Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

av första storleken får du av mig, Stigsdotter. Den öppenhet du visar här, är en fin grogrund för ditt bättre liv, det känns i dina rader. Behöver precis som du gjort, teckna ned ordentligt vad som händer i mitt liv, och hur alkoholen förstör det. Ska också öppna en ny tråd, som ska bli början på resten av mitt liv. Din berättelse grep mkt tag i mig, även om jag inte växt upp med alkoholiserade föräldrar. Däremot har deras beteenden varit mkt likartade. Jag hoppas du och jag ska följas åt i vårt sökandet efter ett liv utan gift.
/Fenix

på din egen tråd Stigsdotter och kan berätta att jag känner igen mig i din inledning. Dvs jag vlle också att min mamma skulle skilja sig från min alkoholiserade far. Det gjorde hon sedermera - när jag i 30-årsåldern. Jag drack också i de unga tonåren men sen blev jag mamma själv och vände väg i mitt liv.
Jag finns här som medberoende men skriver i många trådar som du kanske sett. Jag har reflekterat över dina inlägg och när jag läser det här första i din egen tråd tror jag att några pusselbitar faller på plats. Och då är det förstås "mina" pusselbitar i min föreställning om dig och ditt liv...

Här på forumet väver vi, i min föreställning en stor gemensam väv av livsberättelser samtidigt som vi beskriver, betraktar och begrundar vår egen och väver vidare på den.... Jag (vi?) skapar mina/våra (egna) bilder av varandra och varandras liv.... Mycket lärorikt är det för mig att få dela andras tankar och erfarenheter och att ha en plats med en riktning mot omvärlden för mina egna resonemang.

Jag vill gärna följa dig i ditt sökande. / mt

Lisamari

Vad spännande att få följa med på din resa, tackar. Det är ju så mycket likheter och att både läsa och skriva är ju en hjälp, när man hittat viljan att leva nykter. Jag blev väldigt rörd av din berättelse.

Kram
Lisamari

Stigsdotter

Det känns bra att ni finns här, delar med er och stöttar! Jag blir lite nyfiken på Mulletants reflektioner och intryckspusselbitar - nog är det lite spännande att reflektera över alla olika människor som finns representerade här. Idag såg jag många lite halvtrasiga människor på väg till och från jobbet, de finns nog alltid där men just idag lade jag märke till dem och mötte ordentligt blickar. Tänk om någon av dem är en av alla dem som delar med sig av sitt liv på forumet tänkte jag...

Min man har rest bort ett tag, kommer att vara borta nästan en vecka. I källaren står två vinboxar och i normala fall hade jag öppnat den ena redan igår när han hade åkt - nu har jag ju flera dagar på mig att dricka upp den. Förresten är det andra upplagan av boxarna, jag har redan druckit upp och ersatt dem en gång.

Jag behöver inte dricka vin. Jag skall klara av att steka pannkakor och ta hand om mina eftermiddagströtta småttingar ändå! Igår och idag har jag druckit en flaska av något 5%-igt. Det är precis som om jag måste "passa på" bara för att han inte är här. Jag försöker tänka på vad som händer när jag häller i mig massor med vin och vad mycket dumt jag gör när jag sitter här i min ensamhet när barnen lagt sig. Och vad pyton jag mår dagen efter när man ju bara måste bita ihop - med småttingar går det ju inte att ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Visst kan det vara vettigt att utvärdera alla glas jag tar? Jag försöker att verkligen känna efter: känns detta verkligen så bra som du trodde, blir allting verkligen bättre? Jag noterar med eftertryck att jag börjar gäspa tidigare på kvällen med ett glas innanför västen - är det bra det?

Jag äter sedan en tid tillbaka Naltrexon, testade Campral först men tyckte inte det gav någon effekt. Jag har nästan helt slutat dricka - kaffe. Vill numera bara ha "finkaffe", automaten på jobbet dissar jag helt. Alltid något, kaffe är ju inte heller jättebra för kroppen :-)

Nu ska jag brygga en kanna te och se om det finns några glasstrutar kvar i frysen - någon last måste jag väl få underhålla?

Ha d gott allesammans!

Stigsdotter

...gör väl ingen skada?" vad stolt hans föräldrar måste känna sig när de ser sin son intervjuas i rutan (not!)

Jisses! Ser ett inslag på nyheterna som handlar om en gymnasieskola i Skövde där det finns "en tradition" att eleverna festar hela natten innan skolstarten och sedan kommer berusade till första dagen. Tydligen kom 300 ungar till skolan efter att ha festat, 50 stycken skickades hem...

