt till ett skrynkligt russin, och ingen ser det..
Men det känns, eller hur?

Och det är med det jag menar att alla borde lära sig att se sig själva, för den de är..

Öppna ögonen och se ditt inre russin...

Och sedan kan man ju tänka...ska det få vara på det här sättet?

och efter detta, vad är det som får mitt russin att krympa ännu mera..?

Allt som är självdestruktivt är ett russinkrympare, alkoholen är bara en del av det...

Det kanske finns andra som stampar på dig, som krymper dig som människa, och du har ännu inte upptäckt det..
Alkoholen döljer detta i sina slöjor, för du kanske inte vet varför du har ett behov av att dricka alkoholen...
Vad mer döljer sig i alkoholens skugga?

Den som inte prövat att vara utan den, kan heller inte se vad mer problem alkoholen har dolt för dig under tiden...

...dags för en förändring, intresserad av en utmaning och upptäcksfärd, i ditt inre..?

Det finns fler lik i graderoben, alkoholens frånvaro är nyckeln till garderobsdörren...

Sen är det hög tid för en utrensning, och man finner många anledningar till varför man drack...

Att sluta dricka är att blottlägga sina anledningar till varför man drack...

Och vad är det svåra, sluta dricka eller blottlägga sina anledningar till varför man dricker....

En uppgift som står framför varje individ som väljer att ta ett livsviktigt beslut, orkar jag?

/Berra

NejTack (inte verifierad)
I tomrummet....

Berra... dina kloka ord går rakt in i mitt hjärta.

Många omkring oss måste nog rannsaka sig själva.
"Defragmentera" livet.
Gallra ut, sålla bort, ta tag i, be om förlåtelse....

I tomrummet bildas vacuum, vacuumet måste fyllas.
När varm luft stiger uppåt i atmosfären blir det blåsväder....

Det är upp till var och en, vad man ska fylla sitt inre "vacuum" med.
Frågan är om man orkar hålla i hatten när blåsvädret kommer....

Livet kommer aldrig att bli som det en gång var Berra.

Frågan är om det är synd-om-mig eller vemod du känner?
Kanske vemod, över att man inte riktigt är med i gemenskapen längre.
Eller att man sticker ut, och är lite "utanför"?
Inte kunna stå där och gunga med glaset under näsan och säga - Vilken fin årgång... som du en gång skrev i ett av dina inlägg.
Att kunnasäga att det här vinet drack vi då, och det var så himla gott till det där köttet?
Eller vemod att aldrig tappa fotfästet igen, låta någon annan ta ansvar den kvällen, sjunka in i dimman...
Inte tillåta sig själv vara "slarvig". Att alltid behöva vara på sin "vakt"?

Jag tror du har svaret innerst inne, för det finns ingen som kan svara på den frågan åt just dig.
I vilket fall som helst, så är det okej att tycka synd om sig själv ibland, och känna vemod över det här, och sakna den där gemenskapen
oavsett om det är i goda vänners lag eller bara hemma på tumanhand över en flaska vin.
För trotts allt är det som en "fantom-smärta", ett inrotat beteende, det finns på hårdisken, och kommer aldrig att raderas helt.

Ta ett djupt andetag och tänk efter...
Det har redan hittat sin lösning.

Kämpa på.
Kram N.T

jonteper (inte verifierad)
Läste din tråd berra.. Allt

Läste din tråd berra..
Allt från fjärilar till maskinister (skratt!!)

Jag har haft mina tidigare vita perioder, 1månad max åt gången.
Känner igen mig i att man måste förklara sig i sin roll som nykter på fester. Undviker fester och tillfällen istället vilket ju inte löser problemet, bara skjuter det framför mig. Det är starkt motiverande när du berättar i din trygga roll som nykter nu, sitta och reflektera över situationen både under och efter festen.

Den här gången känner jag inte att jag behöver försvara min nykterhet längre..om någon har problem med det, så är det deras, inte mitt problem.
Mycket tack vara er all på forumet, era erfarenheter stärker och motiverar massor!

