av LenaNyman

Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Meredith11
tis, 2014-10-07 - 20:00

Tänkvärt att läsa! Känner igen mig i några av Cullbergs punkter. Bland annat att vara stöd åt förälder som varit deppig o ångestfylld.

LenaNyman
tors, 2014-10-09 - 13:53

Jag har nog både anger management-problem och en jävla pms. Jag och Lucas har ett räknat på ena handens fingrar långt förhållande och han har sett och hört det mesta. I går kväll gick jag ner i källaren för att leta upp nån gammal stickning - virkningen för sexåringar, SL, hade strax innan hamnat i soporna efter ett raseriutbrott. Väl uppe igen med den där stickningen hittar jag bara en sticka och blir skogstokig. Knycklar ihop stickan som om den varit en kokt spaghetti, kastar hela skiten med ett avgrundsvrål ut på golvet.

Det är då det märkliga händer. Lucas slänger i sin tur sina glasögon i golvet och reser sig med en häftig knyck, rundar soffbordet och stannar framför mig med något hotfullt i kroppsspråket. Inget mer händer än utbyte av ett eller annat dra åt helvete, men energierna hänger tunga och som en smocka i luften. Och så går Lucas och Selma och lägger sig. Jag sitter kvar i soffan. Plötsligt kommer tårarna, såna där heta som värmts upp på resan ändå innerst inifrån och ut. Och jag förs tillbaka i tid. Inte till någon specifik händelse, som kunde varit den första eller den tusende och första, utan till känslan. Stup- och bråddjupskänslan. Att bli hotad och rädd och sedan övergiven. Att ingen finns där. Att inget öra lyssnar på ord, inga händer tar på trasig kropp. Att smärtan är bara min, odelbar. Och: Jag är inte värd att älska. Jag är omöjlig att älska.

Jag försöker ändra scenariot genom att föreställa mig att jag plockas upp i någons famn. Att jag hänger där med armarna lindade i någons famn. Någon som värnar mig, tycker om mig. Jag föreställer mig att jag sätter ord på vad som skett, att jag släpper fram gråten eftersom jag nu kan, i någons varma famn. Att jag inte behöver stänga in den här händelsen och känslan också i skyddsrummet för kärnkraftsavfall.

I kväll ska jag skjutsa och hämta Lucas på AW. Är det tänkt. Men när vi båda kommer hem i eftermiddag, är det tyst då? Älskar han mig alls längre? Ska jag gå min väg?

anonyMu
tors, 2014-10-09 - 14:38

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att Lukas blivit lite trött på raseriutbrotten. Inte på dig. Men på utbrotten. Det behöver inte betyda mer än så. Du kan väl pröva med att säga första ordet när ni träffas i eftermiddag. Be om ursäkt för att du blev väldigt arg, men att det inte har med honom att göra. Sedan förklara hur du känner när han går och lämnar dig kvar. Inte på ett förebrående eller grälande sätt, utan så sakligt du kan. Vad tror du om det?

Kram till dig

steglitsan
tors, 2014-10-09 - 17:19

Känner igen mitt inre barn i ett par av punkterna. Det gör ont att läsa för vad gör man sen? Jaha den och den och den punkten stämmer in på mig. Självkänslan är låg. Men jag kan ju inte få skiten ogjord nu!?

Jag har också haft min beskärda del av raseriutbrott. Tidigare killar har jag pushat med mitt temperament för att testa hur långt jag kan gå. Men så var det en person som blev förbannad och gjorde det klart att han inte accepterar det. Efter det insåg jag att jag inte kunde härja hur som helst med honom. Gjorde själv samma markering mot en väninna som blivit arg på mig utan anledning. Till slut fick hon veta att jag inte finner mig i att hon beter sig på det viset om jag inte har någon skuld i det. Hon skämdes, bad om ursäkt och gjorde aldrig om det. Med det inte sagt att vi inte varit irriterade på varandra. Det verkar som att Lucas fått dig att tänka till på din stubin det tycker jag låter lovande. Och om jag får vara ärlig så tycker jag att det var starkt och bra av honom att markera (bli inte arg nu!!!:) men ofta är det just det som vi behöver hur ska vi annars fatta att det är oacceptabelt.

/SL

PS. Åh testa virkning/stickning igen när du kommer in i det så kommer det antagligen ha en lugnande inverkan.

