Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Åhhh...på så sätt. Vilket viktigt arbete du har! <3 Ville själv utbilda mig till psykolog efter gymnasiet och lästa A-D i Psykologi bland annat. Så intressant.

...den fiiina, fiiina....X år lagrade på ekfat etc. Så mycket ångest jag försökt att lindra med den. Men duuu....det är slut med det nu för vår del och vi måste förlåta oss själva och gå vidare. <3 Jag har alkohol kvar i huset. T.ex. snaps från midsommar bakom mjölken i kylskåpet. Inte blivit lockad av den alls nu. (Men jag ska byta plats på den känner jag nu när jag skriver om det).

I fredagskväll bestämde jag mig för att öppna en flaska vitt vin. Jag hade tända ljus och hällde upp två mindre glas vid köksbordet. Läste en bok samtidigt. Hade kunnat ta te, men verkligen bestämde mig för att prova att dricka vitt vin.

Och...jag kände att jag direkt började tänka mer på vin igen. Så när sedan lördagskvällen kom så öppnade jag en flaska rött vin och drack ett glas medan jag lagade maten till tonerna av jazzmusik. Visste med mig att jag gjorde det för suget. Sedan drack jag ett glas till maten och maken fick två glas av det också.
Gillade inte mig själv efter de glasen.

När jag vakande på söndagen var jag så YR så att jag fick gå och hålla mig i väggarna. När jag reste mig upp ramlade jag helt omkull vid ett tillfälle och höll flera gånger på att tappa balansen och rasa ihop. Trodde det var baksmälla - trots två glas, men yrseln höll i sig långt in på eftermiddagen. Det var otroligt olustigt.

Det jag har lärt mig är att det inte ÄR mysigt att sippa ett glas vin på freagskvällen, lördagskvällen.
Att jag verkligen sänkt toleransnivån under dessa sex-sju veckor och det känns toppenbra.
Att jag verkligen blir förändrad av alkoholen. När alkoholen var min vardag så tyckte jag inte att jag kände så stor skillnad. Nu känner jag hur jag blir tröttare (somnade på soffan), mer pratsalig och gränslös. Fy för det.

...tills jag började jobba igen. Begränsat drickande till en början, sedan stegrande.
Skäms. Vet inte ens om jag vill sluta. Vet att jag borde. Känner mig självisk och som en svikare inför er och min familj.
Jag som trodde att jag var så stark.

Har du läst igenom din tråd igen? Vad var det som gjorde att du ville sluta? Har det förändrats? Det är bara du som vet vad du vill. Vi på forumet finns här om du vill bolla tankar! ? kram

...att jag förstörde det för mig själv, för min familj igen.
För nu får jag erkänna för mig själv att detta även påverkar min familj, mina omtänksamma, vackra och förståndiga tonåringar.

Jag har FORTFARANDE inte pratat med maken, men nu ska jag göra det.
Faktiskt. Ni som har läst tidigare om min historik med honom som "alkohol-feeder" har sett mina rätt klena ursäkter till att inte prata öppet med honom om detta.

Jag är nu sjukskriven några veckor och maken arbetar hemifrån, så det passar bra att lyfta min alkoholproblematik med honom medan barnen är i skolan imorgon. Jag måste, måste, MÅSTE!

Och jag inser att det är ett HELT nyktert liv jag måste sträva mot (när jag skriver detta känns det som att det är en annan person som skriver det...det har inte sjunkit in ännu, men det är så det får bli). Jag har visat mig själv att jag inte hanterar att "dricka måttligt". Att det snarare eskalerar efter en tid och då är det avhållsamhet som gäller.

I söndags nådde jag mitt djupaste, djupa....så plågsamt att jag har svårt att beskriva det här på forumet, men jag känner att jag måste göra det för att komma vidare i processen. Jag som, oftast yrar till mig på 2-3 glas rödvin per kväll, fick nu spel och började klunka både gin och konjak i köket. Jag brydde mig inte ens om att det nog skallrade skvallrande om flaskorna.

