Startar ny tråd med målet att flytta tråden eller börja skriva i det vidare livet då min gamla tråds rubrik känns för frågande och inte tillräckligt beslutsam. Tror det kan hjälpa mig att mentalt inte traggla vidare med återfall i långa perioder och det känns som det är dags att lägga mina gamla anteckningar bakom mig för en fräsch start. Känner mig lättare bara av att skriva det här inlägget. Men innan jag vågar flytta till det vidare livet ska jag bevisa för mig själv att det är klart nu, kanske flytta tråd när jag haft 90 eller 100 vita dagar. Har inte druckit på ett tag men för enkelthetens skull kallar jag idag för dag 1.

Liten stor

Där kom den. Sammanhängande sömn.
Ibland kommer lite orostankar över sommaren och semesterresor hur det ska gå. Men jag tror jag körde vitt en månad förra sommaren så bör inte vara några problem. Men ogillar att hjärnan börjar smyga in framtidstankar. Så mkt lättare att bara vara här och mu och njuta av att inte dricka och må bättre dag för dag.

Liten stor

...kom den. Dippen/irritationen som kanske kan kallas suget eller så är det bara stress? Spelar ingen roll vad man kallar det men flykttanken att skölja bort känslan med några glas vin kom rusande.

Var bara tvungen att notera då det gått så lätt fram hit.

Skönt att inget finns hemma längre

Emma79

Vad bra att du inte har något hemma. Suget går ju över rätt fort!

Jag brukar ta en varm dusch, en kopp te, göra nāgot annat än det jag höll på med.

Kämpa på ?

Liten stor

Sover längre och längre oavbrutet. Men tröttheten!? Känner mig som en drogad sengångare med astma och reumatism.
Kanske inte konstigt med lång period med sömnproblem i backspegeln.

Liten stor

Sover tungt, så skönt. Kommit ur gårdagens dipp, kanske var jag bara stressad och orolig. Normala känslor som man bara lever igenom som alla andra.

Största stress-triggern just nu är min fru. Ska inte gå in på detaljer men av olika anledningar är det som att ha Carrie från Honeland när hon mår som sämst i serien i huset :) i och med att jag slutat dricka dricker hon mindre men jag gillar henne mer när hon druckit ett par glas vin och inte så så uppstressad hela tiden. Hennes stress smittar av sig på hela familjen.

Men jag fokuserar på mig själv och jag mår oförskämt bra faktiskt.

Och ja Pim-Pim, solen hjälper mig mycket med måendet. Influensan var hemsk men visst var det lite skönt att inte vara sugen på vin ändå? ;)

Emma79

...att kika in i någon annans tillvaro. Lite roligt det du skriver om din fru, att läsa kanske, men inte att leva, det förstår jag.

Jag tror att jag var som hon. Speciellt när det var mycket på jobbet och hormonjävlarna spökade vid PMS. Så jag drack och blev lugn och fin och mysig. ( Gick sen in och skrek i någon tjock frottéhandduk på toaletten ) . Alkoholen triggade ju sen igång stressen i sig, så jag fick dricka igen. Så ohållbart.

Nu är jag ju då uppe i en vit månad. Och ibland blir jag irriterad över något, tillåter mig att bli lite arg också, men löser saker och vi kommer ut på andra sidan och det var ju inte så farligt! Generellt sett är jag lugn som en jävla filbunke och harmonisk. Lagar recept o pysslar hemma. Tänker på mig tänker på familjen, orkar t o m tänka på framtiden.

Man kan ju inte ändra någon annan, men jag måste säga att du gör RÄTT i att inte dricka. På sikt kanske det smittar av sig på din fru ( min man dricker kanske hmmm 30 % mindre nu när jag lagt av ) men det är kanske inte där problemet ligger. Irritationen kanske bottnar i något annat.

Lycka till!

Mvh
Amatörpsykologen Emma ; )

Liten stor

Haha, det är just vid pms som det blir totalt kaos. Mest synd om henne såklart men har försökt alla taktiker som finns att underlätta hjälpa etc men har gett upp och försöker bara vara helt tyst och försöka vara minst 5 meter ifrån för att inte råka detonera några minor. Skulle behöva en pmshjälpen.se för både drabbade och anhöriga då det ibland likt alkoholism känns som en familjesjukdom.. ;)

(Obs - skämt. Ser alltså inte pms som sjukdom utan lider verkligen med min fru också i dessa perioder)

Ja är man en surkärring smittar ju det av dig och jag håller med om det du skrev för precis så upplever jag mig själv - lugnare med alkohol. Inte så stimmig eller hetsig vilket jag känner jag börjar bli igen. Jag har dock inte PMS nu men inom en vecka. Dock har den blivit bättre med spiral och det finns naturläkemedel och annat som dämpar en när man mår som sämst innan mens. Och det borde hon ju känna själv. Kan ni prata om det när hon är en lugnare fas i cykeln?

Kram PimPim?

Liten stor

Hon har den svårare varianten som jag glömt vad den heter med en bokstav framför pms och äter redan medicin mot det. Och ja vi pratar om det i lugna perioder men det blir ändå lite kaos varje månad :)

Situationen är inte rolig förstås, men jag älskar lite svart humor. Underlättar i det jobbiga. Om vi nu är lite privata så kan jag berätta att en hormonspiral har varit guld för mig i ca 20 år (inte samma, förstås... ?). Inga besvär alls, dessutom ingen oro för fler barn, om man nu känner sig klar med den biten.

