Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Hmmm... SL. Om jag drar en lina pulver (skulle jag aldrig göra) varje gång jag har en minneslucka - tror du att jag blir beroende av det då? Mitt svar är - ja! Detsamma med nikotinet. Kroppen vänjer sig. Du kommer säkerligen bli röksugen, utan att riktigt fatta varför.

LenaNyman

... att i lugn och ro - och nästan löjligt tidigt en lördag kväll - sminka av sig, borsta tänderna och veta att man kommer att komma ihåg att lägga ut snusen innan man somnar.

steglitsan

Så fantastiskt och känslan när man vaknar upp på morgonen sen. Känslan av att allt jag gjorde kvällen innan gjorde jag för att jag ville och var medveten. Ännu en frukost som du kan titta Lucas rakt in i ögonen utan att värja med blicken! Så skönt.

LenaNyman

Nu ska i sanningens namn sägas att den enda som kommit sig ur sängen än är Lucas. Jag och Selma ligger fortfarande och drar oss och har söndagsmorgonmysigt tillsammans. Men nu börjar jag längta till dagens första kopp kaffe, kan man bli kaffejunkie? Jag har ju inga minnesluckor heller så jag kommer ju ihåg varje mugg jag dricker.

Kaffekram till dig, satt mammas tiramisu bra i går, btw?

LenaNyman

Lucas är iväg på nåt så jag och Selma residerar för närvarande själva i vårt hem. Lugnt. En massa tända ljus. I högtalarna klingar tibetanska skålar. https://www.youtube.com/watch?v=KeCB8G98XFI

Så här inne på sextonde dagen värjer sig min kropp fortfarande vid tanken på alkohol. Jag föreställer mig att jag halsar en öl och genomfars av ett lätt illamående. Men i somras under semestern var det annat ljud i skällan. Jag drack varje dag, varje sekund av en minut var jag mer eller mindre påverkad. När Lucas somnat i husvagnen satt jag fortfarande uppe, pigg som jag blir när jag dricker. På morgonen när han avverkade toalettbestyren passade jag på att klämma en öl eller två. Att laga mat var en utmärkt anledning att hålla sig inne i husvagnen och så tyst som möjligt skruva korken av rosétetran och ta en redig klunk. När vi gick ut på lokal var jag den första att bryta upp och föreslå en annan pub eller restaurang för då kunde jag ju "börja om på nytt", med ett nytt glas vin eller en ny immande sejdel öl.
Det här låter förstås som ett paradis för en alkoholist. Fri tillgång till alkohol i husvagnen, ständigt grillande, ständigt nöjesliv, ständig fylla. Men jag var pressad, uppstressad och orolig. Alkoholen gjorde mig inte längre lugn och tillfreds. Ju mer jag drack, desto mer "jaktlysten" blev jag.
Jag var inte längre jag.

När vi kom hem inledde jag avgiftningen. På natten första nyktra dagen fick jag ont i hjärtat. Det krampade, protesterade och skrek rakt ut. Och jag blev livrädd. Under flera dagar hade jag stenkoll på mobilen för att kunna ringa 911 om det gick alldeles åt helvete. När Selma och jag var ute på promenad gick jag väldigt långsamt, övertygad om att jag skulle få en hjärtinfarkt om jag kom upp i någon som helst puls.

Och nu är det sextonde dagen. Ingen smärta, inga stickningar, stress javisst och press. Men jag har ingen hunting will, är inte spritstissig, och slår inte sönder någonting för att jag lackar ur i fyllan.

Det är gott. Det är bra. Just for now.

/Lena

LenaNyman

Självkänsla kontra självförtroende.
Vilken är skillnaden? Det hela är mycket enkelt. Självkänsla handlar om vad jag tycker om mig själv, vilket värde jag har inför mig själv som person. Självförtroende handlar om hur kapabel jag tycker att jag är att utföra något, min tilltro till att prestera. Förenklat är skillnaden mellan självkänsla och självförtroende att det ena syftar till vem jag är, det andra till det jag gör. Jag kan ha gott självförtroende och usel självkänsla, och tvärtom. Jag kan ha uselt självförtroende och usel självkänsla och tvärtom. Självkänsla och självförtroende interagerar ibland, hjälper upp eller stjälper varandra. Jag tillhör skaran med gott självförtroende och usel självkänsla.

