Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Nu förstår jag precis hur du menar att du visar din nyktherhet genom handlingar.
Känner så igen det där med att vara lite irriterad, inte alltid utåt, men inuti. Vid några skamsna tillfällen har jag kört "undanmanövrar".
"Du, kan du gå ut och känna på förrådsdörren, jag tror inte att jag låste den".
eller
"Kan du gå ut med komposten och ta med dig posten in sedan"
Och det har de gjort, de fina, älskade barnen. Medan mamman deras snabbt hällt i sig ett glas rött från lådvinet och sköljt munnen och sprayat på sig lite parfym.
Det är slut med det nu. Nu är 100% närvaro.
En annan sak är ju just det där med de långa, varma kramarna. Att jag är på plats i dem också.
Inte oroa mig för att tandborstningen, minttabletten och den milda parfymen ska förvilla bort ev. vindoft.
Nu HELT trygg och närvarande i kramarna.

Jag blir så otroligt varm av att läsa hur du närvarande pysslar och underlättar för familjen.
Vad gör du i närvaron för DIN skull? Gör du något för dig själv som du inte gjorde innan du blev nykter?

Ha en underbar torsdag, fina du!

Kram

- - ?

Rosa76

Bra fråga. Jag är nog lite av expert på att se till så att alla andra har det bra. Jag skulle inte säga att jag curlar, det är inte så..Mina barn var bara 3 och 4 år gamla när pappan och jag delade på oss, han är en jättebra pappa för barnen men han arbetar otroligt mycket. Därav har det alltid varit jag som tar ansvar för allt som är runt barnen, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, klassmöten, handla kläder, fixa frisörtid, you name it...

Jag har alltid upplevt att de vill "hämta in" tiden när de kommer till mig, de ska ta igen veckan som de varit hos pappa. Det är naturligt det förstår jag men ibland känns det som man äts upp. Låter ju sjukt när jag beskriver det men det kunde stressa mig. Ungdomar är smarta och jag kommer väl också ihåg, vilken förälder jag skulle vända mig till när jag ville få något gjort eller köpt (ha,ha)...

Jag har gjort en tvärvändning i mitt liv nu. Jag satsar på mig själv! Min man (som inte är insatt i hur illa det var) tycker nog att jag håller på att "pinka revir överallt nu". Jag tar mig tid att träna en stund varje dag. Det behöver bara vara en rask promenad på 30 min eller en joggingrunda MEN jag tar mig tiden. Innan började jag ungefär dricka vid samma tid som jag nu ger mig ut. Jag står inte ensam i köket längre, jag kräver att mannen är delaktig. Jag sitter inte upp sent på kvällarna, för att han tycker det är så viktigt att vi får tid tillsammans när alla har gått och lagt sig. Jag går och lägger mig och njuter av att slippa känna att det små-snurrar eller tänka "imorgon, imorgon SKA jag inte dricka"...
Jag har också hittat en hobby (hejja mig!!) jag åker på någon loppis på helgen och letar fynd!
Känns skönt när vi kan stärka varandra i allt detta! Dagarna går och ibland skulle jag bara vilja skrika ut:
-Fattar ni hur duktig jag är!!!! Jag har tagit kontroll över mitt liv!!!
Men ingen visste ju, ingen kände till min situation, ingen!
Kram på dig honungsblomma! Rosa

Jag är ny-nykter, men har redan börjat glömma bort vilken dag jag är på.

Tidigare har jag lagt så mycket värde i varje 24-timmars pass. En dag till, en dag till. Varit stolt för varje ny siffra jag kunnat lägga till min nykterhet.

Nu blev jag "dagvill" redan kring dag fem eller så. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte är viktigt.
Att jag inte ser det som viktigt att räkna hur många dagar jag har BAKOM mig, utan hur många dagar jag har framför mig. RESTEN AV MITT HELNYKTRA LIV!

(Fast...häromdagen sade jag till maken att jag tycker att det på ett sätt är synd att jag inte är med i AA eller så, så att jag får de där fina mynten. Tänk att t.ex. lite malligt få hålla ett tvåårsmynt i sin hand! ?)

Och pssst....jag har precis räknat efter att det visst var 11 dagar sedan jag bestämde mig för att bryta kontakten med mitt missbruk.

- - ?