LenaNyman
tors, 2014-10-09 - 18:53

Hann läsa ditt inlägg, M, innan det var dags för Mötet. Därför var jag helt inställd på att inte fladdra med några sårade ögonfransar (skulle väl inte falla mig in hursomhelst), utan faktiskt säga ett första ord. Men jag hann inte. Lucas sa hej, jag stövlade bara fram till honom med känslorna utanpå kläderna och kramadekramadekramade om honom. Och grät. Och snörvlade förlåt. Och sa till slut hej tillbaka. Nu har jag precis kommit hem igen efter att ha skjutsat honom på AW och allt känns så skönt och jag är alldeles slut i kroppen och trött i huvudet och tacksam för dina rader, kära M, som kom precis i rätt tid i dag.

SL, hög igenkänningsfaktor på det du skriver. Och klok är du också. Ja, ska ge handarbetet en chans till när jag är i det tillståndet att jag kan avhålla mig från att slita sönder garnet när det krånglar till sig.

En sån som jag gillar att såna som ni finns på ett forum, sånt som det här.

/L

anonyMu
tors, 2014-10-09 - 19:48

Vad bra att det blev bra kära du! :-)

Måste instämma med SL. Har provat samma sak när jag var yngre (myyyycket yngre). Det svider att säga, men jag testade helt enkelt hur jävlig jag kunde vara för att se hur länge den dåvarande killen stod ut. Tack gode Gud att han är lyckligt gift idag. Med någon annan. :-)

steglitsan
fre, 2014-10-10 - 10:19

Blir alldeles varm över att det gått bra! Ta hand om varandra. Håll hårt i Lucas, han verkar vara en klippa (men vad vet vi egentligen?? :).

Singellitsan ;)

Ebba
fre, 2014-10-10 - 13:51

Är så himla vackert på nåt sätt. Orkar knappt läsa varken tidningar eller böcker men det där höll mig fast. Du skriver (tänker) vackert. Har lånat in Anna Karenina , Åkes värld och en av Moa Martinson - alla verkar bra. Tyvärr orkar jag inte riktigt läsa.

Du är härlig jag hoppas att du får en bra kväll.

Kram

LenaNyman
fre, 2014-10-10 - 20:44

... att komma in här en fredag kväll och mötas av era goa kommentarer! Tack, humöret steg precis till tropisk natt!

Klockan 22.49 har jag inte druckit alkohol på tre veckor. Jag vet att jag inte hållit det om jag inte haft detta ställe. Tycker min kropp känns lite otacksam faktiskt. Det kliar i handflatan, ett tecken jag hänför till abstinenssymptom, har ont i skallen och är allmänt energilös. Nu vid senaste mensen fick jag kvisslor i fejset jag aldrig sett maken till sen tonåren.

Men nykter är jag. Och nu blir det fredagsmys med (känsliga läsare kan ägna sig åt annat nu) chips, godis, dricka och glass. Rabarberpajen sparar jag till i morrn.

Fredagskram till alla som just nu kämpar, oavsett om det är mot onykterheten eller för nykterheten!

/Lena icke-Lagom

LenaNyman
lör, 2014-10-11 - 08:38

... är som att spara pengar på banken. Det är skönt att ha en massa innestående och man vill inte göra av med dom på nåt onödigt.

steglitsan
sön, 2014-10-12 - 11:00

Verkligen, det är som att man sparar på dagar att titta tillbaka och minnas på som inte är besudlade av vindimma. Fler klara dagar i minnesbanken. NU!

LenaNyman
sön, 2014-10-12 - 20:00

Var bara tvungen att gå och lägga mig en stund under eftermiddagen, har nåt oknytt i kroppen som stjäl massor av energi. Jag somnar och drömmer den här drömmen.

Jag är på en flygplats (à la gammal flygplats) och ett tröskverk till skrivare har precis spottat ut diverse dokument inför resan. Jag är på väg att ta dem då en kvinna plötsligt norpar åt sig bagagetaggen (som ser ut som ett stycke bajsbrunt toalettpapper). "Men det där är ju min", säger jag till henne, lite lamt. Hon släpper den och den landar på golvet så jag måste böja mig ner och plocka upp den. Och då! Jag blir plötsligt hejdlöst förbannad, stegar fram till kärringen, griper henne om käkarna och trycker upp mitt ansikte intill hennes öra. "KO!" väser jag.

Sen bara måste jag ha en öl men hinner vakna innan jag hittat åt en bar.

LenaNyman
mån, 2014-10-13 - 14:13

Har legat ända till nu, med huvudet insvept i grönsnorsörjig bomull. Tänk om tankarna kunde kollapsa också, det hade varit välgörande.

