Jag firar idag dag 26 som nykter.

Jag har flera gånger försökt skriva här men inte klarat det. Jag får verkligen inte ur mig något och jag är vanligtvis en person som aldrig slutar skriva när jag väl börjat. Varför är det så svårt att "prata" med er när jag trots allt har berättat för många i min omgivning? Är jag mer rädd att bli dömd av er än sagda omgivning? Att jag tror att ni är mer värda hjälp och stöd av likasinnade (eller vad säger man?) än vad jag är?

Det är så mycket mer än alkohol jag har problem med, det kanske är det. Jag bör nog lära mig att ta en sak i sänder. Våga ta hjälp och stöd för en del av min problematik, i det här fallet drickandet, och inte allt på en gång, med alla.

Jag vet inte, jag börjar där så får vi se om jag kan komma våga att börja gräva i det med er.

sessi

Nu så har jag inga problem med alkohol, men jag vill verkligen säga att jag tycker att du är duktig med ett uppehåll på 26 dagar. Och du är lika mycket värd hjälp och behandling som alla andra på denna sajt. Du ska inte nedvädera dig utan du ska vara stolt över varje dag som du klarar av att vara utan alkohol.

Kow

Tack sessi. Nej, jag ska nog inte nedvärdera mig. Och jag är stolt, men jag tror att när jag nu väljer att prata med andra som handskas med samma problematik som jag så blir det lite känsligare och svårare att se, jag vet inte, mina egna behov?

Jag har även tänkt att gå på AA-möten och har en del ångest inför det.

Kow

Tack Nyttan.

Det har fungerat ganska bra faktiskt. Jag har nog inte ett svårt beroende även om jag är beroende, utan mitt problem är i första hand den förlorade impulskontrollen jag får när jag dricker, en tappad impulskontroll som påverkar mig väldigt negativt. Mig och min omgivning. Oftast blir jag väldigt glad, charmig, rolig osv. Men det kan också slå väldigt fel. Vilket det gjorde för 26 dagar sedan och det gjorde att jag insåg att jag måste sluta dricka (det har varit på tal i terapi, med mamman till mitt yngsta barn och även min senaste flickvän). Det går helt enkelt inte längre att jag riskerar mitt eget och andras väl.

Så dessa dagar har mina tankar handlat mer om vad jag gjort för fel än själva alkoholen. Dagen innan julafton var extremt jobbig dock och jag ville bara springa till bolaget och köpa sprit, vilket jag aldrig brukar göra. Men jag fick kontakt med en viktig person som jag sårat, djupt, i mitt alkoholpåverkade jag. Jag trodde jag skulle mötas av förakt, men, trots det jag gjort har jag mötts av kärlek och i viss mån förståelse för mina handlingar. Men relationen är förändrad och kommer nog aldrig bli densamma.

Det kontakten däremot har gjort är att jag har fått lite mer verklighetskontakt och har kunnat prata ut om saker och ting. Så nu sitter jag inte med så många hjärnspöken, vilket är otroligt skönt.

Så, ja. Alltså det har inte varit några jätteproblem. Jag har ett systembolag precis vid tunnelbanan och har varit där en gång och köpt alkoholfri öl, vilket gick bra men det var jobbigt i kassan just för att det var alkoholfritt. Jag har utan problem passerat ölhyllan på livsmedelsbutiken. Julfesten med jobbet var jobbig, mest för att jag hamnade mittemot vår VD samt fick en person jag inte tycker speciellt bra om som bordsdam. Plus att vi hade en arrenderad buss till lokalen och det delades ut småflaskor med bubbel precis när man gick på bussen och jag var nog den enda som inte tog. Jag avrundade kvällen tidigt och tyckte inte det var speciellt kul med en massa högljudda kollegor. Men det var inte så att jag ville dricka. Jag ville mest hem.