Jag såg makens flackande blick på morgonen "Du somnade som en stock där, hur gick det, behövde du spy i natt? Jag låg bredvid dig här vid soffan till 02.00 med gick sedan upp och lade mig".
Dottern....som inte kramade mig som hon brukar göra på morgonen. Bara ett kort "Hejdå mamma"...jag som fortfarande låg i soffan.
Och sonen som kramade om mig på eftermiddagen. "Vad hände egentligen i natt, mamma? Jag såg att du hade en spyhink bredvid dig".

Bortförklaringar, att jag plötsligt börjat må illa av random orsak, men de upptäckte med största sannolikhet mitt sluddrande tal och konstiga rörelsemönster redan innan. Att jag gick ifrån kalopsen efter att ha bett maken ta över...kalops som jag sedan inte åt med familjen eftersom jag redan sov helt utslagen på soffan.
Dotterns konfirmationsavslut vid köksbordet där jag skrivit ett "fint kort" till henne - som jag skämdes så otroligt över att läsa dagen efter. Handstilen. De onyktra bokstäverna och orden. Att jag inte ens mindes hennes reaktion när hon öppnat paketet. ATT hon öppnat paketet.
Jag skämdes så mycket när jag läste kortet jag skrivit dagen efter. Renskrev det varsamt på ett kort med likadant tryck och ersatte några ord och meningar till andra, nyktrare, dagen efter och stack tillbaka det i kuvertet och lade tillbaka det på hennes rum.

I måndags beslutade jag mig sonika för att bli helt nykter. På riktigt denna gång. Idag är det alltså dag tre.

Och imorgon MÅSTE jag prata med maken.
(Maken som är min livlina till alkoholen, som tidigare sagt att han skulle lämna mig om jag började röka, att han inte skulle kunna ha sex med mig om jag blivit våldtagen. Den mannen ska nu få höra av sin fru det han redan vet, att hon är alkoholist.) Och tårarna och skammen bränner redan i kroppen.

GE MIG STYRKA!

Jag har läst tillbaka lite i din tråd. Vi är ju många som du! Du är inte ensam om att skämmas och om övertramp i relation till barn, och tonåringar. Vilken viktig sak du kommit fram till, att berätta för din man men allra mest insikten om att sluta. Att inte skämmas över sig själv är min största insikt och ”vinst” med nykterheten. Sen finns hundra till, Men när man förstår all den skam som lagrats av autopiloten så blir det så tydligt vilket ovärdigt liv det är att vara alkis. Du och vi är värda bättre. Ta en dag i taget. Strunta i när det känns tråkigt eller segt. Det här är inte rolighetstävling utan en plan för att ett värdigt och bra liv. Kram.

Ut med alla tankar, skämmiga eller inte, i ljuset! Och givetvis ska du prata med din man - det finns ingen annan väg än framåt! Nyktert!

Jag firade dag 80 som nykter igår, fast jag kom på det först idag. Så självklart känns det att inte dricka. Jag vill inte dricka. Det känns som ett av de bättre besluten jag har tagit i mitt liv. Absolut topp 5 ?

Men du måste hjärntvätta dig! Tvätta bort varje spår av begär till alkoholen. Och det gör du med fakta, fakta, fakta. Börja med att söka på alkohol och hjärnan på Yotube. Craig Beck är bra på Yotube också.

Styrkekramar i massor till dig ?

Tack för dina ord! Ja-a.. det är ju verkligen så. Steg för steg. (Fast just precis i detta nu, när jag står här i köket och gör klart middagen, så är suget sååå starkt. Fokuserar på er här istället och gnager på ett halvt äpple. Kram tillbaka

Wow, wow, wow till 80 dagar. Snart ett kvartal. Starkt beslutsamt!
(Dit ska jag också!)

Tack så otroligt mycket för tips. Funkar så bra för mig att liksom söka fakta och teorier för att förankra min beslutsamhet i. Har nu sökt upp Craig och ska sätta mig när det blir lite lugnare i arbetsrummet och lyssna med hörlurar. Har också samlat lite pins på Pinterest om vad alkoholen gör med kroppen.
Var det du som skrev om "HALT" också? Glimtade till det precis bland uppdaterade kommentarer och alla fyra "tillstånden" stämde in på mig just då och jag förstod varför jag kände sånt otroligt sug. Ett äpple som sagt, och så ensamheten i köket utbytt mot att skriva lite med er här inne och vips känns även ångesten lite bättre. Och piggare blev jag av fruktsockret minsann. Kommer att klara även denna kväll utan Mrs Alco som håller mig i handen.