Jag har noterat antal veckor på min väggkalender för hela maj. Det gjorde jag för två veckor sedan. Kändes lite obekvämt att liksom ”ta ut det i förskott”, men det kändes samtidigt helt rätt. Min nykterhet känns stabil - och jag har ingen bortre gräns. Jag FÅR dricka, men jag VILL inte.

Jag håller därför ordning på antal veckor och månader. På lördag blir det tre månader, tjoho!

...över det där jag skrev precis om att jag inte räknar dagar för att jag liksom räknar de dagar jag har framför mig istället. Det är alltså min egen reflektion kring mig själv vill jag förtydliga och ingen värdering i av hur andra gör. Jag har ju själv tidigare räknat dagar så det stod härliga till.

Andrahalvlek - jag har fyllt i hela veckan i loggen i förväg och det känns helt rätt. Förstår dig precis.
Jag VILL hålla reda på lite veckor och månader för att kunna fira mig själv på olika sätt.
Tre månader är ju superbra ju...en hel trimester vetja! :-D

Känner att det finns en risk att jag är för rosenskimrande, har ett för lättsinnigt förhållningssätt till mitt missbruk.
Skriver därför ett inlägg här som jag kan gå tillbaka och läsa i när jag börjar fundera på att återgå till att "dricka som alla andra" eller något. (Kommer revidera när jag kommer på nya sammanhang)

- Tullandet av makens fina whiskeysorter, chocken när han upptäckte det
- Spontanbesöket av fina svärisarna. "Du verkar...ehhh...forcerad" (sagt av svärmor)
- Utvecklingssamtalet i åk 1 för dottern, där jag var påverkad av whiskey, inte mycket, men tillräckligt för att det kanske kändes på doften när vi satt där nära och tittade på staplar tillsammans
- Styrelsemötet där jag stärkt mig med tre glas vin innan. Känslan av att det kanske märktes. Inte förrän på slutet av det tretimmarslånga mötet kunde jag känna mig som den de brukar möta
- Bli tagen i tullen med en flaska i handväskan, när vi innan så omsorgsfullt hällt ut sonens linsvätska så "råkade" jag glömma att jag hade just den där
- Kartongvinsgömman i garderoben och att jag en dag såg att sonen varit där inne och hämtat Kalle Anka tidningar precis bredvid den lilla gömman. Såg han?
- Alla gömmor överlag här hemma. Oron så fort någon skulle gå in i det gemensamma arbetsrummet. "Vad ska du göra?"
- Alla utspädda gin- och romflaskor där jag ersatte innehållet med halvflaskor
- Betala kontant på Systembolaget
- Hälla upp mer vin i smyg på fester där jag i övrigt lekt lite avhållssam
- Kartongvin i stora jobbväskan, skamligt skavandes mot mina fötter när maken hämtade mig efter jobbet
- När jag cyklade i panik halvmilen i störtregn till Systembolaget en tisdag lunch under ett lov och blicken som den fina kassörskan gav mig, som skvallrade om att hon nog såg att jag var påverkad
- Alla finter jag gjort med min familj "Vem är det som gick in i vårt trädgårdsland precis, jag tyckte jag såg någon. Alla beordrade rundor till komposttunnan, brevlådan, för att se den fina liljan som slagit ut, allt medans jag klunkat inomhus
- Parfymflaskan som snart tog slut, den jag sprayade mig med efter att jag druckit hemma
- Alla svepskäl till att laga "god middag" "Ja, just ja, vad ska vi ha för fint vin till den?"
- Att kunna lura till mig ett glas rött genom att sucka lite och säga att jag var trött, kände mig nedstämd. Vips ett glas från maken.
- Att jag drack upp svärfars snaps, det som var kvar i stora flaskan och gömde sedan flaskan. Hela släkten letade efter den. Jag hade redan gömt den på ett "säkert" ställe.
- När jag sparkade till flaskan jag gömt vid mina fötter så att maken undrade vad det var och jag hyssjade och kom sedan med en förklaring kring ett av tonårsbarnen som var helt ihopdiktat.
- Restaurangerna jag valde för att mamma då kunde få ta sig ett glas vin
- Sovandet på badrumsgolvet bakom lyckta dörrar efter att ha druckit sprit för snabbt och för mycket.
"Du var inne där så lång tid. Ja-a...jag tog ett långt bad". "Vad skönt för dig!"
- De gånger jag kommit på något vi glömt i huset när vi skulle åka iväg någonstans, t.ex. ett köpcentrum, och jag gick in och drack två kaffekoppar med vin för att orka
- Maken som hällde över överblivet vin från hotellrummet när vi var på Eurovision, på petflaska. "Så kan du ju dricka i bilen utan att barnen behöver märka det. Det är ju synd att slänga"
- Skamsna skallrande rundor till glasåtervinningen
- Drickandet av Blossa Starkvinsglögg, kall, direkt från flaskan
- Att jag var onykter på flera glas vin innan jag ens började smutta på första glaset vin tillsammans med vinprovargänget på slutet
- Sömnsvårigheterna, hjärarytmin jag fick som följd av drickandet. Gikten. Vin-nästäppa. Plufsigheten, den dåliga magen, de missfärgade tänderna
- När jag kände mig besviken på att inte kunna "få mer" på färjesemestern med släkten. När alla gick för att lägga sig, blev jag grinig och gick ut igen för att ta mig några glas till
- Påfyllningar på "All inclusive" hotellen
- Senaste julaftonen då jag rengjorde köket och drack och drack istället för att vara med släkten och se på Kalle Anka.
- Kollapsen vid dotterns konfirmation, det som blev vändpunkten