En dag, kommer jag också va på fest nykter, utan att bli stressad av det!

kram jonteper

Berra
Lite fredagsbuller...

Ja ett ordval som man i ett enda ord kan förklara hur fredagskänslan känns, fredagsbuller...
För "bullrar" det gör det, allting blir mycket lättare på jobbet, alla står och går med sina förväntningar..
Man frågar, "Vad står inför din helg då'rå?", eller va'ska'ru'göraihelgendå?, när de står med sin kaffekopp och väntar på kaffemaskinen...

Lite gladare och mycket mer förväntasfulla...
Vad vill de ha för ett svar, montro?
Vill de ha ide'er till ett eget uppslag om vad man gör på en helg, för att de tror ha en torftig egen helg??

...vad är det klassiska då,.." jo'fö'fan vi ska på fest sörrö, ska festa järnet.."
Och man har vridit samtalet till att man ska förlora sig själv i alkoholen..
Jaha!, så du ska få bli full och få ha det roligt, ohh vad jag är avundsjuk.... tänker de så men säger något annat...?
Ska de själva sitta hemma och torka ihop, kanske på sin höjd dela en pavva tinto med sin partner till lördagsmiddagen...
Och lite avundsjukt tänka på sin kollega som ska få ha det "riktigt roligt"...
Men hona/han lever på sina erfarenheter och minns sina upplevelser med alkoholen, de kanske var fina?

Hur har kollegan det då, kanske bli aspackad, blir oense med sin flickvän, hon går hem, han fortsätter dricka ohejdat..
han blir fullare och börjar bli muckigt med andra festdeltagare, hamnar i bråk och råkar ha sönder någon annans mobiltelefon,
samt välter 3 st vinglas i vitrinskåpet som går sönder när han ska hämta ett nytt som han tappade från balkongen...
Han kräks över allas skor i hallen och blir till slut utslängd av värden och värdinnan..
Han fortsätter till den lokala bypuben där han inte blir insläppt, på pizzerian hinner han svepa en snabb öl innan de stänger...
Han vandrar runt på byn i bara strumplästen, skorna vet han inte var de är, gylfen är öppen och ena benet nedpissat...
Han kommer hem och somnar med byxorna nere sittandes på toaletten och huvudet i handfatet..
Han vaknar kl 10 på Söndagsmorgonen av att flickvännen låser ytterdörren från utsidan, och hela den dagen är förstörd...
Ett mess på mobilen bekräftar att flickvänner sover över hos en kompis ett par dagar..

Han återkommer på Måndagen till jobbet, lite mosig, och möter en nyfiken blick...
Kollegan frågar.."hur var din helg då, fartfylld?"
Jo den var helt OK svarar han, flackar med blicken när minnesflasharna kommer tillbaka, och går tillbaka till sitt kontor...

Han ljuger dåligt och har ett taskigt pokerfejs, han vill inte berätta vilken jäkla soppa han utsatte sig och sina vänner för i helgen,
om de någonsin kommer att bjuda honom på party igen, eller någonsin kommer att vilja prata med honom igen...
Kanske de bara kommer att höra av sig med krav på pengar för nya Kosta Boda vinglas, en söndertrampad Iphone och nedspydda skor som inte
går att rädda till rena igen..
Ångesten krampar runt hans mage så att han glömmer bort att andas helt ibland,
och allt han kan tänka på är att försöka minnas de andras miner under festkvällen,
och vad det var som var upprinnelsen till att han och flickvännen blev ovänner..

Han lever i ovetenskapen om vad som har hänt, kanske fyra dagar till, sedan kommer en ny helg då han behöver glömma den förra helgen,
med ännu mera alkohol, och han vet att det kommer att trasa sönder hans liv ännu mera, men han vet ingen annan utväg...
Det enda han vet är att alkoholen förstör hans liv, och om han hade mod skulle han ta sig ur det eviga ekorrhjulet, om han hade mod..

