Det är så mycket som jag kan säga om mig och mitt drickande...
Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle skriva här. Jag som alltid varit emot alkohol och fylla. Det dracks lite för mycket hemma under min uppväxt. Groggande på helgerna. Inget superallvarligt, men jag minns att jag upplevde det som väldigt obehagligt och jobbigt. Mina första "fyllor" var inte speciellt roliga heller och de kom ganska sent i livet. Efter att jag fyllt 18 faktiskt. Såg aldrig tjusningen. Snus däremot! Det var min lilla last. Det var min drog det.
Jag lärde mig så småningom att uppskatta alkoholen allt mer. Började festa lite då och då när man pluggade efter gymnasiet. Jag minns en kväll i min första egna lägenhet. Jag var 25 och hade fått mitt första riktiga jobb. Jag vantrivdes som fasen på jobbet och var väldigt nedstämd när jag kom hem den kvällen. Jag hade några öl i kylen, som mina föräldrar tagit hem från Tyskland till mig, och jag fick för mig att jag skulle trösta mig med en. Det var där det började. Alkoholen gick från att vara något jag festade på till att bli en avkoppling och belöning, hemma i min ensamhet. Jag älskade det! Att dricka blev något viktigt för mig helt plötsligt. Dricka öl eller vin hemma framför datorn, till maten, till TV-spelet tillsammans med nån kompis osv.
Öl och vin blev något jag såg fram emot.
Jag har sedan dess druckit ganska ofta. Två dagar i veckan, minst. Jag ser nu att jag är och har varit beroende i många år. Jag har dock alltid skött mig och ingen kan nog säga att jag haft alkoholproblem. Flickvänner har dock påpekat att jag druckit för mycket då och då.
Nu är jag några år över 30. Har hus och sambo. Efter årsskiftet får vi barn för första gången. Jag inser att jag måste bryta denna dåliga vana. De senaste åren inser jag att detta är ett problem i mitt liv. När man bodde själv kunde man dricka hur och när som helst men sedan jag blivit sambo har det ju inte gått. Nu dricker jag när hon är borta nån kväll. Jag köper hem öl och sitter framför datorn eller TV´n och "myser". En ensamkväll hemma utan bärs skulle vara otänkbart. Hon är borta 1-2 ggr i veckan och då passar jag på. Fredagen blir det såklart hemhandlat. Jag köper extra öl och gömmer undan så att jag kan dricka i smyg. Min tjej tror att jag är inne på min första öl och smuttar på fredagkvällen vid spisen när jag i själva verket varit nere i källaren och hällt i mig 2 st till i smyg.
Jag svänger förbi Konsum på vägen hem efter jobbet, om jag vet att hon ska jobba över nån timme, och köper ett 6-pack 3.5:or. Dessa dricker jag skitsnabbt upp när jag kommmer hem. Hon har säkert anat nått då och då. Ibland har jag erkännt att jag tagit en öl men ljuger om att jag druckit ett helt 6-pack.
Om jag planerar en ensamkväll hemma då jag ska dricka öl eller vin och pyssla med mina hobbies och detta blir inställt, tex av att min sambo ska vara hemma, så blir jag på skitdåligt humör. Får jag inte dricka en fredagkväll blir jag depprimerad. Faktum är att deppression är något jag lidit av sedan jag la av nikotinet och blev sambo för några år sedan. Jag tvivlar på mina känslor för min sambo. Har humörssvängningar hit och dit. Blir glad som en lärka på fredagkvällen efter några glas vin och vaknar fullständigt depprimerad och urlakad på serotonin på lördagmorgon.
Jag ser så tydligt att detta gått för långt. Jag gömmer folköl i garaget. Köper hem en ny baginbox och byter ut den gamla bara för att min tjej inte ska se hur mycket jag tagit ur den gamla boxen. Detta gjorde jag även när jag bodde själv. Fyllde på i vinstället hela tiden så att tjejen eller föräldrar skulle se att jag tömt det. Jag gömmer tomflaskor
Saken är den att jag kan inte bara sitta och dricka utan att göra något. Jag ägnar mig helst åt mina intressen när jag dricker. Spelar musik, ser film, TV-spel, datorn osv. Allt blir ju så mycket roligare om jag får dricka samtidigt. Det har gått så långt att jag inte har så stor lust till nånting om jag inte dricker. Känner mig bara nere och orolig. Lättirriterad och stressad.
Var på middag hos vänner förra helgen och drack för mycket. Däckade när vi kom hem och kunde inte väckas på hela natten. Dagen efter var min tjej jätteledsen och sa att hon var orolig nu när vi skulle ha barn och jag blir så full. Vi har diskuterat mina alkoholvanor förut och jag har testat att lägga av eller dra ner tidigare utan att lyckas så bra. Det går ett tag men sen är jag tillbaka igen.
Nu tänkte jag dock göra ett försök igen. Jag både vill och inte vill. Jag vet att jag mår bra utan drickat men känner ångest inför att sluta helt. Jag vet inte vad jag vill. Nu har jag varit utan i 5 dagar och det känns jättebra! Jag är glad och motiverad. Jag känner mig stabilare i humöret.
Undrar om det någonsin går att ta några öl igen eller om jag bara ger mig in i den onda spiralen igen. Jag vill ha kvar alkoholen som ett njutningsmedel i mitt liv, då och då men jag vill inte känna tvånget och suget hela tiden.
Ja, det var väl det hela. Så här är jag. Mellan 30-35. Snart farsa! :-) Hus, villa och jobb..... och alkis? :(