Vi drack även bubbel på torsdagen innan jul för att skåla för genomförda affärer under hösten. Då fanns det alkoholfritt alternativ som jag bad om och folk höjde på ögonbrynen, inte riktigt min stil kan man säga. Då sade jag helt frankt att jag slutat dricka vilket jag fick credd för snarare än något märkligt svar. Men konstigt kändes det att stå där och skåla i något annat än alkohol, även om det faktiskt var ett gott alternativ. På fredagen började de hämta fram öl mot slutet av dagen och då smet jag helt enkelt ut.

Oj, det här blev längre än jag trodde. Det jag försöker säga är att även om det gått relativt enkelt de här dagarna så hyser jag inga illusioner om att det kommer dagar då det kommer att bli jävligt jobbigt. Men jag har ingen abstinens eller några tecken i övrigt fysiskt. Jag har slutat röka och snusa tidigare i livet och klarat det, därför tror jag att jag tänker att jag minsann kommer klara detta utan hjälp och stöd också. Men jag inser att det inte riktigt är samma sak och därför tänker jag också gå till AA för att verkligen slita av hinnan som jag tror att jag bibehåller utan att vara medveten om det helt enkelt. Att jag någonstans inte tycker att jag har ett alkoholproblem utan mer att alkoholen blir en katalysator för mina andra problem. Jag kopplar inte riktigt ihop det där till fullo.

Så bra att du verkar fixa det här med a just nu! Tänker (utifrån egen erfarenhet) att det då är läge att passa på och ta itu med de problem som tidigare genererat visst missbruk / beroende! Skriv gärna och berätta om hur du tänker och gör; det är säkert till hjälp för många av oss här.

Kow

Hej Dionysa och tack för ditt inlägg. Ja, alltså. Jag har vid ett flertal tillfällen gått i terapi för diverse problem, såsom depression, växlande humör (cyklotymi) plus lite annat. Jag har sedan övre tonåren alltid känt att jag vill utveckla mig och inte stagnera, men det är lättare sagt än gjort, speciellt när livet inte alltid behandlat en milt.

Hur som helst, det grundläggande problemet för mig är rädslan för att bli avvisad och övergiven. Och ett outtröttligt bekräftelsebehov. Jag tar kritik och och konflikter som avgörande. Rädslorna jag har vågar jag inte visa utan jag visar upp aggression och slutgiltigt beteende istället för att visa mig ledsen. Och när jag dricker försvinner spärrarna som gör att jag vanligtvis lägger band på mig själv. Förut har jag trott att det händer först när jag blir full, men har lärt mig de senaste veckorna att inse att det redan efter en eller två öl eller glas med vin. Då släpper även begränsningsförmågan och även om jag sagt till mig själv att bara ta en öl efter jobbet blir det ofta 4, 5, 6 och 7 öl. Och om folk går tidigare så stannar jag ensam kvar eller går vidare själv.

Hur som helst, jag pladdrar nog lite, många tankar finns det. För mig handlar stoppet om att dricka att jag utsätter mig själv och andra för risker som inte är okej. Och de riskerna kan även vara när jag har en "bra" fylla. Jag raggar på allt som ger mig minsta bekräftelse, jag blir som hög av andras uppmärksamhet, även mäns uppmärksamhet, fast då mer av det att jag roar och underhåller. Det funkar inte, för ofta går det snett och jag gör saker jag egentligen inte vill. Men jag är också lättkränkt, speciellt när det är människor jag håller av eller blottat mig för emotionellt. Jag tar avvisanden väldigt hårt och det baseras helt enkelt på uppväxt och i grunden en skev självbild och dålig självkänsla.