Det som äcklar honom mest är att i kontoret här brevid sitter en kollega och är avundsjuk på hans helgliv, hon som inget helgliv har...
Han skulle göra vad som helst för att byta ut det mot sitt, OM han bara vågade säga sanningen...
Men han är en stolt alkoholist som inte vill säga sanningen, inte ens för sig själv, att kapitulera vore att tappa ansiktet...
Men han vet, han ljuger dåligt och har inget pokerfejs, varför överhuvudtaget fortsätta en kamp han bara kan förlora...

Jag säger inte att det är så här, den kanske inte ens är verklig, men bygger mycket på mina egna erfarenheter...
Jag ser i kaffekön till kaffemaskinen precis samma händelse nästan varje vecka, nästan varje fredag...
"Händer det nå't i helgen då?"
Partymannen ljuger och sätter högre förväntningar hos den avundsjuke, helgen tillbringas i avund och misär, ingen av de får veta om varandras regi..
Måndagen snoppas av, en får ingenting veta, den andre önskar att den fick veta om vad som i verkligheten skedde i helgen...
Allt faller i glömska tills nästa helg..

Men jag ser saker....
som jag inte kunde se tidigare...

Är hela livet en enda teater, och jag börjar kunna igen regi'n..

/Berra

NejTack (inte verifierad)
Vilken talande berättelse!

Ja du Berra, mångt i mycket kan det nog fungera såhär.

Vi människor är lite som diamanter...
Vi har så många olika sidor, och dom olika sidorna skiftar vi, i olika situationer.

Nu vet ju inte mina arbetskamrater att jag är "alkis", utan att jag bara slutat dricka för jag gillar det inte längre.
Dom har ingen aning om att jag haft problem.
Kan tänka mig att om dom skulle få veta skulle dom säga:

- HON?!? Nej men är det SANT!? Hon som är så ordningssam och trevlig!

Ordningssam och trevlig ja...
Utåt sett....
Inombords rådde kaos och elände.

Jag var inte riktigt killen med nedpissade brallor bokstavligt, men när det var som värst kändes hela livet nedpissat.
Och strumplästen full med hål...

Skönt att jag börjat sy ihop strumlästen igen...
Phu!

Ha en riktigt skön och spiknykter helg Berra!
Kram på dig!
//N.T

mulletant
Verkligheten överträffar dikten...

de "helsjuka" dramerna som är iscensatta på teater och film av "konstiga" regissörer som salig Bergman och Lars Norén, Strinberg, för några för några år sen De halvt dolda av Jonas Gardell och Fyra nyanser av brunt. ... Många säger att "det är inte klokt" men jag tror att det är de som "sett" och tagit till sig gestaltar verkligheten på scenen.
Men ... det FINNS mycket vackert och fint i livet också! Många varma och glada färger och nyanser. Ha en fin helg Berra, tanka ljus och glädje till måndag! / mt

jonteper (inte verifierad)
Man känner igen

Man känner igen kommentarerna, vad ska du göra i helgen då??

Har försökt minska min alkoholkonsumtion under flera år, men det har förmågan att öka så fort jag provar på att dricka igen efter ett par veckor eller en månad.
Har nu bestämt mig målet är inte på sikt, utan jag får helt enkelt avstå helt.

Ett sätt för att nå dit för mig är att ta det lugnt, inte boka in massa som stressar, även roliga saker.

Så när jag får frågan och kan svara "så lite som möjligt, har inte bokat in något alls" med en lycklig min så ser jag att folk tittar till lite, inte bara en nick, och jassårö...
utan reagerar lite på det.

Jag har i varje fall haft det så, haft fullt upp på helgerna för att inte ha tråkigt eller missa något, men igentligen bara rusat på.'

kram jonteper

Berra
Bli så ledsen...

När jag ser hur alkoholen fortfarande påverkar mitt liv...

Nyss hemkommen från en större familjär fest, och frugan är bitsk...
Jag trodde att det var jag som blev snarstucken av alkoholen enbart, men ser nu att även hon blir det...
Inte mycket till alkohol, men på något sätt blev det mitt fel...

