Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

...och extra tack till Viktoria för bilden där ni går på samma väg om än i otakt. Kanske kan det bli så för oss också. Ibland känns det som om där har varit mer dåligt än bra mellan oss under alla dessa år att jag tvivlar på om det verkligen kan bli bra. Ja, nej, usch jag vet varken ut eller in. Men, jag har faktiskt tagit det där beslutet redan. Det beslut du skriver om, icke-beslutet, att lägga oss åt sidan och koncentrera på mig. Jag fortsätter att lägga energi på det tror jag.

Liksom Fenix hoppas jag att detta nu blir det sista slutgiltiga beviset på att jag och A inte hör ihop och att jag nu skall lägga detta bakom mig och gå vidare utan detta bedrägliga gift.

Bedräglig säger jag för att jag nu känner att jag vacklar i viljan. Förra året kom det för mig att jag inte längre ville dricka men nu känner jag igen att jag vill, att det kommer att bli en saknad om jag inte får dricka. Det är en mycket stor skillnad mellan att inte vilja och att tvinga sig själv att låta bli fast man vill.

Samtidigt är detta att jag vill igen paradoxalt nog bra. Bra därför att det gör mig lite arg också, det är återigen ett tecken på att det inte är jag som bestämmer, det är någonting utöver min vilja som försöker styra mig. Och det, det gör mig förbannad! Jag har börjat om på Allen Carrs bok "Äntligen full kontroll" för att återigen försöka hitta läget där jag faktiskt inte vill dricka detta gift.

Man får liksom inte släppa ned garden alls. Och inte testa hit och dit: nej, det går inte att dricka ett eller två glas, nej det går inte att dricka en liten öl, nej det går inte att det ena eller det andra som innebär någon form av alkoholförtäring. Så är det helt enkelt!

Basta!

har lite samma erfarenhet som viktoria - fast från andra sidan så att säga. Vi har också gått i en viss otakt i den bemärkelsen att han inte haft den egna viljan att helt sluta dricka alkohol. Han har slutat för att jag inte stannar kvar i ett liv där alkohol ingår. Det här har tidvis känts som ett dilemma - som dock varit klart för oss båda. Sen länge har jag känt att vi går på samma väg och nu alltmer jämsides. Trots alla likheter i missbruk & medberoende verkar det finnas lite olika vägar att ta sig fram till ett nyktert liv. / mt

Stigsdotter

Nu får ni ursäkta, nu använder jag min tråd som en dagbok, dvs ingen annan ska läsa. En stor anledning till att inte dricka är att, om man är som jag, dvs gärna sjunger mycket, så kan det helt plötsligt dyka upp: "in kommer far...." och sen ser man sin 7-åring stå där och undra vad far gjorde (precis som mor i visan....).

Och sedan dök ett engelskt ord upp här, sug på det: indulge. Det är ett mysigt ord och det är vad jag ägnar mig åt just nu på alla sätt och vis, särskilt som jag fått anstånd med jobbåtaganden: i am indulging - jag sänker mig ned i mysigt missbruk och känner av om det är så mysigt? Min sk-stövel till make finner det för gott att arbeta sent trots fina ord i helgen.... nåväl jag är jag och är mig själv närmast. Just nu är det jag som bestämmer, ingen annan, inte ens alkoholdjävulen. Faktiskt.

Nu ska jag dricka lite te och äta en mumsmus, titta på House of Eliot (minns någon den?) och mysa med kisse på höften och liten gin innanför nattlinnet. Imorgon kommer jag igen, när jag har indulgat mig i detta och insett att det inte är så kul trots allt...

Stigsdotter

Hamnade framför ett sånt där program på 3:an, ni vet ett sådant som bara vill exploatera och tjäna pengar. Men , ändå. Där var en del för mig nya saker om söta Whitney som gick bort förra veckan. Alltså, shit, när hon står där och hävdar att det inte är en comeback och hon håller sig i pulpeten för att inte ramla... så jävla sorgligt. Man diskuterar hennes röstomfång, osv Men faktum är, här har vi en vacker framgångsrik kvinna som inte kunde sjunga sina egna hitsånger för hennes röst hade begränsats genom att hon mådde dåligt fysiskt. Fy fan vilket gift det här är! Nåväl, många saker här som inte passar in på mig och maken ;-) men ändå, missbruk är en gemensam nämnare....

Söta fina vackra Whitney, hoppas att din dotter klarar sig väl i livet och uppnår allt hon önskar för sig själv!

