Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Va bra att du berättade för barnen! Jag blev själv påmind av Andrahalvlek om detta. Mina barn vet om att jag har haft problem och att jag har slutat för gott. Det har vi pratat om, men inte riktigt anledning till
varför, och hur illa det varit. Funderar på om dom behöver veta det i nuläget. (dom är 15 och 12 år)

Ha en bra dag!

Kram

Starkt gjort att berätta för tonåringarna. Nu har du ju verkligen stängt dörren till alkoholen. Det låter som att framför allt sonen kommer att ha koll på dina glas framöver. Otroligt imponerande, framför allt på det sätt du gjorde det. Sedan ditt samtal med mannen också. Nu är du på gång.

Som sagt, imponerande.

Kram

Ja-a....hur mycket behöver barnen veta egentligen? Våra barn är ju ungfär lika gamla och jag tänker att de nog inte skulle "förstå FÖRSTÅ" även om man berättade, just för att de ändå är ganska unga. De vet att alkohol inte är bra. Att det skadar. De vet/anar att mamma/pappa intagit mycket/för mycket av det. De får höra att föräldern har beslutat att helt sluta.
Det tror jag räcker för deras möjlighet att ta in och acceptera och förstå...för nu. Där de befinner sig idag.

Jag tänker att barnen, när de kommer upp i myndighetsålder och samlat på sig egen erfarenhet av kanske ambivalens, känsla av kluvenhet inför olika saker, förståelse för att tanke och känsla kanske inte alltid hänger ihop etc., bättre kan hantera det fördjupade samtalet som detta i så fall kräver. Kanske har de då egna frågor kring sig själv, arv-miljö, situationer de har minnen av och som de nu känner att de då behöver reda i.

Så tänker jag i alla fall. Vartåt lutar du? Berätta om beroende, hinta lite, eller inte berätta alls?

Ha en fin måndag!

Kram

- - ?

Så tänker jag i alla fall. Det är lite som med blommor-och-bin-snacket. Man börjar på väldigt plain nivå och avancerar efterhand som de blir äldre ?

Men man kan med enkla ord ändå beskriva varför man har slutat dricka, och framför allt om det är något som bekymrat dem med ens beteende.

Man måste hjälpa dem på vägen att uttrycka det tror jag. Barn är väldigt lojala mot sina föräldrar, och de är också medberoende i allra högsta grad.

Man får ”fiska” lite som jag brukar säga. Ställa öppna frågor. Be dem beskriva hur de tänkt och känt om ens drickande.

Även om det är smärtsamt som förälder att höra tror jag att det är viktigt för tilliten.

Kram ?

Ja, det känns faktiskt som en fantastisk lättnad. Jag inser nu hur mycket den dagliga skammen och smusslandet tyngt ner mig. Just nu känns det som att jag aldrig, aldrig kommer att återfalla till att dricka alkohol (men jag vet att det är lätt att vara kaxig så här i på dag 8).
Men sviker jag mig själv nu så sviker jag även de tre personer jag älskar mest i hela världen, mer än mig själv, mer än livet...och DET känns i dagsläget som att inget vin i världen är värt att göra dem besvikna för.

Visst känns det som en lättnad, att man inte längre är ensam?

- - ?

Mitt crescendo bestod i att jag stod asplakat framför min då 14-åring tillsammans med en för oss båda okänd man som hjälpt mig hem. Detta var en mycket sen lördag/söndagnatt i december förra året. Efter det har jag inte druckit en droppe. Jag gjorde mycket snabbt upp en projektplan för hur jag skulle bli nykter. Jag tänkte att jag ville kunna presentera den för mitt barn så att han verkligen skulle förstå att jag menade allvar när jag sa att jag inte skulle dricka mer.

Numera 15-åringen är inte ett dugg intresserad av min projektplan. Jag har försökt men han vill inte prata om det öht. Däremot är jag fullständigt övertygad om att han tycker det är jätteskönt att jag inte dricker mer och jag tror att han känner sig trygg med att det kommer att förbli så. Nykterheten får liksom vara mitt privata projekt som han INTE vill dela med mig.