Varm kram tillbaka!

...faktiskt! Igår kände jag mig så karsk att berätta för maken om mina alkoholproblem att jag var beredd att liksom nästan kläcka ur mig det i köket när vi lagade mat, strax innan pastan var färdigkokt och barnen skulle komma ner och äta. Hejdade mig liksom. "Bättre att få gott om tid i morgon!"

Men huaaaa!
Hur börjar man liksom?

"Hej älskling, mitt namn är...ja-a...det vet du väl nu efter 27 år tillsammans. Men...ehhh...jag är alkoholist"
eller
"Jag super som fasiken och det är slut med det nu. Är det nåt du ska ha från affären, jag sticker och handlar nu"
eller
"Här....vi leker "Hänga gubbe". Gissa bokstäverna. Ja-a...det var två L i ordet. Ja-a.....där fick du till två "O" också. kan du gissa vad ordet är. Nähäe...inte.!? "SIsidårja, vad blev det för ord. ALKOHOLISM ja. Frågor på det?"

Fyfyfyyyyyyy....

Gör det inte så svårt för dig, även om jag vet att du våndas. Jag väntade många veckor innan jag berättade för äldsta dottern. Att inte berätta kändes som att ljuga.

Jag bestämde tid och plats. (Jag visste att vi skulle vara ensamma i bilen. Väntade medvetet tills det var motorväg.)

Jag hade bestämt mina inledande meningarna: ”Jag har en sak att berätta för dig. Jag har slutat dricka alkohol. Jag har insett hur dåligt alkoholen är för mitt psykiska mående, så jag har slutat dricka.”

Sen frågade hon lite och jag svarade. Hon kommer aldrig få veta hela sanningen, det mår inte hon bättre av. Hon är glad och stolt över mig, och genom att vara nykter visar jag henne att jag menar allvar.

Ja, det var jag som skrev om HALT, och det är en bra taktik att ta till. ”Stopp och HALT, vad i mitt mående just nu triggar suget?”

hoppar in lite här, sett dig lite här och var i forumet :)
Vad starkt och bra av dig att du vågar se din botten och göra något åt det!!
Jag ville bara skicka lite pepp, för jag reagerar lite på skammen du känner inför din man. (Och jag såg lite rött vid det där med våldtäkt, har han verkligen sagt så till dig? Sett såhär helt utan kontext låter det som en helt vidrig sak att säga till någon, wtf?! Men jag har ju ingen aning om hur eller var det hör hemma). Jag kan såklart relatera helt och fullt till skammen, den lever jag fortfarande i till och från efter 1,5 år nykter. Men jag vill skicka en liten tanke om att du kan släppa in andra perspektiv också. Ditt drickande är ju framför allt ett destruktivt beteende du har utsatt dig själv för, ni är två om att skapa situationen där ni inte redan pratar öppet med varandra, och det är ju främst du som måste förlåta dig själv. Jag tänker att det är ett jättefint förtroende du kan ge honom, om ditt mående och ditt val att må bättre, och det finns det ingen skam i.
Du är stark och nu blir du ännu starkare. Heja dig!

Rosa76

det knyter sig i magen. Jag kommer ihåg en gång, jag drack på för att jag visste att jag inte skulle kunna dricka när mannen kom hem. Det slutade med att jag precis klarade hålla ihop det under middagen sen var det som a-ruset gick rätt upp i huvudet. Jag blev så full, lyckades ta mig i sängen utan att de märkte något. Med en hink jämte sängen så skyllde jag på att det gick "kräk-sjuka" på jobbet, jag måste ha blivit smittad.

Jag drack nästa alltid utan att det märktes på mig, även om mängden var enorm på slutet. Jag kunde gå och lägga mig och känna mig lagom lullig men med tanke på hur bakfyllan yttrade sig så var jag nog snarare fokuserat packad.