Dompa

Det är ett mysigt ord. Jag är ingen språkvetare men jag känner också att svenskan kan vara ett fattigt språk. Ofta tar jag till engelskan eller t.o.m italienskan när orden inte räcker. Din karl tycks vara allt det som jag är; självfixerad, karriärsugen och blind. Tror tyvärr inte att du kan ändra på fanskapet. All förändring måste komma inifrån - en av alla de nyttigheter jag snappat upp här. Men jag skickar samma styrkekram tillbaka, den du gav mig. Känner du hur jag lägger ner min själ i den? Att jag bara önskar dig väl? /R

Stigsdotter

...som vi hade i helgen. Vart tog den vägen. Här har jag lagat god soppa till middag och det första jag hör när han kommer in här med sin skål är: jaha, har du satt i dig en hel mums mums själv?. Nej, det var ju så att 2 åt jag i fredags när du inte var hemma och 2 åt jag idag när du inte var hemma och va fan då då???? Det är sockergodis, who cares? jag har betalt hälften och tillagat hela soppan som du just nu äter och sedan demonstrativt går och hämtar peppar till för den var inte så god tydligen...

jag försöker tänka egoistiskt: your loss! Jag är en fantastisk kvinna och om du inte ser det så är det din förlust....

Dompa

Blått glas är ofärgat. Om det inte är tokblått som i S......då är det tveksamt. Men jag skulle satsa på ofärgat. När det gäller maken, varför ska du behöva hitta ansiktet? Gör han det för dig? Du duger. Tycker jag /R

Stigsdotter

Vad är det? Hitta ansiktet? Är det det jag gör? Ja kanske det. Men jag la av ansiktet i helgen när jag berättade att jag är alkoholist osv. Då ska han inte komma här på måndagksvällen och komma... Jag vet var jag kan hitta mitt ansikte och om det så att mannen i mitt liv inte vill hitta/inte vill plocka upp det då är det verkligen hans förlust. Så känner jag nu. För visst fasen duger jag. Tack Dompa. Visst fasen duger JAG!

Dompa

Om du ska redovisa ditt Mums Mums intag, då är det helsnett. Att du redovisar ditt alkoholintag till en nykter anhörig, det kan jag på sätt och vis förstå...ur den anhöriges synpunkt. Min fru dricker ju också och på ett konstigt sätt blir jag lugn när hon berättar hur mycket. Idiot? Yep. Men Mums-mumsen? Vad fan är problemet? Nej, jag blir sur på dina vägnar. Förstår ju att det inte är mumsen som är problemet i er relation, men då får han väl säga det? /R

Stigsdotter

...nej... det är ju så att det är så mycket som är problemet i vår relation. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag är arg. Därför att på sista tiden har jag tänkt egoistiskt. Jag har dragit ner på alkoholen, ätit mindre, gått ned i vikt, fått jobberbjudanden: blivit glad! Känt av mig själv lite grand, hon som egentligen är jag men som försvann någonstans på vägen. Och. Då är han här. Han är kåt och vill. Och jag bara känner att vafan. Komma här nu och komma? Ursäkta, vet inte om någon orkar läsa och svar på detta, men så är mitt liv just nu...

Jag kan inte sluta tänka på den där dagen när jag satt på mammas köksgolv med påskpyntet i en påse framför mig. Mamma var död och där satt jag. Min make stod bredvid och undrade varför jag inte tömt lägenheten under hela den veckan jag haft på mig. Vad hade jag gjort hela denna vecka? (jag kan förklara vad jag gjorde om någon är intresserad, han var det inte!). "jag kan inte hantera din sorg" kom det sedan. Näha. Nä, jag tyckte också att det var lite jobbigt att hantera sorgen jag kände. Maken som fanns där i nöd och lust??

Dompa

Har läst om tömningen av mammas hem och karlslokens reaktion förut. På någon tråd skrev du om det. Kärlek och kättja är helt olika ting. Du ska inte behöva nöja dig med mindre än kärlek. Ingen av oss ska göra det. Snälla du, ta tag i skiten, även om det gör ont. Även om familjen kanske spricker. Ska vi leva om våra mödrars liv? Nej, det förtjänar varken du eller jag. Och t.o.m våra mödrar lämnade. På 60/70 talet när det i och för sig var ett helt annat samhällsklimat. Men tänk på det. Jag har precis lämnat mitt livs kärlek för våra barns skull. Gör det ont? Hela tiden!!! men alternativet var resten av livet. Tigandes, sårandes ,kränkandes med ett och annat knull för att lätta upp... Tänk på dig själv. /R