Men, som du säger Honungsblomman, har vi ju denna gemensamma erfarenhet med oss för framtiden. Om några år kanske det är dags för ett samtal. Och oavsett så tänker jag att jag nu bevisar att misstag KAN rättas till. Även grova sådana. Misstagen kan handla om alkohol men även vad som helst i livet egentligen. Det samtalet kanske vi har i framtiden. Och då tänker jag att jag kan bidra.

Kram!

Som

Härligt jämförelse med "blommor-och-bin". ?

Tror du har helt rätt där, att ta det lite pö om pö, när det känns naturligt. Imorse stod min dotter och såg så lycklig och söt ut i hallen innan hon skulle åka till skolan. När jag kramade henne hejdå så viskade hon snabbt i mitt öra "Vi är tillsammans nu". Och så ler hon stort från öra till öra. Då "outade" hon precis att hon och den pojke hon "bara är kompis med", promenerat några gånger med och pratar dagarna i enda med på Snapchat, att de tagit steget vidare att säga att de är tillsammans.

Hon kände att det bubblade upp, hon tog chansen att berätta. Lite så tror jag nog att det kommer bli med detta också.

Det finns en grundtillit i vår familj som jag tror (hoppas) inte skadats av mitt beteende. Vi har alla gått igenom olika tuffa saker, men vi har alltid kommunicerat kring de svårigheter som dykt upp. Tror även detta kommer bli ett sånt, i sinom tid.

Kram

- - ?

Åhhh...jag känner verkligen med dig i den situation du beskriver där. Och din son.
Han är nöjd att du beslutat dig för att inte dricka mer. Han visar inget behov av att samtala om det. Men..i och med att du faktiskt försökt, så har du visat honom att DU är beredd att samtala, närhelst HAN känner sig redo. Då finns det ju ingen "outtalad konversation" som ligger där och inflammerar mellan er. Du har visat att du är redo, när HAN är redo. Så fint!

Och du kommer absolut bidra med att visa att alla kan göra misstag, men att alla även har ansvaret och möjligheterna att ändra kurs i livet.

Ha en fin måndag!

Kram

- - ?

Dag 8

Igår var en varm och solig dag. Jag kände mig rastlös, ville UT!
Tog med dottern och for till ett helt nyöppnat snabbköp här i stan. Vi handlade lite goda ingredienser till smoothies bland annat, hon en korsordstidning.

Sedan ville jag på riktigt utforska "dryckeshyllorna". Vad finns det för alkoholfria alternativ nu egentligen? Tidigare har jag bara gått dit för att på sin höjd plocka med ett par flaskor med tonic water. ?

Ujujuj vad energidrycker det finns i hyllorna, vad har liksom hänt? De går helt bort.
Och så allt som har någon form av "låg, men ändå lite högre, alkholhalt" i sig.
Bort går också det som har alltför mycket socker i sig, som olika typer av sockrade "måltidsdrycker" och stora "Festis".
Beslutade mig för att prova:
- Herrljunga Cider (päron)
- Nije Freeno (Zero Sugar - added vitamins, Strawberry & Lime)
- Coops Granatäpple och Lime, kolsyrat vatten
och
- Halmstad Crush" Kaktus och Lime" (Den provade jag igår, den var supergod).

Sedan ville jag gärna ha en Kombucha med Mangosmak från kyldisken.
Men...33,50:-? Var inte det lite dyrt? Jag började gå därifrån och sedan kom jag på det bisarra i tänket.
Dyrt? I förhållande til mängderna av sprit och vin jag brukade konsumera varje vecka?
Jag köpte flaskan, helt utan dåligt samvete och den smuttar jag på nu.

En helt "ny" upplevelse för mig detta, att utforska alkoholfria alternativ.
Det känns lite fånigt, men mest känns det fantastiskt då det liksom är ett rent konkret och fysiskt talande bevis på att jag faktiskt gör detta...på RIKTIGT!

Tar gärna emot tips på goda drycker, vilken är din favorit?

- - ?

Rosa76

har läst ifatt vad du skrivit de sista dagarna, wow jag är så imponerad av dig! Du skriver på ett så fint sätt dessutom! Jag är inte så tuff som du. Jag har valt att säga att jag satsar på min hälsa och då vill jag inte dricka någon a. Ingen här vet hur illa det var och jag klarar inte av att berätta.