Som vuxen måste jag ta mitt ansvar, jag vill inte bidra till att mina barn får en sådan syn på och så lite respekt för alkohol!!

gör mig upprörd. Jag registrerar och funderar mycket över hur exponerade vi är för alkohol överallt och i "alla" sammanhang - i familjeprogram på TV på vardagar t ex. Fast där har skolan satt engräns tack och lov hoppas många föräldrar tänker som du och gör en samlad insats nästa år! / mt

Stigsdotter

...har jag då verkligen inte. Maken är ju bortrest sedan mitten av förra veckan. I normala fall hade jag köpt mig en BIB att snutta på i min ensamhet men bestämde mig för att inte göra det. Istället har jag tullat på vårt förråd med 3,5:or och det är ju inte så farligt! (ja, ja, läste någonstans här att det kan klassas som lite "underhållsdricka" mellan bläckorna eller nåt, men i alla fall...).

I lördags var det ju lördag och jag hade ju varit duktig och inte druckit (lögnare) på länge. Vin var det dessutom nästan två veckor sedan sist. Beslöt mig för att dela en flaska till tacosmiddan. Och det gick ju bra. Drack bara halva och tänkte spara resten till maken när han kom hem så att han skulle se vad duktig jag var :-/ barnen och jag somnade framför en film - mysigt!

På söndagen stod ju den där halvflaskan där och ropade och då hällde jag i mig den med och sedan behövde jag fylla på med x antal munnar ur diverse flaskor vi har hemma. Det är precis som att när den första spärren släppts så faller alla goda intentioner och armen lyfter drickat till munnen utan att skallen hinner reflektera och kanske säga stopp. Att maken skäller för att det bara blir slattar kvar i alla flaskor eller att jag bestämt mig för att sluta dricka eftersom jag ibland får konstiga anfall i magen - detta var helt bortblåst.

Jag mår bra idag i alla fall, ja förutom att jag gnisslar tänder över min dåliga karaktär. Tog ölflaskor och den tomma vinbuteljen till glasinsamlingen istället för att lägga den i vår soptunna, skall gå till systemet och ersätta dem idag innan maken kommer hem. Inte för att det egentligen skulle vara någonting konstigt med att jag dricker en flaska vin över helgen, men men, nu är det som det är. Jag är ju alkis och då ska jag inte dricka. Punkt. Kanske kan jag glädja mig åt att jag i alla fall på lördagen försökte tänka igenom och analysera varje klunk: hur god är den egentligen, behöver jag den eller hade jag kunnat vara utan den osv. På söndagen var detta resonerande inte närvarande alls...

Nu oroar jag mig också för att jag skall få ett "maganfall" igen. Att oroa sig är inte heller vidare bra för magen.

Nåväl, idag skall jag vara nykter!

Stigsdotter

...till att inte dricka när man är ensam: igår trillade min lilla unge och slog sig mycket illa, jag som hade druckit till middagen kunde ju inte köra till sjukhuset. Fast jag undrar om jag inte hade gjort det i alla fall om jag hade blivit tvungen? Det hade ju verkligen varit lyckat. Som tur var kom en granne förbi och såg blodbadet, tryckte in oss i bilen och körde till sjukan.

Kände mig bra som bara drack halva flaskan men räknar inte de diverse spritskvättarna som slank ned. Jag kan inte dricka, hur ska jag hitta motivationen?

Jag ser mer och mer hur stort inflytande och stor plats alkohol har i vårt samhälle. Den är överallt och känns verkligen som det är drickandet som är normen. Normala människor klarar av att dricka normalt, vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse.

ove

Hej!

Jag är själv heltidsarbetande samt fritidspolitiker men har svårt med att klara gränser med alkohol. Har kämpat nu sedan åtta veckor plus utan att dricka alkohol.

Du har rätt alkohol är en norm som ständigt återkommer på tv, släktträffar och jobbet medmeramedmera. Nu har vi efter släktträff öl i kylen och annat.

Hur vet vi vem som klarar att dricka normalt? Jag tror många har problem utan att visa/ erkänna.

Sträck på dig och börja ta det lugnare med alkoholen alternativt sluta. Det är du som bestämmer det.

Ha det så bra du bara kan.

Mvh Ove

en stolt nykter alkoholist känner absolut inte att jag är en " vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse."

Jag känner mig som en vinnare som kan leva livet fullt ut, njuta av småsaker och känna mina känslor svalla på ett naturligt sätt.

Det fins en lösning om jag varje morgon tar mitt beslut om att inte dricka just idag !