Att aldrig vara nöjd. Att alltid måsta vidare. Att slå på sig själv om man gör det. Att slå på sig själv om man inte gör det. Fan, det är ju nåt fel nånstans.

Jag önskar att jag vore en gammal farbror med pipa och vedkamin och gungstol och Que Sera-inställning.

LenaNyman
mån, 2014-10-13 - 16:25

... så är det den här inre stressen, konflikten, frustrationen, hela den här KONKARONGEN av otillfredsställelse som gör att jag tar till allt jag tar till för att få en stunds vila. Herregud. Jag skulle lika gärna kunna dansa i kulregnet från Wild Bill Hickoks Colt.

LenaNyman
mån, 2014-10-13 - 18:22

Jag har alltid mina tentakler ute. Känselspröten vajar. Sonderar hela tiden terrängen. Det slår mig att medan jag gör detta så jämför jag mig också hela tiden med andra. Har "andra" bara antydan till en kvalitet jag själv saknar eller eftertraktar så dras cirkusen i mitt inre igång. Vilken otjänst jag gör mig när jag håller på så! Rätt vad det är slår jag på mig själv för att mina solbrillor inte ligger prydligt i en låda avsedd för solglasögon. Jag får dåligt samvete för att jag inte springer Lidingöloppet och avgår med segern. Den här observationsförmågan jag har, i kombination med känselspröten och tentaklerna, gud alltså...

Det är svårt att lägga fokus på sig själv när man är en ständig nattvandrare.

Men jag är något på spåren. Det lönar sig ibland att ligga hemma i höstinfluensa.

LenaNyman
mån, 2014-10-13 - 23:12

Jag har alltid gjort bra ifrån mig när det kommer till studier och jobb. Alltid vetat att jag i alla fall är intelligent och kompetent. Men det har ju blivit en ojämvikt, en balansförskjutning mellan jobb och privatliv som heter duga. Jag gör allt för att vara allt på jobbet. Och när jag kommer hem gör jag ingenting för att vara nånting inför mig själv. Varför det då? Jo, eftersom min förtvivlade längtan efter att duga och erhålla bekräftelse och få känna mig unik ställs på sin spets i vissa sammanhang. Dom känslorna väcks inte till liv när jag sitter hemma i soffan. Alls. Då vill jag bara grotta ner mig, sjunka ihop, krypa in... Och det här med att vara perfekt mejkad, snyggt dressad, hårstråna som jävlar i mig sprejats till att ligga i militärisk precision så det ska se charmigt slarvigt ut... Allt det är bara an act in fear också. Skulle jag inte träffa en människa så skulle jag inte bry mig ett skvatt om hur jag ser ut. Det skulle vara skitsamma.

När chefen pratar om att skicka mig på vidareutbildning blir jag livrädd. Livrädd för att ta ansvar. "Ta ansvar", bara dom två orden alltså... Jag blir så för ögonblicket själaglad när han säger att jag är "av en helt annan kaliber än...", men jag är nästan redo att säga upp mig eller klanta till det oförlåtligt bara för att jag inte törs steppa upp till bevis, fylla kostymen.

Gud, vad less jag blir på mig själv ibland!

LenaNyman
mån, 2014-10-13 - 23:17

... att jag nästan har lust att be jobbet fara åt helvete för att det är jobbet som får det bästa av mig medan jag själv nöjer mig med avskräde. Och bara tanken på att jag tänker och känner så är ju horribel.

Meredith11
tis, 2014-10-14 - 05:41

Du skriver så detaljerat och välbeskrivande om att vara runt andra i en jobbsituation, och jag känner igen mig i en hel del. Känselspröten, ambitionen, och filtret mot at visa sitt innersta. Jag känner också igen rädslan att inte duga, att tappa masken, kanske spinner jag iväg för mycket. Med ömhet önskar jag att du omfamnar dig själv och inte klandrar dig din ofullkomlighet. Sen tror jag att vi SKA ha ett filter och inte visa allt för alla.
Var rädd om dig!

Meredith11
tis, 2014-10-14 - 05:45

Ju upp en annan viktig sak också, att du inte tycker att du investerar så mycket i det privata. Det är ju en viktig observation, klart du är värd ett rikt privatliv. Men låt det ta tid och du får grunna på vad du vill bygga där. Kräver kanske också lite extra energi som du får vänta in.
Känner mig så påflugen som kommenterar dina inre tankar, hoppas jag inte är för ovarsam.