Annars är det härligt att läsa att det går så bra för dig. Och kom ihåg, tankar på A är helt ofarliga så länge de inte övergår i handling. Kram

Liten stor

Glömt notera att jag börjat tacka ja till alkoholfri öl/vin/bubbel på tillställningar. Funkar bra då man är van att hålla i ngn dryck och man ”smälter in” bland övriga som inte ser att man inte dricker (förutom närmsta bordsgrannarna då)

Tack för tips och pepp vinäger, håller med om humor. Det går att hitta i nästan allt tycker jag också :) kram tillbaka

(Tänkte flytta över till det vidare livet-delen idag men ångrade mig. Gör det när jag nått 100 dagar)

Liten stor

Det hör med att räkna dagar eller inte. Så fort jag försökt att inte räkna börjar jag dricka igen. Konstigt men kanske drivs jag av själva statistiken som en aktiesparare/daytrader som vill fortsätta bygga? Eller är det en tävling mot mig själv - det goda mot det onda (vitt vs svart). Som nästan alla tidigare försök upplever jag en tröskel hög som en mur nu efter två veckor. Börjar tvivla, är ofantligt trött, vill ge upp, känns som kroppen skriker efter hjälp med avslappning (vin). Har ju tidigare insett att det kan vara post akut abstinens.
Spenderade gårdagen med att kolla igenom ett gäng avsnitt av intervention och addicted som någon tipsade om tidigare. Var verkligen avskräckande då man kände igen vissa bitar (dock ej i närheten av lika illa som stackarna i serien).

Biter ihop och ska bara ta mig igenom dagen idag...

Emma79

...igenom dagen, det brukar gå över efter ett tag.

Och när man klarar att komma över ett sånt där hinder blir man lite starkare och lite mer motiverad.

Klarar man det inte klarar man sig ju ändå såklart, men vägen blir lite krokigare.

Hoppas att du mår bättre och att solen tittar fram i eftermiddag!

Orca

Jag har förstått att det finns en del som tycker att det här dagräknandet är pressande och att det blir en tävling. Finns en del åsikter kring detta här på forumet. Att misslyckandet blir större om man tar ett återfall mitt i dagräknandet och att räknandet blir en präktighetsmätning. Men vi är alla olika och själv räknar jag hellre vita dagar än röda vinglas. Dessutom är jag (tyvärr) helt övertygat om att total avhållsamhet i minst tre månader är en förutsättning för att få distans och överhuvud taget kunna tänka klart kring både sitt dåtida och eventuella framtida a-intag. Och jag är snart där, dvs på dag 83. Präktigt va? :)

Liten stor

Ja har också läst massa olika taktiker. För mig personligen finns ingen präktighet alls och söker ingen bekräftelse. Jag har satt delmålet 100 dagar då de som lyckats verkar ha detta gemensamt och kommer fightas med näbbar och klor för att nå dom 100 dagarna just för att kunna få distans och uppleva ett psyke och kropp i balans som många beskriver. Hade det varit en tävling hade jag förlorat 30 lopp tidigare) :)

Dagen rullar på, biter ihop, oron kryper i hela kroppen som myror... mina sociala batterier räcker typ som en väldigt gammal iPhone och är slut innan lunch. Behöver hitta sätt att ladda upp. :)

Grattis till 83 dagar Orca! (Och tack för pepp Emma )

Mirabelle

Det gick superfint att räkna upp till 30 dagar, men sen började mitt utmattade huvud slå kullerbyttor... Jag brukar glutta inne hos Mary när jag vill ta reda på hur många nyktra dagar som har förflutit :) För mig handlar det verkligen inte om en tävling. Ibland vill jag bara veta. Få ett kvitto på att tiden faktiskt går, även om det känns som om den står still. För så känns det när man kämpar, som om tiden står still och inget någonsin ska bli bättre. Urladdade sociala batterier... Det känns igen. Mina har nog sulfaterat. Jag funderar över att börja ta en promenad i välsignad ensamhet under lunchrasten, istället för att stöta och blöta (mestadels jobb-orienterat) med kollegorna. Kanske lyckas man ladda om inför eftermiddagen då? Ha en trevlig helg!

Karinas

För mig är räknandet en tävling mot mig själv. Jag gillar listor och dagböcker, räkna pengar/kalorier/dagar som jag sparar motiverar mig för det är så konkret. Tycker det är bra att räkna för då kan gå tillbaka och se bevis på sin kapacitet när det känns svårt och/eller går dåligt. Sen att få bekräftelse här är bara en bonus för folk här förstår. Känner ingen som kan relatera i övrigt och har inte berättat för någon förutom min partner som stöttar mig i mitt förändringsarbete, därför känns det mest naturligt att dela med människor här.

Liten stor

Ska övergå till att räkna veckor och inte dagar snart istället tänker jag.
Trööööööttheeeeeten. Känner mig fortfarande som jag vore på väg uppför en tröskel hög som mount Everest. Är nog mer utmattningsrelaterat och kanske inte bara är kopplat till a? Var på middag igår där alla drack men jag drack alkoholfritt. Var faktiskt trevligt ”ändå”.
Sov 8 timmar oavbrutet för första gången på 6 månader!