Min usla självkänsla bekymrar mig alltså. Den gör livet svårare att leva. Jag försitter chanser, jag förminskar mig själv och jag förorenar hela tiden mitt inre med tankar, ofta automatiska, som kapslar in mig i ett egenhändigt byggt fängelse. Fängelset består av material från det förflutna, men jag är vuxen nu och ansvarar själv för hur mitt liv ska te sig. Jag vet innerst inne att jag är så mycket mer än min självkänsla talar om för mig att jag är - den säger ju raka motsatsen - och det vill jag råda bot på. Och som Muränan säger: ” I’m not telling myself it’s going to be easy – I’m telling myself it’s going to be worth it.”

LenaNyman

Jag har en hel drös självhjälpsböcker i bokhyllan. Dom allra flesta är lästa. Men jag har egentligen inte inkorporerat budskapen i dom, ännu mindre implementerat budskapen i verkliga livet. Jag har bara läst, rätt och slätt.
I förra veckan köpte jag så en ny självhjälpsbok. Den heter ”Självkänsla på djupet” och är skriven av psykologen, psykoterapeuten och författaren Marta Cullberg Weston. Det är den här boken jag ska gå på djupet med.

Självkänslan börjar byggas så fort vi föds. Cullberg listar i sin bok femton punkter om vilka grundläggande behov ett litet barn behöver få tillfredsställda.

1. Tillfredsställelse av fysiska behov.
2. Trygghet och säkerhet.
3. Hudkontakt och smekningar.
4. Uppmärksamhet.
5. Spegling, att känna sig sedd.
6. Acceptans för den man är.
7. Lyssnande och deltagande.
8. Hjälp att sätta ord på och hantera känslor.
9. Relationer man kan lita på.
10. Att känna att man duger och kan.
11. Stöd och handledning.
12. Möjlighet att ha roligt och få stimulans.
13. Att sexuella känslor inte är tabubelagda.
14. Frihet att utforska.
15. Hjälp att sätta gränser.

Om jag tar mig tid att läsa dessa punkter, långsamt och en i taget, och smakar på var och en … ja, då blir jag lite nedslagen. Det var så många punkter som inte tillfredsställdes alls. Men samtidigt blir jag på det klara med det obestridliga sambandet mellan orsak och verkan. Många otillfredsställda punkter från födsel, genom barnsben, tonår och upp i vuxen ålder ligger till grund för min dåliga självbild/självkänsla i dag. Det är inget ”fel” på mig egentligen. Jag kunde bara ha dragit nytta av lite bättre jordmån när jag växte upp.

Länk till Marta Cullberg Westons hemsida: http://www.enigma.se/cullbergweston/default.htm

steglitsan

Jag har också slukat min beskärda del av självhjälpsböcker. Varenda en har lovat mig att jag just den kommer få mig att bli lyckligare/säkrare/effektivare/framgångsrik. Och varje gång tror jag att jag kommer lyckas. Och vet du vad, jag tror verkligen att de hjälper. MEN varje gång jag läst igenom boken har jag gjort det på ett par dagar och sen slå ihop den och konstatera att tja livet var ju ganska mycket som vanligt som för en vecka sedan. Det krävs att man, precis som du verkar vara, sätter sig ner och dedikerar tid och energi att arbeta med sig själv. Något som jag är för rastlös att göra. Men jag kommer följa din resa på med stor iver! All lycka.

steglitsan

Tiramisun, var smaskens! Och vill du veta något lustigt? Mamma bjöd på baconlindade kycklingfiléer i ugn. Dock med potatis och utan parmesan utan annan gottig ost. Jag hade inte ens hintat om att jag blivit sugen på det.

Hoppas ni fick en mysig kväll, du, Lucas och Selma <3

LenaNyman

... är när jag är ledsen, smått besviken och småförbannad. En känslornas trestegsraket. Ledsen säger: "Åh, det är synd om dig, Lena. Drick vin så känns det bättre." Besviken säger: "Lena, ingen bryr sig hur som helst om dig och hur du har det. Det är bara fåfängt av dig att försöka bry dig om dig själv. Drick ditt vin bara och känn ingen ånger över det." Småförbannad säger: "Jag vet. Nu skiter du i allt och då drar du iväg och köper dig en vinbox. Varsågod, här, jag håller upp dörren åt dig så du kommer iväg nångång."

Känslodrickare. Slarvsupare. I dag är en dålig dag.