Jag har tidigare inte sett hur mycket som alkoholen har sabbat för mig, och jag har inte sett hur kul och bra festkvällar också har varit ett problem. Alltid kvar sist, alltid en av de fullaste, alltid klackarna i taket, och alldeles för ofta sökandes ögonkontakt eller flirtande med någon som inte är min flickvän eller sambo. Vi har druckit rejält mycket i min bekantskapskrets och jag har alltid varit den som legat i topp i mängd där en person kanske festar hårt ena gången för att ta det lugnt en annan. Jag sveper glas med vin och bubbel, jag sörjer när en flaska ta slut, men inte dricker jag långsammare för det. Jag blir stolt om jag druckit långsammare, typ en flaska vin på tre timmar, istället för en, en och en halv timme.

En del som jag gör nu är att våga stanna i känslor. Det är okej att vara ledsen. Att sörja förstörda relationer. Att ha ångest. Det svåra blir när man kämpar emot sina känslor. Jobbar mycket med det i terapin nu. Och att inte ta så mycket ansvar för hur andra känner om jag är ledsen eller så. Så, när jag känner exempelvis suget (även om det inte är jättestarkt) så noterar jag känslan och eventuell ångest och bekräftar den för mig själv och talar om för mig själv att det är okej att känna suget. Det är inte konstigt att jag känner det. Men precis som jag inte behöver agera på känslor av sorg, ensamhet, övergivenhet eller till och med ilska, så behöver jag inte agera på känslorna som är relaterade till alkoholen. Så klart lättare sagt än gjort, men för mig var det enklast att börja med en känsla, exempelvis skuld, det är okej att känna skuld för saker man ställt till med, låta den finnas där och efter ett tag så glider den undan och det blir inte alls så outhärdligt. Och det är applicerbart på suget.

Klart man känner ett sug efter något man slutat med, bekräfta känslan och låt den finnas där, och efter ett tag släpper den.

Som sagt, när jag väl börjar skriva kan jag inte sluta... :)

Det låter som om du anammat en del mindfulness-tänkande och att det funkar bra?! Får man fråga vad det är för terapiform du går i? Skriv gärna mer; kort eller långt! Det funkar vilket som, det viktiga är om det fyller ett behov hos dig. Det finns alltid läsare...

Kow

Det är väl mindfulness när jag tänker på det, även om jag inte ser det så. Men ja, det fungerar ganska bra, plus lite bra vänner och annat att luta sig mot när det tar emot (det gäller ju inte bara drickandet). Plus att jag börjat skriva en del, man drabbas ibland av tankar som man inte vill dela med sig av och det är skönt att bara skriva ner dem.

Psykoterapi går jag på, eller vad man nu säger.

En annan sak som jag förhåller mig till är hur jag ser på dagar och så vidare. Som nu, jag har klarat av 25 dagar. Då klarar jag bevisligen 25 till. Och då har jag klarat 50. Så då klarar jag således att vara nykter 50 till, och så vidare.

Ellan

Hej,
Vilka insikter du har kring dig själv. Jag har oxå jobbat hårt med mig själv och just det du skriver att ”det svåra blir när man kämpar emot sina känslor” är min senaste insikt. Jag skulle beskriva känslan jag har när det känns jobbigt. Och vi landade i att det är ju när jag kämpar emot mina känslor. När jag inte accepterar det jag faktiskt känner.
Och naturligtvis; välkommen till forumet!❤️
Det är bitvis en kamp att tillfriskna och få en stabil nykterhet. Psykoterapi och AA:s 12-steg program har fungerar för mig. Dessa har för min del gått lite hand i hand. Min resa började dock med behandling efter att mitt drickande uppdagades på arbetet. Ett brutalt uppvaknande på många vis. Men insikten om att jag inte kan dricka plus möjligheten att lära känna mig själv på nytt har gjort att jag idag mår riktigt bra. Å jobbet har jag kvar.?
Så det går verkligen att vända bort och börja en ny resa. Använd alla verktyg du bara kan och ta dag för dag.
Stor kram
Ellan

Kow

Hej Ellan och tack för ditt inlägg och att du delar med dig samt tack för det varma välkomnandet.