Ser mig helt oskyldig i ett påstående som frugan kommit på, och nu surar hon...
Hon pratar inte med mig, jag pratar inte med henne...
Och nu väntar jag bara på att hon ska somna före mig så att jag kan gå och lägga mig utan en bitter ryggtavla...

Ingen ide' att ta upp en diskussion med en som har druckigt, eftersom de sitter med all sans och reson....right!

Får se hur det hela "löser" sig, och hur lång tid det tar, en ...två dagar...
Vet att jag får fel attityd genom att svara tillbaka med samma mynt, man löser inga problem med att gå i en konfliktsituation...

Men jag har ju ett äss i min rockärm, jag vet ju hur det egentligen var, jag var ju nykter...

De brukar ju säga att det är aldrig ens fel om två träter, men ibland börjar man ju undra...

Alkoholen kan ju vrida det mesta till det helt absurda och sätta igång känslosvallningar som inte har någon grund...

Jag känner mig trygg i min nykterhet, men jag börjar tvivla på min omgivning...

Ibland känner jag mig som en bricka i ett spel, där ingen har berättat spelreglerna för mig...
Där man kan förlora trots man har inget satsat..

Ska man fortfarande få ta alkoholens nackdelar, men som medberoende???

/Berra

mulletant
Ganska många gånger har jag kommit till

den insikten i mina reflektioner... att även jag har förändrats till "det bättre" iom att jag inte dricker alls. Många "knutar" som aktualiserats och tidigare skulle ha blivit svårlösliga oredor som vi sen skulle ha vridit och vänt och aldrig kommit till klarhet med .... de har bara upplösts. Det har varit helt facsinerande upplevelser för mig. Och när jag tänkt tillbaka och ser hur jag fungerar nu utan 1-2 glas -½ flaska vin så är också jag annorlunda. Kan låta det-ena-och-det-andra passera och överse på ett annat sätt. Och det är ju svårt om den andra malar på.
Det där medberoendet är för övrigt svårt att reda ut tycker jag.... jag tänker just nu att det finns en ganska flytande gräns där vanlig omsorg, kompromissvilja, hänsyn, överseende övergår till att man själv suddas ut så att man fogar sig utan att veta var man själv står. En skön söndag, helst i gemenskap, önskar jag dig! / mt

viktoria
Precis det pratade vi om

Precis det pratade vi om efter att vi lagt oss inatt, precis som mulletant beskriver har många knutar bara lösts upp, grälen och missförstånden som var återkommande under/efter tillfällen med alkohol uteblir... vi talade om hur mycket lättare livet blivit. Lättare att gå till jobbet efter helgen, saker blir gjorda, livslusten stor, vi njuter på ett nytt sätt av andra aktiviteter, intimiteten är större, samhörigheten, respekt och beundran inför varandra...

Berra, eftersom min man inte heller är absolutist, men sedan ganska lång tid sällan-drickare, och nio gånger av tio måttlig numera, så kan jag helt förstå din frustration. Eftersmaken/irritationen sitter i dagen/dagarna efteråt, helt sjukt egentligen nu när jag tittar i backspegeln, att jag själv valt att förgifta min relation på detta vis - varje vecka dessutom?! Och att jag inte kan göra ett dugg åt att jag, precis som du, ändå måste fortsätta drabbas av alkoholens baksidor - inte bara maken då - för att kunna delta i det sociala livet.

Lisamari
Vad svårt det är, just detta

Vad svårt det är, just detta att man får käftsmällar p g a alkohol, fast man själv valt bort den. Faktiskt väldigt frustrerande.
Jag har ju även läst detta du skrivit om känslan av att vara utnyttjad, just för att man inte drickar, ständiga chaffören, fixarn osv
Jag känner igen frustrationen, men vet inte vad man ska göra åt det.
Tack för att du delar med dig - skickar lite styrketankar och hoppas du står på dig
Lisamari

Berra
För mig har det blivit en STOR sak...

för det är ju just där som ångesten har varit som störst, att jag och frugan väldigt ofta varit oense dagen efter...
Och hon har berättat för mig vad hon anser,och givit mig skuld, och jag har fått en fylleångest...