Dina mönster måste också brytas. Kan du inte bara säga något i stil med..-Både du och jag vet, att jag har svårt att hantera a, det måste bli ett slut på detta nu. När du köper hem a så har jag svårt att motstå så du måste sluta med det.
Tänker på dig honungsblomman, vi har tabbat oss, helt klart! men "Vi är våra val", dags att välja om! Kram på dig! Rosa

Hej
Jag tycker att Denhärgången uttrycker det väldigt bra i sin kommentar här ovan.
Nog är vi ensamma och ansvariga för oss själva men i en parrelation är man två om i princip alla problem.
Det är möjliggörande och ”blundande” eller inte- som styr båda parter. Jag tänker att skammen är så stor över drickandet att vi gärna tar till oss en extra släng. Vi är inställda på att vi gör fel, när vi dricker, så till sist är allt vårt fel. Men det är inte sant! Att resa sig upp och se sin- men också andras del i våra livspussel är nog en del av den nyktra resan.
Kram!

.....jag och maken har haft ett riktigt, riktigt bra samtal som avslutades med en lålng, lång kram från hans sida.
Nu ska vi hälla ut slattarna från kartongvinerna tillsammans och han ska bära ut allt som har den minsta anknytning till alkohol - ut från skafferiet till en plats han inte berättar för mig.
...

Känns konstigt att hälla ut vinet, men såååå skönt. Första steget till resten av mitt nyktra liv! <3

Det var ett tag sedan sist. Vill ju säga välkommen tillbaka även om det är med dubbla känslor. Bra att du tagit nya tag.

Nu hann jag ju precis läsa att du pratat med din man. Bra där. Det låter som att ni har exakt samma strategi som vi har. All alkohol inläst och endast mannen har nyckeln.

Håller tummarna för att det kommer att kännas lättare nu. Mannen vet och ingen A tillgänglig. En mycket bra början.

Lycka till, Honungsblomman!

Kram

...mest för att minnas dem för egen skull.

"Ställ frågor till mig och alkohol".
Den perplexa minen.
Och så kom frågorna till slut.
De som vi väntat på att få ut ur luften så länge.
För visst HADE han märkt, i alla fall på sista tiden, att det minskat i kartongerna. "Jag har ju begränsat inköpen". Där var vi lite oense, det är inte min bild av situationen, men det spelar ju ingen roll.

Vi pratade om vad det kan bero på. (Att fly från alla oroande tankar/att utstänga allt omvärldssurr och kunna känna mig mer i "nuet").
När och HUR jag drack, ville jag inte berätta och han ställde heller inte så mycket frågor kring det.
Han protesterade när jag kallade mig själv för alkoholist, att jag har ett missbruk. Började jämföra med att jag inte skulle se mig som det om vi bodde mer "Medelhavskt".
"Vet du vad du gör nu?" frågade jag. "Du försöker avdramatisera och försköna bilden av verkligheten".
Vi pratade en hel del om hans medberoende. "Jag har ju givit dig vin för att jag märkt att du känt dig nedstämd, för att få dig att slappna av, när du frusit på vintern...jag har inte menat något annat än omsorg. Jag känner mig skyldig": Jag sade att skulden var min, att det var mitt val att dricka det han gav, mitt val att inte säga ifrån.

Men...når vi samtalat i drygt en och en halv timma så märkte jag att han inte riktigt hade förstått djupet av detta, delvis för att jag skamset undvikit att berätta de jobbiga detaljerna. Hans bild av mig var att jag dricker ungefär 2 glas rödvin varje kväll...när det egentligen har varit mer och starksprit inblandat också. Av någon anledningen uppehöll han sig mycket kring vad jag föredrog, vin eller sprit och när jag frågade honom om varför så kunde jag inte svara på det närmare än att rödvin var det som gav mig lugnet, att spriten fick mig att må fysiskt dåligt på olika sätt, men att jag tagit till det när det andra inte funnits. "Om det hade funnits mer lådvin hemma än det gör, skulle du ha druckit det också då". "Ja, det hade jag nog gjort". Mitt svar tycktes förvåna honom enormt.