Ja, insikter är något jag nästan är beroende utav. Det är en sådan häftig känsla när man kopplar ihop saker och ting, ser varför man gör på vissa sätt. Det blir så enkelt att förhålla sig till saker och ting när man förstår dem. Bara som det enklaste, eller det borde vara det i alla fall, att bli älskad. Jag har inte fattat varför jag blir så stressad i relationer. Men har nu insett att jag blir stressad för att jag inte tror att jag kan bli älskad för, ja, jag. Utan det är den roliga jag, den snälla jag, den som ställer upp, säger fina och upplyftande saker. Vilket gör att jag tror att jag hela tiden måste höja insatsen för att fortsätta bli älskad. Och samma sak när jag dricker, jag måste liksom synas för att finnas, och jag missförstår kärlek med uppmärksamhet, så jag knarkar det också och dricker mer och mer för att vara kvar i "zonen".

Jag ska gå på AA har jag tänkt, ska bara få ihop det med julledighet, barn och annat. Jag ska även ta kontakt med manscentrum för mina aggressioner (jag har ringt men de hade julstängt) vid sidan av min vanliga terapi. Jag måste ta ett helhetsgrepp och inte lämna något åt slumpen för att kunna leva livet som jag vill, fritt, enkelt, utan att jaga snabba kickar som är självdestruktiva, vare sig det handlar om tillfälligt sex, bränna pengar på alkohol, eller ett beteende som är riskfyllt för mig själv som även kan drabba andra.

Jag har även insett att jag drabbades av en förlossningsdepression (yes, jag är man) när min yngsta kom 2013, jag var väl inte sådär superlycklig innan heller, men det höll jag för mig själv eller vägrade inse. Jag tyckte att jag minsann hade klarat det här förut (har en till kille född -97) så då skulle det minsann inte bli några problem att fixa det igen. Yeah, right. Extremt dåligt tålamod med barnet och det släppte aldrig riktigt. Och det har runnit vidare in i min livssituation idag. Jag och mamman separerade för ett drygt år sedan och jag har inte hanterat den tiden väl, alls. Inledningsvis mycket dejtande med mycket alkohol inblandat och många tillfälliga sexuella kontakter där det inte har känts bra på morgonen. Till slut träffade jag en kvinna som jag inledde en relation med och nykter var den fantastisk, när vi drack, och det gjorde vi, ofta och många gånger mycket, så slutade det alldeles för många gånger i smärre kaos, allt som var underbart när vi var nyktra förbyttes till katastrof när vi drack. Inte alltid, men alldeles för många gånger. Och oftast var det jag som flippade ur och till slut så gick det alldeles för långt och nu sitter jag här. Ensam.

Vi har fått kontakt igen, det kommer aldrig bli vi, som ett par. Men vi båda vill bli vänner, hon är ett väldigt fint stöd och vi pratar väldigt öppet om allt som hänt och våra respektive situationer. Vi pratar även om hennes alkoholism och jag hoppas att hon snart tar tag i det på allvar. Men det är som vi alla vet, en punkt man måste komma till. Jag vet inte var hennes finns men jag är beredd att finnas där när hon finner den.

Nej, mer kaffe och rulla igång dagen.

Dag 27.

Kow

...jag har börjat meditera! Känns flummigt, och konstigt. Man lär sig. Använder en app som heter Headspace, kul app med sköna animationer och humor. Inte så gravallvarligt som jag uppfattar att mycket inom meditation är (säkert helt fördomsfullt :)).

Kow

... Gått ut med min alkoholism på Facebook inför vänner, kollegor, bekanta och släkt. Känns ganska bra men läskigt.

Först och främst, grattis till modet att berätta på Facebook! Verkligen Wow! Och välkommen till forumet, förstås.