MEN, betänk om väldigt mycket av den ångesten är framkallad av att HON blir muckig när hon dricker!!!

Då sätts min nykterhet i en helt annan dager...

Jag har avslutat min alkoholdebut pga att det är HON som skapat min ångest!

Jag har otroliga tvivel på hurvida OM det bara är mitt fel, eller om hon har lika stor del i skulden...
Därför har det blivit ett stort aber i min tankeverksamhet...

Nu är jag nykter och har kollen, men vi fortsätter ändå att förbli ovänner efter en stor sammankomst med alkohol i bilden...
Mitt fel???, knappast jag är lika mycket nykter Berra som i vardagen, men fru Berra......?

Nä, det här är en omvälvande tankenöt som jag måste fortsätta nöta på....

Om hon har en del i min ångest som fick mig att sluta dricka, så ska det bli en ändring på detta..
Jag tänker inte ta på mig något oförtjänt eller som jag inte har helt skuld till..

Jag har rannsakat mig ut och in, allt för att bli en bättre människa, ja ni har ju kunnat läsa om allt jag funtat på...

Nu känner jag mig ännu mera vilsen, och jag har ytterligare en del tunga grejor att fundera på...

/Berra

mulletant
Kanske Berra att du ska säga

när mucket sedlar upp "det där diskuterar vi sen när du är nykter" Hoppas din måndag blir uthärdlig eller riktigt bra! / mt

mulletant
När mucket seglar upp

ska det förstås vara:)

Stigsdotter
Det där är jag lite rädd för...

...att jag måste omvärdera de människor jag har omkring mig om (jag menar förstås NÄR ;-) jag helt slutat med alkoholen. Min man och jag grälar en del också och självklart har alkohol en stor del i det. Jag ser fram emot att få samma erfarenhet som MT och Victoria - att vissa knutar bara försvinner. Men, samtidigt är det ju såklart så att det inte bara är mitt fel och om jag är nykter och han fortfarande dricker så kommer jag säkert också sitta där i soffan och vänta på att en en tjurig partner skall somna.

Men, men, vi är oss själva närmast. Att man mår bra i sig själv är det viktigaste. Viktiga diskussioner får helt enkelt vänta tills dagen efter.

Ha en bra dag!

Berra
Tillbaka till verkligheten igen...

Fredag och jag jobbar min andra arbetsdag den här veckan....toppen..!
Har varit ledig ett par dagar då vi hela familjen drog iväg utomlands för att fira våran bröllopsdag, dä' va' kanon!
Älskar att vara med min familj, älskar också min halvvuxna tonårsbarn som är otroligt härliga att resa med just nu...

Det lugnade ner sig med frugan, mensen kom lagom till avresa, alltså ett PMS-ryck...
Önskar att jag också kunde finna bra anledningar till att brusa upp och bli vräsig, PMK premaskulina känslor eller något...
Allt känns just nu så fint, och jag har en inre harmoni med mig själv och min familj, ingenting känns större än det...
Visst räkningarna på hög, tung arbetsbelastning på jobbet, värk i kroppen, men det spelar ingen roll...
Har "massor" att göra osv..

I skallen spelas det Beethoven hela tiden, och jag har ett fint lugn...

Jag håller på och förändrar något igen....
Späder ut rökningen med att gå tillbaka till snusningen, och det funkar, skitbra för tillfället...
Vad är anledningen då, naturligtvis är det mycket sämre att röka det tunga artelleriet med cigariller och lungbloss, än att riskera livet med läppcancer...
Jag har fått en full kontinuitet med mitt rökande, dvs röker på ett maxläge som inte förändras, och som styrs av händelser runtomkring mig...
Röker när det är stressigt, när det är lugnt, och när jag har inget annat bättre för mig att göra, dvs INTE när kroppen skriker efter nikotinet...
Rökningen har gått ner till ca 1/3 av det normala, och snusningen ca 1/3 av det jag låg på förut, en liten förbättring....
Det finns två cigg som smakar bra, den på morgonen och den efter maten, och efter två-tre centimeter på den så smakar det skit...
Och DÄR är det dax att lägga ner..., inte vaneröka upp det sista, utan lägga ner när det inte är på topp...