Jag tog en långpromenad igår och passade på i min ensamhet att lyssna på alkis-podden. Avsnittet handlade lite om "den frälsta alkoholisten". Jag jobbar mycket med att "visa" min nykterhet genom olika handlingar, men det är främst jag själv som märker det (ha,ha)
Du är grymt stark! Kram på dig!

Grattis till dag 8! Detta går ju fenomenalt? Jag har helt lagt av med "alkolliknande" alternativ såsom a-fri öl, a-fria viner osv. Tycker helt enkelt inte det smakar gott och får avsmak bara av att se det. Cola-zero och Pepsi-max blir det mest, bubbelvatten av olika sorter och smaker, och diverse fruktjuicer gillar jag också. Jag gillar tom mjölk och frågan är om inte ett stort glas iskallt kranvatten är det godaste som finns när jag är riktigt törstig.

Har funderat lite nu och det lutar nog åt att jag tar det här samtalen med barnen lite pö om pö.
När det blir lämpliga lägen, eller om dom undrar och frågar om det. Risken är att om jag vräker på
för mycket, med vidriga detaljer mm så kommer hela området där jag bor veta hur det legat till.
Kan inte vara säker på att främst min dotter "skvallrar" till sina kompisar och då sprids det fort
till deras föräldrar osv. Har inga problem med att nära vänner vet om läget men grannar, barnens föräldrar och ytligt bekanta behöver inget veta. Inte så kul om alla i byn går förbi mitt hus och tänker: fy, där bor den där suputen! ?

Eller så kanske det är bra, dom slipper undra varför jag inte dricker alkohol om man ses på en grillkväll.
Hmm, oavsett, jag tar det lite pö om pö allteftersom tiden går.

Ha en fortsatt bra dag!

Kram

Huvudsaken är nog att, som jag tror att Honungsblomman skrev till Charlie, att barnen vet att föräldern är redo att prata om det när barnet är redo.

Jag tycker att det dessutom är ett bra sätt att lära barnen konkret att det är enorm skillnad på person och vad personen gör.

Barnen får tycka väldigt illa om hur vi betett oss som onyktra - det är okej. Vi tvekar inte på att de älskar oss för att de ogillar drickandet.

Sen kan det bli jobbigt att höra förstås. Alla barn är nog inte så diplomatiska som min äldsta dotter. Hon sa: ”Jag tycker mycket bättre om dig som du är när du är nykter.”

Kram ?

Tack fina du för dina rara ord. De berörde mig verkligen. Jag tror inte att jag är tuffare än du alls. Att säga att vi väljer att satsa på vår hälsa är ju inte fel alls, det är ju det steget vi måste ta för att fortsätta vår ohälsosamma väg.

Att berätta eller inte är ju jättesvårt. Trots att jag berättat om mitt beslut för maken och berättat en hel del, så vet han ändå inte hur "illa" det var. Vet vi ens själva det?
Kan ibland tänka det när jag lyssnar på alkispodden, tar del av biografier, lyssnar på intervjuer etc.
"Sååå illa var det väl inte för mig?".
Och så flashar det plötsligt förbi en scen där jag smugit eller smusslat med alkoholen på sätt som verkligen är utanför ramen för det "normala".
Jag påminner mig själv om att jag måste skriva en lista över alla situationer jag försatt mig i utifrån suget efter alkohol, en lista jag kan läsa igenom varje gång jag tänker "Så illa var det ju inte".

I avsnittet utav alkispodden jag lyssnade på igår, så intervjuade de en fantastisk tjej, Emelie. Hon ställde frågan tillbaka "När vet man om man börjar få ett beroende?"
De svarade så klokt då tycker jag.
"När du känner att du i en situation dricker på ett sätt som du INTE helst vill berätta för någon annan. Som du liksom vill ska vara hemligt".