Du kan verkligen sätta ord på känslor. Känner igen mig vad gäller bekräftelsebehovet, även om jag själv tycker att jag kommit långt vad gäller arbetet kring detta. Att alltid vara roligast, smartast, mest social, helt enkelt få mest uppmärksamhet. Hänger kvar sedan tonåren då jag visade upp ett bra självförtroende för att dölja en extremt dålig självkänsla.

Fastnade för orden "jag tar kritik och konflikter som avgörande". Precis så är det för mig också. Jobbigt när man har ett arbete där man har mycket att leva upp till. Mitt sätt att hantera detta har varit och är tanken på att man inte kan vara älskad av alla. Hur man än gör, hur mycket man än slår knut på sig själv för att vara alla till lags, så går det inte. Det finns alltid någon som inte är nöjd. Jag brukar relatera till mig själv, jag gillar inte alla människor och det funkar ändå. Smärtsamt dock att inse att man inte kan ligga som favorit hos alla.

Inte konstigt att vi är många som tar till alkohol för att försöka orka leva upp till alla krav vi har på oss själva. Jag menar, alkoholen gör ju oss smartare, snyggare och roligare - eller inte... Vilken förrädisk drog den är!

Lycka till och gott nytt år! ☄?☄

Kow

Tack för det varma välkomnandet Vinäger.

Ja, det fantastiska är stödet! Så många som kommenterat, skrivit till mig i PM och smsat. Någon har till och med ringt. Men även om det känns bra så finns det en utmattningskänsla där. Man hänger ut sig själv och även om inte jag känner av stigmat så finns det ju inom en mer än utifrån.

Ja, det här med bekräftelsebehov är nog ett av de största problemen vi har och de behoven förstärks när vi dricker. Jag, till exempel, hade nog inte legat med någon för en natt som jag har gjort och otroheterna hade decimerats till en, en för mycket, men det var en kollega och vi föll lite för varandra. Ingen ursäkt, men så var det. Och vilka ställen och situationer jag har gjort det på. Galet.

Skriver en hel del om konflikterna i mitt egna dokument och har kommit fram till att de för min del ofta beror på att jag upplever att "men jag har ju visat upp mitt innersta jag och ändå hugger du mig i ryggen". För en skitsak känner jag så. Bara för att jag öppnat mig kan jag fortfarande göra saker som kan belysas med rättmätig kritik. Helt klart självkänslan som inte är där den ska och när jag har druckit tappar jag allt för ofta fullständigt förmågan att stoppa mig när jag väl börjat rulla nerför den vägen. Det är ibland svårt nog nykter så att säga.

Sedan tycker jag det är svårare att handskas med kritik från någon jag gillar eller ogillar än någon jag inte har någon relation till. Men om det är någon jag gillar tar jag ännu mer illa upp. Det är väl så att den som framför kritiken inte gör det på bästa sätt heller. Inför andra, plumpt eller helt enkelt ickekonstruktivt så man bara känner sig dum och skamsen. Nu börjar jag lära mig att det är okej att känna även de känslorna och att ingen har rätt att säga något om de känslorna över huvud taget (så länge de inte går ut över någon annan förstås). Mitt ex, mamman till min yngste, gjorde en grej igår (där och då ville jag dricka, men mitt senaste ex, haha, var ett fint stöd) och idag som jag tog väldigt illa vid mig av, men i slutändan valde jag att inte bemöta hennes lättkränkthet och istället välja the higher ground. Det känns bra, att välja att ta kontrollen över en situation som först verkade okontrollerbar.

Nej. Det är verkligen inte konstigt. Vilket är något man ska bära med sig när det blir jobbigt.

Tack detsamma! Första nyktra nyåret sedan, eh, tja... 1985? Sanslöst.

Kow

Jag är av hävd lite kass på det här med att äta frukost. Men idag tänkte jag när jag stod vid kaffebryggaren att "det är nog klokt att göra det med tanke på kvällen" och kom på mig själv och började skratta. Tänk att ens högtider är så sammankopplade med att man "ska" dricka.

igenkänning på hög nivå. Träffade världens mest underbara man för många år sedan. Vågade inte riskera något genom otrohet, så jag stoppade när jag visste att jag kunde - om jag ville! Det räckte långt, även om jag ibland var helt såld, även jag. Tack gode gud för den spärren, tänker jag.