Nu håller jag på och försöker tänka ut ett vettigt alternativ hur jag ska få till en bra ursäkt att smita iväg på mina små rökpauser på jobbet, när man senare inte röker...hmm
Snusningen är om möjligt svårare att lägga ner när den inte har några direkta fysiska och medicinska omständigheter...

För det är så här....bara att inse'....jag är en personlighet som snabbt och lätt gör mig beroende...av nästan vad som helst...
Allt som ger mig något, en tröst eller tillgodogiviande, medvetet eller omedvetet, så kommer jag att fortsätta missbruka det....
Det vore som om ungarna åt godis alla veckans dagar, och till slut så går det i slentrian och man vet inte längre VARFÖR man käkar det...

Och kanske vore man lite smartare om man inte sökte svaren till varför man har så svårt att sluta med något missbruk...
Utan istället sökte svaren på varför man började, och sedan varför man fortsatte...

Lite granna som att springa i en nedförsbacke och upptäcka att man börjar tappa kontrollen och kommer att när som helst att ramla eller springa in i något...
Ska man fortsätta stappla runt ....eller försöka få ordning på sina fladdrande ben och bromsa upp farten, och till sist styra upp riktningen ???

Jag har ett mål i mitt sikte, och det är att "må bra", och det får kosta vad det kostar vill, inga hinder kan bli för stora...
Ett av hinderna var alkoholen, och det snubblade jag mig förbi men ramlade aldrig...
Min utförsbacke har blivit mindre brant, hastigheten har minskat... och jag har upptäckt...inga hårda inbromsningar, det är grusigt underlag....
Så skynda långsamt med allt för stora förändingar på en gång...

Allt har sin tid, min tid är nu....idag ... igår...och imorgon..
Minnas min historia och se min framtid, men att också vara införstådd...de kan aldrig mötas eller byta plats...
För jag'et finns precis där, mitt i mellan, och det jag gör idag, är en del av min historia imorgon...

Livet behöver inte alls gå i slentrian, jag kan varje stund göra livsavgörande beslut...

..som t.ex att idag ska jag i alla fall inte dricka, så får jag se vilka beslut jag tar imorgon...
Ingenting är för givet, inte ens livet...

Jag kan inte förändra framtiden, men min historia, möjligen kan jag ställa in riktningen för min framtid, och se vart den landar..

Nu är det snart helg, och jag är inte ett dugg sugen...på att förstöra den med alkohol, det är min riktning på min framtid...

Så får vi se vart den landar, imorgon vet jag lite mera, men inte just nu...

Att acceptera att ALLT har jag inte kontrollen på, och livet får ha sin gilla gång...

/Berra

Berra
Vad vIll jag göra med mitt liv...?

Den tanken slår mig flera gånger om dagen ....nu i mitt nyktra liv...
Exakt vad vill jag ska hända i detta nu'et?
Det kan låta klyschigt eller rent av flummigt, ja jag vet det...
Någon form av medelålders/indentitets-kris, kanske...
Men det har blivit viktigt för mig, för jag vill inte bara att allt ska rulla på, inte utan en anledning...

I varje stund så funderar jag, vilket beslut ska jag ta nu, det mest förnuftiga, eller det som känns mest rätt för stunden...
Jag skiter i mitt egna mansideal, jag går på mina känslor, och jag har lärt mig att värdera dem....högt!
Ska jag följa det jag har uppfostras till, och det som förväntas av mig?