::::

Jobbig läsning, men det här ska påminna mig själv om att jag aldrig, aldrig ska lura mig själv att jag skulle kunna "dricka måttligt" eller "normalt" eller "som alla andra" (vad nu det är)

Jag läser och läser om din lista. Vet att det främst är för ”din” skull men så fint att du delar. Känner igen många saker.
Stressen kring att inte fått nog.
Och en punkt där man får nog.
Nu är vi förbi den. Jag vet inte om du som jag kan känna att det sista året var en skräck inför insikten att detta måste få ett slut, att nånstans i bakhuvudet förstå det och samtidigt protestera med hela kroppen och själen. Liksom vägra insikten.
Nu är vi där, efter slutet, efter att det har fått ett slut, det vi har utsatt oss för och om man funderar över det en stund är det faktiskt ett litet mirakel. Kram till dig!

...ja-adu Andrahalvlek. Hon var speciell, född under andra världskriget, så stark och bestämd fast samtidigt med så stort hjärta. Hon var som den mamma jag inte hade och jag fick ha henne i mitt liv i 21 år innan hon dramatiskt gick bort, alldeles för tidigt.

Angående listan så tror jag absolut att den fungerar som avskräckande exempel, pallar inte ens nu att läsa igenom den och vet att det finns fler situationer som kommer att krypa fram allteftersom. Hua!

Kram

- - ?

Du sammanfattar det så bra - den där stressen. Tänk vad energi vi lagt på detta - att införskaffa, fylla oss, smussla, gömma och ljuga. Och så punkten där vi fick nog. Det är faktiskt ett mirakel.

Jo, jag känner igen den där skräcken du beskriver. Att det måste ta ett slut. Såg hur jag vid jul postade ett hickande skrämt inlägg här om att maken snart skulle finna den tomma ginflaskan. Och något inom mig VILLE att han skulle göra det, det ser jag så här i efterhand.
Jag vet också hur jag, den kvällen som blev min vändpunkt, klirrade och skallrade med spritflaskorna längst inne i skafferiet. Att jag högaktligen sket i om maken hörde mig...för...jag var nog redo då. To come clean.

Tänker att det är viktigt att vi vågar stanna upp i den tacksamheten också - fokusera på den - istället för skulden och skammen. Fy fasiken vad starka vi är!

- - ?

Dag 12

Behöver skriva några rader om det jag skäms för...fast jag inte borde.

I måndags träffade jag min husläkare angående att jag haft ont i halsen och hosta. Coronaprovet visade negativt och han frågade hur jag mådde. Jag berättade om oron och ångesten jag har över mitt jobb. Över utanförskapet och missförstånden över mina arbetsuppgifter, att jag är anställd utifrån en viss sorts tjänst, men att tjänsten mer och mer kommit att utformas med något helt annat utifrån påtryckningar av medarbetare till chefen under två års tid. Att fler och fler drar sig undan mig, att man inte sätter sig bredvid mig i personalrummet. Att chefen nu inte längre är på min sida, ser inte på mig längre, att jag är luft. Att man haft möten utan mig där man beslutat om mina arbetsuppgifter - att de medarbetare jag är utbildad och anställd att coacha och handleda på organisationsnivå nu sitter i möten med chefen utan mig och går in och lägger in uppgifter i mitt schema. När jag ska göra saker, var, med vilka och på vilket sätt. När det egentligen ingår i den typen av tjänst som jag egentligen har - att vara den som ser över det för alla andra. I höstas blev jag otroligt kränkt, psykiskt och nästan fysiskt (stod för dörren när jag ville avlägsna mig från mitt rum då situationen var ohållbar) på min arbetsplats av en kollega. Det bevittnades av flera medarbetare och utreddes tillsammans med HR-supporten. Det resulterade i en skriftlig varning till den medarbetaren, men chefen tycker att det varit jobbigt med konflikthantering och nu har fler i denna kollegas arbetsgrupper alltså gått samman tillsammans med henne och utövar påtryckningar på chefen. Det har känts så otroligt jobbigt, men jag har velat lösa det.