LenaNyman

... som jag ska ta det förbannade ansvaret för dom, suck-suck-suck! Och i allt detta ska jag, samtidigt, inte dricka på grund av dom utan hålla mig nykter dom till trots. Och räkna minuter, en efter en. Nåt vinsug finns inte, bara feelingen att nu skiter jag i allt det här. Flykt. Fall. Förfall. Och destruktivitet. Usch. Tur att Lucas är hemma. Hade inte litat ett dugg på mig själv om jag hade varit ensam nu.

God morgon Lena,

Hoppas att din dåliga dag var till ända igår. Idag är en ny dag, eller hur?

Önskar dig lugn & ro & glädje!

LenaNyman

... vad känslorna bär iväg med mig. Det känns maktlöst och skrämmande och farligt. Helt i händerna på, liksom. På något sätt måste jag hitta strategier när just den här känslokombinationen drar fram genom sinnet. Robban Broberg, tror jag, sjunger nåt om att han måste hej-jag måste hej-jag måste hejda mig. Det måste jag också lära mig att göra.
Så vad hände i går? Jo, jag släpade med mig Lucas till Willys där jag handlade för nästan tusen spänn, bland annat en bautapåse godis. Jag var tvungen att fylla mig på något sätt, vad som helst. Sjönk ner i tevesoffan när vi kom hem, malde godis under nån dålig film och sen fort ner i säng. Med det som fanns kvar i godispåsen.

Och ändå... Lunchade i går med en vän jag inte sett på väldigt länge. Hon satt där mittemot och beskrev hur hennes liv utvecklats de senaste åren. Trasslig ekonomi, sjukdomar, sambon som insiktslöst super... Efteråt bara gapade jag inombords över hennes tillvaro och det gick så starkt upp för mig att jag har allt det där hon så hett önskar sig, och jag har inte ens haft vett att uppskatta det. Det blev så uppenbart... Och jag ville genast söka upp Lucas för att berätta om min aha-upplevelse och hur tacksam jag är för att det ändå är så bra som det är.
Men den där känslan hade naturligtvis fullständigt försvunnit när Lucas kommer hem och hittar mig svärandes och smällandes med kastruller inför middan.
Jag får väl vara glad att inte alla dagar är som den i går. Ja. Det får jag. För det skulle vara ett elände.

SL & Muränan: Tack för härlig kram och japp, i dag är en ny dag. Min artonde i nyktert tillstånd är det också.

/Lena

Ja men var kommer den där tomma känslan, det där tomma hålet ifrån...? Det där svarta hålet som måste fyllas för att ångesten inte ska ta över. Jag åt också en enorm godispåse igår. Och i förrgår. Och i förrgårsgår. Det är alltid något som ska dövas. Nu häller jag inte vin i det svarta hålet i alla fall. Men stoppar tydligen in mer mat och godis. Att sluta med alkohol är inget jämfört med att hantera socker. Ingenting!

Egentligen vet vi nog precis vad som gjort tomrummet. Och om vi kom över det, så skulle också de här problemen försvinna. Skoskav i själen.

Försöker fokusera på allt jag har att vara tacksam för. Ungefär som när du träffade din kompis. Stannar upp flera gånger om dagen för att tänka över allt som jag är tacksam över. Det lugnar lite i själen och leder på sikt till lycka. Tror jag.

LenaNyman

... om man inser att man faktiskt har ett hål att fylla? En inre tomhet. Och måste man tvunget veta exakt vad hålet beror på och när det uppstod? Jag vet inte. Men att sikta på att bli sin egen kärleksproducent för att kunna fylla ut hålet så det inte gapar alldeles svart och bråddjupt, det tror jag på. Tacksamhet tror jag är en av kungsvägarna till inre harmoni. Och som du var inne på; yoga. Mindfulness. Allt som gör att man saktar ner i stället för att speeda upp.

LenaNyman

”Många människor”, säger Cullberg, ”går omkring med en gnagande känsla av att inte duga, att de inte är bra nog. Andra har inte en aning om att negativa självbilder sätter krokben för dem i tillvaron. Den gnagande otillfredsställelsen eller det depressiva stämningsläget kan vara en boj som signalerar att det finns en negativ själv bild under ytan. För att få grepp om de negativa självbildernas underminerande verksamhet krävs dock ofta ett detektivarbete - det är litet som att lägga ett pussel.”