Nähä, skit i dem, vad skulle jag må bäst av att ta för beslut just nu?, tänker jag...
Tittar på våra middagsgäster vid matbordet, ser hur de vickar på sitt vinglas, och låter sig manipuleras av varandra...
Ohh ja, det här var ett fruktigt vin, med bra syra och ändå en liten bäska...
Ingen frågar Berra om hur hans Trocadera smakar, ingen verkar vara intresserad....
Den smakar väl likadant, oavsett flaska eller årgång...
Min tanke går....smakar inte vinet likadant från årgång till årgång...?
Är inte vinproducenten verkligen mån om att deras produkt håller samma kvalitet och smak från år till år...?
Och de låtsas som om de skulle kunna verkligen skilja på om så vinet smakar annorlunda än förra årets skörd...
Smaken som man alltid glömmer...., inte sant?
Jag kommer ihåg alltid hur min dryck smakar, även dagen efter, inga konstiga bismaker, alls...

Jag låter mig insmickras i deras påstådda omdömen, nickar lite på huvudet, ungefär som om jag trodde på dem...
Det är ett spel för galleriet, och jag vet i mitt inre, de kan inte skilja på ett skit...
De kan säga om det är ett gott vin eller om det är ett äckligt, men skulle ändå dricka det om etiiketten eller priset förkunnade något annat, minsann..

Jag känner mig trygg i min roll, och klunkar vidare på min alldeles egna dryck...
Frågan man kan ställa sig är?, om de är trygga i sin roll?
Ljuger de för att passa in, eller har de någon annan smak än vad de andra säger?
Vågar de ens säga något?

Jag tillåter mig fortsätta titta på detta hyckleriet, men jag vet vad som smakar bäst, och de är inte baksmällan i alla fall...

Jag går och lägger mig med ett gott samvete och känner att jag inte behöver hyckla med något alls...
Jag står upp för mig själv och mina åsikter, och jag tillåter andra få ha sina, hur fel de än känns för mig...

Jag skulle vilja säga sanningen, men orkar inte ta konsekvensen, ingen vill höra sanningen...

Stilla tiger jag, men jag vet innerst inne, jag gör det som känns mest rätt för mig...

Och det vill jag göra med mitt liv, fortsätta vara verkligheten närmare än andra...

/Berra

jonteper (inte verifierad)
Bra skrivit berra, huvudet på

Bra skrivit berra, huvudet på spiken. Jag har bara varit nykter i 2 veckor nu. Men känner igen mig i hur alkoholen genomsyrar i samhället.
Inte tänkt på det innan, men nu är det ju i varje frukost tv, matlagningsprogram, snacket på jobbet osv.
Känns bara som bränsle på min egen nykterhet efter all konsumtion av skiten. Vill inte vara en del av hyckleriet och drömmar utan vill leva nu i verkligheten.

Ja vad ska det bli av oss nu? Jag har inte kommit så långt ännu, utan njuter än så länge bara av att vara nykter och ta dagen som den kommer. Men så stark som jag känner mig nu kan jag klara vad som helst :)

Ha det gott berra!

/jonteper

Stigsdotter
Ja kanske är det så...

....som jag läste någonstans, att alkoholen förgiftar våra sinnen och låter sig genomsyra hela samhället. Också jag har lagt märke till det där, att alkoholen finns precis överallt, att det är den som är normen. Att välja andra drycker är liksom undantaget, den som gör det är den som är annorlunda och sticker ut. Jag hörde till och med någon säga att "om man inte dricker det vi serverar [d.v.s. gott, dyrt vin] så får man ta med sig egen dricka, vi kan ju inte ta hänsyn till allas avvikande krav, allergier o.s.v." Riktigt jäkla otrevligt!

Jag längtar till den dagen då jag tycker att alkohol smakar som det gift det faktiskt är! Risken är att jag kommer att bli en sådan som vill skriva detta på andras näsor precis som du Berra - det är bra att detta forum finns då, man kan pysa ut här

Berra
Livet pinnar på...

..och veckoskivan har snurrat til en Tisdag idag...