Då slog det mig att så har jag druckit de senaste åren. (Gud vet hur länge?)
Även när vi grillat och druckit vin tillsammans, maken och jag, så finns det saker jag inte skulle erkänna så lätt.
"Älskling, jag hällde upp vin åt oss båda, men jag ser till att ta glaset som det är några millimeter mer i här! Ok?"
"Jag tog en stor klunk av glaset jag bar i handen när jag gick in för att hämta glazen och fyllde sedan på det till samma nivå igen så att du inte skulle se att jag druckit något när jag kom ut till dig"
"Du vet när du var på toaletten, då tog jag en liten halvmun med vin från ditt glas, eftersom du hade så mycket kvar i ditt glas och mitt var nästan tomt".
"När jag efteråt gav dig en gin och tonic...för "att du är värd det och för att jag älskar dig"...så var det delvis också för att jag själv skulle kunna ta ett glas tillsammans med dig"

En helt vanlig "grillkväll" där ett äkta par delar myser kring lite rödvin och njuter av den fina kvällsolen tillsammans. Suck! (Självförnekelse, den självförnekelsen!)
Näe...är vi verkligen alltid medveten själva om HUR illa det egentligen varit?

- - -

Så fint du beskriver det att du visar din nykterhet genom olika handlingar. Kan du ge något exempel på det?
Jag blir så nyfiken och funderar på om jag kanske gör det också utan att tänka på det, eller om det är något jag skulle kunna tänka på att göra.

Du är OCKSÅ grymt stark. Vi är GRYMMA!

Varm kram till dig!

- - ?

Tack för ditt gulliga grattis till dag 8. Ja-a..det känns faktiskt fantastiskt hittills. Känner mig ?!

Lutar också åt Cola-Zero faktiskt...och just mjölk. (Klart underskattad dryck ju. Har till och med unnat mig att dricka lite oboy på morgonen. Det känns busigt och smakar tryggt på samma gång).

Kunde inte låta bli att le lite när du beskrev "och så kommer hela området där jag bor veta hur det legat till". "Fy, där bor suputen". Så rart beskrivet på något sätt. Jag hoppas ändå att din oro för vad DE ska se, inte speglar vad du tycker dig SJÄLV se...dig själv som en f.d. suput.
Jag klurar själv på hur jag ska "definiera" mig framöver. Just nu känns det främmande med alla konstiga epitet.Var jag riskberoende, suput, alkis, en kvinna som inte kunde hantera alkohol? Hade jag ett beroende, var jag konstant packad eller hade jag inga "verktyg" att hantera min sjunkande självkänsla etc. etc.
Just nu försöker jag att inte fokusera på det, det är egentligen inte viktigt. Det enda jag kan konstatera är att jag hade ett problematiskt förhållande till alkohol och att jag nu hanterar det genom att inte dricka alls. Det får liksom vara gott nog.

Ha en fin dag, Torn! Solen skiner lite här, hoppas att den gör det där du bor också.

Kram

- - ?

På pricken, det är beskrivningen av din och makens helg kvällar. Att alltid ta lite extra, att se till att det inte är för lite i glaset, att ha överblicken och registrera vad som finns att tillgå, att... att...

Framför allt att alltid passa på. Att inse att man behöver mera för att vara på samma nivå. Att vara livrädd för att kvällen (alkoholen) ska ta slut = sluta serveras/erbjudas.

Puh!

När man läser det blir det förstås uppenbart att det inte är normalt.

Tack för påminnelsen och grattis till nio dagar nu, om jag räknat rätt.

Kram

...din dotters kommentar. Det visar så mycket på att ni har en fin relation där hon vågar vara tydlig mot dig. "Jag tycker mycket bättre om dig själv när du är nykter".
Jag kan verkligen tro att det är så för de allra flesta barn (finns nog undantag, där vh är mer "tillgänglig" vid onykterheten, än annars).

Den fråga som kvarstår är ju egentligen hur mycket vi SJÄLVA tycker om oss själva när vi är nyktra!
I alla fall är det något jag själv måste fejsa nu när jag är nykter. Att fortsätta ta steg för steg att ta hand om mig själv, säga vänliga ord till mig, visa mig själv omtanke på olika sätt.

Ha den finaste tisdagen i Maj!

Kram

- - ?