Jag har vetat länge att jag haft dålig självkänsla. Samtidigt har jag sprungit som hamstern i sitt hjul i min iver att fly från den. Jag har inte VELAT HA en jädrans dålig självkänsla! Men med den inställningen; förlänger jag inte bara gatloppet då? Jag kan inte smita från mig själv – men tänk, om så vore. Jag har heller inte kunnat sätta fingret på precis vad som orsakat min brist. Det är förstås en massa saker, åratals av vardagliga händelser staplade på varandra och vars effekter inte klingar av, nej, det känns nästan som att dom kommer retroaktivt. Men vad enkelt om det bara hade varit en enda händelse som förorsakat lidandet. Då hade jag kunnat gå tillbaka till just den, löst upp knuten (ja, fast hur?) och sedan hade det varit klappat och klart och jag hade varit good to go, fit for fight igen.

Cullberg listar i sin bok nio situationer, eller exempel, som kan förvränga ens självbild som barn.

1. Det är inte ovanligt att barnets känslor eller observationer inte accepteras. Om de känslor av vrede eller smärta och ledsnad som barnet ibland känner måste stoppas undan leder det till en känslomässig stumhet. Den vuxna personen kommer då också att leva med ett inre barn som tror att dess känslor är farliga och att det är något fel på dem i grunden. Man kan som försvar vara >>yttrevlig<< men man värjer sig för djupare kontakt.

2. Barnet kan utsättas för en rigid miljö med krav och förväntningar som inte är möjliga att leva upp till och dåär det ständigt får kritik. Barnet kan då införliva dessa krav och lever sedan hela livet med en ständigt kritisk >>inre domare<<.

3. Barnet kan utsättas för retsamhet och gyckel. Det är något som små barn har svårt att hantera och det leder ofta till att barnet skäms över sig själv. Syskon kan här ställa till med en hel del skada utan att de inser hur mycket de påverkar.

4. Barnet kan få uppfattningen att han/hon är i vägen för en förälder som kanske är deprimerad eller upptagen av sina egna svårigheter och på grund av detta inte kan glädjas åt barnet. Barnet bygger då in en föreställning om att inte vara möjlig att älska.

5. Barnet kan skickas bort till släktingar eller hamna på sjukhus och tolkar det som att föräldern inte vill ha honom/henne omkring sig. Även barn vars förälder dör eller vistas på sjukhus långa tider kan bygga in felaktiga föreställningar om att de inte är värda att älska. En skilsmässa kan ibland också leda till föreställningar hos barn att de blivit bortvalda till förmån för en ny partner på grund av att de inte är bra nog.

6. Barnet kan växa upp med mer eller mindre uttalade krav på att de ska stötta en förälder som har det jobbigt. Eftersom barnet inte kan trösta en deprimerad mamma kan det leda till en inre skuld över att aldrig räcka till.

7. Barnet kan utsättas för fysisk och psykisk misshandel av olika slag. Det tragiska är att barnet i dessa situationer tar på sig skulden och skäms fastän det är den vuxne som är förövaren.

8. I familjer där ett barn har andra personlighetsdrag än de andra syskonen kan barnet uppfatta sig själv som negativ och fel om det inte finns en beredskap att visa kärlek för just dessa annorlunda sidor.

9. I vissa familjer utvecklas ett mönster där pojken blir mammas pojke och flickan blir pappas flicka. I de flesta fall är detta inte något som på djupet skadar självbilden men när pappan inte finns som alternativ för en liten flicka som aldrig gör något rätt i moderns ögon (till skillnad från brodern som får allt beröm) får det problematiska konsekvenser. Och vice versa.

Cullberg fortsätter: ”När barnets grundläggande behov inte tillfredsställs leder detta till en fixering av dessa behov i vårt inre. Den vuxne kommer då att bära på en frustration som kan uttryckas som att ett >>inre frustrerat barn<< existerar under ytan och påverkar den personliga balansen. Det inre barnet kanske bär på ett ständigt otillfredsställt behov av att bli sett och respekterat. Detta kommer att påverka den vuxna personens val och beteende i livet på ett grundläggande sätt. Jag har funnit att detta >>inre barn<< är en viktig källa till information om vad som gått snett.”

Ja, go’vänner, det verkar som att det är läge för att börja lägga femtusenbitarspusslet då...