Charma, dra vitsar, spela upp hela registret försöker jag nog alltid, men det intensifieras förstås efter alkoholintag. Usch, så pinsamt nu när man ser nyktert på saken.

Lite osammanhängande, men välment, svammel... Nu håller vi i det här!

Kow

Mina vänner drack sina öl, sitt rödvin, sin champagne, och jag drack mina alkoholfria öl, min ginger ale, mitt alkoholfria bubbel. De har frågat och velat prata om mitt beslut att sluta dricka. Roligt och värmande. Trodde inte jag skulle stanna till halv fyra, men det gjorde jag.

Har också fått en otrolig respons på mitt Facebook-inlägg. Folk känner sig inspirerade (inte nödvändigtvis gällande alkohol, men bara ta hand om sig själv lite bättre osv), imponerade och uttrycker ett otroligt fint stöd. Jag måste säga att det är ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv, att gå ut brett som jag gjort. Jag hoppas att jag också kan få andra, som jag vet, och som jag inte vet, att fundera över sitt alkoholintag. Av närmare trehundra vänner på FB torde det rent statistiskt finnas ett flertal som sitter i samma båt. Och kan jag genom min öppenhet bara få en att lägga om sitt liv så är det en otroligt häftig känsla.

Shit vad trött jag är nu. Blir inget gym imorgon bitti då jag ska hämta min son kl 12. Lite hemmaviftande kan man ju göra ändå. Och bara njuta av att inte vara bakis.

Med det sagt, gott nytt år på er!

Flasklilja_

Blir väldigt inspirerad av det du skriver Kow. Känner igen mig i mycket. Ville bara skriva det. Jag har varit nykter 16 dagar nu. Och hoppas på många fler.

Kow

Kan jag inspirera dig i ditt nyktra liv är det bränsle för mig att fortsätta mitt nya liv också. Ge och ta, ge och ta. :)

Kanon med 16 dagar, jättebra jobbat!

För mig handlar det väldigt mycket om att jag vill vara nykter, inte måste. Ta bort alla måsten och tänka att det är något jag vill istället.Tänk till exempel städning, tänker man att man måste städa så blir det krav, men om man istället tänker att man vill städa för att man vill ha det rent och fint så blir det betydligt enklare. Ord har en stark påverkan på allt vi gör i livet. Att bara försöka lägga om sitt tankesätt från negativt och kravfyllt till positivt och lustfyllt tror jag man har kommit en lång bit på vägen. Visst fan tappar jag det också, curlar ihop i soffan med ångest, panik, känner att det inte är någon idé (senast för en timme sen typ...). Men försök att hitta en punkt att fokusera på, något man kan göra när man ligger där. Ta en kopp te, gör tio armhävningar, ta en dusch, gå en promenad. Tänk på den grejen, andas lugnt, räkna ner från tio i takt med andetagen och när du kommer ner till noll, kliv upp och sikta på att göra bara den enda grejen, skit i allt annat just där och då, stökigt, facebook, tankar på hopplöshet, försök släppa allt sådan och gör bara den där koppen med te eller vad du nu siktat in dig på. Efteråt kommer det kännas lite bättre, kanske inte helt bra, men det är inte den där tryckande smärtan i bröstet eller eller vad du känner längre.

Så går det att tänka med alkoholsuget också. Att det går att tänka sig förbi det, försöka hitta en punkt där du har kontroll, som du bestämmer över, inte alkoholen. Inte alltid det enklaste, men något att ha med sig i allt man tycker är svårt eller jobbigt, tillslut lär man sig att tillämpa det lite per automatik. Väldigt behagligt.