Känner mig fortfarande trygg i min nykterhet, men visst finns det en massa annat som tär på lugnet...
Försöker inte se alla "orättvisor" som hägrar runt omkring mig och de allra närmaste, jag vill inte vara som en svamp för problemen...
Jag slår dem ifrån mig och anser att det inte är mitt problem, även om de som sitter väldigt nära mig vill gärna lasta av dem eller t.om sporra mig
till ett icke välmående, man får helt enkelt inte vara nöjd i dagens vardagssituation....
Det ska alltid gnällas och klagas, och sådant smittar av sig, precis som jag gör nu...
Och jag SKA inte ta åt mig, och bära hela världens problem på mina egna axlar, att leva och låta leva är en bra livsfilosofi...

Igår var det en "vanlig" måndag, en som inte innehöll något dramatiskt, utan bara var en sådan där "sugig" måndag..
Spännd och helt slut, trött men ändå inte trött, kände mig som uppspikad på korset, jag hängde där men fanns inte mentalt med...
En sådan kväll som jag i mitt tidigare liv hade lossnat med lite alkohol, bara för att...återkomma till livet...
Det kan jag inte nu längre, utan måste rida ut stormen på eget bevåg....
Huvudvärk, seg, ont i kroppen ja alla krämpor känns väldigt närvarande, men på något sätt känns det ändå bra när man klarar av det på egen hand...

Jag försöker se allt annat som kan tänkas vara posiivt, inbilla mig att det "är" bra, men jag är ju en väldigt neggig typ, egentligen..
Och alkoholen gjorde mig glad, både utåt och inåt, även om den var väldigt falsk...
Men det känns bara så där fruktansvärt jobbigt att behöva ta hand om alla infallsvinklar och orsaker till sitt drickande, för de kommer jag inte ifrån, ändå..

I varje stund och tillfälle försöker jag ta de mest förnuftiga besluten, både för själva tillfället och för en kort framtid...
Orkar inte titta på någon längre framtid, det är ingen ide' att sätta för långa eller höga mål med mitt liv, pallar inte med några mer "nederlag"..

Ser på min timdagkalender som är tjock som en bok som ligger på mitt arbetsbord, 3/4 av bladen ligger till vänster, 75% av året är redan historia,
och jag undrar vad jag har gjort med den, känner lite panik över att nu är det bara hösten och vintern kvar av året 2011...
Sommaren som jag skulle ha till för att "leva" och nu undrar jag om det var det jag gjorde, eller hann jag aldrig med det???
Livet går så fort att jag inte hinner med att minnas den, allt går i en rasande fart, och man undrar i stort sett...vad håller jag på med..?
Kastar sig handlöst in i alla situationer och hinner inte med att reflektera över dem, är det här jag?

Jag funderar mycket över livet, och allra helst mitt eget...
Att "ta hand om alkoholen" var en stor bit som tog kontrollen ifrån mig, nu återstår resten...typ!
Men ibland så känner jag mig så tappad mellan höbalarma att man nästan tänker, gud vad skönt det skulle känna att göra mig helt ansvarslös med att dricka igen, så kunde jag förlägga mina tankar på ångesten igen, så känns det som det brukar, allt är som vanligt igen...
Men förnuftet kommer som en nyhetsflash och blixtrar till då och då...
Och nyheten förmedlar, mår du bättre nu än då?

..och jag vet svaret, men längtan till att tycka synd om mig i en ständig självömkan, kan ibland vara väldigt stark...
Och flykten från verkligheten kan kännas väldigt frestande...

Kostnaden för livets berg och dalbana kan kännas väldigt dyrt när den ska avbetalas i lång tid i efterskott, både i pengar och känslor...
Ensam står jag på marken och lyssnar på hur de andra skriker i banans tvära kast, räknar mynten i mina fickor...
Och jag vet, att jag inte har råd, för det är inte mynten det hänger på, utan i känslor...

Här sitter jag vid datorn på jobbet och suckar, tänker på att det är ju bara en fucking Tisdag...
och jag längtar någonstans, men vet inte vart...biljetten heter inte berusningen...

/Berra

Sidor