Jag ville få honom att förstå allvaret, att det inte rörde sig om ett "kontinentalt drickande" utan att det var mer än så, men skammen över söndagen brände i hela mig. Jag förstod att han skulle se på mig annorlunda efter att jag berättat om det. "Vad är din vändpunkt?" frågade han. "Fundera själv på det en stund, fundera på mig och vad som hände i söndags medan jag går på toaletten". Jag trodde på riktigt att han skulle lyfta det själv, hur jag legat i soffan med spyhinken bredvid, sovit mig igenom dotterns konfirmationsfirande, men så var det INTE.
Jag beslutade mig för att berätta, med risk för att han skulle ändra sin syn på mig för alltid.

När jag berättade att jag druckit gin och konjak i köket när jag lagade maten, att jag sedan vid middagstid började bli så berusasd att jag bad honom hälla av vattnet från potatisen och lägga över kalopsen i en bunke. Det hafsigt skrivna kortet till dottern. Han berättade att jag sade till barnen att jag ätit, att jag suttit vid köksbordet och hängt med huvudet över en tom tallrik. "Jag visste att du inte hade ätit, men trodde att du var nedstämd bara". Jag berättade då att jag inte mindes något av den stunden, men när han berättade om vad dottern sagt, vad jag svarade, så hade jag ett svagt minne av det. Jag sade att jag ju kände att kroppen inte var med mig, att talet och tankarna inte var med, att jag ville bespara familjen det och att det var orsaken till att jag gått in och lagt mig på soffan. Det chockade honom och han blev förbannad. Nu var det liksom sagt. Han berättade att jag verkat irriterad när han råkat hälla ut mjölk över bordet, duken och dottern, men att psalmboken klarat sig. Det har jag inget minne ALLS av, utan var förvånad när jag på morgonen märkte att duken var fuktig i kanten.
"Jag märkte INGET på dig, inget alls" sade maken. Jag ställde flera frågor, om det verkligen kan ha stämt. Jag var ju verkligen PACKAD på riktigt. "Ja-a, nu förstår jag det, men jag trodde bara du var nedstämd".

För att det inte ska bli värre så kommer jag inte att dricka mer sade jag. Jag berättade om forumet, om ert stöd, visade honom upplägget här inne, programmet, läste högt från min egen tråd och urplock från det ni kommenterat. Han lyssnade och ställde frågor.
Jag verkligen drog ur frågor ur honom tills det inte fanns några frågor kvar. Vi satt helt trötta och urgråtna i soffan. Han kröp in mot mig och kramade mig länge, länge. Jag kände mig så tacksam och så innerligt, innerligt trött.

Vi kom fram till följande:
INGEN alkohol på 90 dagar
INGET kartongvin i skafferiet
ALL alkohol borta från skafferiet
Att jag fortsätter med programmet här på alkoholhjälpen.
Att jag återkopplar till honom hur det går och att han FRÅGAR det han undrar över.
Att vi börjar ta promenader tillsammans, dels för en möjlighet att samtala kring brännande frågor och för hälsoaspekterna av den ökade konditionen i sig.

Sedan gick vi ALL IN på att tömma skafferiet. Lådvinerna, det som var kvar av dem, åker maken ut med till sin far. All öl, gin, vinflaskor, konjak etc. lyftes ut. Han hämtade sedan flera låskolvar och monterade in dem i vår gamla skänk i hallen. Där ställde vi sedan in hans dyra whiskey, konjak och några äldre vinflaskor etc. etc.
"Jag tar hand om nyckeln" sade han och det är precis så vi ska ha det. Jag städade sedan i ordning i skafferiet och vi satt och drack lite te och åt smörgås när tonårssonen kom hem. Nu är både han och jag helt SOPSLUT här. Jag känner mig otroligt trött och kommer att lägga mig här på soffan, nu SPIKNYKTER, och ta en välförtjänst tupplur.

Tack alla ni fina som stöttar andra och mig på vår mödosamma resa. Jag kommer att skriva här inne varje dag till dag 90 åtminstone.

Kram från en trött och tacksam nyktergal

- - ?

...ju. Ville skriva det för att liksom komma ihåg det. En viktig dag. En vändpunkt. Dagen jag berättade för maken. "Came clean"...i dubbel bemärkelse. <3

- - ?