"Kan vi ha gemensamma planeringsmöten på onsdagarna". "Absolut"
= resulterar i att de åtta medarbetarna har haft ett "förmöte" och kommer med en färdig önskelista över de arbetsuppgifter de anser att jag ska utföra nästa vecka.

"Kan vi mötas upp för kommunikation tillsammans med Personalavdelningen". "Javisst"
= jag får boka in mötet då chefen drog på det och som sedan resulterade i ett enda möte.

"Kan vi ha enskilda möten, medarbetaren och jag, så att vi får till en löpande kommunikation kring behov och blir mer gemensamt lösningsfokuserade". "Ja, svarar chefen"
= bokar upp mig på andra typer av random möten tillsammans med henne på de tider hon vet jag öronmärkt till dessa.

Alla på min arbetsplats bemöter mig inte som luft, jag har också fina och medkännande kollegor, men de arbetar jag inte närmast.
Det senaste året har det varit oerhört psykiskt påfrestande att gå till jobbet. Fast jag försöker att hålla huvudet högt, så TÄR det att inte bli hälsade på, bli behandlad som luft på möten där chefen inte ser på mig en endaste gång, tilltalar mig eller svarar. De gånger jag har sagt ifrån uppgifter som absolut inte är mina arbetsuppgfter, som mina medarbetare velat att jag ska ta på mig, så har jag kallats för oflexibel, så jag har börjat att foga mig i precis allt och det har börjat bli helt ohållbart då så många medarbetare alltid vill ha mer och mer förstås.

Jag räcker inte till och har ingen att återkoppla till. De senaste månaderna har jag undvikit att gå ut till personalrummet på rasterna. Jag har börjat att sova så troligt dåligt, jag har gråtit, haft ont i magen och druckit mer och mer för att döva alla tankar och känslor kring jobbet när jag kommit hem. Mitt hjärta har farit dåligt av detta, fått högt blodtryck, blodfetterna har barkat iväg, hjärtarytmi som resulterat i en ambulansfärd och två långtidsregistreringar som mäter mitt EKG under tre dagar i taget. (Och det har jag inte kopplat ihop med arbetssituationen förrän precis den senaste tiden).

I måndags lyssnade läkaren på mig. "Vad vill du att jag ska hjälpa dig med, sjukskrivning, eller ska vi hjälpa dig att finna andra arbetsuppgifter?". Han skrev direkt ut ett grymt ärligt sjukintyg och sjukskrev mig fram till sommaren. "Du ska inte arbeta kvar där. Och gällande kommunikationen har du försökt få till dialog länge nog nu. Om jag vore du så skulle jag skicka det här sjukintyget per post med en post-it lapp på med orden "Gäller tills vidare".

Jag meddelade chefen att jag var sjukskriven för ångest, oro och känsla av utanförskap på arbetsplatsen. Att jag kommer att ta bort jobbmailen från min privata mobil. I förrgår och igår så SMS-ade hon. Hon vill ha överlämning av mina arbetsuppgifter och veta om jag kommer vara kvar i höst eller inte.

Jag pallar inte att prata med henne, men jag måste. Min läkare ringde igår och meddelade mig igen ett provsvar och frågade hur det var med mig. "Tog det hus i helvete?" "Ja-a.." Han tycker att jag idag ska kontakta facket och berätta för dem hur det ligger till med allt.

Så det borde jag göra. Känner mig bara så "liten" i detta. Jag som brukade känna mig så "kompetent" och "stark"...liksom lösningsfokuserad och flexibel. Nu går jag här hemma och grejjar och fokuserar på min nykterhet, men befinner mig liksom i min egen lilla bubbla.