Dag 9

Jag känner hur jag börjat bli mer törstig. Som att kroppen nu tar chansen att kompensera för alla år av inre uttorkning. Jag känner också hur jag saknar att inte "pyssla med ett glas", bredvid mig. Som nu när jag sitter här och skriver. Det är inte ett alkoholsug jag känner, utan just som en rent fysisk saknad, den nakenhet som kan kännas på ringfingret när man tar av sig vigselringen för att skala potatis t.ex.
Jag tillåter mig att hämta mig ett glas med Proviva. Finns inget syfte med att vänja sig av med även detta, dricka på regelbundna tider etc. Jag inser att jag är helt störd angående mängder, sammanhang och tider.
Jag måste börja lyssna på mina egna signaler och vara snällare mot mig själv.

Idag ska jag beställa kombuchasvamp och göra egen kombucha sedan. Något annat att fokusera på. Ett litet projekt. Det blir bra för min rastlösa själ.

Proviva-skål på dig! Du är fantastisk!

- - ?

Godmorgon! Full sol här hos mig, ☀️ Det där med suputen skrev jag på lite halvt skoj. Det jag vet däremot är vilka överdriva och hemska historier det florerar bland många i området där jag bor. Ett litet rykte kan bli hur stort som helst.
Hade tex en nära granne som drack lite för mycket, och visade det genom att ofta gå runt med en öl i handen. Jag som kände honom lite mer, visste att han var genomsnäll och inte ställde till någon skada för någon annan än sig själv. Men vilka historier jag fick höra från andra? Saker som jag visste var rent påhitt.
Tex, att en gång när jag såg att han hejade glatt på ett barn som gick förbi. Senare fick jag höra från andra att han minsann var en hemsk pedofil pga detta.
Jag var dock väldigt noga med att inte ”skylta” med att jag dra drack, så det är lugnt för min del.

Kram

Dag 10

Igår åkte trädgårdsbyxorna på, för första gången på mycket länge och jag rensade ogräs som om livet hängde på det. I öronen kopplade jag in ljuduppläsningen av boken "Jag som var så rolig att dricka vin med" av Rebecka Åhlund. Jag kände igen mig i mycket av det hon beskrev. Hon gav en bild av AA-gruppen "Fight Clubs" medlemmars gemensamma drag. Som...lite narcisstiska, ständigt strävande framåt, otåliga, rastlösa, strävande efter "något mer", att ha svårt med tilltro till andra omkring sig, att gärna skylla på andra om något går på tok. Faktiskt så var det nästan plågsamt att höra, för det tror jag absolut är en del av mig också, även fast jag inte är framme att riktigt acceptera det ännu och framförallt inte se vilka konsekvenser det gett i mitt liv.

Åkte sedan iväg och handlade lite med maken. Vi åt pizza på en tom pizzeria och jag kunde lyfta en del av de reflektioner jag fått hittills, genom er på forumet, alkispodden, boken etc. Han diskuterade MED mig denna gång, hade inte den oroliga, flackande blicken längre. Sakta men säkert börjar vi kanske närma oss ett gemensamt förhållningssätt till beroendet.

Idag skiner solen. Jag ska gå ut och gräva ner lite lökar och ska vara i NUET så mycket det bara går.

Ha en fantastisk onsdag!

- - ?

Rosa76

försöker jag visa min nykterhet. Jag tränar på min närvaro, helt enkelt. Visst har jag lyssnat innan också men med alkoholens inverkan har jag samtidigt stått och funderat på när jag kan "smita undan" och svepa resten av glaset. Jag har varit irriterad när jag kommer hem för ungdomarna prockar på min uppmärksamhet och vill prata. Det finns ingen plats för mig att smita undan...för att boosta.
Jag kan köra bil nu på kvällarna, jag blir inte irriterad när frågan kommer om jag kan köra. Jag tar tillbaka kontrollen över lovade saker, kommer ihåg att packa gympakassen, kommer ihåg att ta ut brödet ur frysen eller hänga upp de där kläderna som någon "absolut vill ha rena till nästa dag"...
Med a i kroppen är det lätt att glömma det som jag sagt:
-Jag fixar det innan jag går och lägger mig, gumman!

Tack för inspirerande läsning, honungsblomman