Stigsdotter

Borde jag ens fundera över detta? Jag som sa till mamma när jag var 6-7 år: "snälla, kan vi inte flytta ifrån pappa?". Gud så ledsen jag blir. Det är ju jag. Fast ändå inte. Jag tror att jag är rädd för att bli ensam. För det är jag. Detta var en av mina fantastiska juldagar (som vi inte pratar om hysch, hysch, när jag pratade konstigt) berättade för mina svärföräldrar att jag inte hade valt deras som om det inte var för dem! Jisses. Vart ska jag ta vägen? Förr tänkte jag att jag nu skaffat mig en släkt, en familj som alltid kommer att finnas där men jag har nu insett att , nej, de finns där för mina barn men inte för mig... kanske är det gott så? Usch vad jag känner mig låg nu...

Stigsdotter

...man kan gå till! Här är jag! Hjälp mig! Ta min hand och berätta att jag är bra fast det bara är jag? Gud vad jag känner mig vissen nu och där borta i soffan ligger maken med sin neandertalrynka i pannan och ser arg ut. Har helt glömt bort sina bekännelser från helgen. Usch vad arg och tråkig han ser ut...usch vad arg och tråkig jag förmodligen ser ut.... usch vad långt ifrån varandra vi är!

Dompa

som du valde? Kan de finnas kvar?om så bara för dina barn? Min erfarenhet säger att man oftast försvarar sin egen skit, sin egen familj. Men undantag finns, som min svåger + fru som aldrig någonsin har fått mig att känna mig mindre värd. Om de inte ställer upp, barnen kanske blir ok ändå. Se på dig och mig, här står vi, uppväxta men ensamna mammor och utan något direkt nätverk. Visst har vi problem, men vi funkar någorlunda. Inte har väl du skadat någon med flit? Inte jag heller. Men att du ska vara i ditt eget hem och på dåligt över någon annans neadertalrynka är inte ok. Inte ok. Förstår du? /R

känns lite respektlöst att skriva på ett forum där människor försöker hitta sin nykterhet när man är påverkad. Det kan skapa många negativa tankar hos de som ser denna sida som det enda redskapet de har för ett nyktert liv.

åt att läsa din tråd Stigsdotter. Som en helhet från början till där-du-är-nu. Jag kunde vara du - min berättelse innehåller också pappas termos och min bön att mamma skulle lämna honom. Hemska hot och erfarenheter som jag inte hade språk för då när de skedde. I mitt liv finns mörka hemligheter och oförlöst sorg. Jag skulle kunna vara drogmissbrukare, verkligen, men något har gjort att jag aldrig tillåtit mig att låta det gå så långt med alkoholen. Jag kan periodvis missbruka annat, bröd och goda ostar, choklad. Om jag börjar äta Gott&Blandat slutar jag inte förrän tänderna är fastklibbade och påsen tom... det låter harmlöst men jag känner igen beteendet. En avgörande skillnad är ju att konskvenserna är helt andra än med alkohol och drabbar "bara" mig själv.

När jag läser dina inlägg, särskilt i andras trådar, ser jag din förmåga till inlevelse och att ge uttryck för medkänsla och förnuft (om du inte vill höra ordet klokhet?). När jag läser din tråd blir jag sorgsen. Jag minns hur det var att komma hem till hungriga barn och högar med tvätt. Att mannen jobbade för mycket. Att livet kunde kännas grått som snöslasket på utsidan.

Jag är än en gång tacksam för att vi båda haft intresse och möjlighet att lära mycket om kommunikation och samtal... och att vi har kunnat använda de kunskaperna i vår tjänst. Men i samband med vindrickande vägde kunskaperna lätt och förmågan att se längre än till den egna nästippen försvann redan efter första glaset - så känns det idag, möjligen med en lätt överdrift.

Du skriver att du fått anstånd med jobbet... Jag skulle önska dig en månad på ett behandlingshem med samtal och delande, maten på bordet, plats för din sorg och längtan och tid för dig själv. Strax före jul fick du livet tillbaka och var på god väg att börja ett nyktert liv. Jag önskar att du värderar dig så högt att du tar alla möjligheter att skapa ett gott liv för dig och dina barn. Kanske mannen och hans familj också passar in där.

Jag hoppas att jag inte sårar dig eller trampar dig på tårna... det är inte min mening. Jag fick bara ett så obetvingligt behov av att skriva det här till dig. Kanske för att bilden av termosen är mig så nära och ännu gör ont att tänka på. Kram och allt gott! / mt