Vet inte vad jag vill med detta...jag behövde nog bara glänta på locket till detta jobbiga som inte så många vet om mer än maken.
Idag är det en tuff dag mentalt känner jag.

- - ?

Rosa76

Vill börja med att tacka för dina fina inlägg på min tråd och jag hoppas att jag inte drar ner er när jag "älter" runt i mina känslor. Jag tänker som du, mycket skriver jag för att också kunna påminna mig om hur det var och vad som måste förändras. Dina anteckningar "så farligt var det inte" kan jag bocka av nästan rätt upp och ner..Ska klura på den och lägga in en dag. Jag mår faktiskt bra av att läsa det du beskrev, då förstår jag att vi är många som delar detta mönster...

Ang din arbetssituation så har du ju helt klart blivit bortmanövrerad av chef och medarbetare. Svagt ledarskap att inte följa "linjen" och låta medarbetarna få gå runt dig, bedrövligt!!

Jag hade för många år sedan en väldigt stark medarbetargrupp, alla hade jobbat där alltid (typ) och många av dem umgicks även privat. Du vet, mindre stad, där alla känner alla..Jag gick från medarbetare till chef, inget att rekommendera...

Gruppen var stark och det pågick mycket tissel och tassel, under en period undvek jag fikarummet och lunchade aldrig på jobbet för jag blev uppäten..
Det är inte lätt hålla sig stark när förutsättningarna inte finns, min erfarenhet säger bara -LÄMNA... Läkaren som du träffade, det finns inte så många av den sorten! Grattis till mötet!
Fortsätt vårda dig själv så kämpar vi vidare tillsammans! Kram Rosa!

Skam är den klurigaste känsla vi har inom oss och den tar såna märkliga vägar.
För mig som läser ditt inlägg är det din chef och arbetsledare som ska bära skammen.
Under metoo upplevde jag att just det att placera skammen där den hör hemma- var det viktigaste.
Att berätta är ett sätt att börja.
Lite i taget kan du flytta den från dig.
Vi som dricker, tänker jag, är som skam-magneter, vi suger åt oss skam av bara farten för att vi dricker på skamligt vis.
Den skammen är över nu.
Så det är fritt fram att börja förlägga annan skam i rätt låda. Bra att din läkare sett och förstått. Det är gott nog som vittne. Kram.

Har också en fantastiskt husläkare, men har förstått att inte alla har haft samma tur.

Att mötas med respekt för sina känslor och få förståelse för en i längden ohållbar (arbets)situation är mycket värt.

Tycker att du gör det bra som våga ta tag i saker. Nödvändigt, javisst, men det är ändå ett stort steg att ta.

Håller med Se klart om att det är din arbetsgivare, chef och kollegor som ska nära skammen. Bedrövligt är bara förnamnet.

Önskar dig en fin helg och hoppas att allt detta leder fram till ett välförtjänt bättre mående - alla kategorier.

Kram

DetGårBättre

Hej Honungsblomman. Läst igenom lite av dina senaste inlägg här och beundrades över din magnifika lista som du har jobbat fram för att se hur du smusslat och gömt undan för att kunna dricka i fred. Låter ju som ett heltidsjobb rakt av. Kan nog vara bra att ha sådana listor att gå tillbaka till för att se hur fan det ser ut svart på vitt.

Jag har nästan aldrig smusslat. Ett sexpack eller om det var fyrpack 3.5% som jag ville sova på hos syrran då hon inte vill jag dricker där (eller någon annanstans så klart). Bor ju ensam i ett kollektiv och jag vill mest inte träffa andra när jag druckit. Blir ohållbart i längden när man häller i sig och sen inte vill gå ut och träffa någon när man ska på toaletten. Så man använder en hel jävla drös PET-flaskor till det. Värre när man ska spy. Fram med plastpåsar - och de flesta läcker ju lite. Men har man en uppäten chipspåse funkar det bäst. Sen lever man i en annan värld i x antal dagar. Sen ska det städas.

Det är sådant jag borde skriva om i min dagbok för det är ett helvete när man ska "smussla" ut skiten från sitt rum, ner i soprummet. Dock är jag ju väldigt öppen med att jag är alkoholist så nu sist frågade jag jag stört någon och om det luktat något. Jo, jag hade spytt och hostat om natten och tydligen hade en påse läckt så det luktade lite. Hur fan kan man ha hållit på så :) Nu halvt uppstädat. Hoppas du kan stå emot varje dag framöver när alla möjliga tankar vill kidnappa oss. Finns ju en miljon ursäkter för att dricka. Men tror det finns ännu fler skäl till att inte dricka. Rekommenderar Per Holknekts bok. Väldigt intressant. Skildrar så mycket.