Grynet

... är nog orsaken till att många alkoholister trillar dit, särskilt kvinnor. Det är fullkomligt livsfarligt, och dessutom klirrar det inte och man behöver göra sig av med några glasflaskor. Ett tag gjorde vi även eget vin. Jag känner alltför väl igen det där med att ersätta flaskor och boxar, och ta små munnar ur diverse flaskor.

Jag har gjort mina barn mycket illa genom mitt drickande, det var också under en tid när hela familjen mådde dåligt av olika skäl. Man kan försöka lura sig att barnen inte märker något, men det gör de.

Håller med om att det verkligen har blivit norm i Sverige och att vi tror att vi har övertagit ett "kontinentalt" drickande. Men så mycket som svenskarna dricker har man aldrig druckit på kontintenten, och i både Frankrike och Italien har drickandet minskat ganska mycket på senare år.

Skårpan

Hej. Ny här...Har kommit hem från behandlingshem för 3 veckor sedan - till ingen nytta. Kört igång igen. Skäms. Har en arg sambo. Vore fint med feedback - speciellt från andra kvinnor - om det verkligen finns en möjlighet att skapa ett nyktert liv som inte är en kamp. Just nu känns det som om jag bara säger att jag skall sluta dricka för andras skull. Reparerar med folköl på 4 dagen...

Stigsdotter

....jag vet inte vad detta är. Är så rädd att jag har förstört något därinne genom mitt drickande. Försöker hitta gemensamma nämnare vid dessa anfall och, ja, jag drack ju igår kväll... Det gör så himla ont... ska försöka krypa hem från jobbet nu :-(

Skårpan: välkommen hit, läs runt lite i forumet. Du kommer att hitta flera exempel på människor som lyckas skapa ett bra liv utan dricka (även om jag inte är en av dem, ännu). Jag har i alla fall lärt mig att man kan inte sluta för någon annan - DU måste vilja för din skull. Sedan kan det ju indirekt bli så att det gagnar någon annan, man blir en bättre mamma, bättre sambo osv men i första hand är det JAG som gäller och för mIN skull.

Är den god den där folkölen? Gör den någon nytta? Egentligen? Eller är det bara den där lilla alkoholdjävulen i skallen som lurar dig att göra något du egentligen inte vill? Jag har börjat att försöka ifrågasätta mig själv hela tiden, det är nog ett steg i rätt riktning. Vi skickar de små djävlarna på hemmet tycker jag :-)

Nu ska jag släpa mig hem.

Stigsdotter

...inte idag heller ska jag dricka. För mig brukar det bli varannan dag men idag ska jag försöka komma ihåg vad ont jag får i magen ibland, även om inte spriten är orsaken så lär den ju inte göra gott därnere.

Nej, magkatarr är jag tveksam till om det är. Har haft känningar åt det hållet tidigare men då har det varit surt liksom, hjälper med Losec eller bikarbonat. Detta sitter högt upp i mellangärdet, nästan i lungspetsarna, lite grann som när man rökt alldeles för mycket och fått värk. Fast 1000 ggr värre. Jag oroar mig för bukspottkörteln. Jag har en väninna vars mor dog av pancreas-cancer, det kan man få om man dricker för mycket. Min egen mor hade också cancer i magen.

Blodprover visar ingenting. Förutom lite förhöjt GT då, det är ett slags levervärde som visar att man får i sig för mycket alkohol. Visst är det ett bra namn på det? Lätt att komma ihåg... Jag väntar svar på ultraljud - får se om de hittade något där...

Sitter det onda i huvudet på mig? Tänkte att det kanske är sådan panikångest man hört talas om men det har inte alltid varit i en stressig situation de dykt upp de där anfallen. Sedan gör det alldeles för ont för att det ska vara psykiskt om ni förstår?

Nå INGENTING blir bra av att dricka. Ska börja föra anteckningar över intaget - alkonacka heter det visst.

Ha en bra dag alla, kram från mig till den som behöver en :-)

viktoria

Godmorgon skårpan,
Enda sättet att bli av med det är att vara utan. Ta dig igenom en dag i taget, för i början är det faktiskt bara det det handlar om. Att ta sig igenom. Tid. Med tiden blir du starkare och det kommer att börja hända saker i dig, du tillfrisknar fysiskt och då är psyket bearbetningsbart. Då börjar jobbet med förändring. För vi alkisar klarar oss aldrig nyktra i längden om vi inte förrändrar vårt sätt att hantera vår verklighet, våra känslor, smärtor och sorger.
Idag ska jag vara nykter, hänger du på?