DetGårBättre

Glömde det om AA. Det är väl bara att gå dit och hämta dina mynt med tid på. Jag har aldrig brytt mig om dessa och då har jag ändå tagit ett år (20 månader) som mest. Men jag har någon tanke att att dyrka ett mynt inte är min väg att gå. Jag borde se det som ett pris istället kanske. Jag tror ju på Gud och något där säger mig att den inte är viktig i förhållande till annat. Men det är fritt fram att slinka in på AA. Vet inte om du testat några möten och det inte var för dig? Finns bra grupper och klart sämre. Väldigt familjärt och alla vet exakt hur det är. För folk som inte är alkoholister har svårt att förstå och sätta sig in i det hela.

Det du utsätts för är mobbning, och din chef är svag och feg. Förlåt om jag är fördomsfull, men fy för ”kärringar i flock” med en informell ledare i täten. Tuffaste tjejen i rökrutan i plugget. Urrrk ?

Du ska INTE prata med din chef. Du ska absolut inte tvingas svara på planer om hösten. Du ska ta kontakt med facket och sen får din chef ha kontakt med en ombudsman.

Din chef har gjort fel på fel på fel, och du behöver inte känna dig lojal mot henne ett dugg. Den avdelningen måste gå till botten med problemet, du är bara en i raden annars.

Stå på dig! Lägg allt ditt fokus på din nykterhet och att må bra. Och skatta din lyckliga stjärna att du träffade en så bra läkare att du vågade öppna upp om det svåraste svåra.

Om du har ”bevis” i form av sms eller mail så ska du spara undan det för egen del innan du avslutar jobbmailen. Skärmdumpa.

Kram ?

Tack för att du delade❤️ En del chefer är totalt dumma i huvudet, så är det tyvärr. Facket är faktiskt bra på att få väck odugliga chefer. Jag har sett det många gånger på mitt jobb. Du har rätten på din sida här, utan tvekan.

Tack för alla dina kloka och bra inlägg och kommentarer här på ah!

Kram

Ni gav mig perspektiv, styrka och rätare rygg med era kommentarer.

Emil40 - tack för de fina orden. Vi finns ju här för varandra här inne!

Rosa76 - nej, inte drar du/ni/vi ner oss för att vi lyfter det som är tungt. Fortsätt med det. Tråkigt att läsa att du också varit med om en liknande ohållbar arbetssituation. Du har helt rätt i att jag måste lämna. Tack!

Se klart - uj vad de orden du skrev har hjälpt mig denna vecka. "Vi som dricker är som skam-magneter, vi suger åt oss skam av bara farten för att vi dricker på skamligt vis" Det ska jag verkligen ta till mig även i andra sammanhang. Så klok du är!

DetGårBättre - du beskrier din tillvaro så öppet. Det känns som att du på så sätt ser "nykter" på hur din egen resa har varit. Att du är beredd att gå vidare. Ska kika på Holknekts bok, absolut. Tack för tips!
Och mynten kanske inte är så viktiga ändå, mer ett "token" på hur duktig man är, men det vet man ju ändå.
Däremot är jag lite sugen på AA-möten generellt, men de är pausade nu i vårt lilla samhälle

Andrahalvlek - lyssnade helt till det du skrev här - att inte kontakta chefen. Du gav mig insikt. Jag kontaktade det centrala fackförbundet som hänvisade mig till ett lokalt skyddsombud. Jag vet vem hon är och hon har verkligen skinn på näsan. Tänker att jag kontaktar henne på måndag. Tack för att du blev lite ilsk för det smittade av sig lite på mig så att jag också blev mer ilsk - än sorgsen och skamfylld. Kram - du är toppen!

Torn - men tack själv. "En del chefer är totalt dumma i huvudet". Kunde inte låta bli att skratta befriat åt det. Så är det nog, precis som du skriver. Tänkte på dig när jag planterade lite i trädgården idag. Vet att du också brukar fnula lite i trädgården och tänkte att någonstans, i detta avlånga land, så kanske en tillfrisknande allkoholist såsom jag påtar på samma vis just nu.

...

Så mycket kärlek och omtanke!

- - ?